En förlorad självbild att sörja – Del 3 ”En ny början”

Kanske har du läst mina två senaste inlägg här på bloggen som möjligen varit tillsynes privata snarare än professionella. Var nu den gränsen går? De har handlat om hur det är att förlora självbilden av att räcka till. Och att först kanske inte ens vilja se att jag gjort det, men sedan göra det och sakta börja sörja och ta det till sig. Acceptera och lägga grogrunden för något nytt. Något som utgår ifrån frågor som:

Om jag inte räcker till, vem är jag då? Hur ser jag ut utan den delen av självbilden? Kan jag känna tillit och kärlek till den jag ser ändå?

Mitt val att skriva om detta i min coachblogg har varit flera. Att jag tycker om att skriva och finner det läkande i sig är en sak, men varför här och så öppet? Varför blotta min egen vilsenhet och personliga kris och känsla av otillräcklighet på en professionell arena? Särskilt som jag är coach och väl jobbar med andras personliga utveckling? Ska coacha dem mot sina egna mål och drömmar och förbi sina inre och yttre hinder. För det är vad jag gör och älskar att göra. Bland mycket annat förstås, då coachingverksamheten bara är en liten del av min tillvaro.

Sedan jag utbildade mig till professionell coach vi SHIFT i Umeå och sedan gick ett antal av dr Maria Nemeths djupt omvälvande coachutbildningar (ges här i Sverige via Gaia Leadership om du själv är intresserad), så är coaching och att vara coach alltid en stor del av mitt liv. Där på vägen mot att leva autentiskt och livsbejakande.

Jag tror att jag och du som läser det här är ganska lika, egentligen. Möjligen i olika faser på livets resa och med olika utmaningar vi står inför i nuet. Men ändå i grunden rätt lika. Så om något jag går igenom kan bidra till dig på din egen resa mot ditt eget bästa liv, är det värt att skriva om.

Så därför har jag just nu valt att skriva om det oerhört jobbiga i att förlora en självbild som jag själv försökt hålla fast vid. En självbild skriver jag. För vi bär alla med oss många självbilder parallellt. Så det här har aldrig handlat om att jag förlorat hela bilden av mig själv på något vis, eller tappat bort vem jag är i mina egna ögon helt och hållet.

Att bejaka livet är för mig att bejaka allt jag har inom mig och allt jag själv eller livet har lagt på mig i lager runt om mig, på gott och ont. Såväl privat som professionellt. Allt det är en del av livet och mig själv. Just nu. Jag kan bejaka det eller förneka det. Jag kan se det och göra något av det eller blunda för det och ändå släpa det med mig, till begränsad nytta för mig själv och mitt liv. Ju mer jag vågar se och ta ansvar för desto mer autentiskt kan jag leva vare sig det är i det ljusa eller det mörka och svåra.

Om man anknyter till den psykologiska modellen Joharis fönster, hade en del av det som jag själv tidigare såg genom mina egna tillgängliga fönsterrutor liksom försvunnit.  Men jag hade ändå fortsatt kämpa för att upprätthålla det, som en del av min egen fasad utåt. Helt enkelt för att jag inte tagit till mig, att min egen självbild som tillräcklig inte stämde längre. Jag vill ju så gärna räcka till. Och det smärtar så mycket att inte göra det.

Joharis-fönster

Så när jag tittade på mig själv fanns inte längre ”Annika som räcker till för det hon vill och behöver” kvar, inom mitt eget synfält. En bild jag faktiskt själv haft väldigt länge och som även fungerat rätt väl – och som tidigare mycket väl kan ha varit relativt korrekt – hade någonstans i verklighetens tumult de senaste åren gått förlorad. Utan att jag hittills velat se det och ta ansvar för det.

toomuch

Bilden ägs av Coachamig.nu och får ej kopieras utan tillstånd.

Istället har jag låtsats inför mig själv som vi människor så ofta gör. Vilket i längden blir rätt ohållbart, helt enkelt för att en bild är en bild och inte nödvändigtvis hela sanningen. Och om ”sanningen” är en annan och jag ändå kämpar eller agerar utifrån min egen begränsade eller felaktiga bild, och upprättade fasad, så kan beteende och strategier bli ganska destruktiva till slut. Så man kan väl säga att verkligheten kom ikapp, kanske? Eller att min egen självbild förändrats i relation till mina egna drömmar, mål och värderingar samt förutsättningar och möjligheter i stunden. Oerhört smärtsamt och obekvämt att acceptera, men helt säkert något gott och nödvändigt på sitt sätt.

Så var står jag nu då, i allt detta? Så här ett par veckor efter att jag såg att jag förlorat självbilden av att räcka till och tog mig an vad det betyder för mig själv, mitt liv och där jag är just nu.

Till att börja med har den första vilsenheten och akuta chocken av att på allvar ta till sig denna insikt lagt sig och jag har hunnit sörja en del. Jag har insett och accepterat att jag upprätthållit en fasad både utåt och inåt för att slippa se hur det är. För det andra har jag börjat titta på vad som finns kvar, vem jag är utifrån detta och vad det betyder för mig själv och mitt förhållningssätt till min situation.

Ibland har jag känt mig yr och bottenlös, som om det här bara inte går att acceptera, jag MÅSTE ju kunna räcka till? Jag är ju en sådan som gör det. Om jag bara… Ja, ni förstår. Och ibland har jag accepterat att ”nej, jag gör nog inte det och så är det faktiskt ibland” och ändå känt mig tillitsfull och nyfiken på hur det här ska bli, vad det kan leda till som blir bättre.

Jag gillar metaforer, även om de förstås aldrig kan bli detsamma som verkligheten eller till 100% återge vad man menar. Men kanske man skulle kunna likna det här vid att sminka av sig efter en hård dags arbete (ja, ni som känner mig vet nu att jag inte är någon makeup-expert, då jag sällan sminkar mig – men bortse från det nu!) eller efter en avslutad teaterföreställning? Den där kanske slitna, lite mer grådaskiga och färglösa nunan tittar fram. Blottar sig med alla sina rynkor, ojämnheter, plitor och flammigheter. Blinkar mot en utan lyster och de vackra kontraster som maskara, ögonskugga highligts, roughe och läppglans nyss gav. Eller vad det nu var.

Det som nyss var en invand spegelbild som mötte min blick varje gång jag gick förbi en spegel eller passerade ett blänkande skyltfönster, är i alla fall borta. Det tar ett tag att åter vänja mig och känna igen mig själv. Uppskatta de där nakna och subtila karaktärsdragen som tillåter livets spår att manifestera sig i det egna jaget. Se att där finns en bra grund, såväl för en helt avskalad och osminkad typ av skönhet som för en ny och roligare och mer ändamålsenlig makeup, om så önskas. En självbild anpassad för andra uppgifter och som lyfter fram ens inre glöd på nya och oväntade sätt.

Ja, något sådant kanske. Hur som helst mår vi ju alla bättre av en positiv och verklighetsnära självbild, än av en negativ och världsfrånvänd. Och jag har turen att ha många underbara människor i min omgivning som både ger mig värdeull feedback och nödvändig support, när jag riskerar att hamna i en alltför negativ syn på mig själv. Andra ser det jag inte ser (enligt Johari fönster) och jag kan få syn på saker om mig själv som tidigare varit en blind fläck. Ökad tillit till mig själv och andra gör att behovet av fasaden  minskar. Och helt nya delar av mig själv blir synliga, till och med sådana som tidigare var dolda både för mig själv och andra. Min självbild och min offentliga arena blir på så sätt en allt större del av mitt ”Johari fönster”.

Det hela blir lite som en ny början. Vilket jag är övertygad om leder till att jag på sikt kan leva ett ännu mer autentiskt och tillitsfullt liv. Så som jag vill.

Trots att jag ibland inte räcker till.

energi och kärlek på din egen resa
Annika

En förlorad självbild att sörja – del 2

Om du tillhör dem som läste mitt förra blogginlägg häromdagen, så förstår du att jag befinner mig i en slags kris. Inte en stor kris kanske, som när man drabbas av en yttre händelse som kastar omkull hela ens liv. Som ett verkligt dödsfall eller en skilsmässa eller liknande. Men en liten kris. Och långt ifrån obetydlig. Har du inte läst det förra inlägget råder jag dig att börja där, eller helt enkelt använda din tid till något annat just idag, än att läsa vidare det här blogginlägget. Det blir liksom inte helt meningsfullt, tror jag? Men du gör som du vill, så klart!

Hur som helst. En mindre kris. Å ena sidan fungerar jag relativt normalt och har inga egentliga problem att hantera vardagen. Å andra sidan har jag många inre stressymptom och drabbas av återkommande vågor av oväntade och plötsliga känslor och tankar som väller fram inom mig tillsynes obefogat. Det känns lite som om hela tillvaron gungar. Jag är stundtals fysiskt och mentalt jättetrött och har svårt att hålla ihop mig själv som vanligt. Allt runt omkring mig känns lite allmänt overkligt och illusoriskt. Jag är ju en sådan som räcker till ekar spöklikt i mitt huvud… Om jag bara prioriterar rätt, väljer rätt och gör rätt så räcker jag till…räcker till…till…till…

echo

Men nej, jag är inte en sådan som räcker till. Och jag kan inte fortsätta ha det som utgångspunkt att sträva mot heller, i mina egna ansträngningar att hantera livets utmaningar. För om jag har det kommer jag alltid fastna i nya analyser av vad jag eventuellt gjorde fel, vad jag skulle gjort annorlunda, hur jag kan lära mig prioritera ”bättre”, vad jag behöver utveckla hos mig själv och så vidare, för att vara den där som räcker till. Mitt rätta jag. Den jag är. Men nej. NEJ! STOPP!

Jag räcker inte till. Inte för allt jag vill och allt jag möts av. Självklart inte, tänker du kanske nu. Det kan ingen göra. Nej, så har nog även jag tänkt. Det kan ingen göra. Men lika fullt har det känts som om jag nog ändå borde kunna. På nå’t sätt, om jag bara… Och så börjar det om, oavsett vad jag tänkt. Planerandet. Strukturerandet. Försöken att prioritera klokt och avvägt. Värdera. Välja vad är viktigt och mindre viktigt. Vad är akut och mindre akut. Ta kontroll. Vara en aktör. Ta ansvar för situationen. Inte vara ett offer, inte tycka synd om mig själv. Jada, jada, jada, jada…jodå, jag kan det där i teorin. Och många gånger även i verkligheten. Jag säger inte att något av det där är dåliga strategier eller förmågor att använda sig av. Jag säger bara att de inte kan göra att jag alltid räcker till.

Helt säkert räcker jag till väldigt många gånger och för fantastiskt mycket, det förnekar jag inte. Men långt ifrån jämt eller för allt. Och det är inte ens jag som avgör när jag räcker till, egentligen. Det är alldeles för mycket runt omkring mig som kan sammanfalla på ett sätt som jag inte kan styra över. Liksom det finns många värderingar, drömmar och ambitioner som flyter upp inom mig i olika situationer, utan att jag i förväg kan hindra det. Det bara finns där och visar sig, ibland som objudna gäster och ibland som välbekanta vänner. Och jag räcker inte till för dem alla, i alla lägen. En och en i taget, ja visst. Några stycken parallellt, inga problem. Men ibland trängs de samtidigt av olika anledningar, drar åt olika håll och kräver sitt just här och nu. Då räcker jag inte till. Något inom mig eller utanför mig blir lidande hur jag än gör. Och jag måste leva med det.

Live-with-it

Jag tittar på min egen självbild av att räcka till, en sista gång. En bild som så ofta de senaste 5-10 åren kommit på skam och varit allt svårare att upprätthålla trots mina ansträngningar. Ändå har jag hållit kvar vid den krampaktigt. Sträckt på mig framför den inre spegeln, tagit mig själv i kragen, sminkat mig lite grann för att förbättra anletsdragen, försökt le, peppat mig själv när jag misslyckats eller försökt vara snäll mot mig själv när huvudet hängt oroväckande. Eller snarare mot bilden av mig själv ”som en som räcker till”. Och så tagit nya tag. Allt utom att ifrågasätta självbilden. Allt utom att tänka, ”-Ja, men jag räcker ju inte till. Jag är ju inte en sådan som räcker till för allt.”

Tills nu då, när jag plötsligt sett att jag faktiskt inte ens ser på mig själv så längre. Den självbilden är faktiskt död. Men den var inte begraven och sörjd. Och därför inte heller utbytt ordentligt. Jag tror dock att de senaste dagarna i alla fall har tagit hand om begravningen ordentligt. En del fina inre tal hölls och några tårar har fällts. Jag har tyckt synd om mig själv och även varit stundtals både arg och ledsen. Tyckt livet känts orättvist. Jag har ju försökt och kämpat så hårt och länge för att räcka till. Är det här tacken? Död och begraven? Vart ska jag ta vägen nu och vad ska jag göra härnäst? Vågar jag ens titta i spegeln längre… Vad kommer jag få se?

IMG_4093

Jo, det vågar jag. Men bilden är ännu väldigt suddig. Hur ser jag ut när jag inte ens i min egen värld är en som räcker till för allt jag vill och möts av? Är det någon jag kan tycka om förbehållslöst? Är det någon jag är villig att vara? Vad behöver jag lära mig istället, som fungerar bättre än det gamla och utgår ifrån att jag faktiskt inte räcker till? Ja, som ni ser är frågorna många. Och faktiskt lite nyfikna och spännande.

Vem vet, det kanske finns oanade möjligheter i att vara en sådan som inte räcker till? Bara jag har vant mig. Jag är villig att ha tillit till att det är så. Just nu räcker det för mig.

energi och kärlek
Annika

P.S. Vill du skicka kondoleanser så här i samband med att ”begravning” just skett, så uppskattar mitt nya rätt vilsna jag, med all säkerhet en enkel liten kommentar här i bloggen. <3 D.S.

En förlorad självbild att sörja

Jag försöker närma mig en sorg inom mig. Det bär emot. Enormt mycket, bär det emot. Jag vill inte gå dit, inte se den, kännas vid den eller ta på den. Inte bli bekant med den för då tvingas jag se det jag behöver sörja. Jag vill helt enkelt inte komma i kontakt med det jag försöker hålla ifrån mig. Jag har därför lagt massor av energi på att slippa. Har det hjälpt mig? Nej.

Igår var det dags för en av de årliga coachkonferenser jag försöker ta mig tid att delta vid, tillsammans med resten av de associerade coacherna inom SHIFT. Det brukar vara mycket givande och kompetenshöjande dagar. Så som det i regel är när man blir utmanad att tänja på sina gränser för vad som är bekvämt i både kropp och knopp. Och det brukar finnas mycket kärlek, värme och tillit i gruppen. Igår var inget undantag.

Shiftljus

Fotograf Katarina Sjöström

Coaching är ett fantastiskt sätt att uppnå sina egna mål och drömmar. Men även utmärkt för personlig utveckling i allmänhet. Och inom coaching säger man ibland att man inte kan coacha någon förbi inre hinder som man inte själv upplevt och lyckats passera. Vilket är något helt annat än att ha varit med om samma saker eller förstå sig på ämnet coachingen rör sig kring. Jag är övertygad om att det stämmer. Så vill jag bli en framgångsrik coach som bidrar till andras växande, får jag helt enkelt se till att möta mina egna weak spots, hang ups, ömma tår och rädslor. Men aj, vad det kan göra ont och oj, vad jobbigt det är!

Igår var inget undantag. Tack vare den tillit jag känner till alla de som var på konferensen vågade jag dock som klient i coachingövningarna närma mig ett för mig just nu brännhett ämne. Min egen självbild. Fast jag trodde till en början själv det hela mest handlade om att hitta balans och en praktiskt genomförbar strategi, i en tid som åter igen har många områden som var för sig skulle kunna sluka hela mig. Om jag inte ser upp. Jag tror många människor befinner sig där emellanåt. I alla fall de som är företagsamma med många strängar på sin lyra, har lätt att engagera sig helhjärtat och dessutom besitter starka egna drivkrafter, höga ambitioner och många drömmar.

Min egen utmaning i livet just nu är att jag som enda anhörig boende i samma del av landet, vill finnas för min pappa i vardagen. Han är änkeman sedan 2012 och lider av en demenssjukdom som accelererar, stundtals i otakt med vårdplaneringar och andra saker som tillstöter. Ännu har inte ett annat boende gått att ordna, så han bor fortfarande ensam hemma. Det riktigt svåra är att en sådan sak som en nära anhörigs behov av stöd och omsorg, är extremt svårt att planera och parera när det går fort och svänger än hit än dit. Även om kommunen och hemsjukvården gör ett bra jobb, är det ändå de anhöriga som har ständig jour. Dessutom är det något i alla fall jag vill kunna ställa upp med, för att inte en kär förälder ska behöva lida av ångest och alltför svår nedstämdhet på ålderns höst.

Samtidigt som detta tar alltmer tid och fokus i mitt medvetande, har jag just tagit ytterligare ett spännande kliv i karriären och gått in som utvecklingsledare och chef inom det kommunala, parallellt med fortsatt coachingverksamhet som bisyssla samt både visst föreningsliv och en del annat frivilligt socialt och helt ideellt arbete. Bl.a. för utsatta grupper och människor här i mitt eget lokalsamhälle, vilket känns angeläget i dessa tider.

I grunden vill jag naturligtvis också först och främst vara en kärleksfull maka till en sedan många år driftig egenföretagare, samt inte minst en närvarande förälder till en älskad son som just börjat tredje klass. Att hinna med vänner och diverse små hobbies och intressen ibland, är ju inte heller helt fel. Och så har jag som alla självklart behov av att hinna ta hand om mig själv när det gäller kost, motion, sömn och allmän återhämtning. Ja, allt som allt räcker det till och blir över, kan man säga. Så det var inget långskott att tänka att jag kunde ha glädje av lite coaching för att styra upp det hela, sortera vad som var viktigast och hitta någon slags egen acceptans för mina prioriteringar och val. Annars blir man ju till slut handlingsförlamad.

jobbigt

Hur som helst, det som först i mina egna ögon handlade om att hitta konkreta åtgärder, handlingsplaner eller strategier för att hantera tillvaron just nu, landade tack vare fantastisk och kärleksfull coaching i något mycket, mycket djupare. (Tack, Lina, om du läser!) Något som jag inte själv ville se, men som ändå är nödvändigt för att allt det andra på sikt skall gå att hantera. Eller förhålla sig till på ett sunt och livsbejakande sätt. Trots det delvis svåra.

Det jag fick syn på efter ihärdigt och smärtsamt tittande in i mig själv – vilket under en lång och plågsam stund var ett totalt blankt mörker på grund av att aptjattret var så högt att jag inte hade åtkomst till något alls längre – var faktiskt en sorg som jag inte velat släppa fram. Helt enkelt för att det vore detsamma som att erkänna och se det jag behövde sörja. Och nej, det var inte sorgen efter min mamma som gick bort för tidigt i cancer 2012, som dök upp på nytt. Vilket i och för sig också var en period som ledde till nyttig men smärtsam utveckling, vilket jag bl.a. skrivit om här i min mer privata Too-ticki-blogg samt i ett tidigare blogginlägg om förluster här.

Men, nej, det som trädde fram var en obearbetad sorg efter en förlorad självbild. Bilden av mig som som ”tillräcklig” har någonstans gått förlorad och ersatts av en smärtsam insikt om min egen otillräcklighet. Så smärtsam att jag förnekat det, trängt undan det och gjort allt jag kan för att bevisa för mig själv att det inte stämmer. Det handlar bara om planering, val och prioriteringar. Men aldrig om mig eller att jag vore otillräcklig. Det går att få balans och räcka till. Det måste gå! För hur ska jag annars kunna leva?

En del av detta har jag också skrivit om tidigare i min privata Too-ticki-blogg, i inlägget ”Kalla mig gärna Miss Lyckad!”. Men att misslyckas är en sak. Det handlar om det jag gör. Och även om det varit extremt svårt för mig som är en ”presterare”, bara att släppa denna ständiga vilja att lyckas och börja se mig som fullt duglig oavsett tillfälliga resultat, så har inte det alls varit i samma liga som det jag fick syn på igår. Nej, det tog plötsligt en ny och djupare dimension som jag inte varit redo att titta närmare på. Livsfarligt. Så aptjattret har snällt skyddat mig med olika argument och strategier.

planAMen igår såg jag till slut, att det jag faktiskt kämpade emot som om det gällde livet för att inte behöva ta det till mig, redan ändå fanns där. Nämligen det krassa faktum att jag faktiskt på ett plan redan vet att jag ÄR otillräcklig. Och då handlar det inte längre om att jonglera, planera, balansera eller prioritera. Det handlar inte om att lära sig se misslyckanden som ett lärande och ett tillfälligt resultat. Det handlar enbart om att acceptera.

Hur jag än gör och hur mycket jag än övar och utvecklas, så kommer det finnas situationer då jag inte kommer räcka till på det sätt jag vill. Antingen för att jag faktiskt vill mer än vad som är möjligt i förhållande till den fysiska verkligheten, eller för att den fysiska verkligheten möter mig med fler utmaningar än vad jag någonsin kommer kunna hantera, på det sätt jag skulle önska.

Där någonstans dog självbilden, alltså. Låt vara att det kanske till vissa delar var en illusion av min egen utvecklingspotential eller av verkligheten. Men lika fullt en självbild. Död. Borta.

Jag är alltså otillräcklig och vet om det. Men jag har inte tagit mig tid att sörja och se vad som finns på andra sidan sorgen. Istället har jag försökt behålla självbilden och haft som utgångspunkt att det handlar om att acceptera eventuella utmaningar och tillfälliga tillkortakommanden som steg på vägen att lära av och växa med. ”Egentligen är jag tillräcklig, men jag är på en utvecklingsresa där jag måste få misslyckas ibland.” Köra i diket. Inte vara perfekt. Inte alltid duktig. Typ. Det har jag accepterat och haft glädje av att inse. För egentligen var jag ju ändå tillräcklig, innerst inne. Någonstans. Men nu står jag här och ser att jag inte kan hålla kvar ens vid den självbilden. Poff. Borta.

poff

Jag ser att jag bär på en obearbetad sorg, som hindrar mig vidare. Och kommer man inte vidare kan man bara använda sina gamla strategier. Bara lyssna till sina gamla tankar, varav många är apor som tjattrar sitt lögnaktiga men välmenande tjatter i tron att det gör mig något gott. Nej, jag måste ta min sorg på allvar nu. Orka och våga vara i detta ett tag som en villig klient. Våga titta på det i omgångar och vänja mig. Sörja färdigt och bli klar med den gamla döda självbilden för att kunna släppa in något nytt. Något annat. Som jag ännu inte vet vad det är.

Jag skulle snabbt kunna hitta på något. Någon bra teori, eller välfriserad klokskap. Sådant kan jag och är bra på. Men det skulle inte hjälpa mig på sikt. Jag måste vänta. Vänta och se vad som kommer härnäst. Inifrån. Där visheten bor. Där mitt verkliga jag finns. Som inte hänger på en tillfällig självbild.

Jag hatar att inte veta vad, dock. Jag vill veta. Det ger mig trygghet. Och jag är otålig och vill vidare. Men jag tänker försöka låta det komma som det är, även om det tar tid. Jag ska öva på att vara obekväm så länge som det behövs, här i min otillräcklighet. (Sa jag att jag hatar det? Jo, jag tror jag skrev det nyss. Behövde dock skriva det igen så ni som eventuellt läser verkligen förstår hur extremt MYCKET jag hatar det…)

skript

Inför sådant här hjälper det varken att vara coach eller något annat. Inför livet och oss själva är vi alla lika och det finns inga genvägar. Men jag är villig att känna tillit till mig själv och livet ändå, och ser fram emot den dag jag helhjärtat kan fortsätta vandra vidare i full acceptans inför min egen otillräcklighet. På riktigt. Inte bara som något vackert jag säger eller låtsas för att känna mig tillräcklig. Utan på riktigt. Det är vad coaching kan handla om och leda till. Det ni.

(Fast tills dess ger jag mig själv frihet att verkligen hata att vara så här obekväm. 😉 )

energi och kärlek
Annika