#Blogg100 nr 21 – HÃ¥rdrock

Dagens #blogg100-utmaning har jag fÃ¥tt av underbara sprÃ¥knörden Emma Ã…gren – tack, du härliga kvinna! 😉

Under övre tonÃ¥ren lyssnade jag av naturliga skäl mycket pÃ¥ 80-talshÃ¥rdrock, influerad av min äldre bror som spelade en hel del där inne pÃ¥ sitt pojkrum.  Det var grupper som Kiss, Queen, Aerosmith, Saxon, Stryper, Whitesnake, Def Leppard, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, AC/DC, Alice Cooper, Bon Jovi, Dio, Guns N’ Roses, Iron Maiden, Judas Priest, Manowar, Motörhead, Twisted Sisters, Sweet, Van Halen, ZZ Top, Slade och Scorpions.

Ja, herregud vilka minnen det väcker? Inte minst alla tryckare man dansat till just smäktande hÃ¥rdrocksballader… Och eftersom vi har magsjuka här i huset gör jag det lätt för mig idag och bjuder pÃ¥ en gammal goding med Lita Ford i duett med Ozzy Osbourne – Close my eyes forever! NÃ¥gon som minns den? 🙂

energi och kärlek
Annika

2 reaktion på “#Blogg100 nr 21 – HÃ¥rdrock

  1. Kommer ihÃ¥g? Haha! Ja…

    Blogginlägget var för kort, tycker jag. Även om ämnet är oviktigt, så finns det mycket intressant att säga och fundera på, tycker jag. Några småbitar ur högen:

    Fejden mellan ”hÃ¥rdrockare” och ”syntare”. En enorm storm i ett vattenglas. Men inte desto mindre en väsentlig del av en hel generations uppväxt. Grupperingar bildades i skolor och pÃ¥ ungdomsgÃ¥rdar, det smusslades med skivor frÃ¥n ”andra sidan”; skrevs insändare i Okej, och gud vet vad. Allt över vad som bara var musik. Eller….det lustiga var väl att det var knappt det ens. Jag tror mÃ¥nga tog ställning utan att det var baserat pÃ¥ nÃ¥n genomtänkt musikalisk Ã¥sikt. Det var mer gängtillhörighet det handlade om. Att välja sida.

    Definitionen av ”HÃ¥rdrock”. Inte lönt att gÃ¥ in pÃ¥ eg, för den finns inte. Eller sÃ¥ finns oändligt mÃ¥nga. För mig spelar den ingen roll, jag lyssnar pÃ¥ det jag gillar. Men definitionen har en viss betydelse för en text som denna, eller för diskussioner som försöker hävda svepande generella sanningar om just ”hÃ¥rdrock”. Jag vet ändÃ¥ inte var den gÃ¥r. Jag vet inte ens om det är en enskild lÃ¥t som är hÃ¥rdrock, eller om det är bandet som gör den som är hÃ¥rdrock. Eller om det är lÃ¥ten i sig eller framförandet? För den som vill ha ett illustrerande exempel kan ni ju lyysna pÃ¥:
    It’s a Sin med Pet Shop boys (https://www.youtube.com/watch?v=dRHetRTOD1Q).
    …resp Gamma Ray (https://www.youtube.com/watch?v=o80fZEwJ_6I).
    Eller Flash in the Night med Secret Service https://www.youtube.com/watch?v=ER6HYd-clxA
    …resp Lions Share https://www.youtube.com/watch?v=Q5M01gpiTsY

    Föräldragenerationens förfasade skräck över den hemska hÃ¥rdrocken. Delvis var detta naturligtvis ett fundament i hela hÃ¥rdrockskulturen. Uppror lite för upprorets skull, och vad är bättre dÃ¥ än att hjälpa till att uppröra ungdomarnas föräldrar med scenkläder, texter, attityd och i viss mÃ¥n musik. Jag säger ”i viss mÃ¥n” dÃ¥ jag tror att det faktiskt inte alls var musiken som var kärnan. Visst fanns (och finns) det extrema varianter, närmas avarter, men lyssnar man idag pÃ¥ mycket av det som gjordes, sÃ¥ är det svÃ¥rt att se att nÃ¥n som själv vuxit upp pÃ¥ 60-talet med Beatles, the Kinks, Free, Beach Boys, Rolling Stones etc egentligen skulle förfasa sig över själva musiken.

    Vad gjorde HÃ¥rdrocken för/med/mot aggressivitet hos ungdomar? Den gängse bilden är nog att den skapade en massa vÃ¥ldsamma ungdomar. Personligen är jag tveksam. Jag har själv aldrig träffat nÃ¥n som i hÃ¥rdrockens namn varit aggressiv och vÃ¥ldsam pÃ¥ det sätt som faktiskt förekom i punk-svängen (utan att skylla pÃ¥ musiken, där heller. Men punken var nog mer om politik och klyftor än musik, medans hÃ¥rdrocken nog faktiskt handlade om musiken i första hand). Därmed inte sagt att de inte finns, men jag tror inte ett ögonblick att vare sig jeans, skinnjackor, lÃ¥ngt hÃ¥r eller dova moll ackord och dubbla bastrummor skapar horder av vÃ¥ldsamma ungdomar. De problem som leder till sÃ¥na sitter nÃ¥n helt annanstans i samhället. Tror man nÃ¥t annat letar man bara efter en enkel lösning som man kan ropa pÃ¥. Däremot tror jag, delvis baserat pÃ¥ egna erfarenheter, att lyssnandet pÃ¥ (i detta fall ”aggressiv”) musik kan vara en sorts ventil för saker som behöver ut, och en möjlighet att lÃ¥ta dem komma ut utan att nÃ¥n drabbas (mer än möjligen grannen pÃ¥ andra sidan väggen).

    Texter och omslag? Där finns allt frÃ¥n enormt patetiska bottennapp, till osmakligheter enbart för att chocka, till bÃ¥de banaliteter och högst allvarliga ämnen, avhandlade med alldeles utmärkt ihopsnickrade texter. Precis som bÃ¥de i litteratur och poesi. Men texterna och framförallt amerikanska föräldraföreningars försök att stoppa dem (”Warning! Explicit lyrics”) har nog kraftigt bidragit till sÃ¥väl föräldrars motvilja som ungdomarnas fascination. Samtidigt som texterna ärligt talat ofta bara varit till för att hänga upp den vokala delen av musiken pÃ¥. Med vissa undantag tror jag att texterna varit helt sekundära. Musiken har varit det viktiga. Texterna behöv för att kunna skrÃ¥la med, och för att sÃ¥ngen (inte texten) är en del av musiken.

    Musiken i sig dÃ¥? Tja, som stor konsument av hÃ¥rdrock, mer eller mindre sedan jag började lyssna pÃ¥ musik, är jag jävig eller färgad i allra högsta grad. Men jag tycker där finns musikaliska kvaliteter bÃ¥de vad gäller komponerande och framförande i överflöd, och i mina ögon ofta i större utsträckning än i mÃ¥nga andra genrer. Och jag har sett/hört mÃ¥nga exempel pÃ¥ människor som haft stenhÃ¥rda Ã¥sikter om att hÃ¥rdrock är hemsk musik, utan melodi etc, för att när de sedan konfronteras med exempel tycka att de tlÃ¥ter bra, ”men det där är väl inte hÃ¥rdrock?”. Attityder och rykten har varit tacksamma att bygga aversioner mot, och musiken har dragits över samma kam. Vilket förmodligen i viss mÃ¥n bidragit till attraktionskraften pÃ¥ den yngre generationen. ”Mamma och pappa gillar det inte, kom sÃ¥ gÃ¥r vi och gillar det!”. En attityd som nog ledde till att bÃ¥de en och annan blev ”hÃ¥rdrockare” innan de ens lyssnat pÃ¥ musiken (kom ihÃ¥g att det pÃ¥ 80-talet inte gick att lyssna pÃ¥ sÃ¥ mycket mer än det man hade rÃ¥d att köpa). Det var tufft, coolt och nÃ¥n sorts uppror (ganska harmlöst sÃ¥nt, dock). Men de som inte gillade musiken gav nog upp ganska snart.

    Vad finns kvar idag? Jo, en hel del. Antagligen (även om jag inte har några vetenskapliga belägg för det) mer än av de flesta andra samtida musikstilar. Exakt vad det beror på (gamla stofiler i media, föräldrar som lever kvar i det förgångna, eller kvaliteter hos musiken) kan man ju spekulera i, men det är en försvarlig mängd 80-tals-hårdrock (liksom 70- och 90-tals) som känns igen och i någon grad uppskattas av betydligt yngre generationer än de som var med då. Och jag undrar om det finns nån genre (i lite bredare bemärkelse) som överlevt/övervintrat trender så väl som hårdrocken? Någons sorts tidlöshet tycks man hittat.

    Mina 20 cent. Och jag behöver inte ens en egen blogg för det 🙂

    • Hahaha….underbart, Edvard! Tack för att du räddade mitt blogginlägg när jag själv var knäckt av huvudvärk (ej pga head banging dock!).

      Ja, det finns absolut mycket som skulle ha varit värt att skriva om. Personligen tror jag att hÃ¥rdrocken för mig faktiskt kom att handla mest om dig, käre storebror! Det var den väg jag kände att jag i tonÃ¥ren kunde gÃ¥, för att titta in i ditt rum utan morr och protester. Det som blev bryggan mellan ”besvärlig och pinsam lillasyster” till ”helt ok syster”. 😉

      kram
      Annika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.