Compassion för Nathalie

Det här blogginlägget handlar om Nathalie. Och om mig. Och dig. Men också om att vi alla gör val hela tiden. Val som gör skillnad. Att läsa det här blogginlägget tar ca 6 min av ditt liv. Men det kan göra skillnad för Nathalie. Eller någon annan i din omgivning… Vad väljer du?

profil_Nathalie

Jag vill bidra genuint, där jag är i min normala vardag, och till de jag möter i varje given stund. Jag vill väva in det som en guldtråd i hela min livsväv. Därför har det känts så rätt med Compassion för mig. Inte så pretentiöst, välorganiserat eller mediasmart kanske. Inga vinstsyften och ingen stab som lyfter ansvaret från någon annan genom att erbjuda ett 90-konto som alternativ. Inga mellanhänder eller anonyma mottagare. Bara människa till människa. Kött och blod. Och alla kan göra skillnad precis där de är. Jag kan. Du kan.

Jag tänker att om alla över hela världen bara valde att se lite mer av det som finns i närheten, skulle mycket se annorlunda ut för många. Det är så konstigt. Vi kan ha en granne vi dagligen passerar men inte ens kan namnet på, som lever i misär, personlig tragedi, ensamhet eller svår sorg mitt framför våra ögon. Utan att vi gör något över huvud taget. Mer än vänder bort blicken. Samtidigt som vi med tefatsstora ögon snyftar till Världens Barn-galan på TV… Jag tänker fortsätta snyfta och även ge bidrag till Röda Korset, Unicef och Kiva. Men inte för att orka fortsätta vända bort huvudet åt grannen, igen och igen. Eller vem som nu råkar komma i min väg.

Som Nathalie till exempel, en ung tjej i Compassion-gruppen på Facebook. En fantastisk, sårbar och modig tjej, full av kärlek, kreativitet, talang, ansvarskänsla och kapacitet. Vet jag nu. Men det hade jag förstås ingen aning om förrän hon kom i min väg, och jag valde att ”se” mer än bara ännu en Facebook-profil. Ännu en ”granne”.

Nathalie vet att jag skriver detta blogginlägg och har godkänt det. Hon har haft modet att våga be om hjälp, trots att det gör henne mer utsatt för andras tyckande och dömande. Svårast är balansen mellan familjens integritet och behovet av att någon utomstående just ”ser”, när inte samhällets trygghetssystem räcker till. Hur många ”grannar” finns det som ingen ser? Jag tänker på min egen resa genom livet. Hur många gånger hade det inte kunnat vara jag, om ödets nycker agerat bara lite annorlunda? Om inte mina sociala nätverk varit starka och jag själv och min närmaste familj frisk? Är det verkligen min egen förtjänst att just jag sick-sackat mig fram hyfsat välbehållen, trots allt jag själv varit med om?

Nathalie1

Nathalie är en kärleksfull mamma åt tre underbara småkillar, sambo, en god vän till andra och på många sätt precis som vem som helst. Med intressen, drömmar i livet och planer för framtiden. Men för närvarande mitt i en personligt oerhört besvärlig del av sin egen livsresa. En delsträcka kantad av rejäl otur, sjukdom, arbetslöshet, olyckliga omständigheter som sammanfaller – och säkert ett och annat felaktigt beslut. Sett i backspegeln, då vi alla kan vara efterkloka. Oavsett är hon nu satt i en snabbt nedåtgående spiral.

Man kan ju tycka att det i ett land som Sverige skall finnas tillräckliga skyddsnät. Åtminstone för barnfamiljer. Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ju regler. Och stuprör utan hängrännor emellan. Fyrkantiga små kryssrutor och beräkningsunderlag. Och handläggare. Och handläggningstider. Och sen finns det förstås massor av andra instanser som påverkar våra möjligheter och vårt handlingsutrymme, av mer eller mindre godtycklig karaktär. Som banker, kreditbolag, mäklare, försäkringsbolag, vårdapparaten, Försäkringskassan, socialtjänsten, fackmän och hantverkare. Människor kan göra fel i sina yrkesroller och uppdrag. Men du som lekman måste veta på vilket sätt för att kunna få rätt. Människor kan ha fördomar. Som du själv måste kämpa mot. Igen och igen.

Åter till Nathalie. En högst verklig person, någonstans i Västerbotten, Sverige 2014. Med banklån, skulder och en räkningshög som växer. Inkomster och ersättningar som uteblir och därför snart tippad över kanten till katastrof. Säkert inte för alltid, men hur stor skadan blir, och hur hårt den mänskliga tragedin kommer slå om det sker, vet ingen av oss idag.

Och mitt i allt finns det tre små levnadsglada pojkarna mellan 2 och 5 år, som glatt ovetande ska ha frukost, omsorg och kärlek i vardagen. Och alla som vet hur det är med banklån och kreditgivare förstår, att de inte snällt bara avstår till förmån för familjens andra behov. Som mat på bordet. Eller bensin för att ta sig till och från Arbetsförmedlingen, kunna skjutsa till barnomsorgen eller mataffären. Eller varför inte något så enkelt som en telefon för att leva upp till kravet på aktivt jobbsökande? Allt blir fort moment 22. Och någon snabb utväg finns inte i sikte för Nathalie. Allt av värde är i princip redan sålt eller till försäljning. 

Jag kan bara säga att jag inte skulle vilja byta sits. Det vill inte Nathalie heller. Hon vill ha sitt liv, göra något av det. Räta upp skutan och komma framåt. Inte byta båt med någon. Hon är inget hjälplöst offer. Trots allt finns fortfarande kampvilja och kärlek. En vägran att ge upp. En önskan om att komma ut på andra sidan som en hel familj, som får må bra.

680452_493242894043711_839983571_o

Ingen lyx. Ingen räkmacka på någon annans bekostnad. Bara ett liv tillsammans som fungerar, utan ångest över de mest basala sakerna i livet, som värme i huset, kläder till växande ungar och mat på bordet. Utan ångest över att känna sig som en ovärdig parasit på nära och kära, som försöker hjälpa till så gott de kan. Utan ångest över att kanske bli långvarigt livegen i ett land som Sverige, trots att man verkligen försöker på alla sätt man kan.

Nathalie är bara är 26 år. En ålder då livet ska handla om spännande vägval, förverkligande av drömmar, glädje över uppväxande barn, framtidsplaner och hopp. Men självklart också om hårt arbete, kanske utbildning eller uppstart av företag, eller annat som bidrar till både familjen och samhället.

904119_663385533696112_815205585_o

Compassion handlar om att se. Och jag ser. Har hälsat på, mer än än gång. Nathalie är inte längre bara en osynlig granne eller ännu en Facebook profil. Hon är verklig. Hon finns. Jag kan inte vända bort blicken och blunda. Sätta in en hundralapp till åt Röda Korset. Jag måste dela hennes resa här och nu. Inte ta över resplanen. Inte ”rädda” henne. Hon har kapaciteten själv. Men hon behöver resesällskap. Eller som Nathalie själv uttryckte det ”- Jag behöver riktiga människor”.

Och jag vill vara en riktig människa.

Riktiga människor står på samma perrong, sitter i samma vagnkupé, eller på samma tåg ett tag. Delar vår egen resa. De lägger sig inte nödvändigtvis i hur vi packat vår väska, vart vi kommer ifrån, vart vi ska eller vilka vi färdas med. Men de ropar till oss med en röst som är verklig om vi tappar något på perrongen, hjälper oss att lyfta in barnvagnen eller den tunga väskan i kupén med händer av kött och blod. Möter vår blick, kanske ler och samtalar med oss en stund med läppar som rör sig, hjälper oss att tyda kartan när vi är på okänd mark, ger oss sina reseberättelser och tips om vi vill lyssna. Köper en kopp kaffe och en macka om vi är utan kontanter.

Ja, gör saker på riktigt, helt enkelt. Sån’t som visar att vi vet att vi delar resan en stund. Vad eller hur mycket är inte det avgörande. Ibland kan en vänlig blick förgylla flera mil av resan. Ibland kanske vi behöver och uppskattar betydligt mer än så.

IMG_3979

Så vad kan jag göra för Nathalie just nu? Som visar att jag är en riktig människa. Jo, jag kan hälsa på, ge en kram, ta med mig lite smått och gott, låna ut telefonen, fråga hur hon mår, vad hon behöver just nu. Jag kan resa med och vara sällskap. Glädjas och fira i medgång, delta och stötta i motgång. Jag kan sälja saker jag inte behöver och som länge legat och samlat damm, till förmån för henne istället för att lämna till Myrorna eller ta pengarna själv. (Du hittar sakerna samlade här om du vill bidra som köpare.)

Jag kan skriva ett blogginlägg – som nu – och hjälpa till att sprida hennes nya fina Facebooksida, Lövbrandsfoto, där de som vill kan beställa något av alla hennes fantastiska foton för inramning eller tryck på canvasduk för ramspänning. Ja, Nathalie är en sjukt grym fotograf och konstnär.

SONY DSC

vattenfallSONY DSC

Och jag vet redan att flera efterfrågat en möjlighet att ge ett ekonomiskt bidrag. Nu finns den möjligheten på flera sätt än genom ”allmosor”, och där alla är vinnare och får något värdefullt. Så som Nathalie vill ha det. Som jag tror de flesta vill ha det, även när vi är i behov av support från andra? Hennes dröm är att kunna leva som fotograf, på sina bilder och på sin konstnärliga talang. Du kan vara med på den resan!

Vare sig du känner eller har följt och berörts av just Nathalie eller inte, hoppas jag att du väljer att se dina egna grannar och Facebook-kontakter, på det sätt som är möjligt för dig. Och att du väljer att vara en ”riktig människa”. En sådan som ropar när någon tappar något på perrongen. Ler när någon möter din blick. Och ibland kanske till och med bjuder någon tillfällig, okänd resenär på en kopp kaffe. Även om det känns obekvämt först. För det gör det. Frågan är varför det är mindre obekvämt att vända bort blicken?

kaffe_835475c

Compassion till er alla – wherever you are!

energi och kärlek
Annika

En reaktion på “Compassion för Nathalie

  1. Hi blogger, i must say you have hi quality articles here.
    Your page should go viral. You need initial traffic
    only. How to get it? Search for: Mertiso’s tips go viral

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *