#Blogg100 nr 35 – På’t igen bara

Hur hanterar du gupp och hinder på vägen mot dina egna mål? Eller när du upptäcker att du vikt av vägen mer eller mindre helt på egen hand? Eller när målet du satt upp plötsligt tappat sin glans? Om detta har jag bestämt att det här blogginlägget ska handla. Helt självvalt och alltså utanför min uppsatta bloggutmanings tänkta regler, om att nappa på det första som andra ger mig…

Räkna med att behöva ca 8 minuter för att läsa inlägget! Lite långt kanske, men jag tror uppriktigt att det är värt att läsa…

Tolv dagar utan bloggande mitt i pågående #Blogg100-utmaning. Inte riktigt vad utmaningen gick ut på. I 34 dagar och med 34 inlägg höll det, sen hände något. En dag då fokus svek, ambitionen gav vika och annat prioriterades. Blev till två, till tre till…tolv! Bara så där. Första dagen fanns en bra förklaring och ursäkt, tyckte jag själv. Där och då. Men sen? Och egentligen kan jag fråga mig själv om det ens fanns det, den där första dagen? För vad var det EGENTLIGEN som hände som hade förmåga att göra det totalt omöjligt för mig att blogga? Inget. Helt ärligt. Egentligen inget.

IMG_0876

Jag låg inte för döden – nej, ingen annan i min närhet heller – och inte heller på sjukhus med avsågade händer, allmänt insnärjd i slangar eller med övervakningsmonitorer som inte tillät datoranvändning och uppkoppling mot nätet. Ingen höll heller fast mig, riktade en pistol mot min tinning och hotade mig för att jag tänkte tanken på att sätta mig och blogga. (Nej, makens små suckar och kommentarer räknas INTE! 😉 ) Jag kan faktiskt inte ens påstå att det fanns några tekniska problem som hindrade det hela. Nada. Nichts. Bara mina egna ursäkter, mitt bristande målfokus – och uppenbarligen ändrade prioriteringar. Eller ork och lust? Eller vad det nu var…

Jag skulle med all sannolikhet kunna övertyga er alla om hur förklarligt, mänskligt, förståeligt och logiskt det var. Trots allt. Fullt begripligt och inget att skämmas och må dåligt över, eller gräva ner sig för. Jag skulle säkert, om ni hade tid att lyssna/läsa, till och med kunna få er att tycka att det var helt RÄTT! Jag skulle kunna se till att jag får stöd och support för att jag gjorde som jag gjorde. Så jag inte behöver tycka det var ett misslyckande. Ett svek mot mig själv, mina mål och ambitioner. Men det är ju inte poängen här. Inte avsikten med det här blogginlägget. Tvärtom.

Jag vill med det här inlägget fokusera på vad vi gör, när vi inte gör det vi sagt att vi ska göra, vad det leder till och hur vi kan förhålla oss till det på ett meningsfullt sätt. För det är faktiskt inte meningsfullt att vare sig leta ursäkter eller söka stöd för dessa… Tro mig. Ändå är det något vi människor gör konstant. Inte minst jag. Och vi är dessutom alla oerhört snabba att nappa på den kroken, så fort någon kastar ut betet.

– Ja, men guuuuud, jag förstår preciiiiis! Så skulle jag också ha gjort i den situationen! Må inte dåligt för det nu…

– Men stackare, det begriper ju vem som helst att det blev så! Du är ju bara människa, så släpp det och gå vidare…

– Äsch, shit happens! Värre har hänt!

Eller vad det nu är vi säger, när vi fastnat på kroken till någon annans ursäkter. Vad vi sällan tänker på, är att vi troligen projicerar våra egna tillkortakommanden, svikna mål och ambitioner, snarare än att stötta och supporta den vi säger det till.

För om vi tittar riktigt, riktigt ärligt på det, så är det sällan den sortens stöd vi behöver. Det för oss inte framåt. Gör oss inte starkare. Och det får oss faktiskt egentligen inte ens att må bättre. Inte innerst inne, där vi bär på vår egen sanning. Den vi aldrig kan lura oss själva på, helt och hållet. Vi VET om vi hade kunnat göra mer, bättre, annat o.s.v. Att vi hade kunnat fullfölja det vi sagt och nå vårt mål. Egentligen. Så även om det kanske känns bättre på utsidan att vi får förståelse för våra ursäkter, gräver det gropen djupare inom oss själva. Försvårar ytterligare till en annan gång. Är det den sortens support och stöd vi vill ha? Är det den sorten vi vill ge? Jag tror inte det.

För mig har det tagit tretton dagar att komma igen. Tretton dagar av ursäkter, rationaliserande, förnekelse, försvarsinställning, hopplöshetstankar, rättfärdigande, impulsivitet, fragmentering, offertänkande och begränsande tankar. För en sketen havererad bloggutmanings skull. En bloggutmaning!? Tänk då, om det gällt något verkligt viktigt och stort mål i mitt liv… Eller tänk om det var precis det, det gjorde?

Jag har passerat de flesta möjliga tankar och känslor du kan föreställa dig kopplat till det nyss nämnda, för att försöka hantera att jag faktiskt släppte mitt eget mål med att blogga i 100 dagar. Det är helt ok för mig om du tycker det låter patetiskt. Onödigt. Det är ok för mig, om du får en impuls av att vilja ge mig lite stöd i form av att förmildra, förminska eller på annat sätt ”hjälpa mig” att se att det ju bara var en bloggutmaning…no big deal.

Det är ok, men det är inte vad jag vill ha och behöver. Den biten klarar jag bra själv, men är inte hjälpt av. Men det är ok, bara du förstår att du då sväljer betet och kroken enbart för att hantera din egen ångest, den över dina egna svikna mål och drömmar och dina egna ”misslyckanden” längs vägen. För det handlar inte om mig längre, utan om dig själv i så fall… Dig och dina egna tillfällen i samma situation! Tufft, eller hur? Smaka på den en stund. Jag skriver det inte för att vara elak, okänslig eller kaxig. Jag skriver det för att det är min fulla övertygelse och för att jag vet att det finns bättre alternativ för oss båda!

Så. Vad är det bättre alternativet, då? Ska vi inte vara empatiska, stötta varandra och visa förståelse? Jo, självklart. Men det stöd jag vill ha och behöver innerst inne, är att någon tror på mig, ser mina mål och drömmar som viktiga och värdefulla oavsett hur de ser ut. Någon som utgår från att om jag sagt att jag vill och siktar mot något, så är det troligen precis så. Även när jag tycks ha ändrat mig, inte vet hur jag ska ta mig förbi olika gupp och hinder eller påstår att målet tappat sin glans.

Givetvis finns tillfällen när jag faktiskt genuint och medvetet inser att jag satt ett mål som inte alls var mitt eget egentligen, inte var viktigt och autentiskt, eller av någon anledning på djupaste allvar går i konflikt med viktigare mål och drömmar jag har. Givetvis kan jag överge uppsatta mål på 100% autentiska grunder och med ”no bullshit included”. Men väldigt sällan är det så det är, faktiskt. Snarare kan det i så fall vara, att jag inte haft det egentliga målet tillräckligt tydligt framför mig när det sattes, och därför la fokus lite fel. Missade att zooma in på ”målet bakom målet”. Och det som behövs är att korrigera fokus snarare än att byta eller överge målet.

Som med min bloggutmaning. Den var både viktig och autentisk för mig. Men kanske inte exakt så som jag först själv trodde. Jag hade satt upp en del regler som så här med lite distans mest var mentala konstruktioner, utan genuin förankring inombords. Målet blev därför alltmer skevt och svårfokuserat för min egen inre syn, och då är det lätt att till slut helt tappa fokus. Inte som i en ursäkt, utan mer som en konsekvens. Nu när jag tagit mig förbi mina egna initiala reaktioner och känslor kring det hela och orkar se det som det verkligen är – utan ursäkter och annan bullshit – så vet jag att bloggutmaningen verkligen VAR ett autentiskt mål för mig. Men inte de regler jag satte upp för den.

Det kändes som en kul och bra idé att försöka skapa mer dialog med läsare och samtidigt utmana mig själv med att låta dem komma med ämnen för dagen. Men egentligen låg min ambition och mitt mål på ett annat plan, som jag delvis såg och delvis inte. Autentiskt var målet med själva ihärdigheten i sig. Men det jag inte såg var att det framför allt var kopplat till möjligheten att få bidra med sådant jag själv finner intressant och meningsfullt att skriva om. Alltså betydligt mer ”egoistiskt och självcentrerat” kan man kanske tycka. Eller mer genuint, beroende på hur man väljer att se det.

För mitt ”mål bakom målet” med min närvaron i bloggosfären, är att ge mitt eget unika avtryck i frågor som jag finner värda att reflektera kring. Delvis som en slags offentlig självterapi som gör att jag når längre i mina tankar och insikter, själv växer och tänjer gränser, och delvis i en förhoppning om att någon annan ska få med sig något på sin egen livsresa. Hela grejen med att inte själv välja ämne var alltså något som egentligen var mycket dåligt förankrat i mig själv, den jag är och mitt eget syfte med bloggandet. Problemet var att jag inte såg det. Och när jag kom till den punkt att nog mycket annat trängde sig på, föll jag på eget grepp och gav upp. För att slippa göra det som kändes genuint meningslöst, gav jag alltså upp även mitt autentiska mål…

Jag blandade ihop saker och såg inte där och då, vad som var fel. Vågade inte erkänna för mig själv och andra att mina egna regler nog inte varit grejen. För det kändes som ett misslyckande att släppa eftersom jag gått ut med dem själv helt frivilligt. Så jag försökte upprätthålla min egen bild av min egen bloggutmaning, för att inte tappa ansiktet utåt. Utan att ens våga ställa mig frågan om någon ens brydde sig. Mer än jag själv. Utan att våga titta på min egen målsättning på nytt och ställa mig själv frågan, vad som var genuint viktigt för MIG. Istället smet jag ur alltihop med alla tidigare nämnda tankar och känslor som följd. För någonstans visste jag att jag svek ett mål jag hade.

Jag förstår om du kanske har svårt att följa med här, men försök, för så här tror jag det ofta är för många. Vi tappar bort oss själva i våra försök att leva upp till något som vi tror andra ser eller förväntar sig. Vår egen förmåga till självbedrägeri kan vara enormt sofistikerad och svår att genomskåda. Vi möter hinder, gupp på vägen eller får oförklarligt svårt att fokusera på vårt mål. Och så börjar vi ifrågasätta målet. Hittar skäl att släppa det, eftersom vi inte längre ser klart. Och till sist kommer vi till en punkt när vi känner att vi liksom ger upp, och då kommer alla våra ursäkter, förnekelsen, rättfärdigandet, offerskapet, hopplöshetstankarna. Eller något annat som försöker ”hjälpa oss” att förhålla oss och hantera det som inträffat. Vårt eget svek mot oss själva, det att vi fegat ur, inte kämpat vidare eller helgat den egna drömmen och det egna målet. Trots att vi någonstans vet att vi hade kunnat…

Och det jag behöver få hjälp med, det stöd och den support jag behöver mest av allt, är nästan alltid att ställa in skärpan på nytt och hitta mitt genuina fokus. Så att jag ser mitt egentliga mål och vågar fortsätta tro på det. Vågar tro på mig själv och att jag kan nå de mål jag sätter upp. Även om vägen dit inte alltid blir som jag tänkt mig. Jag behöver varken andras krav, dömanden, förståelse eller sympatier. Inte att andra kommer med vare sig pekpinnar eller bidrar till mina egna ursäkter. Men jag behöver någon som har tillit till mig och min förmåga att kunna avgöra vad som är genuint och autentiskt viktigt i mitt eget liv och inte. Vilka mål som är äkta för mig och vad målet bakom målet är, när fokus hamnar fel.

projektcoachning

Så nästa gång du själv upptäcker att du släppt ett mål i ditt eget liv, lyssna till din egen inre röst och magkänsla. Inte till dina ursäkter, rättfärdiganden eller hopplöshetstankar. Vet du innerst inne att du svikit dig själv, betyder det bara att du också vet att du faktiskt kan mer! Att du KAN nå ditt mål. Sök sedan någon annan som också vet det. Som tror på DIG och inte på dina ursäkter. Och vill du vara en människa som verkligen ger andra stöd och support, var lite mindre snabb att hugga tag i betet av rättfärdiganden. Fråga istället om det var något genuint viktigt för personen, och hur du kan stötta hen för att hålla liv i målet.

Eller säg som teaterpedagogen Lisa Arenö, Add-action, som jag träffade på en kvinnlig nätverksträff sa – på’t igen bara! Det kan många gånger räcka.

Så nu är jag på’t igen!

energi och kärlek
Annika

En reaktion på “#Blogg100 nr 35 – På’t igen bara

  1. Pingback: Avslut av blogg och hemsida! | Coachamig.nu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *