Hantera stupade semesterprojekt

Årets semester har gått i en rasande fart och är snart slut. Jag ser tillbaka på mina förväntningar innan semestern började, och jämför med hur det sedan blev i verkligheten. För i slutändan är det ju faktiskt verkligheten som räknas, väl? Eller är det så, egentligen?

Som coach fokuserar man väldigt ofta på det som är fakta och verklighet för att hjälpa sina klienter att komma vidare. För väldigt ofta är det just vår egen oförmåga att se verkligheten så som den är, som gör att våra projekt, våra mål eller vårt liv inte riktigt går i den önskade riktningen alla gånger. Många gånger hjälper det oss vidare, förbi våra egna inre hinder om vi får stöd att se bortom vår egen horisont, vår egen begränsning. Bortom vår egen mest uppenbara, självskapade verklighet. Det är gott och väl, och många gånger precis vad vi behöver. Samtidigt kan jag som coach också se en enorm potential och källa till självinsikt och växande, i allt det där som vi själva lägger till, men som aldrig riktigt manifesteras i ”verkligheten”. Våra tolkningar, drömmar, planer, visioner och idéer kommer också med något viktigt till oss, även när de inte uppfylls. Det säger något om oss själva som vi kan lära av.

Så när jag nu ser tillbaka på en del storslagna projekt och drömmar inför semestern som aldrig blev av, kan jag se det på två sätt. Antingen analyserar jag det utifrån fakta och yttre verklighet och försöker rannsaka mig själv och omständigheterna runt omkring, i syfte att dra lärdom av det och eventuellt justera planen till en annan gång. Eller så kan jag fördjupa mig i vad som fick mig att göra alla dessa semesterplaner som aldrig blev av, fråga mig själv vad de egentligen står för och vilka budskap de egentligen kom med.

Kanske var altanbygget framför allt en dröm om att få umgås med vänner, äta god mat, njuta av stillheten och lantluften? Kanske var bilsemestern genom Sverige en längtan efter mer kontakt med nära och kära runt om i landet, eller mer kvalitetstid bara med familjen? Kanske var alla de där böckerna jag skulle läsa mest en längtan efter total avkoppling i min ensamhet?

Och med facit i hand kanske dessa saker på många sätt har uppnåtts, trots att mina mål och planerade projekt innan semestern till stor del gick i stöpet? I den yttre verkligheten har jag kanske gjort helt andra saker än planerat, men i min upplevda verklighet, var det kanske trots allt precis det jag egentligen var ute efter… Så det är inte alltid man ska gräma sig över stupade semesterprojekt, tänker jag.

Hur har du haft det själv? Berätta gärna!

kram
Annika

 

Coachning är fantastiskt

Jag kan inte annat än jubla över vad coachning och det coachande förhållningssättet har tillfört mitt eget liv. Life changing är vad det är. Både att få coacha andra och att själv bli coachad är enormt utvecklande och inspirerande, helt enkelt.

Att börja ta del av en ”coachande community” är som att kliva in i en värld enbart fylld av fantastiska människor som stöttar och tror på varandra. Där existerar ingen jantelag och alla ses som hjältar i sina liv, med förmåga till oanad utveckling och framgång. Det är även befriande fritt från martyrskap, offermentalitet och meningslöst daltande med varandra. Tvärtom, den obevekliga tron på människors egen potential kräver ansvarstagande och handling. Men så är det ju också det enda som egentligen ger några resultat eller gör någon skillnad. Eller har du lyckats på annat sätt?

För min egen del  handlar detta t.ex. om att våga se när jag är för mycket ”duktig flicka”, tillåter mitt liv att utsätta mig för osund stress, eller när jag gör våld på mina egna värderingar eller behov, för att tillfredsställa andra. Det handlar också om att inte försöka göra omvärlden skyldig till ”mina egna brott”, utan istället bejaka mitt eget värde, ta mig själv på allvar fullt ut och se att jag faktiskt har huvudrollen i mitt eget liv. På gott och ont. När jag gör det kräver det handling av mig. Handling som skrämmer, känns hotfull och obekväm. Men som samtidigt bär på nyckeln till nödvändig förändring och slutligen även till de lösningar som behövs.

Att i dessa processer då själv kunna gå till en annan coach, är som att både slå på hellyset och turbomotorn på samma gång. Ursäkta språkbruket, men satan i gatan så mycket som plötsligt kan hända, när man både ser klart och har 500 Hk under huven! Ja, eller vad som nu kan anses som mycket körpower?

Jag står fast vid det jag sa vid ett coachmöte med Shift-gänget för en tid sedan – coachning är som en fribiljett till livet. Tidigare fastnade jag allt som oftast i diverse kösystem eller trasslande kundtjänster, när jag ville lösa biljett någonstans. Nu är det liksom bara att bestämma vart jag vill och sen köra. Ja, nästan i alla fall.

Gud, vad jag aldrig vill tillbaka till det gamla körsättet i livet!

/Annika