Avslut av blogg och hemsida!

Inom kort kommer jag att helt stänga ner den här bloggen och hemsidan till förmån för något nytt och mer i fas med hur mitt liv ser ut idag. Det känns både rätt och spännande och är något som på ett vis känns lite högtidligt. Medvetna och aktiva avslut har aldrig varit min starka sida. Men det är något jag behöver bli bättre på, så det här ingår i min träning.

Och det är ju så det är. Livet består av ständig avslut och nystarter längs tillvarons vindlande väg. De är ofta helt anspråkslösa och går oss tyst förbi, samtidigt som de inte sällan markera något stort som faktiskt är värt att fira. För fira ska man! Å ena sidan kan man förstås argumentera för att allt på ett övergripande plan är ett enda stort livsprojekt med olika tillfälliga resmål och rastplatser. Inget märkvärdigt med det. Å andra sidan kan man givetvis lika gärna dela in livet i olika faser, som i sig kan ses som unika projekt med start och slut som bör firas. inte sörjas. Firas. Fast projekt och projekt egentligen. Jag tycker nog det är ett alldeles för mekaniskt sätt att se på livets magi och allt smått och stort vi människor företar oss under den tid vårt eget liv pågår. Trots att jag slänger mig med begreppet själv, van projektledare som jag är.

Hur som helst har jag beslutat att just verksamheten Coachamig.nu strax ska gå i graven. Det har varit fantastiska år med många spännande möten, upplevelser, insikter och erfarenheter. Jag har även hunnit satsa på egen kompetensutveckling som coach och kompletterat min grundutbildning med flertalet kurser med Dr Maria Nemeth (CA) och Academy for Coachning Excellence’ coach training program, i svenskt samarbete med Gaia Leadership, Stockholm. Fantastiska kurser och ett växande för livet som jag gått till stor del för min egen personliga utvecklings skull. Men givetvis har de avspeglat sig även i min kontakt med klienter inom coachningen. Även om de sista två åren har inneburit mindre tid just för att ta på mig coachuppdrag. Jag har helt enkelt prioriterat annat högre än bisysslan som coach, med några få undantag – ni vet vilka ni är! Kärlek till er.

En slags slutlig vändpunkt för mig kom när jag insåg att det här med coachning trots allt inte var något som jag successivt tänkte satsade mer och mer på, för att kanske så småningom helt avsluta livet som löneanställd. Jag minns det exakta tillfället så väl. Det var när jag blev kontaktad för eventuella uppdrag av ett stort Stockholmsföretag med internationell koppling inom utbildning, coachning och ledarskap, som hittat mig via LinkedIn och ringde upp. De sökte norrlandsförlaga coacher i ett större uppdrag över längre tid. Men istället för att spontant jubla och tänka ”yes, vad spännande” – vilket är så typiskt mig i grunden – kände jag till min egen förvåning att ”nej, det här är inget jag ska kliva på”. Och så såg jag istället snabbt till att referera uppdraget vidare till andra jag visste skulle göra ett helt fantastiskt jobb.

Men var kom det där ifrån, helt plötsligt och oväntat? Jag är ju den som alltid vill hoppa på saker och utvecklas vidare med nya utmaningar? Och även när jag inte vill det, brukar mitt mänsklig bekräftelsebehov åtminstone initialt hoppa in och påstå att jag vill. Allt för känslan av att få säga ”- JA!” och därmed motta omgivningens uppskattning och tacksamhet. I alla fall för en liten stund. Bekräftelsebehov. Ett oerhört förrädiskt personlighetsdrag som ständigt gäckar mig både i yrkeslivet och privat. Även om det blir allt mindre med åren. Hade någon frågat mig sekunden innan det oväntade samtalet, hade jag hur som helst garanterat gladeligen resonerat som om det vore ett drömerbjudande. Nåt jag bara gick och väntade på. För så har min spontana reaktion varit vid mer eller mindre alla tidigare uppdragsförfrågningar och möjligheter inom området. Vad var annorlunda den här gången? Jag ville väl utveckla min coachingverksamhet?

Som coach vet jag att vi människor ofta tvekar, ångrar oss eller tycks ändra uppfattning när vi står där vid gränsen till att ta ännu ett kliv på vägen mot något genuint viktigt för oss. Särskilt om det är något som kräver lite mer av oss och kanske riskerar att påverka fler områden av vårt liv, eller hur vi disponerar vår tid och vårt fokus. Det finns en osynlig gräns mellan det vi gör i våra tankar och i vår obegränsade fantasi, och det vi gör i verkligheten. Den gränsen är lurig och kan många gånger ställa till det för oss. Och det kan verkligen vara svårt att avgöra helt på egen hand vad som sker. Smiter man p.g.a. motståndet man möter när en fantasi och dröm ska göras till verklighet, eller är det verkligen så att man kanske satt ett mål som inte är genuint förankrat inombords, i de egna livsintentionerna? I de här situationerna är det för övrigt få saker som slår tillgången till en bra coach – vare sig man själv är coach eller inte. Så lite paradoxalt var det ju att jag så starkt kände ett nej, just till ett coachuppdrag… Ändå visste jag att detta inte var något så kallat aptjatter. Det var bara ett tyst och lugnt ”-Nej.” inombords. Jag hann till och med reflektera förvånat över det redan där och då, medan jag pratade.

Om det aptjatter som kan uppstå i situationer när man ska ta klivet framåt mot ett mål man satt upp, har jag tidigare skrivit om här för den intresserade. Och om hur det kan vara när vi sviker våra egna mål här eller när vår uthållighet sätts på prov här. Jag har även bloggat om drivkraft/motivation samt om vårt obegränsade jag och inte minst om meningen med livet samt vad det ibland kan innebära att släppa taget om bilden av sig själv.

Alla dessa blogginlägg och fler därtill har på olika sätt betydelse för det som hände där och då, när jag insåg i djupet av mitt hjärta att ”- Nej, jag ska inte ta fler coachuppdrag just nu. Kanske inte alls, faktiskt.” Det är inte det jag ska använda mig själv och min tid till. Jag ska inte hålla kvar vid bilden av att det är det jag vill. Att det är det jag hoppas kunna utveckla mer av i framtiden.

Och där och då visste jag, att allt var precis som det skulle vara. Jag kan säga nej. Till och med till detta som jag tycker är så fantastiskt på många sätt, och som jag haft så stor hjälp av själv och i många lägen verkligen älskat och funnit meningsfullt att vara en del av. Inte ens det behöver vara något jag säger ja till. Försöker finna utrymme för. Inte ens att jag är bra på det, och verkligen har firat innerligt och äkta med mina klienter, behöver vara ett skäl att säga ja. Jag kan säga nej, och det är helt okej.

Just den där vändpunkter var för en längre tid sen nu. Och egentligen är det lätt i efterhand att se att jag var på väg dit. Bloggen har delvis varit misskött de senaste åren, jag hade redan tidigare valt att kliva av coachagenturen jag varit med i, och jag sökte inte själv uppdrag på samma sätt. La inte ut krokar eller byggde nätverk som förr. Kände inget sug eller riktigt behov längre. Det var bara det där tydliga ”nejet” som hade saknats. Så nu står jag här vid ett offentligt avslut av den här verksamheten och den här bloggen. Redo att mentalt släppa taget helt och gå vidare med andra delar av mitt liv och mig själv, inför alla som eventuellt bryr sig – vilket i de flesta sammanhang faktiskt brukar vara färre än man inbillar sig. 🙂

När släppte du själv taget om något senast som varit en del av dig själv och ditt liv – berätta gärna hur det var. Gärna både det bra och det jobbiga!

Och sist av allt – TACK för att du varit en del av detta oavsett om det varit som kund, klient, coachkollega, bloggbesökare eller stöttande vän alternativt familjemedlem!

no less no limit

Annika

Ditt liv avgörs på 5 sekunder – vad gör du åt det?

Idag vill jag dela med mig av ett av de absolut bästa coachtips jag någonsin tagit till mig för egen del, och som verkligen varit livsavgörande. Minst sagt. Och det kommer även kunna förändra ditt liv totalt. Jag lovar!

Redan 2010 när jag stötte på coaching för första gången genom ett mentorsprogram för chefer som jag fick förmånen att gå, hade jag länge känt ett extremt behov av att få växa. Inuti. Som många i 35-40-årsåldern genomgick jag en fas i livet som ställde många frågor på sin spets. Mitt intresse för personlig utveckling och den eviga jakten på ”meningen med livet” låg liksom ständigt högt på den personliga inre agendan.

De där första riktiga småbarnsåren låg bakom mig, karriären hade börjat ta fart och både ekonomin och familjelivet var stabilt. Perfekt timing för att börja fundera över om riktningen var den rätta, alltså. Eller? Varför kan man inte bara i det läget sitta nöjd och åka med, njuta av farten? Ja, det gjorde jag ju ofta förstås, men samtidigt kröp ändå frågorna in under huden på mig. Vem är jag? Egentligen. Vad vill jag? Egentligen. Varför finns jag här? Egentligen.

Jag uttryckte det redan då till min mentor Anna Åberg, som att min själ hade skoskav. Och jag hade nog mer rätt än jag själv anade i den metaforen, då när jag sa det. För jag har senare fått bekräftat att det var spot on när jag snubblade över ett Ted Talk med fantastiska Mel Robbins, som sedan dess är ett av mina absoluta favoriter. Det var här jag fann det kanske mest avgörande coachtipset man kan ge någon som vill förändra något i sitt liv.

Så var så goda – ta knappt 20 minuter av ditt liv så kommer du förstå vad jag menar.  Du har 5 sekunder på dig, så bara gör det!

Och för dig som inte orkar se klippet får du här en jättekort summering av de viktigaste bitarna genom några korta citat från klippet. Men jag rekommenderar dig verkligen att se det för att insikten av dess fulla innebörd ska sjunka in!

To parent yourself means it’s your job to make yourself do the crap you don’t want to do, so you can be everything your supposed to be!

Anything that is a break from your routine, is going to require force.

It’s the routine that’s killing you.

When you feel stuck or dissatisfied in your life, it’s a signal that one of your most basic need in life isn’t met. It’s your need for exploration. Everything grows for your entire life, your cells regenerate, your hair, your nails… And your soul needs exploration and growth. And the only way you’ll getting it, is by forcing yourself to be uncomfortable!

Och så själva essensen ”The 5 second rule”:

You have only 5 seconds to marry an impulse with an action before the emergency break is killing the idea! Your problem isn’t the ideas, it’s you killing them by not taking action.

energi och kärlek
Annika

En förlorad självbild att sörja

Jag försöker närma mig en sorg inom mig. Det bär emot. Enormt mycket, bär det emot. Jag vill inte gå dit, inte se den, kännas vid den eller ta på den. Inte bli bekant med den för då tvingas jag se det jag behöver sörja. Jag vill helt enkelt inte komma i kontakt med det jag försöker hålla ifrån mig. Jag har därför lagt massor av energi på att slippa. Har det hjälpt mig? Nej.

Igår var det dags för en av de årliga coachkonferenser jag försöker ta mig tid att delta vid, tillsammans med resten av de associerade coacherna inom SHIFT. Det brukar vara mycket givande och kompetenshöjande dagar. Så som det i regel är när man blir utmanad att tänja på sina gränser för vad som är bekvämt i både kropp och knopp. Och det brukar finnas mycket kärlek, värme och tillit i gruppen. Igår var inget undantag.

Shiftljus

Fotograf Katarina Sjöström

Coaching är ett fantastiskt sätt att uppnå sina egna mål och drömmar. Men även utmärkt för personlig utveckling i allmänhet. Och inom coaching säger man ibland att man inte kan coacha någon förbi inre hinder som man inte själv upplevt och lyckats passera. Vilket är något helt annat än att ha varit med om samma saker eller förstå sig på ämnet coachingen rör sig kring. Jag är övertygad om att det stämmer. Så vill jag bli en framgångsrik coach som bidrar till andras växande, får jag helt enkelt se till att möta mina egna weak spots, hang ups, ömma tår och rädslor. Men aj, vad det kan göra ont och oj, vad jobbigt det är!

Igår var inget undantag. Tack vare den tillit jag känner till alla de som var på konferensen vågade jag dock som klient i coachingövningarna närma mig ett för mig just nu brännhett ämne. Min egen självbild. Fast jag trodde till en början själv det hela mest handlade om att hitta balans och en praktiskt genomförbar strategi, i en tid som åter igen har många områden som var för sig skulle kunna sluka hela mig. Om jag inte ser upp. Jag tror många människor befinner sig där emellanåt. I alla fall de som är företagsamma med många strängar på sin lyra, har lätt att engagera sig helhjärtat och dessutom besitter starka egna drivkrafter, höga ambitioner och många drömmar.

Min egen utmaning i livet just nu är att jag som enda anhörig boende i samma del av landet, vill finnas för min pappa i vardagen. Han är änkeman sedan 2012 och lider av en demenssjukdom som accelererar, stundtals i otakt med vårdplaneringar och andra saker som tillstöter. Ännu har inte ett annat boende gått att ordna, så han bor fortfarande ensam hemma. Det riktigt svåra är att en sådan sak som en nära anhörigs behov av stöd och omsorg, är extremt svårt att planera och parera när det går fort och svänger än hit än dit. Även om kommunen och hemsjukvården gör ett bra jobb, är det ändå de anhöriga som har ständig jour. Dessutom är det något i alla fall jag vill kunna ställa upp med, för att inte en kär förälder ska behöva lida av ångest och alltför svår nedstämdhet på ålderns höst.

Samtidigt som detta tar alltmer tid och fokus i mitt medvetande, har jag just tagit ytterligare ett spännande kliv i karriären och gått in som utvecklingsledare och chef inom det kommunala, parallellt med fortsatt coachingverksamhet som bisyssla samt både visst föreningsliv och en del annat frivilligt socialt och helt ideellt arbete. Bl.a. för utsatta grupper och människor här i mitt eget lokalsamhälle, vilket känns angeläget i dessa tider.

I grunden vill jag naturligtvis också först och främst vara en kärleksfull maka till en sedan många år driftig egenföretagare, samt inte minst en närvarande förälder till en älskad son som just börjat tredje klass. Att hinna med vänner och diverse små hobbies och intressen ibland, är ju inte heller helt fel. Och så har jag som alla självklart behov av att hinna ta hand om mig själv när det gäller kost, motion, sömn och allmän återhämtning. Ja, allt som allt räcker det till och blir över, kan man säga. Så det var inget långskott att tänka att jag kunde ha glädje av lite coaching för att styra upp det hela, sortera vad som var viktigast och hitta någon slags egen acceptans för mina prioriteringar och val. Annars blir man ju till slut handlingsförlamad.

jobbigt

Hur som helst, det som först i mina egna ögon handlade om att hitta konkreta åtgärder, handlingsplaner eller strategier för att hantera tillvaron just nu, landade tack vare fantastisk och kärleksfull coaching i något mycket, mycket djupare. (Tack, Lina, om du läser!) Något som jag inte själv ville se, men som ändå är nödvändigt för att allt det andra på sikt skall gå att hantera. Eller förhålla sig till på ett sunt och livsbejakande sätt. Trots det delvis svåra.

Det jag fick syn på efter ihärdigt och smärtsamt tittande in i mig själv – vilket under en lång och plågsam stund var ett totalt blankt mörker på grund av att aptjattret var så högt att jag inte hade åtkomst till något alls längre – var faktiskt en sorg som jag inte velat släppa fram. Helt enkelt för att det vore detsamma som att erkänna och se det jag behövde sörja. Och nej, det var inte sorgen efter min mamma som gick bort för tidigt i cancer 2012, som dök upp på nytt. Vilket i och för sig också var en period som ledde till nyttig men smärtsam utveckling, vilket jag bl.a. skrivit om här i min mer privata Too-ticki-blogg samt i ett tidigare blogginlägg om förluster här.

Men, nej, det som trädde fram var en obearbetad sorg efter en förlorad självbild. Bilden av mig som som ”tillräcklig” har någonstans gått förlorad och ersatts av en smärtsam insikt om min egen otillräcklighet. Så smärtsam att jag förnekat det, trängt undan det och gjort allt jag kan för att bevisa för mig själv att det inte stämmer. Det handlar bara om planering, val och prioriteringar. Men aldrig om mig eller att jag vore otillräcklig. Det går att få balans och räcka till. Det måste gå! För hur ska jag annars kunna leva?

En del av detta har jag också skrivit om tidigare i min privata Too-ticki-blogg, i inlägget ”Kalla mig gärna Miss Lyckad!”. Men att misslyckas är en sak. Det handlar om det jag gör. Och även om det varit extremt svårt för mig som är en ”presterare”, bara att släppa denna ständiga vilja att lyckas och börja se mig som fullt duglig oavsett tillfälliga resultat, så har inte det alls varit i samma liga som det jag fick syn på igår. Nej, det tog plötsligt en ny och djupare dimension som jag inte varit redo att titta närmare på. Livsfarligt. Så aptjattret har snällt skyddat mig med olika argument och strategier.

planAMen igår såg jag till slut, att det jag faktiskt kämpade emot som om det gällde livet för att inte behöva ta det till mig, redan ändå fanns där. Nämligen det krassa faktum att jag faktiskt på ett plan redan vet att jag ÄR otillräcklig. Och då handlar det inte längre om att jonglera, planera, balansera eller prioritera. Det handlar inte om att lära sig se misslyckanden som ett lärande och ett tillfälligt resultat. Det handlar enbart om att acceptera.

Hur jag än gör och hur mycket jag än övar och utvecklas, så kommer det finnas situationer då jag inte kommer räcka till på det sätt jag vill. Antingen för att jag faktiskt vill mer än vad som är möjligt i förhållande till den fysiska verkligheten, eller för att den fysiska verkligheten möter mig med fler utmaningar än vad jag någonsin kommer kunna hantera, på det sätt jag skulle önska.

Där någonstans dog självbilden, alltså. Låt vara att det kanske till vissa delar var en illusion av min egen utvecklingspotential eller av verkligheten. Men lika fullt en självbild. Död. Borta.

Jag är alltså otillräcklig och vet om det. Men jag har inte tagit mig tid att sörja och se vad som finns på andra sidan sorgen. Istället har jag försökt behålla självbilden och haft som utgångspunkt att det handlar om att acceptera eventuella utmaningar och tillfälliga tillkortakommanden som steg på vägen att lära av och växa med. ”Egentligen är jag tillräcklig, men jag är på en utvecklingsresa där jag måste få misslyckas ibland.” Köra i diket. Inte vara perfekt. Inte alltid duktig. Typ. Det har jag accepterat och haft glädje av att inse. För egentligen var jag ju ändå tillräcklig, innerst inne. Någonstans. Men nu står jag här och ser att jag inte kan hålla kvar ens vid den självbilden. Poff. Borta.

poff

Jag ser att jag bär på en obearbetad sorg, som hindrar mig vidare. Och kommer man inte vidare kan man bara använda sina gamla strategier. Bara lyssna till sina gamla tankar, varav många är apor som tjattrar sitt lögnaktiga men välmenande tjatter i tron att det gör mig något gott. Nej, jag måste ta min sorg på allvar nu. Orka och våga vara i detta ett tag som en villig klient. Våga titta på det i omgångar och vänja mig. Sörja färdigt och bli klar med den gamla döda självbilden för att kunna släppa in något nytt. Något annat. Som jag ännu inte vet vad det är.

Jag skulle snabbt kunna hitta på något. Någon bra teori, eller välfriserad klokskap. Sådant kan jag och är bra på. Men det skulle inte hjälpa mig på sikt. Jag måste vänta. Vänta och se vad som kommer härnäst. Inifrån. Där visheten bor. Där mitt verkliga jag finns. Som inte hänger på en tillfällig självbild.

Jag hatar att inte veta vad, dock. Jag vill veta. Det ger mig trygghet. Och jag är otålig och vill vidare. Men jag tänker försöka låta det komma som det är, även om det tar tid. Jag ska öva på att vara obekväm så länge som det behövs, här i min otillräcklighet. (Sa jag att jag hatar det? Jo, jag tror jag skrev det nyss. Behövde dock skriva det igen så ni som eventuellt läser verkligen förstår hur extremt MYCKET jag hatar det…)

skript

Inför sådant här hjälper det varken att vara coach eller något annat. Inför livet och oss själva är vi alla lika och det finns inga genvägar. Men jag är villig att känna tillit till mig själv och livet ändå, och ser fram emot den dag jag helhjärtat kan fortsätta vandra vidare i full acceptans inför min egen otillräcklighet. På riktigt. Inte bara som något vackert jag säger eller låtsas för att känna mig tillräcklig. Utan på riktigt. Det är vad coaching kan handla om och leda till. Det ni.

(Fast tills dess ger jag mig själv frihet att verkligen hata att vara så här obekväm. 😉 )

energi och kärlek
Annika

Aptjatter och gorillavrål

Jag vill börja med att säga att jag har haft ett bra liv, de dryga 43 år jag hittills levt. Och jag ser fram emot många ännu bättre år i livet framöver.

Jag tror dock att mitt liv i mångt och mycket har fungerat ungefär som de flesta andra människors. Det har kantats av mål och drömmar som aldrig blivit av. De har antingen känts ouppnåeliga, blivit ersatta av nya innan de hunnit förverkligas eller på något mystiskt sätt falnat och tappat sin glans. Inte alla givetvis, men i ärlighetens namn väldigt många. Onödigt många. Så här i backspegeln skulle man nästan kunna säga, att mina egna första 40 år i livet mest trampades där på slumpens och tillfälligheternas väg. Trots att jag tyckte jag hade ambitioner och gjorde allt jag förmådde. En väg som ödet tycktes ha förberett åt mig. Eller i alla fall en väg som var nödvändig att gå, som kändes realistisk och ansvarsfull att välja och fullt logisk och rationell att ta i varje vägskäl.

vägval

För det är i princip så jag sett det. Det har inte varit några dramatiska val, där jag medvetet upplevt att jag övergivit någon stor dröm eller förkastat mina mål med sorg och smärta. Nej, ofta tvärtom faktiskt. Det har gått skrämmande lätt och känts fullkomligt naturligt många gånger att sakta förminska mig själv och mina drömmar. Om inte direkt, så åtminstone efter ett tag. Till och med både praktiskt och nästan skönt att få släppa, fokusera om och gå vidare. Mot nya mål som ligger längre fram och som ännu inte blivit så krävande att helga.

Och har tankarna på det mål eller den dröm jag släppt någon gång gjort sig påminda och försiktigt försökt göra sig hörda på nytt, har jag haft gott om goda förklaringar och ursäkter till varför det blev som det blev. Varför jag gjort som jag gjort. Och människor runt omkring mig har verkligen gett mig både stöd och förståelse.

Det var väl inte så konstigt att det blev så. Klart du gjorde rätt. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Släpp och gå vidare.

Och så vidare. Så det har varit ganska lätt, faktiskt. Lätt att ge upp mina mål och drömmar, en efter en längs vägen, och istället fokusera på det riktiga livet som ska hanteras… Känner du igen dig?

Under grundskoltiden var jag en duktig elev med goda resultat, till exempel. Jag var både flitig och skötsam och tyckte dessutom om att vara det. Jag kände mig stolt och såg framför mig att jag skulle bli något stort eller göra något spännande av mitt liv, jag visste bara inte riktigt vad. Drömmen fanns där någonstans, men målen var lite suddiga som för så många andra ungdomar. Goda betyg visste jag förstås skulle vara värdefullt, liksom att välja en bred linje på gymnasiet.

Men under det mer krävande gymnasiet blev det allt svårare att motivera mig att bita ihop som förr, inte minst när jag plötsligt blev kär. Så från att ha fokus på studier och goda resultat för att kunna nå en framtida dröm, lät jag pluggandet bli alltmer sekundärt. Inte så att jag misskötte mig, men jag hade kunnat så mycket mer om jag vetat vad jag strävade efter, och om jag inte lyssnat så mycket till mina egna ursäkter när det blev jobbigt och krävde ansträngning. Ursäkter som att ”jag kan ju inte hjälpa att jag är så kär”, ”det spelar ingen roll hur just det här provet går, för jag vet ju ändå inte om jag kommer behöva just det här ämnet/betyget längre fram”, ”jag är bara ung en gång och måste ju få ha roligt också” och så vidare, och så vidare.

studenten

Så istället för att gå ut med toppbetyg som jag alldeles säkert hade kapacitet till, gick jag bara ut med mycket goda betyg. Vilket kanske inte låter som något att gräma sig över. Men faktum är att det ändå på något vis satte ribban för många nya liknande beteenden. Det har kunnat gälla träning, hälsa/övervikt, äventyrslusta, karriärambitioner eller helt vanliga småsaker i vardagen.

Drömmar har alltså funnits inom mig, men ursäkter och bortförklaringar har smugit sig på när svåra beslut eller verkliga kraftansträngningar har krävts.

Jag tränar inte så mycket som jag kulle vilja för det tar för mycket tid från familjen – och så har jag ju gamla fotbollsskador som försvårar…

Det är inte så konstigt att jag är överviktig när jag har mina hormoner som spökar och dessutom har jag fått barn och är faktiskt snart 40 år…

Jag har inte gjort det och det eftersom jag tagit ansvar för andra saker…

Karriär har aldrig varit särskilt viktigt för mig, huvudsaken jag trivs…

Mitt hallprojekt har gått i stå, därför att jag har så mycket annat att göra…

Ja, du förstår kanske hur bra ursäkter och förklaringar jag har lyssnat till. Och fortfarande lyssnar på om jag inte ser upp eller får hjälp att få syn på det. Det jag vet idag som jag inte visste förr, är att i 99 % av fallen är inte det här min egen uppriktiga röst som talar till mig. Det är bara ett riktigt aptjatter som håller till där inne i mitt huvud. Och emellanåt ett och annat riktigt skrämmande gorillavrål. Det är mina rädslor och invanda tankemönster som försöker skydda mig. Antingen från besvikelser och smärta, eller från förändring och det okända.

IMG_1223

Men genom att lyssna på mina ursäkter och förklaringar förminskar jag mig själv, mina drömmar, möjligheter och mål redan på förhand. Så idag gör jag allt jag kan för att tysta ner dessa röster och verkligen titta på vad det är jag egentligen vill på riktigt, innerst inne. Som om jag hade precis alla möjligheter i världen och all tid och kraft som behövdes. Sen testar jag det som jag tycker känns nog intressant och utvärderar hur det blev i verkligheten. Ja, inte alltid förstås, men oftare och oftare i takt med att jag blir modigare.

Och det behöver inte handla om några extrema äventyr, raketforskningsprojekt eller världsförändrande aktioner, för att göra skillnad i mitt eller ditt eget liv. I mitt eget fall kan det vara att faktiskt fullfölja ett viktminskningsprogram från 109 kg till 75 kg, att skapa tid och utrymme för att fortsatt ta hand om hälsan, att våga värdesätta mig själv och söka det där jobbet jag lockas av samt begära den lön jag vill ha, att ta kontakt med okända som jag är nyfiken på fast benen skakar, att säga nej till uppstart av nya projekt innan gamla är avslutade och klara på ett sätt jag är nöjd med, att ta mig tid att finnas där det sista halvåret, när mamma sakta bryts ner av cancern eller just den där onsdagen när sonen har Öppet Hus på skolan. Eller när han vill ha sällskap för att kicka lite fotboll. Ja, ofta helt vanliga saker alltså.

IMG_1618

Så för mig handlar allt om vem jag är villig att vara i mitt eget liv. Någon som lyssnar till mina ursäkter och förklaringar när livet kräver lite ansträngning av mig, eller någon som lever ett liv som den jag vill vara i stort och smått. Det är svårt många gånger. Men det är ingen ursäkt för att låta bli längre.

Hur ser du på dina egna ursäkter – och tar de dig dit du vill?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 18 – Prokrastinering

Tack lillasyster Malin Forsgren, för bloggpassningen – det här blev något att bita i… 😛

Inlägget tar nog drygt 4 minuter att läsa…så kanske vill du skjuta upp det? 😉

Det finns så vansinnigt mycket klokt och bra skrivet redan, som förklarar och belyser prokrastinering ur olika perspektiv, att jag har beslutat mig för att inte kasta mig in i någon djupare beskrivning eller problematisering av begreppet. Istället hänvisar jag till Wikipedia samt ett par läsvärda blogginlägg som andra skrivit, innan jag hoppar över till den lite mer personliga infallsvinkeln.

Även om jag bortser från de mest allvarliga och patologiska formerna av prokrastinering och ”bara” ser det som ett mer eller mindre vanligt förekommande beteende i de flesta människors liv, kan jag konstatera att det får en hel del konsekvenser. I mitt eget liv kan jag se att beteendet ofta är stressutlöst, och dessutom dessvärre förvärrar stressen ytterligare. Är stressen hög är ju det sista man behöver att själv, mer eller mindre omedvetet, börja skjuta upp saker – eller hur?

snobben1

Jag kan faktiskt erkänna att jag den senaste månaden tyvärr befunnit mig i en sådan spiral. Flertalet stressymptom har gjort sig påminda, varav prokrastinering är ett. I februari hade vi någon form av influensa i huset, och vi turades om att vara mer eller mindre sänkta med vab och egen sjukdom om vartannat – och sedan dess har jag haft svårt att riktigt komma igen till 100%.

Då min tillvaro är sådan att arbetsbelastningen är konstant hög, och jag har både personal- och ekonomiansvar, många uppdragsgivare och myndigheter att tillfredsställa och samverka med, samt ständiga deadlines av olika slag, är jag extremt beroende av min egen förmåga att hantera stress. Vilket i praktiken handlar mycket om att lägga saker på rätt nivå, fatta rätt och tillräckligt snabba beslut, prioritera, ”kill the right darlings”, delegera där det går och helst i tid, samt värna min egen kosthållning, sömn, motion och återhämtning. I grund och botten krävs förstås även en grundläggande struktur och åtminstone ett visst mått av ordning och reda.

IMG_5899

Hur som helst, så har jag på sista tiden tappat taget om mycket av det här. Vilket ofelbart alltså även lett till en del oönskad och destruktiv prokrastinering. Just när jag som minst behöver det. Så typiskt!? Och trots att jag egentligen har svaren och lösningarna inom räckhåll, om jag bara läser min egen e-bok. 😉

Måste spika programmet och göra den där inbjudan snart så kallelsen kan gå ut…verkligen ett viktigt möte som jag inte får sabba! Hm…men oj, vad många fakturor i systemet, bäst jag konterar och attesterar dem! Få se nu, användarnamn…lösen…åh, vad seg datorn är! Jag blir galen!!! Äsch, öppnar Facebook och kollar medan den ändå tuggar…kanske någon har kommenterat mitt senaste blogginlägg? Hm…ok, inne, ÄNTLIGEN! Borde verkligen ringa it-support och klaga. Att inget kan fungera smidigt när man har mycket att göra? Men titta! Vad kul, Pia har skickat en inbjudan…läsa, läsa, läsa…hihi…borde svara något underfundigt. Hm, få se nu…shit, vad många fakturor! Dom här hinner jag aldrig gå igenom nu!? Nä, jag borde nog ta tag i power-pointpresentationen till mötet kanske…har ju några bra idéer jag inte får glömma göra något av. Hm…måste ringa och boka den där föreläsaren inför kursen också…oj, har vi ens gjort klart annonsen? Och vänta förresten…när skulle rekvisitionen hos Lst vara inne? Måste kolla…ok, sista mars. Hur tusan ska jag hinna? Guuuud, vad många olästa mejl…läsa, läsa, läsa…kasta, kasta, kasta. Aj, då, har jag verkligen inte svarat Helene än? Bäst jag gör det… Hm…och när tusan ska jag hitta hål i kalendern för lönebeskedssamtalen som är kvar??? 

kaffe_835475c

Och så den där kallelsen…den borde verkligen ha varit ute förra veckan…spela roll hur den är formulerad bara den kommer ut!!! Hur j-la svårt kan det va? Shit, vad kaffesugen jag är…går och fixar en kopp. Kan ju ta de där pappren samtidigt till kansliet… Åh, hej Siv, hur är det med dig då? Prata, prata, prata…  

Ja, eller nåt. Bara som ett exempel. 😉 Vissa saker vet jag innerst inne att de bara måste göras, men ändå glider det ur händerna, kanske ända till allra sista stund. Massa annat tränger sig förbi, som av någon anledning inte föder lika mycket motstånd. Men inte heller är långt när lika viktigt. Och där längs vägen går det åt oändligt med energi. Energi som man egentligen behöver till annat.

Jag vet inte om du känner igen dig? Kanske, kanske inte. Självklart ser ”exemplen” olika ut för olika människor.. Och ofta är det relativt ”små och enkla” men ändå nog så viktiga uppgifter, som vi skjuter upp. Det kan givetvis vara betydligt större saker också, som att skriva klart den där uppsatsen, boka tid hos doktorn för den där leverfläcken som oroar, skriva det där brevet som skulle betyda så mycket för gamla farmor, sätta ihop ett CV för att äntligen kunna söka drömjobbet, rensa ur i garderoben så kläderna ryms och inte ständigt hamnar i högar på soffan – eller vad det nu kan vara.

Men vad gör man åt eländet då? När man väl hamnar i prokrastinering? Ja, är den verkligt allvarlig, ständigt återkommande och får kännbara konsekvenser som drabbar en själv, andra i ens närhet eller viktiga områden i ens liv, bör man nog söka hjälp. Sådan finns att få, t.ex. via KBT.

IMG_8295

Gäller det lindrigare former, av typen som nog drabbar de flesta av oss någon gång, kan jag starkt rekommendera coachning faktiskt. Det kan i alla fall hjälpa mig själv att få syn på vad det är som händer, mitt eget beteende, och hjälpa mig flytta fokus till det som är mer intressant. Nämligen mina egna verkliga mål och avsikter, och hur jag i små, små steg, kan ta mig dit. Har man ingen coach att tillgå, kan en god vän eller familjemedlem fungera som support i processen att komma igång och framåt, samt sluta skjuta upp. Lura det egna uppskjutarbeteende genom att mala ner det som behöver göras i så små enkla steg, att inte ens du eller jag kan låta bli att ta dem…

Tillsammans kan ni;

  1. Identifiera vad det är som skjuts upp
  2. Söka det absolut minsta, löjligt enkla steg, som går att hitta kopplat till uppgiften (ja, ni får tycka det är så litet och obetydligt att ni skrattar åt det!)
  3. Kom överens om när det lilla, lilla, verkligen löjligt pyttelilla första steget ska vara taget – om möjligt gör direkt på plats (så litet ska det helst vara!)
  4. Gör tillsammans en uppföljning (har inget hänt? sök ett ännu mindre steg och gör det i samband med uppföljningen!)
  5. Börja om med nr 2… (och fortsätt så tills det ni identifierade i nr 1 är genomfört)

Och är det nu någon som läst ända hit och undrar om jag skickat iväg kallelsen? Svaret är ja. Och så har jag även fixat naglarna så de är riktigt vår- och påskfina! 😛

IMG_1296

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 17 – Kärlek

Här ett både allmänt och personligt inlägg som tar drygt 2 min att läsa. Samt ytterligare ca 6 min om du tar dig tid att läsa länkad text, en privat anekdot från min och makens vigsel – som är både lite komisk och belysande på samma gång… 😉

Dagens upplyftande och samtidigt djuplodande bloggpassning har kommit från den begåvade, välskrivande författaren, låtskrivaren, kommunikationskonsulten och entreprenören Anna Eriksson Skarin, vars roman ”Mellan människor” jag nyss läst ut och varmt rekommenderar! Ser mycket fram mot fortsättningen, som jag hört är på gång. 🙂

Kärlek. Finns de något vackrare eller större?

”Om jag talar både änglars och människors språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten , inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

/ur Första Korinthierbrevet kap. 13 (Bibeln 2000)

Kärlek är en känsla av stark ömhet och tillgivenhet inför någon eller något och en vilja att ge villkorslöst. (Källa: Wikipedia) Jag tycker att jag har fått uppleva mycket kärlek i mitt liv och här lätt för att identifiera den i min tillvaro, i stort och smått. Inte minst genom min egen älskade lilla familj, d.v.s. make och en son.

IMG_9364

Samtidigt kan jag erkänna att jag inte är typen som alltid har lätt för närhet, eller är särskilt bekväm med spontana ömhetsbetygelser hur som helst, eller från allt och alla. Jag har nog ett ganska stort behov av min egen privata sfär runt omkring mig. Kanske för att när någon väl är där innanför ger jag allt? Hela mig. På gott och ont. Något som sannerligen min älskade make har fått uppleva, så här med 25 år tillsammans i bagaget. Jag nedtecknade förresten en, så här i efterhand rätt söt, anekdot kring scenariot när vi gifte oss på nyårsafton 2011, som jag tycker speglar kärlekens magi rätt bra! Läs gärna här i min Too-tickiblogg 🙂

karlekens9sprak_col

Kärlek ja, det kan ju vara så mycket. Jag tänker dock att kärlek behöver omsättas i något konkret, och inte bara bli kvar i känslorna. Och det är nog ofta där det kan börja bli mer problematiskt för oss ofullkomliga och sårbara människor, här på jorden. För att återknyta till Kärlekens Lov i Bibeln, så är det få av oss som klarar av att bära allt, tro allt, hoppas allt och uthärda allt. Så hur vi manifesterar kärleken i våra liv genom ord och handling har stor betydelse. För oss själva, våra relationer och världen i stort.

Vilket får mig att tänka på insikter som min coachutbildning faktiskt gett mig. Nämligen att det krävs stort mod, kraft och beslutsamhet för att ta mig från den visionära tanke- och känslovärlden och ut i den fysiska verkligheten. Att känna kärlek och tänka kärleksfullt är lätt och fluffigt, men att agera kärleksfullt i ord och handling är ofta en långt större utmaning. Då snackar vi om hårt jobb, kanske tuffa prioriteringar, uppriktiga och modiga beslut med andra i fokus, och inte sällan till och med att vara beredd på oväntade hinder och motstånd på vägen. Förmåga att kanske utstå både otacksamhet, missförstånd och spruckna illusioner emellanåt, utan att ge tappt?

Är kärleken värd det? Ja, vad blir ditt eget svar?

Kärlek...-400x379

energi och kärlek
Annika

Våga fråga!

En sak jag försöker lära min son är att det är alltid okej att fråga – bara man även kan ta ett svar oavsett vad det blir. Man behöver aldrig skämmas för att man frågar, vare sig det handlar om något man önskar och vill ha eller något man undrar över och är nyfiken på. Utan att vara bekännande kristen, tror jag i alla fall en sak har landat ganska rätt i Bibeln.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Jag tror till och med att de första orden måste ha varit en rad frågor! Frågor är alltings drivkraft. Utan frågor händer inget. Inget förändras. Inget får riktning, mening eller egentligt sammanhang. Kanske var det ungefär så här i början när Gud/Ordet inledde allt.

Gud: – Varför är jag ensam? Hallå?

Inget svar

Gud: – Varför svarar ingen? Hallå???

Inget svar. Gud kliar sig i huvudet.

Gud: – Vem vill jag egentligen ska svara?

Ja, och sen ledde det ena till det andra och han började skapa en massa, till följd av ständigt nya frågor och svar. Eller nå’t.

Det är ingen slump heller att coachning bygger så mycket på att ställa frågor då det, som ni vid det här laget förstår, är väldigt effektivt för att få saker i rullning och skapa mening. Men kanske viktigast av allt att förstå, vare sig man är barn eller vuxen, är att det är just OKEJ att fråga! Det måste få vara okej.

frågestund1

Och när vi får frågor av andra önskar jag att vi alla kommer ihåg att det många gånger krävs oerhört mycket mod för att fråga. Ibland kan kanske den till synes mest banala frågan för någon vara en kraftansträngning värre än ett bungyjump. Varför? Jo, för att vi alla mer eller mindre bär på rädslan att bli avvisade. Avvisade i form av ett ”nej”, eller i form av att bli ignorerade, förminskada, förlöjligade eller bortstötta.

rejected

Allt detta väcker varje människas djupaste rädsla till liv – rädslan att inte vara värdig att höra till. Utan att få höra till dör vi. Vi är programmerade till sociala varelser i behov av mänsklig kontakt och anknytning. Utan det håller inte ens mat och vatten oss vid liv till slut. Vi självdör. Så rädslan att bli avvisad är befogad, även om den inte alltid är i proportion till själva sakfrågan. Upplevelser i bagaget kan göra det känslomässigt livsfarligt, att utsätta sig för även det minsta tecken på att bli avvisad.

Så många av oss slutar fråga. Slutar be om saker, svar eller hjälp. Slutar ställa de frågor vi har inom oss, de som kan ge oss det vi behöver, vill veta eller längtar efter och drömmer om. Istället tappar vi och våra liv fart, vi får svårt att ta oss framåt dit vi vill – och vi får ironiskt nog även svårt att verkligen känna att vi hör till. Det vi i första läget var rädda att förlora genom att fråga, blir alltså resultatet när vi inte vågar! Hur sorgligt är inte det. Och onödigt.

Om du inte redan gjort det, läs gärna i min lite mer privata blogg hur denna smärtsamma men viktiga insikt drabbade mig själv, när min mor gick bort alldeles för tidigt. Eller se den fantastiskt inspirerande videon nedan fullspäckad av visdom och kloka iakttagelser från Jia Jiang, som kan få dig att våga fråga lite mer igen! (Och tack, Anna Åberg för den suveräna delningen!)

Jia Jiang from Chris Guillebeau on Vimeo.

Så snälla! Fråga när du är nyfiken på något eller någon. Fråga när du önskar, vill ha eller behöver något! Det är OKEJ! Att få ett nej, eller bli ”avvisad” är bara ett svar just där och då, av just den personen i det tillfället – det säger inget om dig och vem DU är, vart du kan ta dig eller vad du kan få.

Och vill du mig något, så hoppas jag att du aldrig tvekar att just fråga! <3

energi och kärlek
Annika

Har du prioriteringsstress i sommar? Testa detta!

Vem hamnar inte då och då i akut – eller långvarig – prioriteringsstress? Massor av saker pockar på i ens huvud och vill ha uppmärksamhet. Kräver att man agerar och tar tag i frågan. Lägger sitt fokus och skjuter till tid och kraft. Och vad händer? Jo, just det, ganska ofta absolut ingenting! I alla fall inte av allt det där viktiga som snurrar runt… Och så är det med stress. Det förlamar. Eller leder till överslagshandlingar och total felprioritering när vi ser tillbaka. Som att gå och köpa godis, hamna framför TVn. Eller om vi är på jobbet kanske vi fastnar i att svara på oviktiga mejl eller något annat. I värsta fall får det oss att må riktigt dåligt och blir till en ond nedåtgående spiral.

prioritering-300x244

Prioriteringsstress kan även inträffa när man är ledig eller har semester! Massor av projekt ska nu äntligen ros i land. Och så ska familjelivet och släkt och vänner ha sitt. Och så har man ju äntligen tid för att komma igång med träningen, ta tag i vikten eller få lite egentid med fiskespöt i handen och ryggsäck på ryggen – eller vad det nu är i just ditt liv. Känner du igen dig?

Känner du igen dig det minsta ska du här få en enkel och snabb övning som hjälpt mig många gånger både privat och på jobbet, när prioriteringsstressen varit hög. Det går väldigt fort och ger garanterat effekt. Övningen kan användas i en akut uppkommen situation, där du snabbt behöver prioritera bland allt som snurrar i huvudet och förlamar dig. Hindrar dig från att bli effektiv och komma framåt. Den kan även göras mer i lugn och ro när du vill planera och prioritera lite mer långsiktigt.

Slide1

  1. Ta ett vitt papper och dra två streck i kors så det blir fyra rutor enligt bilden. Skriv orden som på bilden upptill/nedtill resp höger/vänster, så att rutan uppe till höger representerar viktigt/urakut o.s.v.
  2. Bestäm dig för tidsperspektivet din matris representerar. Förslagsvis är ”idag”, ”denna vecka”, ”denna månad”, ”detta år”, lämpligt. OBS! Ju kortare tidsperspektv desto mindre tid ska övningen behöva ta. Väljer du ”idag” bör det inte ta mer än max 5-10 min!
  3. Töm ditt huvud på ALLT du för tillfället kommer på, som upptar dina tankar i form av jag borde/måste/behöver/vill – som berör ditt valda tidsperspektiv för matrisen! (Vill du prioritera ”idag”, tar du inte med sådant du direkt inser kan vänta till i morgon, alltså!) För varje sak du kommer på som är något konkret ”att göra” skriver du ett stödord i matrisen, där det bäst hör hemma enligt dig. Tänk inte så mycket – bara släng ner det! Högt, lågt, mitt emellan. Långt till höger/vänster eller någonstans däremellan – du bestämmer! Skriv alla saker som hör till dit valda tidsperspektiv, även de som du själv placerar nere till vänster. Dels hjälper det dig att tömma huvudet och dels kan det ge dig bra stöd och insikter som hjälper dig fortsättningsvis när du ska prioritera och planera.
  4. Titta på det du skrivit när du inte längre kommer på fler tankar som stör dig. Hur har du värderat de olika sakerna? Kanske inser du att något hamnat helt fel, om du tänker efter? Det är ok att ändra sig i så fall. Men se upp så du inte kommer tillbaka till fällan att tro att allt är precis lika viktigt och akut inom det valda tidsperspektivet. För det är det sällan… Skulle du ändå hamna där – byt tidsperspektiv till ett ännu snävare! Gå t.ex. från ”denna vecka”, till ”idag” eller från ”idag” till ”innan lunch”.
  5. Upprätta en todo-lista med de 5 viktigaste och mest akuta sakerna, för ditt valda perspektiv – och sätt igång att beta av dem! Stryk uppgifterna från listan allt eftersom du gjort dem. Bra för tillfredsställelsen. När du är klar tar du de fem nästa o.s.v. – om du hade så många, förstås?

Om du vill ladda ner och skriva ut matrisen som stöd finns den här –> Priortieringsövning

Och om du vill ha stöd av en coach med något av dina prioriterade projekt i sommar så passa på att registrera dig för mitt sommarerbjudande om mejlcoachning!

Lycka till, och berätta gärna om övningen varit till någon nytta för dig! 🙂

energi och kärlek
Annika

Trotsig – något bra eller dåligt?

Jag känner mig grymt trotsig, just nu. 😉

IMG_7468

Jag har massa ”måsten” som pockar på min uppmärksamhet, och hela mitt inre är i uppror. Tjurar, gnäller, slår ifrån mig, negligerar, trotsar… Konsekvensen är förstås, att inget av allt det där som pockar på blir gjort, utan ligger kvar och irriterar som en liten förarglig sten i semesterskon. Ja, eller i vissa fall mer som en rävsax i stöveln? Jag gör precis ALLT annat, utom det som skulle krävas för att bli av med det hela. Ja, till och med andra saker som inte ens intresserar mig särskilt mycket?

Men är hon helt knäpp eller vad? tänker ni kanske. Har hon fått galna coach-sjukan? Ja, tänk. Så är det kanske? Det kan vara galet störande att vara coach och ibland se, att jag själv som ”klient” gör precis allt som går att göra mot bättre vetande. Galet störande. Och galet befriande. Hurra, jag är människa! Låt vara, en extremt trotsig människa, just nu. Men ändå. Människa.

IMG_7570

Men att vara trotsig, är det bara något dåligt – eller kanske även något bra? Berätta hur ni tänker! Och utmana mig gärna genom att vara min ”coach” här i kommentarerna – jag ställer gärna upp som trotsig klient just nu! 😉

smurf

trots och kärlek
Annika

P.S. Du missar väl inte mitt sommarerbjudande här till höger om Mejlcoachning (sett från bloggens startsida)? D.S

Sommarerbjudande med solsting och semesteryra!

Kanske är jag galen nu? Sommaren ska väl ändå vara semester – eller?

Tja, det beror ju på hur man definierar semester. Personligen är semester framför allt något som innebär tid för återhämtning och reflektion – och påfyllnad av energi! Och just det där senare kan liksom se vääääldigt olika ut. På ytan kan det säkert vara något ansträngande, tidskrävande eller förpliktande, samtidigt som det på insidan ger precis den energi jag såväl behöver.

IMG_6399

Så det här sommarerbjudandet som du just nu kan registrera dig för, är faktiskt rena semestern för mig! Så nu hoppas jag verkligen att du passar på att prova, så blir det en win-win-situation för oss båda! 😉

energi och kärlek

Annika