Avslut av blogg och hemsida!

Inom kort kommer jag att helt avsluta den här bloggen och hemsidan till förmån för något nytt och mer i fas med hur mitt liv ser ut idag. Det känns både rätt och spännande och är något som på ett vis känns lite högtidligt. Medvetna och aktiva avslut har aldrig varit min starka sida. Men det är något jag behöver bli bättre på, så det här ingår i min träning.

Och det är ju så det är. Livet består av ständig avslut och nystarter längs tillvarons vindlande väg. De är ofta helt anspråkslösa och går oss tyst förbi, samtidigt som de inte sällan markera något stort som faktiskt är värt att fira. För fira ska man! Å ena sidan kan man förstås argumentera för att allt på ett övergripande plan är ett enda stort livsprojekt med olika tillfälliga resmål och rastplatser. Inget märkvärdigt med det. Å andra sidan kan man givetvis lika gärna dela in livet i olika faser, som i sig kan ses som unika projekt med start och slut som bör firas. Inte sörjas. Firas. Fast projekt och projekt egentligen. Jag tycker nog det är ett alldeles för mekaniskt sätt att se på livets magi och allt smått och stort vi människor företar oss under den tid vårt eget liv pågår, trots att jag slänger mig med begreppet själv van projektledare som jag är.

Hur som helst har jag beslutat att just verksamheten Coachamig.nu strax ska gÃ¥ i graven. Det har varit fantastiska Ã¥r med mÃ¥nga spännande möten, upplevelser, insikter och erfarenheter. Jag har även hunnit satsa pÃ¥ egen kompetensutveckling som coach och kompletterat min grundutbildning med flertalet kurser med Dr Maria Nemeth (CA) och Academy for Coachning Excellence’ coach training program, i svenskt samarbete med Gaia Leadership, Stockholm. Fantastiska kurser och ett växande för livet som jag satsat pÃ¥ till stor del för min egen personliga utvecklings skull. Men givetvis har de avspeglat sig även i min kontakt med klienter inom coachningen. Även om de sista tvÃ¥ Ã¥ren har inneburit mindre tid just för att ta pÃ¥ mig coachuppdrag. Jag har helt enkelt prioriterat annat högre än bisysslan som coach, med nÃ¥gra fÃ¥ undantag – ni vet vilka ni är! Kärlek till er.

En slags slutlig vändpunkt för mig kom när jag insÃ¥g att det här med coachning trots allt inte var nÃ¥got som jag successivt tänkte satsade mer och mer pÃ¥, för att kanske sÃ¥ smÃ¥ningom helt avsluta livet som löneanställd. Jag minns det exakta tillfället sÃ¥ väl. Det var när jag blev kontaktad för eventuella uppdrag av ett stort Stockholmsföretag med internationell koppling inom utbildning, coachning och ledarskap, som hittat mig via LinkedIn och ringde upp. De sökte norrlandsförlaga coacher i ett större uppdrag över längre tid. Men istället för att spontant jubla och tänka ”yes, vad spännande” – vilket är sÃ¥ typiskt mig i grunden – kände jag till min egen förvÃ¥ning att ”nej, det här är inget jag ska kliva pÃ¥”. Och sÃ¥ sÃ¥g jag istället snabbt till att referera uppdraget vidare till andra jag visste skulle göra ett helt fantastiskt jobb.

Men var kom det där ifrÃ¥n, helt plötsligt och oväntat? Jag är ju den som alltid vill hoppa pÃ¥ saker och utvecklas vidare med nya utmaningar? Och även när jag inte vill det, brukar mitt mänsklig bekräftelsebehov Ã¥tminstone initialt hoppa in och pÃ¥stÃ¥ att jag vill. Allt för känslan av att fÃ¥ säga ”- JA!” och därmed motta omgivningens uppskattning och tacksamhet. I alla fall för en liten stund. Bekräftelsebehov. Ett oerhört förrädiskt personlighetsdrag som ständigt gäckar mig bÃ¥de i yrkeslivet och privat. Även om det blir allt mindre med Ã¥ren. Hade nÃ¥gon frÃ¥gat mig sekunden innan det oväntade samtalet, hade jag hur som helst garanterat gladeligen resonerat som om det vore ett drömerbjudande. NÃ¥t jag bara gick och väntade pÃ¥. För sÃ¥ har min spontana reaktion varit vid mer eller mindre alla tidigare uppdragsförfrÃ¥gningar och möjligheter inom omrÃ¥det. Vad var annorlunda den här gÃ¥ngen? Jag ville väl utveckla min coachingverksamhet?

Som coach vet jag att vi människor ofta tvekar, Ã¥ngrar oss eller tycks ändra uppfattning när vi stÃ¥r där vid gränsen till att ta ännu ett kliv pÃ¥ vägen mot nÃ¥got genuint viktigt för oss. Särskilt om det är nÃ¥got som kräver lite mer av oss och kanske riskerar att pÃ¥verka fler omrÃ¥den av vÃ¥rt liv, eller hur vi disponerar vÃ¥r tid och vÃ¥rt fokus. Det finns en osynlig gräns mellan det vi gör i vÃ¥ra tankar och i vÃ¥r obegränsade fantasi, och det vi gör i verkligheten. Den gränsen är lurig och kan mÃ¥nga gÃ¥nger ställa till det för oss. Och det kan verkligen vara svÃ¥rt att avgöra helt pÃ¥ egen hand vad som sker. Smiter man p.g.a. motstÃ¥ndet man möter när en fantasi och dröm ska göras till verklighet, eller är det verkligen sÃ¥ att man kanske satt ett mÃ¥l som inte är genuint förankrat inombords, i de egna livsintentionerna? I de här situationerna är det för övrigt fÃ¥ saker som slÃ¥r tillgÃ¥ngen till en bra coach – vare sig man själv är coach eller inte. SÃ¥ lite paradoxalt var det ju att jag sÃ¥ starkt kände ett nej, just till ett coachuppdrag… ÄndÃ¥ visste jag att detta inte var nÃ¥got sÃ¥ kallat aptjatter. Det var bara ett tyst och lugnt ”-Nej.” inombords. Jag hann till och med reflektera förvÃ¥nat över det redan där och dÃ¥, medan jag pratade.

Om det aptjatter som kan uppstå i situationer när man ska ta klivet framåt mot ett mål man satt upp, har jag tidigare skrivit om här för den intresserade. Och om hur det kan vara när vi sviker våra egna mål här eller när vår uthållighet sätts på prov här. Jag har även bloggat om drivkraft/motivation samt om vårt obegränsade jag och inte minst om meningen med livet samt vad det ibland kan innebära att släppa taget om bilden av sig själv.

Alla dessa blogginlägg och fler därtill har pÃ¥ olika sätt betydelse för det som hände där och dÃ¥, när jag insÃ¥g i djupet av mitt hjärta att ”- Nej, jag ska inte ta fler coachuppdrag just nu. Kanske inte alls, faktiskt.” Det är inte det jag ska använda mig själv och min tid till. Jag ska inte hÃ¥lla kvar vid bilden av att det är det jag vill. Att det är det jag hoppas kunna utveckla mer av i framtiden.

Och där och då visste jag, att allt var precis som det skulle vara. Jag kan säga nej. Till och med till detta som jag tycker är så fantastiskt på många sätt, och som jag haft så stor hjälp av själv och i många lägen verkligen älskat och funnit meningsfullt att vara en del av. Inte ens det behöver vara något jag säger ja till. Försöker finna utrymme för. Inte ens att jag är bra på det, och verkligen har firat innerligt och äkta med mina klienter, behöver vara ett skäl att säga ja. Jag kan säga nej, och det är helt okej.

Just den där vändpunkter var för en längre tid sen nu. Och egentligen är det lätt i efterhand att se att jag var pÃ¥ väg dit. Bloggen har delvis varit misskött de senaste Ã¥ren, jag hade redan tidigare valt att kliva av coachagenturen jag varit med i, och jag sökte inte själv uppdrag pÃ¥ samma sätt. La inte ut krokar eller byggde nätverk som förr. Kände inget sug eller riktigt behov längre. Det var bara det där tydliga ”nejet” som hade saknats. SÃ¥ nu stÃ¥r jag här vid ett offentligt avslut av den här verksamheten och den här bloggen. Redo att mentalt släppa taget helt och gÃ¥ vidare med andra delar av mitt liv och mig själv, inför alla som eventuellt bryr sig – vilket i de flesta sammanhang faktiskt brukar vara färre än man inbillar sig. 🙂

När släppte du själv taget om nÃ¥got senast som varit en del av dig själv och ditt liv – berätta gärna hur det var. Gärna bÃ¥de det bra och det jobbiga!

Och sist av allt – TACK för att du varit en del av detta oavsett om det varit som kund, klient, coachkollega, bloggbesökare eller stöttande vän alternativt familjemedlem!

no less no limit

Annika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.