#Blogg100 nr 21 – Hårdrock

Dagens #blogg100-utmaning har jag fått av underbara språknörden Emma Ågren – tack, du härliga kvinna! 😉

Under övre tonåren lyssnade jag av naturliga skäl mycket på 80-talshårdrock, influerad av min äldre bror som spelade en hel del där inne på sitt pojkrum.  Det var grupper som Kiss, Queen, Aerosmith, Saxon, Stryper, Whitesnake, Def Leppard, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, AC/DC, Alice Cooper, Bon Jovi, Dio, Guns N’ Roses, Iron Maiden, Judas Priest, Manowar, Motörhead, Twisted Sisters, Sweet, Van Halen, ZZ Top, Slade och Scorpions.

Ja, herregud vilka minnen det väcker? Inte minst alla tryckare man dansat till just smäktande hårdrocksballader… Och eftersom vi har magsjuka här i huset gör jag det lätt för mig idag och bjuder på en gammal goding med Lita Ford i duett med Ozzy Osbourne – Close my eyes forever! Någon som minns den? 🙂

energi och kärlek
Annika

2 reaktion på “#Blogg100 nr 21 – Hårdrock

  1. Kommer ihåg? Haha! Ja…

    Blogginlägget var för kort, tycker jag. Även om ämnet är oviktigt, så finns det mycket intressant att säga och fundera på, tycker jag. Några småbitar ur högen:

    Fejden mellan ”hårdrockare” och ”syntare”. En enorm storm i ett vattenglas. Men inte desto mindre en väsentlig del av en hel generations uppväxt. Grupperingar bildades i skolor och på ungdomsgårdar, det smusslades med skivor från ”andra sidan”; skrevs insändare i Okej, och gud vet vad. Allt över vad som bara var musik. Eller….det lustiga var väl att det var knappt det ens. Jag tror många tog ställning utan att det var baserat på nån genomtänkt musikalisk åsikt. Det var mer gängtillhörighet det handlade om. Att välja sida.

    Definitionen av ”Hårdrock”. Inte lönt att gå in på eg, för den finns inte. Eller så finns oändligt många. För mig spelar den ingen roll, jag lyssnar på det jag gillar. Men definitionen har en viss betydelse för en text som denna, eller för diskussioner som försöker hävda svepande generella sanningar om just ”hårdrock”. Jag vet ändå inte var den går. Jag vet inte ens om det är en enskild låt som är hårdrock, eller om det är bandet som gör den som är hårdrock. Eller om det är låten i sig eller framförandet? För den som vill ha ett illustrerande exempel kan ni ju lyysna på:
    It’s a Sin med Pet Shop boys (https://www.youtube.com/watch?v=dRHetRTOD1Q).
    …resp Gamma Ray (https://www.youtube.com/watch?v=o80fZEwJ_6I).
    Eller Flash in the Night med Secret Service https://www.youtube.com/watch?v=ER6HYd-clxA
    …resp Lions Share https://www.youtube.com/watch?v=Q5M01gpiTsY

    Föräldragenerationens förfasade skräck över den hemska hårdrocken. Delvis var detta naturligtvis ett fundament i hela hårdrockskulturen. Uppror lite för upprorets skull, och vad är bättre då än att hjälpa till att uppröra ungdomarnas föräldrar med scenkläder, texter, attityd och i viss mån musik. Jag säger ”i viss mån” då jag tror att det faktiskt inte alls var musiken som var kärnan. Visst fanns (och finns) det extrema varianter, närmas avarter, men lyssnar man idag på mycket av det som gjordes, så är det svårt att se att nån som själv vuxit upp på 60-talet med Beatles, the Kinks, Free, Beach Boys, Rolling Stones etc egentligen skulle förfasa sig över själva musiken.

    Vad gjorde Hårdrocken för/med/mot aggressivitet hos ungdomar? Den gängse bilden är nog att den skapade en massa våldsamma ungdomar. Personligen är jag tveksam. Jag har själv aldrig träffat nån som i hårdrockens namn varit aggressiv och våldsam på det sätt som faktiskt förekom i punk-svängen (utan att skylla på musiken, där heller. Men punken var nog mer om politik och klyftor än musik, medans hårdrocken nog faktiskt handlade om musiken i första hand). Därmed inte sagt att de inte finns, men jag tror inte ett ögonblick att vare sig jeans, skinnjackor, långt hår eller dova moll ackord och dubbla bastrummor skapar horder av våldsamma ungdomar. De problem som leder till såna sitter nån helt annanstans i samhället. Tror man nåt annat letar man bara efter en enkel lösning som man kan ropa på. Däremot tror jag, delvis baserat på egna erfarenheter, att lyssnandet på (i detta fall ”aggressiv”) musik kan vara en sorts ventil för saker som behöver ut, och en möjlighet att låta dem komma ut utan att nån drabbas (mer än möjligen grannen på andra sidan väggen).

    Texter och omslag? Där finns allt från enormt patetiska bottennapp, till osmakligheter enbart för att chocka, till både banaliteter och högst allvarliga ämnen, avhandlade med alldeles utmärkt ihopsnickrade texter. Precis som både i litteratur och poesi. Men texterna och framförallt amerikanska föräldraföreningars försök att stoppa dem (”Warning! Explicit lyrics”) har nog kraftigt bidragit till såväl föräldrars motvilja som ungdomarnas fascination. Samtidigt som texterna ärligt talat ofta bara varit till för att hänga upp den vokala delen av musiken på. Med vissa undantag tror jag att texterna varit helt sekundära. Musiken har varit det viktiga. Texterna behöv för att kunna skråla med, och för att sången (inte texten) är en del av musiken.

    Musiken i sig då? Tja, som stor konsument av hårdrock, mer eller mindre sedan jag började lyssna på musik, är jag jävig eller färgad i allra högsta grad. Men jag tycker där finns musikaliska kvaliteter både vad gäller komponerande och framförande i överflöd, och i mina ögon ofta i större utsträckning än i många andra genrer. Och jag har sett/hört många exempel på människor som haft stenhårda åsikter om att hårdrock är hemsk musik, utan melodi etc, för att när de sedan konfronteras med exempel tycka att de tlåter bra, ”men det där är väl inte hårdrock?”. Attityder och rykten har varit tacksamma att bygga aversioner mot, och musiken har dragits över samma kam. Vilket förmodligen i viss mån bidragit till attraktionskraften på den yngre generationen. ”Mamma och pappa gillar det inte, kom så går vi och gillar det!”. En attityd som nog ledde till att både en och annan blev ”hårdrockare” innan de ens lyssnat på musiken (kom ihåg att det på 80-talet inte gick att lyssna på så mycket mer än det man hade råd att köpa). Det var tufft, coolt och nån sorts uppror (ganska harmlöst sånt, dock). Men de som inte gillade musiken gav nog upp ganska snart.

    Vad finns kvar idag? Jo, en hel del. Antagligen (även om jag inte har några vetenskapliga belägg för det) mer än av de flesta andra samtida musikstilar. Exakt vad det beror på (gamla stofiler i media, föräldrar som lever kvar i det förgångna, eller kvaliteter hos musiken) kan man ju spekulera i, men det är en försvarlig mängd 80-tals-hårdrock (liksom 70- och 90-tals) som känns igen och i någon grad uppskattas av betydligt yngre generationer än de som var med då. Och jag undrar om det finns nån genre (i lite bredare bemärkelse) som överlevt/övervintrat trender så väl som hårdrocken? Någons sorts tidlöshet tycks man hittat.

    Mina 20 cent. Och jag behöver inte ens en egen blogg för det 🙂

    • Hahaha….underbart, Edvard! Tack för att du räddade mitt blogginlägg när jag själv var knäckt av huvudvärk (ej pga head banging dock!).

      Ja, det finns absolut mycket som skulle ha varit värt att skriva om. Personligen tror jag att hårdrocken för mig faktiskt kom att handla mest om dig, käre storebror! Det var den väg jag kände att jag i tonåren kunde gå, för att titta in i ditt rum utan morr och protester. Det som blev bryggan mellan ”besvärlig och pinsam lillasyster” till ”helt ok syster”. 😉

      kram
      Annika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.