#Blogg100 nr 23 – Utanförskap

Tack, Tomas, för nytt intressant och tänkvärt bloggämne! Att känna sig utanför. Vad är väl värre än det? Jag tror att det är en av de känslor eller upplevelser människan skyr allra mest, faktiskt.

Det går liksom bortom att bara känna sig ensam. Är man ”utanför” är det ju så obarmhärtigt tydligt att andra hör till, men inte jag. Trots att det finns människor runt omkring och jag inte är ensam i den betydelsen. Deras gemenskap är bara inte för mig, jag får inte ta del. Stängs ute. Eller förmår inte ta mig in i alla fall. Förblir osynliggjord.

utanförskap

Det sägs att det i tidiga sociala samhällen var ett sätt att idka dödsstraff. Den straffade ignorerades totalt, sågs som redan död och bara en osalig ande som det var farligt att låta sig beröras av, eller ens uppfatta. Vilket i förlängningen blev så plågsamt och outhärdligt för den drabbade att den antingen i förtvivlan tog sitt eget liv, blev apatisk, sjuk och svalt ihjäl eller helt enkelt lämnade tryggheten och gav sig av – vilket var detsamma som att med all sannolikhet snart drabbas av olycka, sjukdom eller svält – och på så vis likafullt dö. Om detta är sant vet jag inte, men i teorin finns vetenskapliga belägg för att det definitivt skulle kunna fungera. Så starka behov av att höra till en gemenskap har vi människor.

Vi människor är socialt programmerade och hela vår existens och psykologiska funktionalitet är i mångt och mycket beroende av den sociala tillhörigheten. Jag skrev ett personligt blogginlägg om rädslan att bli avvisad en gång, vilket ligger nära det här ämnet. Där lyfter jag att vi själva faktiskt många gånger bär på lösningen, vilket kan vara bra att komma ihåg ibland. Även Maria Klein, Familjecoachen berör samma ämne i tänkvärt ett blogginlägg som tar upp hur vi kan hantera barns signaler om ”utanförskap” lite mer nyanserat.

rejected

Hur som helst är det kanske inte så konstigt att samhällsdebatten ofta går hög kring frågor som rör utanförskap i olika former. Inte minst är det aktuellt så här i valårstider, då fokus naturligt nog hamnar på saker som bidragsberoende i allmänhet, arbetslöshet, kriminalitet, hemlöshet, drogberoende eller hur folk behandlas när de är sjuka och gamla. Sådana frågor som vi i ett modernt samhälle försöker lösa helt eller delvis med gemensamma krafter. Och som vi gärna överlämnar åt politiker att hantera och ta ansvar för, samt hyllar eller kritiserar i media… Trots att vi nog alla förstår att det är mer komplicerat än så?

Vi är alla en del av samhället och de resultat vi ser är slutsumman av alla våra egna handlingar. Eller avsaknad av handlingar? Alltså långt mer än bara politikers eller tjänstemännens beslut. Något jag också skrivit om tidigare i en annan blogg och tycker kan vara värt att läsa, möjligen. Och inte minst är det viktigt att komma ihåg att utanförskap inte bara behöver vara en enskild individs upplevelse utan lika gärna hela gruppers. Och då kan det börja bli riktigt besvärligt om det vill sig illa. För i spänningspunkten mellan ”vi och dom” blir inte sällan vad som är tillåtet och okej att göra mot andra gränsförskjutet. För om tryggheten och gemenskapen i vårt ”vi” sanktionerar ett förhållningssätt eller beteende gentemot ”dom”, kan allas vår inre kompass börja löpa amok! Tydliga exempel på det är när extremismgrupper växer till i samhället eller när mobbing på skolgården uppstår.

Men om nu utanförskap är så genuint skrämmande och negativt för människor, vad ska vi göra när det uppstår? När vi ser det runt omkring oss, känner av ”vi och dom”-tendenser i vår närhet eller i vårt samhälle? Ja, jag tror det enda vi KAN göra är att öppna våra egna ögon, våga se det vi faktiskt ser, och sen aktivt agera mot det genom att inkludera! Ta kontakt, visa engagemang i vardagen, stå upp för att ytterst är vi alla i samma båt och beroende av varandra som människor. Visa att vi inte ställer upp på att andra hålls i utanförskap, eller att vissa grupper försöker skapa destruktiva gränser mellan människor.

Det betyder inte att grupper i sig är av ondo, eller att vi alltid måste bjuda in allt och alla i alla sammanhang. Vi har självklart rätt att skapa sociala rum för personliga och privata intressen eller grupper. Likaväl som vi har rätt knyta privata band och relationer till andra. Det betyder inte heller att alla ska ha det lika hela tiden eller att allt måste vara millimeterrättvist i ett samhälle. Men när vi ser att vissa inte når in någonstans, hamnar helt utanför, eller systematiskt ignoreras eller förfördelas, och kanske till slut ger uttryck för desperation och förtvivlan, då måste vi vara beredda att agera.

jorden-framtid

Det kan aldrig vara ”någon annans” ansvar. Utanförskap börjar och slutar med dig och mig.

energi och kärlek
Annika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.