#Blogg100 nr 41 – Omtanke

Tycker du ibland att det är svårt att visa omtanke, även fast du verkligen skulle vilja? Även fast impulsen kommer, så hindrar något dig och håller dig tillbaka? Så tror jag det kan vara för många ibland, åtminstone är det så för mig. Men vad beror det på? Hur kan något genuint positivt och kärleksfullt ändå ibland vara så svårt?

Ja, det är sÃ¥n’t jag gÃ¥r och tänker pÃ¥ just idag. Personligen har det här, när jag själv drabbats av det, nog mest handlat om mod. Eller bristen pÃ¥ detsamma i rädslan att bli avvisad, stÃ¥ där naken och blottad i ren vilja att bidra och ge av mig själv utan att veta om det kommer tas emot. Rädd att nÃ¥gon ska tänka ”vem tror hon att hon är, dÃ¥?”.

Detta med omtanke, viljan att bidra och vår medmänsklighet är något som jag skrivit om många gånger förr, ur lite olika synvinklar, t.ex. här och här och här. Mitt eget sätt att bli modigare är helt enkelt att öva på att göra det som känns obekvämt ändå. Visa tillit till andra och inte döma dem eller deras reaktioner i förväg. Våga vänta och se, istället. Hittills har jag faktiskt i princip aldrig upplevt några negativa konsekvenser, trots att det sannerligen kan kännas just obekvämt, att ta det där spontana första steget till visad omtanke.

Hur tänker du kring det här? Eller är det bara jag som upplever att det inte alltid är helt okomplicerat?

energi och kärlek
Annika

 

 

 

#Blogg100 nr 40 – Tacksam

Idag har jag haft värsta migränanfallet.

Det var länge sedan sist, och jag hade nästan glömt hur illa man mÃ¥r och hur däckad man blir. När kroppen säger ifrÃ¥n och tar över, är det verkligen inte mycket man kan göra. Jag tycker det är bra att bli pÃ¥mind om det ibland. PÃ¥mind om min egen sÃ¥rbarhet och dödlighet, sÃ¥ man inte riskerar hybris liksom… 😉

Så mitt i eländet är jag alltså ändå tacksam. Tacksam att jag har en kropp som kan bli sjuk och ett huvud som kan göra så ont att jag knappt kan tänka. Jag är helt allvarlig och inte alls ironisk. För någonstans är det bra att bli påmind. Även om jag inte strävar efter att bli vare sig sjuk eller må dåligt i sig. Men när det händer inser jag hur tacksam jag ändå är.

Tacksam för varje dag jag mår bra. Varje dag jag får leva och andas. Tacksam att jag finns till och kan få migrän… Och dubbelt tacksam när det väl går över.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 38 РEn sista p̴skbild

Ja, då är påskfirande och påskledighet snart över för den här gången.

Det har varit lugnt, skönt och avslappnat tillsammans med familjen och delar av släkten. Nu när jag väl kommit hem har jag kunnat uppdaterat gårdagens blogg med de bilder som jag inte lyckades ladda upp från främmande dator igår… Du kan ta del här, av det härliga förmiddagsljuset vårpromenaden bjöd på som gjorde mig så lyrisk!

Jag mÃ¥lade till och med ett litet sött pÃ¥skägg igÃ¥r, vilket fÃ¥r bli mitt enda bidrag till bloggen idag. För än tänker jag behÃ¥lla känslan ett tag till av bÃ¥de pÃ¥skledighet och kravlöshet. Även när det gäller min Ã¥terupptagna #Blogg100-utmaning… Andra mÃ¥ vara pÃ¥ nr 51/100 inlägg medan jag pga mina egna utlagda villovägar endast är pÃ¥ nr 38. Men jag har ingen ambition att göra annat än följa mitt eget hjärta den här gÃ¥ngen. Och det säger mig att idag blir det varken pretentiöst eller lÃ¥ngt – men det blir!

Här fÃ¥r ni en söt och glädjefull bild i form av min sons händer runt mitt eget mÃ¥lade pÃ¥skägg, som han absolut ville ha. 🙂

IMG_1620energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 37 – Laddat batterierna

Sitter vid lånad dator hos en syster i Sollentuna. Maken har somnat i soffan och sonen sitter i stilla förnöjsamhet och spelar Ipad och snaskar påskgodis. Ute kvittrar fåglarna glatt och vi har varit ute på en ljuvlig försommarpromenad under förmiddagen. Inga krav eller måsten och ett tempo som ligger nära noll. En variant av perfekt ledighet med andra ord.

Jag tog så härliga bilder i det vackra förmiddagsljuset… Snacka om att få ladda batterierna!

IMG_1558

IMG_1595IMG_1597

IMG_1598FÃ¥r du chans att ladda dina batterier?

Glad PÃ¥sk alla! 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 36 – PÃ¥skfirande

Just nu befinner jag mig i Storstockholmsområdet för att fira påsk med mina syskon och deras familjer.

Det blir ett välbehövligt avbrott från vardagsbestyren med jobb och allmänt familjepusslande. För även om vi är en liten familj finns det alltid olika saker som ska planeras med hänsyn till de övrigas behov och önskemål. Det har sin charm förstås och det mesta är både önskat och självvalt. Men ändå gör det gott att bara åka bort tillsammans ibland, utan annat mål än att umgås och bara vara och ta dagen lite som den kommer. Och inte minst,när det även innebär att få träffa lite av den övriga släkten.

Så i år blir det en påsk i storstan! Hur firar du själv?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 35 – PÃ¥’t igen bara

Hur hanterar du gupp och hinder pÃ¥ vägen mot dina egna mÃ¥l? Eller när du upptäcker att du vikt av vägen mer eller mindre helt pÃ¥ egen hand? Eller när mÃ¥let du satt upp plötsligt tappat sin glans? Om detta har jag bestämt att det här blogginlägget ska handla. Helt självvalt och alltsÃ¥ utanför min uppsatta bloggutmanings tänkta regler, om att nappa pÃ¥ det första som andra ger mig…

Räkna med att behöva ca 8 minuter för att läsa inlägget! Lite lÃ¥ngt kanske, men jag tror uppriktigt att det är värt att läsa…

Tolv dagar utan bloggande mitt i pågående #Blogg100-utmaning. Inte riktigt vad utmaningen gick ut på. I 34 dagar och med 34 inlägg höll det, sen hände något. En dag då fokus svek, ambitionen gav vika och annat prioriterades. Blev till två, till tre till…tolv! Bara så där. Första dagen fanns en bra förklaring och ursäkt, tyckte jag själv. Där och då. Men sen? Och egentligen kan jag fråga mig själv om det ens fanns det, den där första dagen? För vad var det EGENTLIGEN som hände som hade förmåga att göra det totalt omöjligt för mig att blogga? Inget. Helt ärligt. Egentligen inget.

IMG_0876

Jag lÃ¥g inte för döden – nej, ingen annan i min närhet heller – och inte heller pÃ¥ sjukhus med avsÃ¥gade händer, allmänt insnärjd i slangar eller med övervakningsmonitorer som inte tillät datoranvändning och uppkoppling mot nätet. Ingen höll heller fast mig, riktade en pistol mot min tinning och hotade mig för att jag tänkte tanken pÃ¥ att sätta mig och blogga. (Nej, makens smÃ¥ suckar och kommentarer räknas INTE! 😉 ) Jag kan faktiskt inte ens pÃ¥stÃ¥ att det fanns nÃ¥gra tekniska problem som hindrade det hela. Nada. Nichts. Bara mina egna ursäkter, mitt bristande mÃ¥lfokus – och uppenbarligen ändrade prioriteringar. Eller ork och lust? Eller vad det nu var…

Jag skulle med all sannolikhet kunna övertyga er alla om hur förklarligt, mänskligt, förståeligt och logiskt det var. Trots allt. Fullt begripligt och inget att skämmas och må dåligt över, eller gräva ner sig för. Jag skulle säkert, om ni hade tid att lyssna/läsa, till och med kunna få er att tycka att det var helt RÄTT! Jag skulle kunna se till att jag får stöd och support för att jag gjorde som jag gjorde. Så jag inte behöver tycka det var ett misslyckande. Ett svek mot mig själv, mina mål och ambitioner. Men det är ju inte poängen här. Inte avsikten med det här blogginlägget. Tvärtom.

Jag vill med det här inlägget fokusera på vad vi gör, när vi inte gör det vi sagt att vi ska göra, vad det leder till och hur vi kan förhålla oss till det på ett meningsfullt sätt. För det är faktiskt inte meningsfullt att vare sig leta ursäkter eller söka stöd för dessa… Tro mig. Ändå är det något vi människor gör konstant. Inte minst jag. Och vi är dessutom alla oerhört snabba att nappa på den kroken, så fort någon kastar ut betet.

– Ja, men guuuuud, jag förstÃ¥r preciiiiis! SÃ¥ skulle jag ocksÃ¥ ha gjort i den situationen! MÃ¥ inte dÃ¥ligt för det nu…

– Men stackare, det begriper ju vem som helst att det blev sÃ¥! Du är ju bara människa, sÃ¥ släpp det och gÃ¥ vidare…

– Äsch, shit happens! Värre har hänt!

Eller vad det nu är vi säger, när vi fastnat på kroken till någon annans ursäkter. Vad vi sällan tänker på, är att vi troligen projicerar våra egna tillkortakommanden, svikna mål och ambitioner, snarare än att stötta och supporta den vi säger det till.

För om vi tittar riktigt, riktigt ärligt på det, så är det sällan den sortens stöd vi behöver. Det för oss inte framåt. Gör oss inte starkare. Och det får oss faktiskt egentligen inte ens att må bättre. Inte innerst inne, där vi bär på vår egen sanning. Den vi aldrig kan lura oss själva på, helt och hållet. Vi VET om vi hade kunnat göra mer, bättre, annat o.s.v. Att vi hade kunnat fullfölja det vi sagt och nå vårt mål. Egentligen. Så även om det kanske känns bättre på utsidan att vi får förståelse för våra ursäkter, gräver det gropen djupare inom oss själva. Försvårar ytterligare till en annan gång. Är det den sortens support och stöd vi vill ha? Är det den sorten vi vill ge? Jag tror inte det.

För mig har det tagit tretton dagar att komma igen. Tretton dagar av ursäkter, rationaliserande, förnekelse, försvarsinställning, hopplöshetstankar, rättfärdigande, impulsivitet, fragmentering, offertänkande och begränsande tankar. För en sketen havererad bloggutmanings skull. En bloggutmaning!? Tänk då, om det gällt något verkligt viktigt och stort mål i mitt liv… Eller tänk om det var precis det, det gjorde?

Jag har passerat de flesta möjliga tankar och känslor du kan föreställa dig kopplat till det nyss nämnda, för att försöka hantera att jag faktiskt släppte mitt eget mÃ¥l med att blogga i 100 dagar. Det är helt ok för mig om du tycker det lÃ¥ter patetiskt. Onödigt. Det är ok för mig, om du fÃ¥r en impuls av att vilja ge mig lite stöd i form av att förmildra, förminska eller pÃ¥ annat sätt ”hjälpa mig” att se att det ju bara var en bloggutmaning…no big deal.

Det är ok, men det är inte vad jag vill ha och behöver. Den biten klarar jag bra själv, men är inte hjälpt av. Men det är ok, bara du förstÃ¥r att du dÃ¥ sväljer betet och kroken enbart för att hantera din egen Ã¥ngest, den över dina egna svikna mÃ¥l och drömmar och dina egna ”misslyckanden” längs vägen. För det handlar inte om mig längre, utan om dig själv i sÃ¥ fall… Dig och dina egna tillfällen i samma situation! Tufft, eller hur? Smaka pÃ¥ den en stund. Jag skriver det inte för att vara elak, okänslig eller kaxig. Jag skriver det för att det är min fulla övertygelse och för att jag vet att det finns bättre alternativ för oss bÃ¥da!

Så. Vad är det bättre alternativet, då? Ska vi inte vara empatiska, stötta varandra och visa förståelse? Jo, självklart. Men det stöd jag vill ha och behöver innerst inne, är att någon tror på mig, ser mina mål och drömmar som viktiga och värdefulla oavsett hur de ser ut. Någon som utgår från att om jag sagt att jag vill och siktar mot något, så är det troligen precis så. Även när jag tycks ha ändrat mig, inte vet hur jag ska ta mig förbi olika gupp och hinder eller påstår att målet tappat sin glans.

Givetvis finns tillfällen när jag faktiskt genuint och medvetet inser att jag satt ett mÃ¥l som inte alls var mitt eget egentligen, inte var viktigt och autentiskt, eller av nÃ¥gon anledning pÃ¥ djupaste allvar gÃ¥r i konflikt med viktigare mÃ¥l och drömmar jag har. Givetvis kan jag överge uppsatta mÃ¥l pÃ¥ 100% autentiska grunder och med ”no bullshit included”. Men väldigt sällan är det sÃ¥ det är, faktiskt. Snarare kan det i sÃ¥ fall vara, att jag inte haft det egentliga mÃ¥let tillräckligt tydligt framför mig när det sattes, och därför la fokus lite fel. Missade att zooma in pÃ¥ ”mÃ¥let bakom mÃ¥let”. Och det som behövs är att korrigera fokus snarare än att byta eller överge mÃ¥let.

Som med min bloggutmaning. Den var bÃ¥de viktig och autentisk för mig. Men kanske inte exakt sÃ¥ som jag först själv trodde. Jag hade satt upp en del regler som sÃ¥ här med lite distans mest var mentala konstruktioner, utan genuin förankring inombords. MÃ¥let blev därför alltmer skevt och svÃ¥rfokuserat för min egen inre syn, och dÃ¥ är det lätt att till slut helt tappa fokus. Inte som i en ursäkt, utan mer som en konsekvens. Nu när jag tagit mig förbi mina egna initiala reaktioner och känslor kring det hela och orkar se det som det verkligen är – utan ursäkter och annan bullshit – sÃ¥ vet jag att bloggutmaningen verkligen VAR ett autentiskt mÃ¥l för mig. Men inte de regler jag satte upp för den.

Det kändes som en kul och bra idé att försöka skapa mer dialog med läsare och samtidigt utmana mig själv med att lÃ¥ta dem komma med ämnen för dagen. Men egentligen lÃ¥g min ambition och mitt mÃ¥l pÃ¥ ett annat plan, som jag delvis sÃ¥g och delvis inte. Autentiskt var mÃ¥let med själva ihärdigheten i sig. Men det jag inte sÃ¥g var att det framför allt var kopplat till möjligheten att fÃ¥ bidra med sÃ¥dant jag själv finner intressant och meningsfullt att skriva om. AlltsÃ¥ betydligt mer ”egoistiskt och självcentrerat” kan man kanske tycka. Eller mer genuint, beroende pÃ¥ hur man väljer att se det.

För mitt ”mÃ¥l bakom mÃ¥let” med min närvaron i bloggosfären, är att ge mitt eget unika avtryck i frÃ¥gor som jag finner värda att reflektera kring. Delvis som en slags offentlig självterapi som gör att jag nÃ¥r längre i mina tankar och insikter, själv växer och tänjer gränser, och delvis i en förhoppning om att nÃ¥gon annan ska fÃ¥ med sig nÃ¥got pÃ¥ sin egen livsresa. Hela grejen med att inte själv välja ämne var alltsÃ¥ nÃ¥got som egentligen var mycket dÃ¥ligt förankrat i mig själv, den jag är och mitt eget syfte med bloggandet. Problemet var att jag inte sÃ¥g det. Och när jag kom till den punkt att nog mycket annat trängde sig pÃ¥, föll jag pÃ¥ eget grepp och gav upp. För att slippa göra det som kändes genuint meningslöst, gav jag alltsÃ¥ upp även mitt autentiska mÃ¥l…

Jag blandade ihop saker och såg inte där och då, vad som var fel. Vågade inte erkänna för mig själv och andra att mina egna regler nog inte varit grejen. För det kändes som ett misslyckande att släppa eftersom jag gått ut med dem själv helt frivilligt. Så jag försökte upprätthålla min egen bild av min egen bloggutmaning, för att inte tappa ansiktet utåt. Utan att ens våga ställa mig frågan om någon ens brydde sig. Mer än jag själv. Utan att våga titta på min egen målsättning på nytt och ställa mig själv frågan, vad som var genuint viktigt för MIG. Istället smet jag ur alltihop med alla tidigare nämnda tankar och känslor som följd. För någonstans visste jag att jag svek ett mål jag hade.

Jag förstÃ¥r om du kanske har svÃ¥rt att följa med här, men försök, för sÃ¥ här tror jag det ofta är för mÃ¥nga. Vi tappar bort oss själva i vÃ¥ra försök att leva upp till nÃ¥got som vi tror andra ser eller förväntar sig. VÃ¥r egen förmÃ¥ga till självbedrägeri kan vara enormt sofistikerad och svÃ¥r att genomskÃ¥da. Vi möter hinder, gupp pÃ¥ vägen eller fÃ¥r oförklarligt svÃ¥rt att fokusera pÃ¥ vÃ¥rt mÃ¥l. Och sÃ¥ börjar vi ifrÃ¥gasätta mÃ¥let. Hittar skäl att släppa det, eftersom vi inte längre ser klart. Och till sist kommer vi till en punkt när vi känner att vi liksom ger upp, och dÃ¥ kommer alla vÃ¥ra ursäkter, förnekelsen, rättfärdigandet, offerskapet, hopplöshetstankarna. Eller nÃ¥got annat som försöker ”hjälpa oss” att förhÃ¥lla oss och hantera det som inträffat. VÃ¥rt eget svek mot oss själva, det att vi fegat ur, inte kämpat vidare eller helgat den egna drömmen och det egna mÃ¥let. Trots att vi nÃ¥gonstans vet att vi hade kunnat…

Och det jag behöver få hjälp med, det stöd och den support jag behöver mest av allt, är nästan alltid att ställa in skärpan på nytt och hitta mitt genuina fokus. Så att jag ser mitt egentliga mål och vågar fortsätta tro på det. Vågar tro på mig själv och att jag kan nå de mål jag sätter upp. Även om vägen dit inte alltid blir som jag tänkt mig. Jag behöver varken andras krav, dömanden, förståelse eller sympatier. Inte att andra kommer med vare sig pekpinnar eller bidrar till mina egna ursäkter. Men jag behöver någon som har tillit till mig och min förmåga att kunna avgöra vad som är genuint och autentiskt viktigt i mitt eget liv och inte. Vilka mål som är äkta för mig och vad målet bakom målet är, när fokus hamnar fel.

projektcoachning

Så nästa gång du själv upptäcker att du släppt ett mål i ditt eget liv, lyssna till din egen inre röst och magkänsla. Inte till dina ursäkter, rättfärdiganden eller hopplöshetstankar. Vet du innerst inne att du svikit dig själv, betyder det bara att du också vet att du faktiskt kan mer! Att du KAN nå ditt mål. Sök sedan någon annan som också vet det. Som tror på DIG och inte på dina ursäkter. Och vill du vara en människa som verkligen ger andra stöd och support, var lite mindre snabb att hugga tag i betet av rättfärdiganden. Fråga istället om det var något genuint viktigt för personen, och hur du kan stötta hen för att hålla liv i målet.

Eller säg som teaterpedagogen Lisa Arenö, Add-action, som jag träffade pÃ¥ en kvinnlig nätverksträff sa – pÃ¥’t igen bara! Det kan mÃ¥nga gÃ¥nger räcka.

SÃ¥ nu är jag pÃ¥’t igen!

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 34 РVinterm̦rkret

Den här gÃ¥ngen har jag fÃ¥tt bloggpassningen av Stefan Adriansson, och jag  tackar förstÃ¥s sÃ¥ hemskt mycket för hjälpen med min #Blogg100-utmaning! 🙂

Det är ovanligt tidigt vår i år känns det som. Hela vintern här i Umeå har varit ganska snöfattig och redan i mars var den mesta snön faktiskt borta. Det har inte varit särskilt mycket kyla heller att tala om. Och framför allt inte nu under vårvintern. Men vintermörkret är förstås ganska konstant och oberoende av väderleken på dessa breddgrader.

Möjligen kan man säga att det blir ännu mörkare när snön och kylan lyser med sin frÃ¥nvaro. Och jag är ingen större vän av vintermörker sÃ¥vida det inte kompenseras av just den fantastiska vita norrlandssnön och nattens klara, nästan magiska, mÃ¥nljus. Oj, vilka upplevelser jag haft till det sceneriet förresten. Fast dÃ¥ främst ute i vÃ¥rt hus pÃ¥ landet, när vi bodde där Ã¥ret runt och jag hade hästar pÃ¥ gÃ¥rden. Det finns fÃ¥ saker som slÃ¥r en mÃ¥nskensritt, barbacka pÃ¥ ett 1,70 cm stort och varmt halvblod som dansar fram i lugn, samlad galopp med ett härligt knarrande i snön frÃ¥n hovarna. Ja, eller säkert duger vilken annan häst som helst ocksÃ¥, men dessa tvÃ¥ pÃ¥llar är i alla fall de jag haft mina upplevelser med. 🙂

Gardie och Zegill

Nu har vi dock nyss ställt om till sommartid, vilket gör att dagen omedelbart blir längre och ljusare. Men alla är inte lika förtjusta över detta konstlade försök att manipulera tiden. Det har jag förstått via sociala medier. Själv njuter jag dock obehindrat trots förskjutningen, och har inga större problem att komma upp på morgonen. Och att njuta av vårsolen lite längre in på kvällstimmarna tackar jag ju inte heller nej till.

Hopps ni som läser har det bra och njuter av vÃ¥rsolen och ljuset som är alltmer stadigt pÃ¥ intÃ¥g! Tänk, snart har vi ljust dygnet runt här uppe i norr. Det ni! 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 33 – Bananskal

Tack Emma Ã…gren för det oväntade bloggämnet – känns lite som jag halkat in pÃ¥ det lite oväntat och plötsligt…nästan som pÃ¥ ett bananskal? 😉

Hur mycket av allt som händer runt dig känner du att du har kontroll över? Hur mycket av tillvarons vändningar känner du att du kan styra eller åtminstone förutse och förbereda dig på? Känns det kanske rent av som om du själv eller mycket i ditt liv liksom bara halkat in på ett bananskal, i än den ena situationen, än den andra?

bananskal

Det här med känsla av kontroll och egen styrning i livet kan jag många gånger tycka är en knepig fråga. Å ena sidan är vi aktörer i våra egna liv, skapar och bygger mycket av den verklighet vi upplever och tar del av genom våra egna beslut och handlingar. Å andra sidan möts vi konstant av en oberäknelig tillvaro som ständigt gäckar oss med nya fakta och förutsättningar att ta hänsyn till.

Lever du livet på ett bananskal, halkandes än hit, än dit, ständigt i en ny och oanad riktning? Eller upplever du att du styr och kan kontrollera din framfart?

Jag bara undrar, sÃ¥ här dag 33 i min egen bloggutmaning. 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 32 – Ärlighet

Dagens bloggpassning kommer frÃ¥n Sussi Nordlund, och ska visst handla om ärlighet… Men ärligt talat är det en verklig utmaning bara att inte hoppa över det här med bloggandet just nu. Jag har mycket annat att göra och fokusera pÃ¥ som ocksÃ¥ känns viktigt. Hur som helst tackar jag för utmaningen! 😉

Ärlighet är väl nÃ¥got som alla anser viktigt och bra, gissar jag. En god och eftersträvansvärd personlig egenskap. Ingen skulle väl i alla fall pÃ¥stÃ¥ att de föredrar eller uppskattar oärlighet? Men vad menar vi egentligen med att vara ärlig? Ja, en sak är förstÃ¥s det här med att tala sanning och inte ljuga. Men samtidigt tror jag det är fÃ¥ människor som aldrig ljuger. I alla fall om de är riktigt ärliga…

Kanske glider och tänjer man lite pÃ¥ sanningen, tar till en och annan vit lögn ibland eller till och med rent av fetljuger, dÃ¥ och dÃ¥? Men försvarar det med att ändamÃ¥len helgar medlen eller att sammanhanget eller människan ändÃ¥ inte var sÃ¥ viktig för en. Ungefär som att det finns tillfällen och människor som bör kunna stÃ¥ ut med lite lögner mer än andra. De fÃ¥r räkna med dem, helt enkelt. Kanske fullkomligt ovetandes. Och dÃ¥ gör det ju inget om man är lite oärlig, eller? Kan och vill vi ens förresten vara helt ärliga jämt? Ärlighet kan ju även bli väldigt okänsligt… 

Honesty-81999

Och vad är sanning egentligen? Vems sanning menar vi, och kan man vara ärlig trots att det objektivt sett är helt osant? Som i felaktigt. Inkorrekt. Falskt. För det är ju nÃ¥got annat än en lögn. En lögn kräver ju nÃ¥gon slags vetskap om hur det egentligen ligger till, men som man medvetet väljer att dölja eller förvränga. Medan ärlighet endast kräver att man själv uppriktigt tror pÃ¥ och menar det man uttrycker. Och hur blir det dÃ¥ med uttrycket ”hen ljuger sÃ¥ hen tror sig själv”, kan man ju undra…är man ärlig dÃ¥? Hm.

Ja, det är inte lätt sånt här, det kan jag då ärligt säga. Jag tänker att för min egen del är det viktigt att vara uppriktig och så genuin jag bara kan. Men i det ingår nog tyvärr än och annan vit lögn och att ibland tänja lite på sanningen, det får jag nog ärligt erkänna. Inte så att jag strävar efter det, är stolt över det eller ens tycker det är okej, egentligen. Men ibland händer det ändå. Och det är nog inte ens alltid jag upptäcker det själv, just när det händer. Det kan vara stress, trötthet, feghet, bekvämlighet eller till och med bara av rent misstag.

pf_barometer

Men någonstans har jag ändå min alldeles egna inre kompromisslösa ärlighetsbarometer, som signalerar när jag är på väg över en gräns som inte känns bra. Som varnar mig om jag är ute i tassemarkerna och inte kan stå för vad jag gör eller säger. Och så är det kanske för de flesta? Vi har en inre brandvarnare som börjar tjuta om vi riskerar att bränna ner det vi själva tror på och håller för viktigt, när det gäller ärlighet. Låt vara att den kan vara lite olika kalibrerad?

Jag tänker att det är som med så mycket annat här i livet. Ambitionen är ofta hög och god, men ibland drabbas vi av vår mänskliga imperfektion. Då är det bra att komma ihåg att det krävs en hjälte för att vara människa. Vi gör nog så gott vi kan, allihopa. Helt ärligt.

energi och kärlek
Annika