#Blogg100 nr 7 – Hur hanterar vi förluster?

Inför dagens blogginlägg fick jag en riktig utmaning att bita i av kloka och modiga egenföretagaren Helena Isaksson, certifierad handledare inom sorgbearbetning. Du kan hitta henne via hennes blogg och hemsida, där hon för övrigt har ett eget inlägg på samma ämne väl värt att läsa just nu!

sorg

Men oj, oj, oj, vad ska jag väl själv kunna skriva kring detta? Det första som kommer upp är förstås den fortfarande relativt färska sorgeprocessen efter min egen mamma. Och egentligen känns det som att det jag skrev då, nog fortfarande sammanfattar det mesta jag kan bidra med kring det här ämnet? Så läs gärna i min Too-ticki-blogg, om hur rädslan att bli avvisad aktualiserades, i takt med att den oundvikliga förlusten av min mamma kröp allt närmare.

Vi upplever alla oundvikligen sorg efter svåra förluster i livet. De största och mest smärtsamma förlusterna brukar vara just närståendes död, men vi kan så klart uppleva sorg efter en förlust av i princip vad som helst. Ingen kan eller har rätt att tala om för någon annan vad som är en förlust värd att sörja!

Jag kommer än idag ihåg hur oerhört svårt jag själv som 7-åring hade att komma över förlusten av en liten påse nyinköpta suddgummin! Jag var i den där åldern ni vet, när man börjar samla och byta med varandra. Jämföra och sukta. Känna stolthet och glädje om man hittat något ingen annan hade…

IMG_1137

Och vi hade det lite knapert när jag växte upp, så skulle man ha något var det bara att spara och prioritera. Vilket jag gjort inför bilresan till Epa, i Mora (kommer någon ihåg den butikskedjan förresten?). I Mora fanns fler butiker än hemma i Älvdalen, och jag skulle frossa – apropå gårdagens bloggämne – bland sudd i alla former och färger som aldrig förr! Hittade och hade råd med säkert 6-7 st nya som fick en egen liten minipåse som jag hängde runt handleden, glatt springande mot  överenskommen mötesplats på parkeringen.

Men på vägen tillbaka till bilen tappade jag påsen på något sätt utan att märka det. När jag stolt skulle visa mina troféer var de borta! Vi lyckades inte hitta påsen. Och att köpa nya var på den tiden mycket pengar för familjen, så det var inte möjligt där och då. Mina föräldrar verkligen vände på varenda krona. Så förlusten blev till ilska, besvikelse, gråt. Och faktiskt sorg. Jag hade jättesvårt att sluta tänka på de där sudden. Gräma mig. Känna att något fattades mig. Jag hade missat något som aldrig gick att reparera. Känslan satt faktiskt kvar långt efter att jag för länge sedan slutat samla och byta… Jag är idag 43 år och kan fortfarande återkalla hur det kändes via minnet. Troligen fick jag inte den hjälp jag behövde där och då, att hantera min förlust? Det var ju bara en påse sudd…

Mitt eget sätt att hantera förluster har nog varierat genom livet. Långt ifrån alltid enbart konstruktivt, även om jag på något sätt alltid har kommit vidare. Och egentligen är det kanske just det som är det viktiga här? Att komma ut på andra sidan så välbehållen som möjligt? Kanske till och med starkare, klokare, genuinare, mer levande och redo att ta emot livet? Att ta tillvara det man fortfarande har. I varje stund. Att med hela sitt hjärta – kanske även sin smärta? – tillåta livet att genomsyra oss till fullo, med närvaro och orubblig intensitet och med allt vad det erbjuder. Oavsett hur länge vi har det till låns. Jag tror det, även om det må låta som en utsliten klyscha.

Men HUR vi sen egentligen bäst hanterar våra förluster, är inte jag människa att avgöra. Jag har nog personligen haft lite för fullt upp bara med att göra det, för att riktigt kunna analysera den frågan…? Men Helena Isaksson ger faktiskt kurser i sådant, så jag avslutar där jag började idag, med en hänvisning till henne!

energi och kärlek
Annika

En reaktion på “#Blogg100 nr 7 – Hur hanterar vi förluster?

  1. Pingback: En förlorad självbild att sörja | Coachamig.nu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *