#Blogg100 nr 31 – Klösbräda

Man skulle kunna tro att det är 1 april idag och att dagens bloggpassning var ett skämt? Jag har nämligen blivit utmanad att blogga om ”klösbräda”, av min goda vän Pia. Kanske anser hon inte mina klor tillräckligt vassa nuförtiden? 😉

Apropå katter förresten, så saknar jag verkligen att ha egen katt. Mitt liv har alltid varit fullt av djur i form av hästar, katter, hundar, kaniner och t.o.m. höns. Men sedan vi flyttade från heltidsboende på landet 2008 och in till stan har det förändrats. När vår medflyttande katt Rulle plötsligt och mystiskt försvann 2010, blev det ingen ny som tog vid. Sedan dess har det varit helt tomt på fyrfotingar här i familjen, utom en och annan kväll när vi letar fjärrkontroller under vardagsrumssoffan. Hur som helst, jag saknar verkligen något. Så här såg han ut vår fina Rulle.

IMG_0058

Djur tillför verkligen en dimension i livet, av ett alldeles speciellt slag. Inte minst katter. Jag tilltalas av deras kompromisslösa självständighet i kombination med förmågan att totalt ge sig hän, i 100% tillit till de människor de väljer ut. En rätt oslagbar kombination egentligen, som vi människor kan lära av. Kanske är det rent av så man får nio liv?

Tål att tänkas på. Mellan klösbrädor och aprilskämt. 😛

energi och kärlek
Annika

 

#Blogg100 nr 30 – Lär dig andas

Dagens livsviktiga ämne har jag fått av diplomerade andningspedagogen, yogainstruktören och entreprenören Ewy Lindgren, som själv alldeles säkert vet vad hon pratar om i frågan. Frågan är om jag gör det? Hur som helst tackar jag för bloggpassningen! 🙂

Hur ofta tänker du på din andning egentligen? Är det något du bara tar för givet och som finns där helt utan att du någonsin lägger märke till den? Eller är det kanske något som ofta drar din uppmärksamhet till sig? Kanske pga olika problem eller obehag relaterade till denna livsviktiga funktion, som astma, dålig kondition eller kanske ångest?

optimal-forsamrad-andning-695w434h

Det senare har jag själv erfarit, och vet därför hur det är att hamna i en negativ spiral kring något så naturligt och nödvändigt som sin egen livsuppehållande syresättning. När det var som mest akut i samband med att hela tillvaron var i kris känslomässigt, pga en rad händelser som gjorde att stressen slagit i taket, kändes det som om luften inte fanns där fast jag andades. Som om den inte nådde ner i mina lungor och ut i min kropp. Som om jag sakta kvävdes trots fullt fungerande andetag. Syrelös i ett hav av luft. Svårt att förklara om du aldrig upplevt det, men den som förstår, förstår.

Min poäng med att berätta detta är att jag blev tvungen att lära mig andas igen. Hitta sätt att lita på mina lungors egen förmåga att fyllas, om och om igen. Och att syret finns där för mig i överflöd, även när det inte känns så. Att andas sitter på sätt och vis lika mycket i det mentala som i kroppen. Det ena påverkar det andra i en ständig dans för livet. Genom att hitta min andning, låta den leda och föra, kan det mentala återfå balansen och harmonin. Liksom omvänt, genom att ta kontroll över det mentala och med hjälp av medvetna tankar som för, kan jag återupprätta takten i andningen och låta den komma till ro.

Jag är ingen andningspedagog och har ingen aning om mitt eget sätt och mina tekniker är rätt för någon annan. Men jag känner mig oerhört ödmjuk inför kraften i medveten andning, så som jag själv känner den. Och jag är även oerhört ödmjuk inför alla som känt eller känner ångest, eller har andra andningsrelaterade bekymmer, oavsett art. För inför denna livets ständigt pågående cykel av inandning-utandning, är vi alla lika. Ingen kan sätta sig över den.

Och har man dessutom någon gång suttit vid en dödsbädd och upplevt det sista andetaget dras och den totala tomheten och tystnaden det lämnar efter sig, då vet man att ingenstans är livet mer närvarande än i den stund våra lungor fylls på nytt. Ännu ett andetag. Ännu en möjlighet att leva. Det är vad jag önskar er alla. Om och om igen.

Avslutar till sist med en av mina favoritlåtar som passar väl till dagens ämne – håll till godo.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 29 – Energitjuvar

Har fått en intressant bloggpassning av min vän Susanne Olsson, och jag kommer ta upp ämnet energitjuvar. Tack för den utmaningen!

Eftersom jag själv fortfarande har ett stort återhämtningsbehov och är rädd om min egen energi, kommer den här bloggen bli kort. Och egentligen säger en annan coach och stor inspiratör det så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra det själv, hur som helst. Lyssna själv här på Raymond Ahlgren och ta det till dig! Energitjuvar gör det dom gör av samma skäl som hanhundar slickar sig på pungen. Svårare är det faktiskt inte… 😉

Så nu är väl mest frågan om du och jag är beredda att ta det till oss? Ska vi fortsätta dela ut merparten av våra vindruvor till kreti och pleti, eller ska vi se till att ta med dem hem till oss själva och våra allra närmaste, att festa loss på?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 28 – Fördomar

Idag har jag blivit utmanad att skriva om fördomar, av min egen begåvade och omtänksamma lillasyster Malin Forsgren. Tack för bloggpassningen – verkligen ett ämne jag tycker är intressant och viktigt att lyfta!

Det här blogginlägget tar drygt 6 min att läsa om du väljer att se filmklippet, vilket jag starkt rekommenderar!

När man utbildar sig till professionell coach, t.ex. som i mitt fall via Shifteducation, inser man snart att den egna förmågan att upptäcka och förhålla sig till fördomar är en viktig framgångsfaktor. Och då avser jag faktiskt framför allt mina egna och inte i första hand andras om någon trodde det…

I coachning bygger mycket av grunden på att inte ha någon egen agenda som coach, utan helt och fullt följa och stödja det som är rätt, sant och viktigt för klienten i dennes liv. Oavsett egna åsikter, värderingar, kunskaper eller perspektiv alltså. Själva ordet ”coach” är i en av dess ursprungliga betydelser en rätt användbar och beskrivande metafor. Det representerar ju ett fordon som tar någon eller något från en plats till en annan på beställning. Typ. Målet sätts av klienten och ifrågsätts inte, men coachen hjälper till att hitta en lämplig och trygg väg dit. Helst inom utsatt tid också.

Tänk dig att en taxiförare t.ex. skulle börja ifrågasätta sina passagerares önskemål om destination. Eller låta den egna synen på deras val av klädsel, umgänge, intressen, åsikter, trosuppfattningar, världsbild etc. avgöra vart de ska, om det alls är lämpligt eller om de ens får åka med? Vad fel det skulle kunna bli för passagerarna, eller hur? Taxiföraren kan ju omöjligt veta tillräckligt om sina passagerare, deras liv eller behov för att ta på sig det ansvaret. Förstår du hur jag menar?

taxi_large

Låt vara att livet är så oändligt mycket mer komplicerat än en taxiresa, och människors mål och drömmar ofta mer komplexa än en utmärkt prick på en karta. Poängen är dock, att som coach är det viktigt att inte låta egna fördomar och förutfattade meningar styra klientens resa eller mål. Och då måste jag medvetet göra vad jag kan för att upptäcka när de dyker upp hos mig själv. Nyttig träning, men ingen lätt match. Men ju bättre man blir på det desto lättare kan man även hjälpa klienten att få syn på sina egna.

Vad är då fördomar för något och behöver det vara något negativt? Nej, egentligen inte även om de flesta kanske använder begreppet i den bemärkelsen. Men egentligen är en fördom precis bara vad det låter som. En dom på förhand innan man egentligen har tillräcklig information och faktakunskap. Det vill säga när man istället bygger sitt antagande – och sitt eventuella (be-)dömande – på en stereotyp man skaffat sig. Och stereotyper är förenklade och grovt generaliserande positiva eller negativa inre bilder, som vi alla har och använder oss av, helt enkelt för att kunna hantera tillvaron.

stereotyper

På ett sätt nödvändiga och fullt funktionella med andra ord, men samtidigt långt ifrån verkligheten i sin djupare mening. De kan bygga på sannolikhet eller egna erfarenheter, och de kan vara mer eller mindre korrekta. Oavsett om en fördom är positiv eller negativ innebär den som regel att man övergeneraliserar, och förr eller senare blir stereotypen i sig därför sakligt sett felaktig. Alltså även om det fanns fog för den inledningsvis. Det kan vara bra att komma ihåg. Särskilt eftersom vi människor har ett omedvetet beteende att vara selektivt uppmärksamma, på sådant som bekräftar våra egna uppfattningar eller går i linje med vad vi tror är meningsfullt att notera. Den här videon tycker jag säger väldigt mycket om hur vi faktiskt fungerar!

Vi har alltså ett stadigt inriktat kikarsikte både på det vi tror är relevant i varje sammanhang och på sådant som konfirmerar det vi redan ”vet” eller tror oss veta rent allmänt. Vilket leder in oss i en spiral som kan var svår att ta sig ur eller upptäcka på egen hand, även om den är barockt felaktig eller får oönskade konsekvenser.

”Matematik är svårt.” (Kikarsiktet zoomar omedvetet in alla mattetal som är obegripliga och varje nytt misstag/felräkning uppförstoras snyggt och prydligt upp som bevis. Självförtroendet sjunker, och osäkerheten gör att ännu fler mattetal känns svåra och troligen även blir felräknade, vilket förstärker sanningen att matematik är svårt…) 

”Blondiner är korkade.” (Kikarsiktet zoomar in på varje blondin som råkar yppa något mindre insiktsfullt eller korrekt, medan de som inte passar in på stereotypen/fördomen passerar obemärkt förbi. Bilden förstärks successivt och vi blir alltmer säkra på att det faktiskt är sant…) 

Vi rår inte för den här mekanismen. Och utan att gå djupare in på varför den finns, kan vi bara konstatera att det är så. Men också att det finns många vinster med att inte nöja sig med det. För vi kan påverka detta. Allt börjar dock med att vi inser och accepterar, att samtliga av oss ständigt har en konstant uppsjö av fördomar och förutfattade meningar som får konsekvenser i våra liv, hur vi ser på världen och oss själva och våra relationer till andra. Alltså även du. Definitivt jag, i alla fall.

Och när vi vet och accepterar det kan vi börja utforska djupare vilka fördomar som stämmer och inte, vilka som leder till den värld vi vill uppfatta och de relationer vi vill ha samt inte minst vilka som är värda att behålla och vilka som bör omprövas. För tänk om du ser den verklighet du valt? Det är så lätt att luta sig tillbaka och omedvetet bara samla bevis för det man redan vet. Och sedan kanske lägga sin energi på att övertyga andra… Jag kan ibland känna igen mig själv i bilden nedan.

besserwisser

Men har man väl insett att det är vad man faktiskt gör – alltså samlar bevis genom selektiv persception (=varseblivning) – blir tillvaron plötsligt mer krävande och på sitt sätt osäkrare. Men faktiskt bättre. Och rikare. Och vackrare. Mer spännande också.  För möjligheterna blir så många fler, perspektiven så mycket bredare och verkligheten i slutändan mer genuin, när man väljer att ifrågasätta och kanske knacka hål på sina fördomar. I takt med att man upptäcker dem. Om och om igen…

Eller om man åtminstone är nyfiken på alternativen! Ser vart de leder och om de möjligen skulle kunna föra något gått med sig. Hur illa vore det?

Vill du läsa mer som ligger nära detta ämne rekommenderar jag två tidigare blogginlägg, Ditt obegränsade jag och 20 tankar som hindrar dig att knyta kontakter; och ett sätt att överlista dem.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 27 – Trötthet

Idag har jag inte hunnit be om något ämne, då jag varit så upptagen med annat ända tills nu i kväll då sonen somnat. Är gräsänka sedan igår och har haft mycket på jobbet hela veckan, med deadlines som kräver energi och fokus. Är väldigt trött just nu, faktiskt. Tänkte nästan strunta i min egen bloggutmaning. Men kände att det skulle gräma mig alltför länge…

wheelie-tired

Någon gång ibland är nog de flesta människor trötta och energilösa. Orsakerna kan förstås variera. Och förhoppningsvis är det oftast ett tillfälligt tillstånd, som går att rätta till bara man ger sig själv lite återhämtning. När kände du dig själv riktigt trött senast?

Jag brukar inte vara den som drabbas av energilöshet på vårvintern, snarare tvärtom faktiskt. Men i år har det varit motigt, energifattigt och stundtals till och med håglöst, ända sedan vi hade influensan i huset under februari. Många saker på jobbet har kommit på efterkälken och berget har till synes bara växt framför mig. Inte har det hjälpt att magsjuka hälsade på här i mars, dessutom.

wallpaper_berg_animaatjes-97

I vanliga fall försöker jag ge mig själv energi och återhämtning genom saker som motion, friskluft, vila/sömn, kravlöst umgänge med nära och kära samt stunder av tid för mig själv, där fria och ocensurerade tankar får färdas i rymden. Något jag dock uppenbarligen inte har gjort i tillräcklig omfattning, senaste månaderna. För jag är i sanning väldigt trött och sliten.

När jag ser det och tar det till mig – vilket ibland kan ta ett tag – är det något jag förstås måste ta ansvar för. Så nu har jag haft en del viktiga samtal, gjort en del omprioriteringar och lagt om planen för den kommande månaden. Skaffat mig den support jag behöver för att förhoppningsvis även kunna fullfölja det hela, och ge mig själv nödvändig återhämtning. Inte bara låta fokus hamna på det andra, eller jobbet behöver.

Det är lika svårt varje gång, på sätt och vis. Men också lika skönt efteråt, när man väl tagit tjuren vid hornen och sig själv på allvar. Tillåtit sig själv att vara viktig och värdefull i sitt eget liv. Trots allt kan jag inte ersätta mig själv.

tired_by_zemex

Hur hanterar du när du märker att du tappat energin, är tröttare än vad som är hållbart eller saknar glädje och motivation?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 26 – New beginnings

Oj, vilken bloggpassning jag fått till idag av skofantasten, Pia Hedlund – tack för den kängan! 😉

Hm, new beginnings…hur översätter man ens det, egentligen? Nya börjor…haha? Nystarter heter det kanske?

Hm, new beginnings…är inte varje andetag just det? Varje sekund av mitt liv en ny början. Knappast något man behöver skapa, det bara finns där oss givet. Om och om igen.

Hm, new beginnings…undrar om det finns old beginnings?

Hm, new beginnings…nej, jag kommer faktiskt inte på nåt. Känns som om i morgon är en annan dag, liksom.

Hm, new beginnings…jag har kört fast i gamla spår.

Hm, new beginnings…

quotes-about-new-beginnings17

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 25 – Tussilago

Tussilago. Få saker är för mig ett tydligare vårtecken, än när dessa små vårsolar börjar sticka upp. Lite uppnosigt och försynt på samma gång, där ur det framtinade bruna gräset från i fjol. Hemma i vårt hus på landet, är de allra första ofta de som tittar fram på den gamla numer övervuxna dyngstacken, i söderläge intill lagårdsväggen.

IMG_6251

IMG_6250Långt innan någon grönska har börja skönjas, står de plötsligt där i full blom. Vänder sina små näpna ansikten mot solen och stålar i kapp. ”Tuss i lagår’n” kanske man kunde säga? Och jag blir bara så lycklig. Till och med bara av att tänka på dem! 🙂 De här bilderna är från i fjol, tagna den 28 april. Det ska bli intressant att se när de tittar fram i år, med tanke på den tidiga värmen och våren…

Måtte jag bara inte missa dem? Vi har några helger här framöver, då vi troligen inte åker till vårt hus av randiga skäl och rutiga orsaker. Blotta tanken på att inte hinna ut och hälsa på dem i år, ger mig faktiskt lite magont… Nej, jag bestämmer härmed att tussilagona och jag bokar in oss samtidigt i kalendern även i vår. Så! Nu har jag lagt in tussilagomöten i kalendern både helgen den 11-13 april samt den 18-20. Och jag rekommenderar er andra att snarast boka in dessa små solstrålar i era egna kalendrar. Let’s keep our priorities straight! 🙂

Det kommer garanterat bli bland vårens värdefullaste möten!

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 24 – Moln

Tack, Pia Granström för bloggpassningen. Får se vad jag kan göra av det. 🙂

Moln. Ja, det ger ju en del olika associationer och möjliga spår att ta tag i. Väder. Humör/känslor. IT-lösningar. Det sistnämnda bloggade jag faktiskt kring redan för snart tre år sedan, i kölvattnet av Nichals Carr’s bok ”The Big Switch”, som belyser hur samhället förändras genom alltmer datalagring i ”molnet” och de tjänster som växer fram kring detta. Men nej, det spåret går jag inte in på nu, känner jag.

Väder eller humör/känslor, då? Ja, det kan man ju göra något rent metaforiskt av… Vårvädret är ju rätt ombytligt och solsken och molnbankar turas om att äga himlen. Vilket för närvarande även gäller mitt humör och mina känslor, faktiskt. Hela början på året och vårvintern har haft ostadigt mentalt och känslomässigt väder. De mentala molnen har ömsom hopat sig, tornat upp sig och förmörkat tillvaron, och ömsom skingrats för att släppa fram några strålar sol, med löfte om ljusare och varmare tider. Allt medan meterologen inom mig haft fullt upp att förutspå, beräkna och kommunicera väderprognoserna för de närmsta dygnen… Med lite varierad träffsäkerhet, till min närmsta omgivnings förtret och frustration. 😛

clouds

En sak är dock säker och det är att molnen på himlen har varit – och är fortfarande – relativt stadigt överhängande. Vilket säger mig att det kan gå på några olika sätt. Det kan blåsa upp till storm och orkanstyrka och bli ett sjujäkla oväder, där omgivningen får hålla i hatten ett tag och landskapet riskerar att ritas om. Det kan också bli ett gråmulet, långvarigt stilla regnande som sakta tömmer molnen på sitt tunga innehåll. Eller så kan det osäkra vädret plötsligt bedarra, molnen börja skingras och bli till allt lättare små molnpuffar, som snällt låter sig svepas bort av nya friska och varmare vindar…

En sak är jag rätt säker på – meterolog eller ej – förr eller senare sker en väderförändring av något slag. Såväl utomhus som inombords.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 23 – Utanförskap

Tack, Tomas, för nytt intressant och tänkvärt bloggämne! Att känna sig utanför. Vad är väl värre än det? Jag tror att det är en av de känslor eller upplevelser människan skyr allra mest, faktiskt.

Det går liksom bortom att bara känna sig ensam. Är man ”utanför” är det ju så obarmhärtigt tydligt att andra hör till, men inte jag. Trots att det finns människor runt omkring och jag inte är ensam i den betydelsen. Deras gemenskap är bara inte för mig, jag får inte ta del. Stängs ute. Eller förmår inte ta mig in i alla fall. Förblir osynliggjord.

utanförskap

Det sägs att det i tidiga sociala samhällen var ett sätt att idka dödsstraff. Den straffade ignorerades totalt, sågs som redan död och bara en osalig ande som det var farligt att låta sig beröras av, eller ens uppfatta. Vilket i förlängningen blev så plågsamt och outhärdligt för den drabbade att den antingen i förtvivlan tog sitt eget liv, blev apatisk, sjuk och svalt ihjäl eller helt enkelt lämnade tryggheten och gav sig av – vilket var detsamma som att med all sannolikhet snart drabbas av olycka, sjukdom eller svält – och på så vis likafullt dö. Om detta är sant vet jag inte, men i teorin finns vetenskapliga belägg för att det definitivt skulle kunna fungera. Så starka behov av att höra till en gemenskap har vi människor.

Vi människor är socialt programmerade och hela vår existens och psykologiska funktionalitet är i mångt och mycket beroende av den sociala tillhörigheten. Jag skrev ett personligt blogginlägg om rädslan att bli avvisad en gång, vilket ligger nära det här ämnet. Där lyfter jag att vi själva faktiskt många gånger bär på lösningen, vilket kan vara bra att komma ihåg ibland. Även Maria Klein, Familjecoachen berör samma ämne i tänkvärt ett blogginlägg som tar upp hur vi kan hantera barns signaler om ”utanförskap” lite mer nyanserat.

rejected

Hur som helst är det kanske inte så konstigt att samhällsdebatten ofta går hög kring frågor som rör utanförskap i olika former. Inte minst är det aktuellt så här i valårstider, då fokus naturligt nog hamnar på saker som bidragsberoende i allmänhet, arbetslöshet, kriminalitet, hemlöshet, drogberoende eller hur folk behandlas när de är sjuka och gamla. Sådana frågor som vi i ett modernt samhälle försöker lösa helt eller delvis med gemensamma krafter. Och som vi gärna överlämnar åt politiker att hantera och ta ansvar för, samt hyllar eller kritiserar i media… Trots att vi nog alla förstår att det är mer komplicerat än så?

Vi är alla en del av samhället och de resultat vi ser är slutsumman av alla våra egna handlingar. Eller avsaknad av handlingar? Alltså långt mer än bara politikers eller tjänstemännens beslut. Något jag också skrivit om tidigare i en annan blogg och tycker kan vara värt att läsa, möjligen. Och inte minst är det viktigt att komma ihåg att utanförskap inte bara behöver vara en enskild individs upplevelse utan lika gärna hela gruppers. Och då kan det börja bli riktigt besvärligt om det vill sig illa. För i spänningspunkten mellan ”vi och dom” blir inte sällan vad som är tillåtet och okej att göra mot andra gränsförskjutet. För om tryggheten och gemenskapen i vårt ”vi” sanktionerar ett förhållningssätt eller beteende gentemot ”dom”, kan allas vår inre kompass börja löpa amok! Tydliga exempel på det är när extremismgrupper växer till i samhället eller när mobbing på skolgården uppstår.

Men om nu utanförskap är så genuint skrämmande och negativt för människor, vad ska vi göra när det uppstår? När vi ser det runt omkring oss, känner av ”vi och dom”-tendenser i vår närhet eller i vårt samhälle? Ja, jag tror det enda vi KAN göra är att öppna våra egna ögon, våga se det vi faktiskt ser, och sen aktivt agera mot det genom att inkludera! Ta kontakt, visa engagemang i vardagen, stå upp för att ytterst är vi alla i samma båt och beroende av varandra som människor. Visa att vi inte ställer upp på att andra hålls i utanförskap, eller att vissa grupper försöker skapa destruktiva gränser mellan människor.

Det betyder inte att grupper i sig är av ondo, eller att vi alltid måste bjuda in allt och alla i alla sammanhang. Vi har självklart rätt att skapa sociala rum för personliga och privata intressen eller grupper. Likaväl som vi har rätt knyta privata band och relationer till andra. Det betyder inte heller att alla ska ha det lika hela tiden eller att allt måste vara millimeterrättvist i ett samhälle. Men när vi ser att vissa inte når in någonstans, hamnar helt utanför, eller systematiskt ignoreras eller förfördelas, och kanske till slut ger uttryck för desperation och förtvivlan, då måste vi vara beredda att agera.

jorden-framtid

Det kan aldrig vara ”någon annans” ansvar. Utanförskap börjar och slutar med dig och mig.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 22 – Vad vill du ha i ditt påskägg?

Du får välja allt utom godis… Så löd den bloggpassningen jag fick till idag av Veronica Hedenmark, själfull entreprenör och grundare av företaget VH Assistans – stort tack för utmaningen!

Ja, tänk att det snart är påsk? Just idag njuter jag av strålande vårsol, fågelkvitter och förrådsstädning, i ett fåfängt försök att knöka in ett antal kartonger som härrör från sonens rum. Vi ska nämligen renovera där och inreda det lite mer åldersanpassat. Lite mer värdigt en blivande nioåring på snabb väg mot 10, 13, 15…gulp? Usch, vad fort tiden går.

Nå, påskägg var det, ja. Själva företeelsen väcker för mig känslor av förväntan, förhoppningar, spänning och överflöd. När jag var barn gömde alltid mamma påskäggen – som så många andra föräldrar – så att vi syskon på morgonen fick att leta efter dem. Det var dessutom en sällan skådad lyx av godis i överflöd som gömde sig där i ägget. Idag vore det nog knappt en vanlig påse lördagsgodis? 

påskägg-stort-med-lock

Trots att jag inte direkt ser mig som fossil, tillhör jag faktiskt en generation som fortfarande stod och pekade på olika godissorter medan kiosktanten plockade ner de eftertraktade styckesakerna i en liten oansenlig pappersficka, kallad påse. Rymdes väl så där en 10-15 stycken om man verkligen slog på stort. Tiderna förändras.

Idag är godis för mig förenat med ett oönskat sötsug. En ojämn kamp mot sockerdjävulen, om rätten till min egen kropp och tillgången till sund och positiv energi. Så även om det fortfarande förekommer påskägg med godis här i huset, är det ett tveeggat svärd för mig personligen. Så om jag skulle önska mig ett påskägg som gav samma känslor av förväntan, förhoppningar, spänning och överflöd som när jag var liten, måste det nog innehålla något annat… Men vad?

Mina tankar går till allt möjligt storslaget, som att Krim-krisen får en fredlig och demokratisk lösning eller att cancergåtan löstes en gång för alla. Men ska jag vara riktigt ärlig, så skulle jag nog helt enkelt helst vilja ha ett påskägg fyllt med kravlös familjetid, sovmorgnar, kaffetermosar, vårsol och fågelkvitter. Och definitivt helt fritt från deadlines, administration, olästa e-postmeddelanden och budgetuppföljningar… Är det alltför svårt att ordna kan jag även tänka mig en vårresa till Paris med min make och son.

Paris

Take a pick and make me happy! 🙂

Bloggpassningen avslutades förresten med frågan vem jag själv skulle vilja ge ett påskägg i år. Och jag tror det får bli ett påskägg fyllt med kärlek, medmänsklighet, tolerans, vidsynthet, ödmjukhet, kunskap och empati. Och jag ger det till någon som verkar sakna detta å det grövsta, nämligen Stefan Jacobsson, partiledare för Svenskarnas Parti, Sveriges största nazistiska organisation. Måtte det få honom och alla hans gelikar på bättre tankar… Jag vill inte leva och bo i ett Sverige där deras syn på verkligheten får råda.

energi och kärlek
Annika