#Blogg100 nr 8 – Avund

Avund, eller invidia pÃ¥ latin, är ännu en dödssynd som jag den här gÃ¥ngen fÃ¥tt som bloggpassning via Facebook och Emma Ã…gren. Tack för det – sannerligen Ã¥ter nÃ¥got att bita i!

avundsjuka

Vad ska jag väl skriva om denna avskyvärda, fula och olycksaliggörande känsla, som skapar sÃ¥ mycket lidande och negativa konsekvenser? Alltid för den som drabbas av ”sjukan” och ibland även för den som drabbas av den ”sjuke”. Drabbar avundsjuka nÃ¥gonsin mig? O, ja! Har jag nÃ¥gonsin känt skadeglädje? O, ja! Är jag stolt över det? Usch, nej…

Avund är en känsloreaktion med starkt motiverande kraft att antingen själv söka överglänsa den man är avundsjuk på eller att skada den andre så att den egna känslan av avund eller missunnsamhet kan lindras eller upphöra. Om en olycka eller förlust drabbar den man är avundsjuk på upplevs vanligen en känsla av skadeglädje. (Källa: Psykologiguiden)

Den brittiske filosofen och nobelpristagaren i litteratur, Bertrand Russell (1872-1970), har dock uttryckt att avund faktiskt är en drivande kraft bakom utvecklingen mot demokratin, och måste uthärdas för att uppnå ett mer rättvist socialt system (källa Widipedia). Vad vet jag, kanske måste vi själva bli lite sjuka ibland, för att vara beredda på att skapa de gemensamma förutsättningar som behövs för att på sikt hålla oss samhällsfriska? Nåja, oavsett så önskar väl ingen att sjukdomen blir alltför allvarlig.

Jag har själv en beteendevetenskaplig bakgrund, där jag bland annat fördjupat mig i en del sociologi och socialpsykologi. Inom sociologin gjorde sig den österrikisk-amerikanske forskaren Helmut Schoeck (1922-1993) känd med sin bok ”Der Neid, eine Theorie der Gesellschaft”, Envy, a theory of social behaviour, (original1966, engelsk version 1969). Han sökte visa att samhällslivet i stor utsträckning regleras av just rädslan för känslor av avundsjuka. Människor som betraktar sig som lika och likaberättigade undviker nämligen att väcka avundsjuka hos varandra. Detta leder till konstruktiv samverkan av den typ som man har i välfungerande team. Undvikande av känslor av avundsjuka leder, enligt Schoeck, till strävan mot konformitet. Skryt och självhävdelse betraktas som oetiska. Detta gäller inom den egna gruppen och den sociala nivÃ¥ som man känner samhörighet med. I ett hierarkiskt ordnat samhälle med klasser, kaster eller stÃ¥nd respekterar man skillnader utan avund, sÃ¥ länge den typen av samhälle fungerar med flertalets stöd.

Jag kan absolut känna igen detta i egna erfarenheter. Ta bara en sÃ¥dan sak som inom föreningslivet eller i kompisgänget. Strävan efter konformitet och undvikande av avundsjuka är tydlig inom gruppen. Och där avundsjukan fÃ¥r utrymme blir lagkänslan eller sammanhÃ¥llningen/vänskapen sällan lÃ¥ngvarig, och de goda resultaten av eventuella ansträngningar uteblir. SÃ¥ för grupper och samhällen tycks det viktigt att inte avundsjuka breder ut sig och frodas okonrollerat. Kanske är det ocksÃ¥ därför de flesta har en inneboende rädsla att drabbas av den och en sÃ¥ stark olustkänsla när det inträffar? Mycket stÃ¥r pÃ¥ spel…

Inom psykologin är det främst den österrikiske psykiatern och psykologen Alfred Adler som, åtminstone indirekt, studerat fenomenet genom sitt intresse för mindervärdeskänslor. Att känna att man inte har något som andra har, kan enligt honom leda till neurotiska reaktioner som består i att man söker överträffa både andra och sig själv, på ett område där man får möjlighet att hävda sig.

Oavsett om avund är enbart av ondo, ett nödvändigt ont i ett större perspektiv eller bara en av tillvarons många mysterier, så finns den ibland närvarande i de flesta människors liv. Och det ingår alltid en jämförelse mellan en själv och andra, någonstans där i botten. Utan jämförelse, ingen avund alltså. Vilket på sätt och vis kanske är nyckeln till lösningen på problemet?

Vägen till att minska sin egen avundsjuka handlar nog om att sluta jämföra sig med andra hela tiden. Lättare sagt än gjort, förvisso. Men väl värt att sträva mot! Jämför jag mig själv med andra nÃ¥gon gÃ¥ng? O, ja! Oftare än jag vill erkänna. Och oftare än jag mÃ¥r bra av. Men jag övar hela tiden pÃ¥ att förskjuta fokus, sÃ¥ fort jag upptäcker det. Mycket tack vare inträdet i livet som coach, faktiskt. Där har det blivit sÃ¥ uppenbart hur förödande detta är för människors välmÃ¥ende och förmÃ¥ga att nÃ¥ sin egen fulla potential. Jämförelsen och avundsjukan som gärna kommer i dess släptÃ¥g – vare sig vi erkänner att den uppstÃ¥r eller ej – tar vÃ¥r energi och fördunklar vÃ¥ra egna verkliga drömmar och mÃ¥l.

Inledningsvis nämnde jag att avund är en av de sju dödssynderna. Vet du vilken som är dess spegelegenskap bland de sju dygderna? Medmänsklighet, humanitas pÃ¥ latin. Tänk om det faktiskt är sÃ¥ att jämförande tar bort vÃ¥r medmänsklighet, just för att det är vägen till avund? Vad fÃ¥r den insikten för konsekvenser i vÃ¥ra liv? Hur rimmar det t.ex. med synen pÃ¥ skolans uppdrag, som faktiskt ofta är den institution som pÃ¥ allvar introducerar barnen i ”jämförandets ädla konst”?

Jag tänker att det åtminstone är något vi kan ha i åtanke själva, både i våra egna liv och när vi har med barn att göra. Undvik att fokusera på jämförande, så slipper både du och eventuella barn förhoppningsvis bli sjuka av avund alltför ofta eller alltför allvarligt!

Bara det är kanske ett sätt att på sikt bygga en lite medmänskligare värld?

energi och kärlek
Annika

En reaktion på “#Blogg100 nr 8 – Avund

  1. Pingback: #Blogg100 nr 14 – Individualism vs likformighet | Coachamig.nu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.