#Blogg100 nr 5 – Svindel

Lästid för detta blogginlägg: max 1,5 min

Vill man ha en annorlunda twist på något – eller möjligen hjälp med det juridiska kring avtalsskrivning, bokföringen eller kanske få en garanterat uppseendeväckande och originell stass uppsydd – ja, då ska man kontakta Pia Granström och hennes företag Utipo! Det är alltså av henne jag fått dagens bloggämne. Svindel. Som i yrsel, alltså. 😉

Yrsel

Sablar i min låda vad växelspaken är försvunnen, skulle man ju kunna tänka kring den här bloggpassningen? Men icket. Svindel är ju busenkelt att blogga om! I alla fall den sort jag lider av, fortfarande vid 43 års ålder.

Jag får nämligen svindel mer eller mindre varje gång jag inser att ”idag är det första dagen på resten av mitt liv”! Hjälp?

Det blir så stort och hissnande. Samtidigt viktigt och mäktigt. Och det kan få mig att känna mig så oerhört vilsen, liten och med fruktansvärt dålig balans. Som om livet suger tag i mig, redo att svepa iväg mig okontrollerat över kanten vilken sekund som helst. Ut över stupet, där man faller hjälplöst… Eller, där man kan upptäcka sina vingar?

Jag vet inte. Jag tror aldrig jag gått tillräckligt nära kanten ännu? Inte så nära att jag verkligen sugs ut handlöst. Ibland vill jag och kittlas av tanken. Undrar om jag kan flyga på riktigt. Och hur det skulle kännas. Jag har ju småtestat då och då. Som när jag tillfälligt bröt upp efter 8 år och lämnade sambon ensam med hundar och katter, för att testa min dröm att jobba med hästar på heltid 130 mil bort. Eller när jag startade en liten bokcirkel med mer eller mindre okända, intressanta kvinnor som jag valt ut och ville lära känna mer, fast jag var livrädd att de skulle tacka nej till obetydliga, lilla mig. Eller när jag tackade ja till ett spännande jobb som jag varken hade nämnvärda kvalifikationer eller en aning om hur jag skulle klara…

Fast jag tror det mesta har varit fusk. Eller, det har nog varit det. Lite mer som att hoppa bungyjump. Från köksbordet och med fötterna neråt. Lagom högt och utan uppsving… Jag har ju trots allt svindel och blir liksom lite yr på höga höjder. Allt blir så snurrigt.

vertigo1

Vad är din ursäkt för att livet inte ska få suga tag i dig?

energi och kärlek (och lite allmän yrsel) 😉
Annika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.