Våga vägra facebook

Jag har – faktiskt efter oväntat mycket vånda och beroendeliknande beslutsångest – vågat vägra facebook. Jag insåg till slut att det faktiskt inte tillför det jag behöver i mitt liv utan snarare hindrar mig från att förse mig med sådant jag genuint mår bra av och behöver. I alla fall där jag befinner mig i livet just nu. Här en liten lista på sådant:

  • somna in i tid och när jag är trött
  • äta på ett sätt där jag känner smaken och ser färgerna och inte bara skyfflar in något oidentifierat i munnen och sväljer
  • vara 100 % närvarande vid möten och umgänge med människor
  • tillåta blicken att vandra avslappnat i rummet eller omgivningen jag befinner mig i utan att i tid och otid tvingas fokusera skärpan på ett fladdrande text och bildflöde 30 cm från näsan ( vilket faktiskt är bevisat skadligt för synen som ”åldras” snabbare)
  • tänka klart en tanke och fördjupa den istället för att bara reagera och hasta vidare
  • dagdrömma fritt och ostört
  • fokusera fritt och ostört
  • bygga egna åsikter och värderingar genom källkritik, allmänt kritiskt tänkande i kombination med stillsam kontemplation och inte minst utifrån egna upplevelser av världen, människorna och sakerna runt omkring mig (snarare än att mer eller mindre oreflekterat konsumera andras i en aldrig sinande och ständigt växlande ström…)
  • vårda mina nära och viktigaste relationer
  • jämföra mig själv och mitt liv mindre med andra och andras
  • vara kreativ och skapande
  • ta hand om hus och hem och inte procastrinera tråkiga men nödvändiga sysslor i vardagen
  • motionera mera
  • vistas utomhus oftare och njuta av solen, fåglarnas kvitter, vindens sus
  • läsa böcker
  • själv fullt ut se och uppleva tillvarons guldkorn (snarare än att i tid och otid fota dem och sprida till andra…)

Beslutet att ta bort mitt konto har mer eller mindre fullständigt avskärmat mig från 486 släktingar, vänner och bekanta som jag i olika grad tidigare har haft mer eller mindre daglig kontakt med. Eller haft någorlunda ”koll på” i den betydelse som just sociala medier erbjuder detta. Jag har dock alltmer börjat ställa mig frågan vilken slags kontakt och vilken slags ”koll” det egentligen är man får via kanaler som facebook? Kvantitativt är det givetvis överlägset på många sätt, då det med relativt små medel knyter samman enormt många människor över både tid och rum och skapar en unik mosaik av fragment från deras vardag, intressen, åsikter, värderingar och informationshorisont.

Jag är på inget sätt blind för teknikens möjligheter och fördelar och helt klart kan det även skapa, upprätthålla och utveckla relationer lika väl som erbjuda information som underhållning. Ändå måste jag säga att de relationer som uppstår och upprätthålls på Facebook, åtminstone i mitt eget fall, inte riktigt landar i den del av mig som behöver kontakt med andra människor allra mest. Den delen av mig tar sig av någon anledning inte ut på Facebook hur mycket tid jag än spenderar där. Det finns en aspekt av att vara människa, en biologisk och social varelse av kött och blod, som helt enkelt inte låter sig upplösas och omvandlas till digital teknik hur extraordinär och intelligent den än är. Något går alltid förlorat. Jag går någonstans förlorad. Men jag kan givetvis inte säga att det är så för alla även om jag personligen håller det för relativt troligt.

Hur som helst har den insikten fått mig att ifrågasätta vad det gör med oss människor när vi ägnar mer och mer tid till det digitala livet via sociala medier. Å ena sidan bygger vi ihop världen digitalt under parollen att vi är just mer sociala, å andra sidan avskärmar vi oss från varandra socialt i den värld vi befinner oss i rent fysiskt. Vi ser inte varandra längre på riktigt när vi möts i ett rum, eller ens när vi sitter runt samma bord, samtidigt som vi tycks tro att vi bryr oss om varandra när vi stirrar på en skärm och skickar en snabb kommentar. Och visst, det är absolut inte omöjligt att det faktiskt är så emellanåt. Men troligtvis bara när det gäller ett begränsat antal människor och då främst de vänner och kontakter vi även har en väl grundlagd relation till i den nedkopplade och strikt ”biofysiska världen”. Och framför allt är det långt ifrån säkert att de band vi tror oss skapa på facebook kommer hålla för någonting när det verkligen gäller…

Med stor sannolikhet är våra relationer i snitt ungefär lika många som i alla tider, enligt forskaren och antropologen Robin Dunbar. Människans och hjärnans förmåga att hantera sociala relationer är begränsad och det absolut mest effektiva sättet att knyta an och stärka sociala band är genom smekningar och ömsint fysisk beröring. Utvecklingen av nära sociala relationer är helt enkelt beroende av denna frisättning av endorfiner. Citatet och bilden nedan är hämtad från en kort och läsvärd artikelDN.se om just detta.

Antalen går igen i allt från storleken på medeltida byar till hur moderna arméer är organiserade. De största grupperna bland apor är på 50 djur. När vi under evolutionen utökade antalet till 150 var vi tvungna att hitta mer tidsbesparande sätt att skapa och upprätthålla relationer än att putsa varandras päls.

– Först utforskade vi skrattet, sedan sång och dans och till slut språket, säger Robin Dunbar.

förmåga_sociala relationer

Helt säkert finns det många människor som hanterar sociala medier och det digitala livet betydligt bättre än jag uppenbarligen gjort, som därför nu valt att ta detta steg.

Det finns säkert människor som inte engageras på samma sätt eller känner omedveten ”press” att ge respons eller dela med sig eller bidra till flödet, och där det kanske inte alls går ut över andra behov eller de ”verkliga” relationerna. Men någonstans tror jag ändå att väldigt många går miste om något viktigt, eller i alla fall stör de naturliga biofysiska processerna och relationerna, genom att allt mer ägna tid åt samt leva livet i den digitala sfären. Så även om vi bortser från det som har med relationer att göra så finns det mycket som påverkas utan att man tänker på det. Kanske känner du igen något från min lista inledningsvis som du själv har försakat i någon grad pga facebook eller den ständiga uppkopplingen mot andra sociala medier?

Slutligen vill jag ödmjukt erkänna att jag förstås inte har tillräcklig vetenskaplig kunskap för att argumentera i detalj för mina påståenden –  säkert behövs även mycket mer tvärvetenskaplig forskning inom området innan vi vet vad det egentligen gör med oss människor – och jag vill verkligen inte skriva någon på näsan. Men för min personliga del har jag inte lust att riskera det jag tror går förlorat när vi försöker omvandla det genuint mänskliga samspelet till ettor och nollor eller när vi väljer att se världen via en skärm istället för som den är runt omkring oss. 

Jag gör aldrig några definitiva uttalande om hur framtiden blir, men just nu har jag i alla fall helt stängt ner mitt facebookkonto för att på nytt verkligen se hur världen ser ut offline. Och förhoppningsvis i ännu högre grad också uppleva den på riktigt.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 32 – Ärlighet

Dagens bloggpassning kommer från Sussi Nordlund, och ska visst handla om ärlighet… Men ärligt talat är det en verklig utmaning bara att inte hoppa över det här med bloggandet just nu. Jag har mycket annat att göra och fokusera på som också känns viktigt. Hur som helst tackar jag för utmaningen! 😉

Ärlighet är väl något som alla anser viktigt och bra, gissar jag. En god och eftersträvansvärd personlig egenskap. Ingen skulle väl i alla fall påstå att de föredrar eller uppskattar oärlighet? Men vad menar vi egentligen med att vara ärlig? Ja, en sak är förstås det här med att tala sanning och inte ljuga. Men samtidigt tror jag det är få människor som aldrig ljuger. I alla fall om de är riktigt ärliga…

Kanske glider och tänjer man lite på sanningen, tar till en och annan vit lögn ibland eller till och med rent av fetljuger, då och då? Men försvarar det med att ändamålen helgar medlen eller att sammanhanget eller människan ändå inte var så viktig för en. Ungefär som att det finns tillfällen och människor som bör kunna stå ut med lite lögner mer än andra. De får räkna med dem, helt enkelt. Kanske fullkomligt ovetandes. Och då gör det ju inget om man är lite oärlig, eller? Kan och vill vi ens förresten vara helt ärliga jämt? Ärlighet kan ju även bli väldigt okänsligt… 

Honesty-81999

Och vad är sanning egentligen? Vems sanning menar vi, och kan man vara ärlig trots att det objektivt sett är helt osant? Som i felaktigt. Inkorrekt. Falskt. För det är ju något annat än en lögn. En lögn kräver ju någon slags vetskap om hur det egentligen ligger till, men som man medvetet väljer att dölja eller förvränga. Medan ärlighet endast kräver att man själv uppriktigt tror på och menar det man uttrycker. Och hur blir det då med uttrycket ”hen ljuger så hen tror sig själv”, kan man ju undra…är man ärlig då? Hm.

Ja, det är inte lätt sånt här, det kan jag då ärligt säga. Jag tänker att för min egen del är det viktigt att vara uppriktig och så genuin jag bara kan. Men i det ingår nog tyvärr än och annan vit lögn och att ibland tänja lite på sanningen, det får jag nog ärligt erkänna. Inte så att jag strävar efter det, är stolt över det eller ens tycker det är okej, egentligen. Men ibland händer det ändå. Och det är nog inte ens alltid jag upptäcker det själv, just när det händer. Det kan vara stress, trötthet, feghet, bekvämlighet eller till och med bara av rent misstag.

pf_barometer

Men någonstans har jag ändå min alldeles egna inre kompromisslösa ärlighetsbarometer, som signalerar när jag är på väg över en gräns som inte känns bra. Som varnar mig om jag är ute i tassemarkerna och inte kan stå för vad jag gör eller säger. Och så är det kanske för de flesta? Vi har en inre brandvarnare som börjar tjuta om vi riskerar att bränna ner det vi själva tror på och håller för viktigt, när det gäller ärlighet. Låt vara att den kan vara lite olika kalibrerad?

Jag tänker att det är som med så mycket annat här i livet. Ambitionen är ofta hög och god, men ibland drabbas vi av vår mänskliga imperfektion. Då är det bra att komma ihåg att det krävs en hjälte för att vara människa. Vi gör nog så gott vi kan, allihopa. Helt ärligt.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 30 – Lär dig andas

Dagens livsviktiga ämne har jag fått av diplomerade andningspedagogen, yogainstruktören och entreprenören Ewy Lindgren, som själv alldeles säkert vet vad hon pratar om i frågan. Frågan är om jag gör det? Hur som helst tackar jag för bloggpassningen! 🙂

Hur ofta tänker du på din andning egentligen? Är det något du bara tar för givet och som finns där helt utan att du någonsin lägger märke till den? Eller är det kanske något som ofta drar din uppmärksamhet till sig? Kanske pga olika problem eller obehag relaterade till denna livsviktiga funktion, som astma, dålig kondition eller kanske ångest?

optimal-forsamrad-andning-695w434h

Det senare har jag själv erfarit, och vet därför hur det är att hamna i en negativ spiral kring något så naturligt och nödvändigt som sin egen livsuppehållande syresättning. När det var som mest akut i samband med att hela tillvaron var i kris känslomässigt, pga en rad händelser som gjorde att stressen slagit i taket, kändes det som om luften inte fanns där fast jag andades. Som om den inte nådde ner i mina lungor och ut i min kropp. Som om jag sakta kvävdes trots fullt fungerande andetag. Syrelös i ett hav av luft. Svårt att förklara om du aldrig upplevt det, men den som förstår, förstår.

Min poäng med att berätta detta är att jag blev tvungen att lära mig andas igen. Hitta sätt att lita på mina lungors egen förmåga att fyllas, om och om igen. Och att syret finns där för mig i överflöd, även när det inte känns så. Att andas sitter på sätt och vis lika mycket i det mentala som i kroppen. Det ena påverkar det andra i en ständig dans för livet. Genom att hitta min andning, låta den leda och föra, kan det mentala återfå balansen och harmonin. Liksom omvänt, genom att ta kontroll över det mentala och med hjälp av medvetna tankar som för, kan jag återupprätta takten i andningen och låta den komma till ro.

Jag är ingen andningspedagog och har ingen aning om mitt eget sätt och mina tekniker är rätt för någon annan. Men jag känner mig oerhört ödmjuk inför kraften i medveten andning, så som jag själv känner den. Och jag är även oerhört ödmjuk inför alla som känt eller känner ångest, eller har andra andningsrelaterade bekymmer, oavsett art. För inför denna livets ständigt pågående cykel av inandning-utandning, är vi alla lika. Ingen kan sätta sig över den.

Och har man dessutom någon gång suttit vid en dödsbädd och upplevt det sista andetaget dras och den totala tomheten och tystnaden det lämnar efter sig, då vet man att ingenstans är livet mer närvarande än i den stund våra lungor fylls på nytt. Ännu ett andetag. Ännu en möjlighet att leva. Det är vad jag önskar er alla. Om och om igen.

Avslutar till sist med en av mina favoritlåtar som passar väl till dagens ämne – håll till godo.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 28 – Fördomar

Idag har jag blivit utmanad att skriva om fördomar, av min egen begåvade och omtänksamma lillasyster Malin Forsgren. Tack för bloggpassningen – verkligen ett ämne jag tycker är intressant och viktigt att lyfta!

Det här blogginlägget tar drygt 6 min att läsa om du väljer att se filmklippet, vilket jag starkt rekommenderar!

När man utbildar sig till professionell coach, t.ex. som i mitt fall via Shifteducation, inser man snart att den egna förmågan att upptäcka och förhålla sig till fördomar är en viktig framgångsfaktor. Och då avser jag faktiskt framför allt mina egna och inte i första hand andras om någon trodde det…

I coachning bygger mycket av grunden på att inte ha någon egen agenda som coach, utan helt och fullt följa och stödja det som är rätt, sant och viktigt för klienten i dennes liv. Oavsett egna åsikter, värderingar, kunskaper eller perspektiv alltså. Själva ordet ”coach” är i en av dess ursprungliga betydelser en rätt användbar och beskrivande metafor. Det representerar ju ett fordon som tar någon eller något från en plats till en annan på beställning. Typ. Målet sätts av klienten och ifrågsätts inte, men coachen hjälper till att hitta en lämplig och trygg väg dit. Helst inom utsatt tid också.

Tänk dig att en taxiförare t.ex. skulle börja ifrågasätta sina passagerares önskemål om destination. Eller låta den egna synen på deras val av klädsel, umgänge, intressen, åsikter, trosuppfattningar, världsbild etc. avgöra vart de ska, om det alls är lämpligt eller om de ens får åka med? Vad fel det skulle kunna bli för passagerarna, eller hur? Taxiföraren kan ju omöjligt veta tillräckligt om sina passagerare, deras liv eller behov för att ta på sig det ansvaret. Förstår du hur jag menar?

taxi_large

Låt vara att livet är så oändligt mycket mer komplicerat än en taxiresa, och människors mål och drömmar ofta mer komplexa än en utmärkt prick på en karta. Poängen är dock, att som coach är det viktigt att inte låta egna fördomar och förutfattade meningar styra klientens resa eller mål. Och då måste jag medvetet göra vad jag kan för att upptäcka när de dyker upp hos mig själv. Nyttig träning, men ingen lätt match. Men ju bättre man blir på det desto lättare kan man även hjälpa klienten att få syn på sina egna.

Vad är då fördomar för något och behöver det vara något negativt? Nej, egentligen inte även om de flesta kanske använder begreppet i den bemärkelsen. Men egentligen är en fördom precis bara vad det låter som. En dom på förhand innan man egentligen har tillräcklig information och faktakunskap. Det vill säga när man istället bygger sitt antagande – och sitt eventuella (be-)dömande – på en stereotyp man skaffat sig. Och stereotyper är förenklade och grovt generaliserande positiva eller negativa inre bilder, som vi alla har och använder oss av, helt enkelt för att kunna hantera tillvaron.

stereotyper

På ett sätt nödvändiga och fullt funktionella med andra ord, men samtidigt långt ifrån verkligheten i sin djupare mening. De kan bygga på sannolikhet eller egna erfarenheter, och de kan vara mer eller mindre korrekta. Oavsett om en fördom är positiv eller negativ innebär den som regel att man övergeneraliserar, och förr eller senare blir stereotypen i sig därför sakligt sett felaktig. Alltså även om det fanns fog för den inledningsvis. Det kan vara bra att komma ihåg. Särskilt eftersom vi människor har ett omedvetet beteende att vara selektivt uppmärksamma, på sådant som bekräftar våra egna uppfattningar eller går i linje med vad vi tror är meningsfullt att notera. Den här videon tycker jag säger väldigt mycket om hur vi faktiskt fungerar!

Vi har alltså ett stadigt inriktat kikarsikte både på det vi tror är relevant i varje sammanhang och på sådant som konfirmerar det vi redan ”vet” eller tror oss veta rent allmänt. Vilket leder in oss i en spiral som kan var svår att ta sig ur eller upptäcka på egen hand, även om den är barockt felaktig eller får oönskade konsekvenser.

”Matematik är svårt.” (Kikarsiktet zoomar omedvetet in alla mattetal som är obegripliga och varje nytt misstag/felräkning uppförstoras snyggt och prydligt upp som bevis. Självförtroendet sjunker, och osäkerheten gör att ännu fler mattetal känns svåra och troligen även blir felräknade, vilket förstärker sanningen att matematik är svårt…) 

”Blondiner är korkade.” (Kikarsiktet zoomar in på varje blondin som råkar yppa något mindre insiktsfullt eller korrekt, medan de som inte passar in på stereotypen/fördomen passerar obemärkt förbi. Bilden förstärks successivt och vi blir alltmer säkra på att det faktiskt är sant…) 

Vi rår inte för den här mekanismen. Och utan att gå djupare in på varför den finns, kan vi bara konstatera att det är så. Men också att det finns många vinster med att inte nöja sig med det. För vi kan påverka detta. Allt börjar dock med att vi inser och accepterar, att samtliga av oss ständigt har en konstant uppsjö av fördomar och förutfattade meningar som får konsekvenser i våra liv, hur vi ser på världen och oss själva och våra relationer till andra. Alltså även du. Definitivt jag, i alla fall.

Och när vi vet och accepterar det kan vi börja utforska djupare vilka fördomar som stämmer och inte, vilka som leder till den värld vi vill uppfatta och de relationer vi vill ha samt inte minst vilka som är värda att behålla och vilka som bör omprövas. För tänk om du ser den verklighet du valt? Det är så lätt att luta sig tillbaka och omedvetet bara samla bevis för det man redan vet. Och sedan kanske lägga sin energi på att övertyga andra… Jag kan ibland känna igen mig själv i bilden nedan.

besserwisser

Men har man väl insett att det är vad man faktiskt gör – alltså samlar bevis genom selektiv persception (=varseblivning) – blir tillvaron plötsligt mer krävande och på sitt sätt osäkrare. Men faktiskt bättre. Och rikare. Och vackrare. Mer spännande också.  För möjligheterna blir så många fler, perspektiven så mycket bredare och verkligheten i slutändan mer genuin, när man väljer att ifrågasätta och kanske knacka hål på sina fördomar. I takt med att man upptäcker dem. Om och om igen…

Eller om man åtminstone är nyfiken på alternativen! Ser vart de leder och om de möjligen skulle kunna föra något gått med sig. Hur illa vore det?

Vill du läsa mer som ligger nära detta ämne rekommenderar jag två tidigare blogginlägg, Ditt obegränsade jag och 20 tankar som hindrar dig att knyta kontakter; och ett sätt att överlista dem.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 23 – Utanförskap

Tack, Tomas, för nytt intressant och tänkvärt bloggämne! Att känna sig utanför. Vad är väl värre än det? Jag tror att det är en av de känslor eller upplevelser människan skyr allra mest, faktiskt.

Det går liksom bortom att bara känna sig ensam. Är man ”utanför” är det ju så obarmhärtigt tydligt att andra hör till, men inte jag. Trots att det finns människor runt omkring och jag inte är ensam i den betydelsen. Deras gemenskap är bara inte för mig, jag får inte ta del. Stängs ute. Eller förmår inte ta mig in i alla fall. Förblir osynliggjord.

utanförskap

Det sägs att det i tidiga sociala samhällen var ett sätt att idka dödsstraff. Den straffade ignorerades totalt, sågs som redan död och bara en osalig ande som det var farligt att låta sig beröras av, eller ens uppfatta. Vilket i förlängningen blev så plågsamt och outhärdligt för den drabbade att den antingen i förtvivlan tog sitt eget liv, blev apatisk, sjuk och svalt ihjäl eller helt enkelt lämnade tryggheten och gav sig av – vilket var detsamma som att med all sannolikhet snart drabbas av olycka, sjukdom eller svält – och på så vis likafullt dö. Om detta är sant vet jag inte, men i teorin finns vetenskapliga belägg för att det definitivt skulle kunna fungera. Så starka behov av att höra till en gemenskap har vi människor.

Vi människor är socialt programmerade och hela vår existens och psykologiska funktionalitet är i mångt och mycket beroende av den sociala tillhörigheten. Jag skrev ett personligt blogginlägg om rädslan att bli avvisad en gång, vilket ligger nära det här ämnet. Där lyfter jag att vi själva faktiskt många gånger bär på lösningen, vilket kan vara bra att komma ihåg ibland. Även Maria Klein, Familjecoachen berör samma ämne i tänkvärt ett blogginlägg som tar upp hur vi kan hantera barns signaler om ”utanförskap” lite mer nyanserat.

rejected

Hur som helst är det kanske inte så konstigt att samhällsdebatten ofta går hög kring frågor som rör utanförskap i olika former. Inte minst är det aktuellt så här i valårstider, då fokus naturligt nog hamnar på saker som bidragsberoende i allmänhet, arbetslöshet, kriminalitet, hemlöshet, drogberoende eller hur folk behandlas när de är sjuka och gamla. Sådana frågor som vi i ett modernt samhälle försöker lösa helt eller delvis med gemensamma krafter. Och som vi gärna överlämnar åt politiker att hantera och ta ansvar för, samt hyllar eller kritiserar i media… Trots att vi nog alla förstår att det är mer komplicerat än så?

Vi är alla en del av samhället och de resultat vi ser är slutsumman av alla våra egna handlingar. Eller avsaknad av handlingar? Alltså långt mer än bara politikers eller tjänstemännens beslut. Något jag också skrivit om tidigare i en annan blogg och tycker kan vara värt att läsa, möjligen. Och inte minst är det viktigt att komma ihåg att utanförskap inte bara behöver vara en enskild individs upplevelse utan lika gärna hela gruppers. Och då kan det börja bli riktigt besvärligt om det vill sig illa. För i spänningspunkten mellan ”vi och dom” blir inte sällan vad som är tillåtet och okej att göra mot andra gränsförskjutet. För om tryggheten och gemenskapen i vårt ”vi” sanktionerar ett förhållningssätt eller beteende gentemot ”dom”, kan allas vår inre kompass börja löpa amok! Tydliga exempel på det är när extremismgrupper växer till i samhället eller när mobbing på skolgården uppstår.

Men om nu utanförskap är så genuint skrämmande och negativt för människor, vad ska vi göra när det uppstår? När vi ser det runt omkring oss, känner av ”vi och dom”-tendenser i vår närhet eller i vårt samhälle? Ja, jag tror det enda vi KAN göra är att öppna våra egna ögon, våga se det vi faktiskt ser, och sen aktivt agera mot det genom att inkludera! Ta kontakt, visa engagemang i vardagen, stå upp för att ytterst är vi alla i samma båt och beroende av varandra som människor. Visa att vi inte ställer upp på att andra hålls i utanförskap, eller att vissa grupper försöker skapa destruktiva gränser mellan människor.

Det betyder inte att grupper i sig är av ondo, eller att vi alltid måste bjuda in allt och alla i alla sammanhang. Vi har självklart rätt att skapa sociala rum för personliga och privata intressen eller grupper. Likaväl som vi har rätt knyta privata band och relationer till andra. Det betyder inte heller att alla ska ha det lika hela tiden eller att allt måste vara millimeterrättvist i ett samhälle. Men när vi ser att vissa inte når in någonstans, hamnar helt utanför, eller systematiskt ignoreras eller förfördelas, och kanske till slut ger uttryck för desperation och förtvivlan, då måste vi vara beredda att agera.

jorden-framtid

Det kan aldrig vara ”någon annans” ansvar. Utanförskap börjar och slutar med dig och mig.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 22 – Vad vill du ha i ditt påskägg?

Du får välja allt utom godis… Så löd den bloggpassningen jag fick till idag av Veronica Hedenmark, själfull entreprenör och grundare av företaget VH Assistans – stort tack för utmaningen!

Ja, tänk att det snart är påsk? Just idag njuter jag av strålande vårsol, fågelkvitter och förrådsstädning, i ett fåfängt försök att knöka in ett antal kartonger som härrör från sonens rum. Vi ska nämligen renovera där och inreda det lite mer åldersanpassat. Lite mer värdigt en blivande nioåring på snabb väg mot 10, 13, 15…gulp? Usch, vad fort tiden går.

Nå, påskägg var det, ja. Själva företeelsen väcker för mig känslor av förväntan, förhoppningar, spänning och överflöd. När jag var barn gömde alltid mamma påskäggen – som så många andra föräldrar – så att vi syskon på morgonen fick att leta efter dem. Det var dessutom en sällan skådad lyx av godis i överflöd som gömde sig där i ägget. Idag vore det nog knappt en vanlig påse lördagsgodis? 

påskägg-stort-med-lock

Trots att jag inte direkt ser mig som fossil, tillhör jag faktiskt en generation som fortfarande stod och pekade på olika godissorter medan kiosktanten plockade ner de eftertraktade styckesakerna i en liten oansenlig pappersficka, kallad påse. Rymdes väl så där en 10-15 stycken om man verkligen slog på stort. Tiderna förändras.

Idag är godis för mig förenat med ett oönskat sötsug. En ojämn kamp mot sockerdjävulen, om rätten till min egen kropp och tillgången till sund och positiv energi. Så även om det fortfarande förekommer påskägg med godis här i huset, är det ett tveeggat svärd för mig personligen. Så om jag skulle önska mig ett påskägg som gav samma känslor av förväntan, förhoppningar, spänning och överflöd som när jag var liten, måste det nog innehålla något annat… Men vad?

Mina tankar går till allt möjligt storslaget, som att Krim-krisen får en fredlig och demokratisk lösning eller att cancergåtan löstes en gång för alla. Men ska jag vara riktigt ärlig, så skulle jag nog helt enkelt helst vilja ha ett påskägg fyllt med kravlös familjetid, sovmorgnar, kaffetermosar, vårsol och fågelkvitter. Och definitivt helt fritt från deadlines, administration, olästa e-postmeddelanden och budgetuppföljningar… Är det alltför svårt att ordna kan jag även tänka mig en vårresa till Paris med min make och son.

Paris

Take a pick and make me happy! 🙂

Bloggpassningen avslutades förresten med frågan vem jag själv skulle vilja ge ett påskägg i år. Och jag tror det får bli ett påskägg fyllt med kärlek, medmänsklighet, tolerans, vidsynthet, ödmjukhet, kunskap och empati. Och jag ger det till någon som verkar sakna detta å det grövsta, nämligen Stefan Jacobsson, partiledare för Svenskarnas Parti, Sveriges största nazistiska organisation. Måtte det få honom och alla hans gelikar på bättre tankar… Jag vill inte leva och bo i ett Sverige där deras syn på verkligheten får råda.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 17 – Kärlek

Här ett både allmänt och personligt inlägg som tar drygt 2 min att läsa. Samt ytterligare ca 6 min om du tar dig tid att läsa länkad text, en privat anekdot från min och makens vigsel – som är både lite komisk och belysande på samma gång… 😉

Dagens upplyftande och samtidigt djuplodande bloggpassning har kommit från den begåvade, välskrivande författaren, låtskrivaren, kommunikationskonsulten och entreprenören Anna Eriksson Skarin, vars roman ”Mellan människor” jag nyss läst ut och varmt rekommenderar! Ser mycket fram mot fortsättningen, som jag hört är på gång. 🙂

Kärlek. Finns de något vackrare eller större?

”Om jag talar både änglars och människors språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten , inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

/ur Första Korinthierbrevet kap. 13 (Bibeln 2000)

Kärlek är en känsla av stark ömhet och tillgivenhet inför någon eller något och en vilja att ge villkorslöst. (Källa: Wikipedia) Jag tycker att jag har fått uppleva mycket kärlek i mitt liv och här lätt för att identifiera den i min tillvaro, i stort och smått. Inte minst genom min egen älskade lilla familj, d.v.s. make och en son.

IMG_9364

Samtidigt kan jag erkänna att jag inte är typen som alltid har lätt för närhet, eller är särskilt bekväm med spontana ömhetsbetygelser hur som helst, eller från allt och alla. Jag har nog ett ganska stort behov av min egen privata sfär runt omkring mig. Kanske för att när någon väl är där innanför ger jag allt? Hela mig. På gott och ont. Något som sannerligen min älskade make har fått uppleva, så här med 25 år tillsammans i bagaget. Jag nedtecknade förresten en, så här i efterhand rätt söt, anekdot kring scenariot när vi gifte oss på nyårsafton 2011, som jag tycker speglar kärlekens magi rätt bra! Läs gärna här i min Too-tickiblogg 🙂

karlekens9sprak_col

Kärlek ja, det kan ju vara så mycket. Jag tänker dock att kärlek behöver omsättas i något konkret, och inte bara bli kvar i känslorna. Och det är nog ofta där det kan börja bli mer problematiskt för oss ofullkomliga och sårbara människor, här på jorden. För att återknyta till Kärlekens Lov i Bibeln, så är det få av oss som klarar av att bära allt, tro allt, hoppas allt och uthärda allt. Så hur vi manifesterar kärleken i våra liv genom ord och handling har stor betydelse. För oss själva, våra relationer och världen i stort.

Vilket får mig att tänka på insikter som min coachutbildning faktiskt gett mig. Nämligen att det krävs stort mod, kraft och beslutsamhet för att ta mig från den visionära tanke- och känslovärlden och ut i den fysiska verkligheten. Att känna kärlek och tänka kärleksfullt är lätt och fluffigt, men att agera kärleksfullt i ord och handling är ofta en långt större utmaning. Då snackar vi om hårt jobb, kanske tuffa prioriteringar, uppriktiga och modiga beslut med andra i fokus, och inte sällan till och med att vara beredd på oväntade hinder och motstånd på vägen. Förmåga att kanske utstå både otacksamhet, missförstånd och spruckna illusioner emellanåt, utan att ge tappt?

Är kärleken värd det? Ja, vad blir ditt eget svar?

Kärlek...-400x379

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 16 – Meningen med livet

Inlägget tar dryg 1,5 minuter att läsa (exkl. ev länkad text).

Är det en fråga du någonsin ställt dig, filosofiskt, känslomässigt eller praktiskt? I så fall är du nog i gott sällskap. Det här blogginlägget har fått just detta som tema som utmaning, av vännen, psykologen, organisations-, grupp- och ledarutvecklaren Pernilla Forsberg-Tiger, Mindleap. Så här en helt vanlig söndag i mitten på mars. En tid så bra som någon att närma sig frågan, även om jag gjorde det i en annan av mina bloggar redan för drygt ett år sedan. 🙂

Min 8-årige son och hans far har precis stängt igen ytterdörren, med sportväskan över pappas axel tung av innebandylagets material och kläder. Det är matchhelg. Jag själv skall strax ge mig iväg, troligen som en av många lojala supportermorsor runt om i landet i sådana här sammanhang. Förväntan och förberedelser. Gemenskap och glädje. Det kan vara meningen med livet för mig, en vanlig söndag i mars.

IMG_0746

För ett par år sedan vid nästan exakt samma tidpunkt var meningen med livet att sitta vid min mammas dödsbädd i fyra dygn, tillsammans med pappa och mina syskon. I två är hade kampen mot cancern pågått och nu var den snart slut och förlorad. Under samma två år som kampen rasade, pågick även kampen för livet dagligen. För oss alla som berördes. För mamma som var sjuk, men i allra högsta grad fortfarande vid liv, handlade det om att våga och orka leva i det friska. Att helhjärtat få ta del av en älskad dotters bröllop och framtidsplaner, för att nämna något.

IMG_6034

Inte definiera sig som cancern, det sjuka och den utmätta tiden.

För oss som hamnat i chock och oro samt förstås handskades med en hel del praktiska frågor i vår önskan att stötta och finnas där, handlade det om att själva våga säga ”ja”, även till andra delar av våra egna liv. Våra egna drömmar, behov och framtidsplaner. Trots det som hängde över oss. Att fortsätta växa i allt det svåra som det innebär, när någon nära anhörig inte längre har kvar mycket av sin egen jordmån att se fram emot. Även det kan vara meningen med livet för mig.

Jag har genom åren alltid på olika sätt närmat mig den här frågan. Troligen för att jag, liksom många med mig, är sökande som person. I unga år ledde det mig till utforskande av kristendomen och andligheten där, genom en intensiv period inom Kyrkans Ungdom. Senare ledde det mig till olika ämnen på Universitetet, där jag tilläts fördjupa mig i att vara människa på olika sätt. Därutöver har många böcker plöjts och samtal kring livet har hållits i alla dess former, i min egen jakt på svar. Och jag tror att detta säkerligen som allt annat, är en ständigt pågående process.

Och det är där jag står i dag. I slutsatsen att meningen med livet är att leva det, och ständigt expandera sin egen mening med det. Svårare än så behöver vi kanske inte göra det?

Najs. 🙂

energi och kärlek
Annika

 

#Blogg100 nr 14 – Individualism vs likformighet

Detta inlägg tar ca 3 minuter att läsa. Ser du filmklippet – vilket jag starkt rekommenderar – tar det ytterligare några minuter.

Tack, Eva Alstermark, för bloggpassningen! 🙂

”Sverige toppar internationella rankingar i frågan om att vara det mest individualistiska landet”, är ett påstående man hör med jämna mellanrum. Och det är sant i så måtto att vi ges den platsen av World Values Survey och andra mätningar. Frågan är vad det egentligen betyder? Och vad är det man har mätt?

I SvD Opinion skrev för ett par år sedan författaren och filosofen Roland Poirier Martinsson, att man ”vid Uppsala Universitet noterat att vår acceptans av skilsmässor och aborter väger tyngst, vid mätningarna. Därefter kommer tolerans för homosexualitet, följt av beredvillighet att rättfärdiga dödshjälp och prostitution. Särskilt individuella svenska individer är vidare präglade av hög acceptans för skattefusk och att planka på tunnelbanan. Vi får också poäng för att vi i hög grad anser att det är rätt att kräva bidrag från staten. Cocktailen fullbordas av att svenskarna sätter stort värde på att barn uppfostras till självständiga individer.”

Så i det sammanhanget handlar det inte så mycket om individualism i betydelsen ”egensinnighet, personligt uttryck eller att avvika från mängden”. Däremot tycks svenskar i mångt och mycket vara individualister så till vida att vi i relativ låg grad låter ”gruppens bästa” – ytterst sätt samhällets – styra våra egna handlingar och val. Vi har mer än i många andra länder överlåtit åt staten att ta ansvar för väldigt många saker, och vårt ”individuella ansvar för kollektivet” är nog vid det här laget relativt låg, om jag får säga vad jag tror. Vår sociala grundtrygghet, en lång historia av relativt starka fri- och rättigheter, tillåter oss alltså att hävda vår individuella rätt att ”skita i andra” och gå vår egen väg, för att raljera lite… Bra eller dåligt, döm själva?

Men detta betyder ju inte att vi är individualister fullt ut, eller att vi inte är påverkade av det man i dagligt tal kallar grupptryck. Alltså den samling  fenomen som på sikt skapar likformighet, eller konformitet med ett annat ord. När jag skrev om dödsynden avund här om dagen, belyste jag dess möjliga roll i sammanhanget. Undvikande av denna förödande känsla kan alltså vara en kraft som leder till konformitet inom grupper.

Ett gammalt intressant exempel är socialpsykologen Solomon Aschs (1907-1996) konformitetsexperiment. Se den här filmen, den är riktigt intressant!

Olika tolkningar av detta experiment har gjorts, och olika vetenskapliga teorier har delvis dragit olika slutsatser kring vad experimentet egentligen visar. Men oavsett fanns effekten där. Och jag tror att vi alla har upplevt grupptryck vare sig vi varit medvetna om det eller ej?

Och kanske är det inte nödvändigtvis av ondo. Kanske har det verkligen en avgörande betydelse för såväl individen, gruppen, och vem vet kanske hela mänskligheten, att vi faktiskt reagerar på grupptryck. Det kan ju vara en viktig ingrediens i att vara sociala varelser, människor? Att alls kunna samsas, känna tillhörighet och gemenskap. För om vi inte tillät oss att bli påverkade av ”gruppen” – omedvetet sträva efter viss konformitet – skulle kanske i alla fall en del saker säkerligen bli svårhanterliga. Liksom vi knappast skulle vara människor, enskilda individer, om vi inte samtidigt hade en motkraft i form av individualism och eget tänkande.

Jag tänker utan att överdriva min egen vetenskapliga grund att stå på här, att i detta spänningsfält mellan individualism och konformitet, kan vi placeras in lite olika, utifrån tid, kultur, egenskaper och omständigheter. Vilket i sin tur avspeglas i samhället och i våra egna liv. Men vi kommer nog aldrig på allvar hamna i någon av de två ytterligheterna fullt ut.

svart får

Gott så. (Jag föredrar dock att inte göra narr av endera sidan, men tycker ändå bilden var lite söt och samtidigt illustrativ! 😉 )

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 13 – Webbwannabe och bitterbloggare

OBS! Rubriken är smått ironisk och det tar ca tre och en halv minut för att förstå på vilket sätt…

Igår fick jag inget nytt ämne att skriva om till idag, inom ramen för pågående #blogg100-utmaning. Min egen önskan och målsättning när jag kastade mig in i detta var följande;

  1. Se om jag fixade att vara disciplinerad i 100 dagar, oavsett vad som händer.
  2. Öka kontakten och dialogen med andra ute på webben kring olika frågor, samt bidra med tankefrön och inspiration.
  3. Bli utmanad att utforska oväntade ämnen som jag inte själv valt, i syfte att utvecklas och expandera mina egna perspektiv.

Det här var ju så klart min alldeles egen ingång i det hela och inget andra nödvändigtvis kunnat veta om. Det kan kanske även tyckas ganska trivialt, hela grejen. Vad är det för utmaning i att blogga, över huvud taget? Är inte det något alla gör idag, i jakt på bekräftelse, i en önskan att nå ut, synas och höras med just ”sitt”?

– Se meeeeeej! Just jag ääääär viktig och vill ha uppmärksamhet! Och jag behöver faktiskt meeeera plats!

skrik_16130599

Och på webben kan och får ju precis ALLA sätta sig själv och det man finner intressant i absolut fokus, i jakt på gilla-tryck och delningar. Beviset på att man finns. Är någon värd att uppmärksamma, kanske följa.

Kanske var jag inte värd att uppmärksammas igår? Inte värd mer feedback, respons eller ett nytt uppslag till idag. Kanske har jag tagit tillräckligt med plats, skrivit för ointressant eller bara helt enkelt saknar läsare helt och hållet? Eller? Var inte orolig om du tillhör dem som läst ett eller flera inlägg, kanske även ibland gillat, delat vidare, gett respons eller kommit med nya ämnen och passningar! Det här inlägget handlar inte om att jag missat er, inte uppskattar det eller plötsligt har blivit en bitterbloggare! Jag har en poäng (tror jag). Bare with me! 😉

webben

Webben idag – och inte minst sociala medier – är ett fantastiskt fenomen på många sätt. Vi som individer kan styra information och intryck lite som det passar. Sålla bort eller fokusera allt snävare. Välja våra nätverk och interaktioner. Dessutom i skydd av ganska många filter mellan oss själva och andra, i form av data- och mobilskärmar och oändligt med rymd. Och inte minst kan vi sätta oss själva ganska ohotat i centrum. Åtminstone till synes i centrum. I våra egna ögon. Rätt självcentrerat alltså.

superbrat

Och är det någon som inte passar oss, kan vi allt från ”ignorera”, ”plocka bort” eller blockera. Ändra våra flöden av kontakter, intryck och information. Allt för att ta kontroll över vår egen värld. Praktiskt. Men kan det finnas en baksida? En enkel tes som ofta stämmer är, ”om det finns en framsida, finns det en baksida”. Och i det här fallet tror jag den är ganska stor och potentiellt farlig, faktiskt. Åtminstone förrädisk.

Baksidan är att vi kan luras att börja tro att webben ÄR världen och verkligheten. Och att vi behöver den för att finnas. Att vi blir beroende av nätverken, interaktionerna och bekräftelsen vi får. Och då menar jag alltså inte främst för våra företag, verksamheter eller sådant vi gör – för där kan det mycket väl vara så idag utan att det är något fel på det. Jag menar mer som människor.

Jag som älskar det skrivna ordet, både som sändare och mottagare dras gärna hit, t.ex. Jag får tid att reflektera och analysera. Får en känsla av kontroll och trygghet som kan locka. I de verkliga kontakterna, där jag inte kan sålla, styra, välja intryck och information på samma sätt, känner jag mig genast mer sårbar, tafatt och obekväm. Där måste jag hantera tillvaron med helt andra strategier. Kan inte ”blockera”, ignorera eller välja med ett knapptryck. Saker kan bli fel. Inte som jag tänkt. Det tar mer energi från mig. Kräver mer av mig. Och då är jag ändå både vältalig och knappast särskilt blyg.

jobbigt

Samtidigt vet jag att jag behöver träffa andra, utveckla relationer IRL för att må bra som människa. Det ger mig så oändligt mycket mer, fast på ett annat sätt. Mer okontrollerat. Mer äkta. Så även om webben och sociala medier fungerar som en slags stimulans och ger många mervärden – och faktiskt helt ärligt ibland känns både mer lockande och enkelt – så vet jag vad jag behöver och vill ha egentligen.

Verklig kontakt, med verkliga människor. Som trycker gilla med hela sin famn, delar upplevelser MED mig och överröser mig med oväntade och ocensurerade flöden av intryck och information, som jag omöjligt kan sålla bort eller styra. Så om du har läst ända hit vill jag bara slutligen skriva – hoppas vi ses någon gång! Kanske samtalar lite oreflekterat och oanalyserat. Är lite allmänt tafatta, obekväma och sårbara tillsammans!

Så där lite modigt offline, du vet. 🙂

energi och kärlek
Annika