Förbannade välgörenhet?

De senaste dagarna har flera olika händelser med koppling till välgörenhet, fått negativ medial uppmärksamhet. Under rubriken ”De kräver ensamrätt på välgörenhet” avslöjas t.ex. i Svenska Dagbladet hur Postkodlotteriet i sina avtal hindrar eller styr mottagarnas möjligheter att ta emot bidrag även från andra spelbolag. I min egen lokala TV-kanal TV4 Västerbotten, har nyligen initiatviet Julklappshjälpen uppmärksammats och varit i blåsväder. De har anklagats bl.a. för att fuska med gåvor. Vilket nögvändigtvis inte gör det till en sanning.

För mig är det här problematiskt. Naturligtvis är det sorgligt i sig om kritiken är befogad. Men mest sorgligt är det nog att den negativa uppmärksamheten faktiskt riskerar att urholka din och min vilja att bidra till andra. Att glädjas åt generositet, givmildhet eller stöd för de som har de svårt. Vare sig det är grannen eller tredje världens barn.

Fokus flyttas till de som redan har det bra – igen, och igen och igen. Och effekten blir att vi värderar att inte råka gynna någon redan gynnad högre, än att lyckas gynna någon missgynnad… Vi eldar på avundsjukan, missunnsamheten och misstänksamheten mot okända. Vi ser till slut bara ulvar i fårakläder. Tappar tron på människan, tilliten till mänskligheten. Kanske även till oss själva. Hurra!? Not.

snobben1

Mitt eget sätt att motverka detta är inte att sluta ge till välgörenhetsorganisationer eller stötta olika initiativ, även om jag naturligtvis tar intryck av kritik som framkommer och försöker göra medvetna val.

Nej, mitt eget sätt är att själv ta kontroll över det jag kan – helt i det privata. På min allra mänskligaste och personliga nivå. Den som jag dömer mig själv utifrån och den som bara jag kan ta ansvar för.

Vilken sorts människa vill jag vara? En som är rädd att någon annan har det bättre, får mer än hen behöver – eller en som är tacksam att själv ha något att dela med sig av och att ibland kunna bidra till någon annan? Jag vet vem jag vill vara och det räcker för mig.

Och faktiskt räcker det även till många andra. Jag behöver inte rädda liv eller skänka miljoner för att jag ska göra skillnad. Vilket är lätt att tro när kraften i det sammanlagda exponeras i TV-galor och olika kampanjer. Men det är faktiskt inte bara om det läggs ihop med alla andra insatser, som vårt eget bidrag räknas eller är värt något. Det är inte bara om vi gav under den och den TV-galan eller kampanjen, som vi kan göra skillnad.

Vi behöver inte heller det mediala rummet för att existera med vår mänsklighet. Vi behöver inte den bekräftelsen från andra. Vi behöver inte att andra organiserar stora insatser, där vi kan slå oss på bröstet och känna oss generösa för att vi minsann också deltog. Vi behöver inte ens jämföra, mäta eller bära ständig gloria. Vi behöver bara göra vad vi kan, när vi kan, och utifrån våra förmågor och förutsättningar.

nojd-kund1

Jag säger inte att det är något fel i att organisera insamlingar eller bidra till organisationer – i många fall möjliggör det mer än var och en kan göra själv. Jag menar bara att vi är inte beroende ENDAST av det… Och när vi inser det, behöver vi inte heller bli så förtvivlade över att den där ”förbannade välgörenheten” kanske inte alltid fullt ut var vad jag trodde? Vi behöver inte känna oss lurade, bli avundsjuka, cyniska eller bittra. Och vi behöver inte sluta ge eller bidra till andra.

Vi behöver bara flytta fokus från avundsjuka, missunnsannhet och rädsla, till tacksamhet över att själva kunna delta, ge och bidra. Om aldrig så lite. Inte minst till dem och det vi har runt om kring oss, i vår närhet. 

Här ett fantastiskt exempel på kraften i det lilla – se Ted-klippet!

För mig är det vad Compassion handlar om. Gå gärna med i gruppen på Facebook och låt dig inspireras samt inspirera andra – var och en bär på kraften att förändra eller vara någon annans vardagshjälte!

energi och kärlek
Annika