Meningen med livet; här är svaret du letat efter

Finns det något jag tror alla människor alltid har haft gemensamt, genom såväl historien som inom olika kulturer och i olika delar av världen, så är det sökandet efter meningen med livet. Big issue, guys! Ska jag verkligen blogga om en sådan sak – eller är det kanske att begå viralt självmord? Nåja, den ointresserade faller nog ifrån redan vid rubriken…

Tänk att något så ofrånkomligt och naturligt som att ha fått ett liv att förvalta, kan skapa så många, djupa och svåra frågor att vi drivs att både söka – och ibland till och med ifrågasätta – meningen med det? Har det hänt dig någon gång? Har du i någon period av livet tampats med känslor av meningslöshet, hopplöshet och förtvivlan eller bara undrat vad allt egentligen går ut på? Ja, i så fall är du inte ensam. Det har jag med. Inte som i en depression, utan helt enkelt bara på ett rent och djupt existentiellt plan.

Det är ingen slump att Paul Gaugins (1848-1903) kanske mest berömda målning har titeln ”Var kommer vi ifrån? Vad är vi? Vart är vi på väg?”

Woher_kommen_wir_Wer_sind_wir_Wohin_gehen_wirSom riktigt liten satt jag enligt min mors utsago gärna på en sten eller stubbe i naturen, åt blåbär, tultade runt och plockade bland stenar och pinnar, samtidigt som jag sjöng om livet för mig själv. Mer eller mindre osammanhängande ordramsor födda ur nuet. För livet och till livet. Mina föräldrar hade visst mer än en gång roligt, när de tjuvlyssnade på mig där och då. En erfarenhet många föräldrar delar.

Längre upp i åldern vaknade ett mer medvetet andligt sökande till liv. Under tonåren var jag aktiv inom Kyrkans Ungdom efter att ha upplevt vad jag då såg som ”att ha blivit frälst”, i samband med Up with peoples uppträdande på den gigantiska finlandsfärjan Mariella, mellan Stockholm och Helsingfors. Längtan efter en djupare mening, samhörighet med människor i hela världen och en tro på att mitt liv hade ett större syfte, drev mig att expandera mitt tänkande och min inre andlighet.

Men även om jag kallade mig bekännande kristen under 5-6 år tycktes inte ”frälsningen” riktigt bita på mig. Sökandet efter meningen med livet fortsatte. Idag ser jag det som att erfarenheten var ett nödvändigt steg på vägen vidare. Att utforska kristendomen och min egen tro, var ett bra sätt att låta själen växa, helt enkelt. I ett annat land eller en annan tid hade säkert en annan religion och en annan ”tro” fyllt samma funktion lika bra. Ödmjuk inför andra människors letande efter svaret på samma frågor, gick jag hur som helst vidare.

Under de kommande tio åren plockade jag nya bitar och fann nya djup genom diverse universitetsstudier samt genom ett ständigt plöjande av böcker inom personlig utveckling. Och i takt med ökad livserfarenhet har jag förstås kommit att möta liv och död i olika former, genom släktingar och vänner och inom familjen. Åldrande, sjukdom, olyckor, självmord, bebislycka och framtidsplaner i ett enda virrvarr. Så som livet är. Och jag kan faktiskt fortfarande komma på mig själv med att sjunga mer eller mindre osammanhängande ordramsor födda i nuet. Idag utvidgat även till engelska. Och jag gissar att de flesta skulle dra på smilbanden om de råkade höra mig…låt vara av andra anledningar än när jag var liten? 😉

Men har jag då funnit meningen med livet, som bloggrubriken antyder? Svaret är ”ja”. Och det är helt enkelt att leva det. Låta livet gripa tag i mig, här och nu, då och förr, sen och alltid. På sätt och vis lite mer så som jag började livet, innan alla mina egna komplicerande och begränsande tankar ställde till det. De tankar som försöker kontrollera, skapa ordning och förutsägbarhet i tillvaron. Jag älskar min förmåga att tänka, tro inte annat. Och mina tankar kan jag ha stor glädje av i många sammanhang, som när jag ska planera, lösa problem eller lära mig något. Men för att närma mig livets mening behöver jag släppa många av dem. Bli en del av allt, i stället för att betrakta det inifrån mig själv, instängd i mitt eget huvud.

hjarnan_offline_knappas_knapp-rbf815a46421743e7b4ec378d26c64e67_x7j3i_8byvr_512

Om du vore mindre fast i dina egna tankar – vad är det första verkligt meningsfulla du skulle göra just nu, i ditt liv?

energi och kärlek
Annika

Att vara tydlig: Hur svårt kan det va’?

Det är obehagligt att vara tydlig. Har du också märkt att det kan vara så? Trots att vi nog alla vet och ständigt får höra idag, att tydlighet är så bra och viktigt. På arbetsplatsen. I våra relationer. När vi sätter mål och formulerar visioner. När vi kommunicerar. Tydlighet, tydlighet, tydlighet. Det är a och o. Eller?

skylt1-468x349

Om det nu är så avgörande för så mycket med tydlighet – varför är det ofta så svårt? Varför känns det obehagligt och obekvämt för så många? Jag är den första att skriva under på att det kan vara så, och har sannerligen många goda skäl att själv fortsätta öva. Men hur kommer det sig att det liksom är mycket bekvämare och naturligare att vara smått vag, slingra sig runt lite grann, hålla lite bakdörrar öppna, säga A men inte B – eller varför inte bara lämna lite tolkningsutrymme? Vara mindre rigid, liksom. Mindre obekväm.

För det är obekvämt med tydlighet. Det tar plats. Kan skava mot andra och annat. Kan kännas som en kostym eller dräkt, som inte tillåter särskilt mycket annat än en kontrollerad och stadig gång, samt rak och tydlig hållning i talarstolen. Samtidigt som man egentligen trivs bäst i ett par lediga jeans och t-shirt… Tydlighet förpliktar. Skapar förväntningar och förtroende. Vi får plötsligt något att leva upp till och ta ansvar för i stort och smått – och det kanske skrämmer? Vi kan ju ha fel, vi kan ju misslyckas, vi kan ju visa oss inte hålla måttet eller folk kan ta illa upp och bli upprörda. Bättre då att var lite lagom otydlig. Eller?

passive agressive staus

Är det kanske just för att vi känner oss utsatta när vi är tydliga som det känns obekvämt? Vi visar ju vilka vi är, tar ställning, gör oss till måltavlor för andra att sikta mot. När vi är tydliga blottar vi oss själva och blir samtidigt sårbara…är det där skon klämmer? Helt ologiskt är det ju inte och tål nog att funderas på. Åtminstone jag vill ju vara tydlig. Inte nödvändigtvis alltid, men ganska ofta. Och jag vill även våga vara sårbar.

Så medan jag funderar vidare på det här med tydlighet kan jag ju alltid öva vidare – och kanske gå in de där klämmande skorna. Tills de blir lite mer bekväma.

Vill du hänga på?