Våga vägra facebook

Jag har – faktiskt efter oväntat mycket vÃ¥nda och beroendeliknande beslutsÃ¥ngest – vÃ¥gat vägra facebook. Jag insÃ¥g till slut att det faktiskt inte tillför det jag behöver i mitt liv utan snarare hindrar mig frÃ¥n att förse mig med sÃ¥dant jag genuint mÃ¥r bra av och behöver. I alla fall där jag befinner mig i livet just nu. Här en liten lista pÃ¥ sÃ¥dant:

  • somna in i tid och när jag är trött
  • äta pÃ¥ ett sätt där jag känner smaken och ser färgerna och inte bara skyfflar in nÃ¥got oidentifierat i munnen och sväljer
  • vara 100 % närvarande vid möten och umgänge med människor
  • tillÃ¥ta blicken att vandra avslappnat i rummet eller omgivningen jag befinner mig i utan att i tid och otid tvingas fokusera skärpan pÃ¥ ett fladdrande text och bildflöde 30 cm frÃ¥n näsan ( vilket faktiskt är bevisat skadligt för synen som ”Ã¥ldras” snabbare)
  • tänka klart en tanke och fördjupa den istället för att bara reagera och hasta vidare
  • dagdrömma fritt och ostört
  • fokusera fritt och ostört
  • bygga egna Ã¥sikter och värderingar genom källkritik, allmänt kritiskt tänkande i kombination med stillsam kontemplation och inte minst utifrÃ¥n egna upplevelser av världen, människorna och sakerna runt omkring mig (snarare än att mer eller mindre oreflekterat konsumera andras i en aldrig sinande och ständigt växlande ström…)
  • vÃ¥rda mina nära och viktigaste relationer
  • jämföra mig själv och mitt liv mindre med andra och andras
  • vara kreativ och skapande
  • ta hand om hus och hem och inte procastrinera trÃ¥kiga men nödvändiga sysslor i vardagen
  • motionera mera
  • vistas utomhus oftare och njuta av solen, fÃ¥glarnas kvitter, vindens sus
  • läsa böcker
  • själv fullt ut se och uppleva tillvarons guldkorn (snarare än att i tid och otid fota dem och sprida till andra…)

Beslutet att ta bort mitt konto har mer eller mindre fullständigt avskärmat mig frÃ¥n 486 släktingar, vänner och bekanta som jag i olika grad tidigare har haft mer eller mindre daglig kontakt med. Eller haft nÃ¥gorlunda ”koll pÃ¥” i den betydelse som just sociala medier erbjuder detta. Jag har dock alltmer börjat ställa mig frÃ¥gan vilken slags kontakt och vilken slags ”koll” det egentligen är man fÃ¥r via kanaler som facebook? Kvantitativt är det givetvis överlägset pÃ¥ mÃ¥nga sätt, dÃ¥ det med relativt smÃ¥ medel knyter samman enormt mÃ¥nga människor över bÃ¥de tid och rum och skapar en unik mosaik av fragment frÃ¥n deras vardag, intressen, Ã¥sikter, värderingar och informationshorisont.

Jag är på inget sätt blind för teknikens möjligheter och fördelar och helt klart kan det även skapa, upprätthålla och utveckla relationer lika väl som erbjuda information som underhållning. Ändå måste jag säga att de relationer som uppstår och upprätthålls på Facebook, åtminstone i mitt eget fall, inte riktigt landar i den del av mig som behöver kontakt med andra människor allra mest. Den delen av mig tar sig av någon anledning inte ut på Facebook hur mycket tid jag än spenderar där. Det finns en aspekt av att vara människa, en biologisk och social varelse av kött och blod, som helt enkelt inte låter sig upplösas och omvandlas till digital teknik hur extraordinär och intelligent den än är. Något går alltid förlorat. Jag går någonstans förlorad. Men jag kan givetvis inte säga att det är så för alla även om jag personligen håller det för relativt troligt.

Hur som helst har den insikten fÃ¥tt mig att ifrÃ¥gasätta vad det gör med oss människor när vi ägnar mer och mer tid till det digitala livet via sociala medier. Ã… ena sidan bygger vi ihop världen digitalt under parollen att vi är just mer sociala, Ã¥ andra sidan avskärmar vi oss frÃ¥n varandra socialt i den värld vi befinner oss i rent fysiskt. Vi ser inte varandra längre pÃ¥ riktigt när vi möts i ett rum, eller ens när vi sitter runt samma bord, samtidigt som vi tycks tro att vi bryr oss om varandra när vi stirrar pÃ¥ en skärm och skickar en snabb kommentar. Och visst, det är absolut inte omöjligt att det faktiskt är sÃ¥ emellanÃ¥t. Men troligtvis bara när det gäller ett begränsat antal människor och dÃ¥ främst de vänner och kontakter vi även har en väl grundlagd relation till i den nedkopplade och strikt ”biofysiska världen”. Och framför allt är det lÃ¥ngt ifrÃ¥n säkert att de band vi tror oss skapa pÃ¥ facebook kommer hÃ¥lla för nÃ¥gonting när det verkligen gäller…

Med stor sannolikhet är våra relationer i snitt ungefär lika många som i alla tider, enligt forskaren och antropologen Robin Dunbar. Människans och hjärnans förmåga att hantera sociala relationer är begränsad och det absolut mest effektiva sättet att knyta an och stärka sociala band är genom smekningar och ömsint fysisk beröring. Utvecklingen av nära sociala relationer är helt enkelt beroende av denna frisättning av endorfiner. Citatet och bilden nedan är hämtad från en kort och läsvärd artikel på DN.se om just detta.

Antalen går igen i allt från storleken på medeltida byar till hur moderna arméer är organiserade. De största grupperna bland apor är på 50 djur. När vi under evolutionen utökade antalet till 150 var vi tvungna att hitta mer tidsbesparande sätt att skapa och upprätthålla relationer än att putsa varandras päls.

– Först utforskade vi skrattet, sedan sång och dans och till slut språket, säger Robin Dunbar.

förmåga_sociala relationer

Helt säkert finns det många människor som hanterar sociala medier och det digitala livet betydligt bättre än jag uppenbarligen gjort, som därför nu valt att ta detta steg.

Det finns säkert människor som inte engageras pÃ¥ samma sätt eller känner omedveten ”press” att ge respons eller dela med sig eller bidra till flödet, och där det kanske inte alls gÃ¥r ut över andra behov eller de ”verkliga” relationerna. Men nÃ¥gonstans tror jag ändÃ¥ att väldigt mÃ¥nga gÃ¥r miste om nÃ¥got viktigt, eller i alla fall stör de naturliga biofysiska processerna och relationerna, genom att allt mer ägna tid Ã¥t samt leva livet i den digitala sfären. SÃ¥ även om vi bortser frÃ¥n det som har med relationer att göra sÃ¥ finns det mycket som pÃ¥verkas utan att man tänker pÃ¥ det. Kanske känner du igen nÃ¥got frÃ¥n min lista inledningsvis som du själv har försakat i nÃ¥gon grad pga facebook eller den ständiga uppkopplingen mot andra sociala medier?

Slutligen vill jag ödmjukt erkänna att jag förstÃ¥s inte har tillräcklig vetenskaplig kunskap för att argumentera i detalj för mina pÃ¥stÃ¥enden –  säkert behövs även mycket mer tvärvetenskaplig forskning inom omrÃ¥det innan vi vet vad det egentligen gör med oss människor – och jag vill verkligen inte skriva nÃ¥gon pÃ¥ näsan. Men för min personliga del har jag inte lust att riskera det jag tror gÃ¥r förlorat när vi försöker omvandla det genuint mänskliga samspelet till ettor och nollor eller när vi väljer att se världen via en skärm istället för som den är runt omkring oss. 

Jag gör aldrig några definitiva uttalande om hur framtiden blir, men just nu har jag i alla fall helt stängt ner mitt facebookkonto för att på nytt verkligen se hur världen ser ut offline. Och förhoppningsvis i ännu högre grad också uppleva den på riktigt.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 32 – Ärlighet

Dagens bloggpassning kommer frÃ¥n Sussi Nordlund, och ska visst handla om ärlighet… Men ärligt talat är det en verklig utmaning bara att inte hoppa över det här med bloggandet just nu. Jag har mycket annat att göra och fokusera pÃ¥ som ocksÃ¥ känns viktigt. Hur som helst tackar jag för utmaningen! 😉

Ärlighet är väl nÃ¥got som alla anser viktigt och bra, gissar jag. En god och eftersträvansvärd personlig egenskap. Ingen skulle väl i alla fall pÃ¥stÃ¥ att de föredrar eller uppskattar oärlighet? Men vad menar vi egentligen med att vara ärlig? Ja, en sak är förstÃ¥s det här med att tala sanning och inte ljuga. Men samtidigt tror jag det är fÃ¥ människor som aldrig ljuger. I alla fall om de är riktigt ärliga…

Kanske glider och tänjer man lite pÃ¥ sanningen, tar till en och annan vit lögn ibland eller till och med rent av fetljuger, dÃ¥ och dÃ¥? Men försvarar det med att ändamÃ¥len helgar medlen eller att sammanhanget eller människan ändÃ¥ inte var sÃ¥ viktig för en. Ungefär som att det finns tillfällen och människor som bör kunna stÃ¥ ut med lite lögner mer än andra. De fÃ¥r räkna med dem, helt enkelt. Kanske fullkomligt ovetandes. Och dÃ¥ gör det ju inget om man är lite oärlig, eller? Kan och vill vi ens förresten vara helt ärliga jämt? Ärlighet kan ju även bli väldigt okänsligt… 

Honesty-81999

Och vad är sanning egentligen? Vems sanning menar vi, och kan man vara ärlig trots att det objektivt sett är helt osant? Som i felaktigt. Inkorrekt. Falskt. För det är ju nÃ¥got annat än en lögn. En lögn kräver ju nÃ¥gon slags vetskap om hur det egentligen ligger till, men som man medvetet väljer att dölja eller förvränga. Medan ärlighet endast kräver att man själv uppriktigt tror pÃ¥ och menar det man uttrycker. Och hur blir det dÃ¥ med uttrycket ”hen ljuger sÃ¥ hen tror sig själv”, kan man ju undra…är man ärlig dÃ¥? Hm.

Ja, det är inte lätt sånt här, det kan jag då ärligt säga. Jag tänker att för min egen del är det viktigt att vara uppriktig och så genuin jag bara kan. Men i det ingår nog tyvärr än och annan vit lögn och att ibland tänja lite på sanningen, det får jag nog ärligt erkänna. Inte så att jag strävar efter det, är stolt över det eller ens tycker det är okej, egentligen. Men ibland händer det ändå. Och det är nog inte ens alltid jag upptäcker det själv, just när det händer. Det kan vara stress, trötthet, feghet, bekvämlighet eller till och med bara av rent misstag.

pf_barometer

Men någonstans har jag ändå min alldeles egna inre kompromisslösa ärlighetsbarometer, som signalerar när jag är på väg över en gräns som inte känns bra. Som varnar mig om jag är ute i tassemarkerna och inte kan stå för vad jag gör eller säger. Och så är det kanske för de flesta? Vi har en inre brandvarnare som börjar tjuta om vi riskerar att bränna ner det vi själva tror på och håller för viktigt, när det gäller ärlighet. Låt vara att den kan vara lite olika kalibrerad?

Jag tänker att det är som med så mycket annat här i livet. Ambitionen är ofta hög och god, men ibland drabbas vi av vår mänskliga imperfektion. Då är det bra att komma ihåg att det krävs en hjälte för att vara människa. Vi gör nog så gott vi kan, allihopa. Helt ärligt.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 30 – Lär dig andas

Dagens livsviktiga ämne har jag fÃ¥tt av diplomerade andningspedagogen, yogainstruktören och entreprenören Ewy Lindgren, som själv alldeles säkert vet vad hon pratar om i frÃ¥gan. FrÃ¥gan är om jag gör det? Hur som helst tackar jag för bloggpassningen! 🙂

Hur ofta tänker du på din andning egentligen? Är det något du bara tar för givet och som finns där helt utan att du någonsin lägger märke till den? Eller är det kanske något som ofta drar din uppmärksamhet till sig? Kanske pga olika problem eller obehag relaterade till denna livsviktiga funktion, som astma, dålig kondition eller kanske ångest?

optimal-forsamrad-andning-695w434h

Det senare har jag själv erfarit, och vet därför hur det är att hamna i en negativ spiral kring något så naturligt och nödvändigt som sin egen livsuppehållande syresättning. När det var som mest akut i samband med att hela tillvaron var i kris känslomässigt, pga en rad händelser som gjorde att stressen slagit i taket, kändes det som om luften inte fanns där fast jag andades. Som om den inte nådde ner i mina lungor och ut i min kropp. Som om jag sakta kvävdes trots fullt fungerande andetag. Syrelös i ett hav av luft. Svårt att förklara om du aldrig upplevt det, men den som förstår, förstår.

Min poäng med att berätta detta är att jag blev tvungen att lära mig andas igen. Hitta sätt att lita på mina lungors egen förmåga att fyllas, om och om igen. Och att syret finns där för mig i överflöd, även när det inte känns så. Att andas sitter på sätt och vis lika mycket i det mentala som i kroppen. Det ena påverkar det andra i en ständig dans för livet. Genom att hitta min andning, låta den leda och föra, kan det mentala återfå balansen och harmonin. Liksom omvänt, genom att ta kontroll över det mentala och med hjälp av medvetna tankar som för, kan jag återupprätta takten i andningen och låta den komma till ro.

Jag är ingen andningspedagog och har ingen aning om mitt eget sätt och mina tekniker är rätt för någon annan. Men jag känner mig oerhört ödmjuk inför kraften i medveten andning, så som jag själv känner den. Och jag är även oerhört ödmjuk inför alla som känt eller känner ångest, eller har andra andningsrelaterade bekymmer, oavsett art. För inför denna livets ständigt pågående cykel av inandning-utandning, är vi alla lika. Ingen kan sätta sig över den.

Och har man dessutom någon gång suttit vid en dödsbädd och upplevt det sista andetaget dras och den totala tomheten och tystnaden det lämnar efter sig, då vet man att ingenstans är livet mer närvarande än i den stund våra lungor fylls på nytt. Ännu ett andetag. Ännu en möjlighet att leva. Det är vad jag önskar er alla. Om och om igen.

Avslutar till sist med en av mina favoritlÃ¥tar som passar väl till dagens ämne – hÃ¥ll till godo.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 28 РF̦rdomar

Idag har jag blivit utmanad att skriva om fördomar, av min egen begÃ¥vade och omtänksamma lillasyster Malin Forsgren. Tack för bloggpassningen – verkligen ett ämne jag tycker är intressant och viktigt att lyfta!

Det här blogginlägget tar drygt 6 min att läsa om du väljer att se filmklippet, vilket jag starkt rekommenderar!

När man utbildar sig till professionell coach, t.ex. som i mitt fall via Shifteducation, inser man snart att den egna förmÃ¥gan att upptäcka och förhÃ¥lla sig till fördomar är en viktig framgÃ¥ngsfaktor. Och dÃ¥ avser jag faktiskt framför allt mina egna och inte i första hand andras om nÃ¥gon trodde det…

I coachning bygger mycket av grunden pÃ¥ att inte ha nÃ¥gon egen agenda som coach, utan helt och fullt följa och stödja det som är rätt, sant och viktigt för klienten i dennes liv. Oavsett egna Ã¥sikter, värderingar, kunskaper eller perspektiv alltsÃ¥. Själva ordet ”coach” är i en av dess ursprungliga betydelser en rätt användbar och beskrivande metafor. Det representerar ju ett fordon som tar nÃ¥gon eller nÃ¥got frÃ¥n en plats till en annan pÃ¥ beställning. Typ. MÃ¥let sätts av klienten och ifrÃ¥gsätts inte, men coachen hjälper till att hitta en lämplig och trygg väg dit. Helst inom utsatt tid ocksÃ¥.

Tänk dig att en taxiförare t.ex. skulle börja ifrågasätta sina passagerares önskemål om destination. Eller låta den egna synen på deras val av klädsel, umgänge, intressen, åsikter, trosuppfattningar, världsbild etc. avgöra vart de ska, om det alls är lämpligt eller om de ens får åka med? Vad fel det skulle kunna bli för passagerarna, eller hur? Taxiföraren kan ju omöjligt veta tillräckligt om sina passagerare, deras liv eller behov för att ta på sig det ansvaret. Förstår du hur jag menar?

taxi_large

Låt vara att livet är så oändligt mycket mer komplicerat än en taxiresa, och människors mål och drömmar ofta mer komplexa än en utmärkt prick på en karta. Poängen är dock, att som coach är det viktigt att inte låta egna fördomar och förutfattade meningar styra klientens resa eller mål. Och då måste jag medvetet göra vad jag kan för att upptäcka när de dyker upp hos mig själv. Nyttig träning, men ingen lätt match. Men ju bättre man blir på det desto lättare kan man även hjälpa klienten att få syn på sina egna.

Vad är dÃ¥ fördomar för nÃ¥got och behöver det vara nÃ¥got negativt? Nej, egentligen inte även om de flesta kanske använder begreppet i den bemärkelsen. Men egentligen är en fördom precis bara vad det lÃ¥ter som. En dom pÃ¥ förhand innan man egentligen har tillräcklig information och faktakunskap. Det vill säga när man istället bygger sitt antagande – och sitt eventuella (be-)dömande – pÃ¥ en stereotyp man skaffat sig. Och stereotyper är förenklade och grovt generaliserande positiva eller negativa inre bilder, som vi alla har och använder oss av, helt enkelt för att kunna hantera tillvaron.

stereotyper

På ett sätt nödvändiga och fullt funktionella med andra ord, men samtidigt långt ifrån verkligheten i sin djupare mening. De kan bygga på sannolikhet eller egna erfarenheter, och de kan vara mer eller mindre korrekta. Oavsett om en fördom är positiv eller negativ innebär den som regel att man övergeneraliserar, och förr eller senare blir stereotypen i sig därför sakligt sett felaktig. Alltså även om det fanns fog för den inledningsvis. Det kan vara bra att komma ihåg. Särskilt eftersom vi människor har ett omedvetet beteende att vara selektivt uppmärksamma, på sådant som bekräftar våra egna uppfattningar eller går i linje med vad vi tror är meningsfullt att notera. Den här videon tycker jag säger väldigt mycket om hur vi faktiskt fungerar!

Vi har alltsÃ¥ ett stadigt inriktat kikarsikte bÃ¥de pÃ¥ det vi tror är relevant i varje sammanhang och pÃ¥ sÃ¥dant som konfirmerar det vi redan ”vet” eller tror oss veta rent allmänt. Vilket leder in oss i en spiral som kan var svÃ¥r att ta sig ur eller upptäcka pÃ¥ egen hand, även om den är barockt felaktig eller fÃ¥r oönskade konsekvenser.

”Matematik är svÃ¥rt.” (Kikarsiktet zoomar omedvetet in alla mattetal som är obegripliga och varje nytt misstag/felräkning uppförstoras snyggt och prydligt upp som bevis. Självförtroendet sjunker, och osäkerheten gör att ännu fler mattetal känns svÃ¥ra och troligen även blir felräknade, vilket förstärker sanningen att matematik är svÃ¥rt…) 

”Blondiner är korkade.” (Kikarsiktet zoomar in pÃ¥ varje blondin som rÃ¥kar yppa nÃ¥got mindre insiktsfullt eller korrekt, medan de som inte passar in pÃ¥ stereotypen/fördomen passerar obemärkt förbi. Bilden förstärks successivt och vi blir alltmer säkra pÃ¥ att det faktiskt är sant…) 

Vi rår inte för den här mekanismen. Och utan att gå djupare in på varför den finns, kan vi bara konstatera att det är så. Men också att det finns många vinster med att inte nöja sig med det. För vi kan påverka detta. Allt börjar dock med att vi inser och accepterar, att samtliga av oss ständigt har en konstant uppsjö av fördomar och förutfattade meningar som får konsekvenser i våra liv, hur vi ser på världen och oss själva och våra relationer till andra. Alltså även du. Definitivt jag, i alla fall.

Och när vi vet och accepterar det kan vi börja utforska djupare vilka fördomar som stämmer och inte, vilka som leder till den värld vi vill uppfatta och de relationer vi vill ha samt inte minst vilka som är värda att behålla och vilka som bör omprövas. För tänk om du ser den verklighet du valt? Det är så lätt att luta sig tillbaka och omedvetet bara samla bevis för det man redan vet. Och sedan kanske lägga sin energi på att övertyga andra… Jag kan ibland känna igen mig själv i bilden nedan.

besserwisser

Men har man väl insett att det är vad man faktiskt gör – alltsÃ¥ samlar bevis genom selektiv persception (=varseblivning) – blir tillvaron plötsligt mer krävande och pÃ¥ sitt sätt osäkrare. Men faktiskt bättre. Och rikare. Och vackrare. Mer spännande ocksÃ¥.  För möjligheterna blir sÃ¥ mÃ¥nga fler, perspektiven sÃ¥ mycket bredare och verkligheten i slutändan mer genuin, när man väljer att ifrÃ¥gasätta och kanske knacka hÃ¥l pÃ¥ sina fördomar. I takt med att man upptäcker dem. Om och om igen…

Eller om man åtminstone är nyfiken på alternativen! Ser vart de leder och om de möjligen skulle kunna föra något gått med sig. Hur illa vore det?

Vill du läsa mer som ligger nära detta ämne rekommenderar jag två tidigare blogginlägg, Ditt obegränsade jag och 20 tankar som hindrar dig att knyta kontakter; och ett sätt att överlista dem.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 23 РUtanf̦rskap

Tack, Tomas, för nytt intressant och tänkvärt bloggämne! Att känna sig utanför. Vad är väl värre än det? Jag tror att det är en av de känslor eller upplevelser människan skyr allra mest, faktiskt.

Det gÃ¥r liksom bortom att bara känna sig ensam. Är man ”utanför” är det ju sÃ¥ obarmhärtigt tydligt att andra hör till, men inte jag. Trots att det finns människor runt omkring och jag inte är ensam i den betydelsen. Deras gemenskap är bara inte för mig, jag fÃ¥r inte ta del. Stängs ute. Eller förmÃ¥r inte ta mig in i alla fall. Förblir osynliggjord.

utanförskap

Det sägs att det i tidiga sociala samhällen var ett sätt att idka dödsstraff. Den straffade ignorerades totalt, sÃ¥gs som redan död och bara en osalig ande som det var farligt att lÃ¥ta sig beröras av, eller ens uppfatta. Vilket i förlängningen blev sÃ¥ plÃ¥gsamt och outhärdligt för den drabbade att den antingen i förtvivlan tog sitt eget liv, blev apatisk, sjuk och svalt ihjäl eller helt enkelt lämnade tryggheten och gav sig av – vilket var detsamma som att med all sannolikhet snart drabbas av olycka, sjukdom eller svält – och pÃ¥ sÃ¥ vis likafullt dö. Om detta är sant vet jag inte, men i teorin finns vetenskapliga belägg för att det definitivt skulle kunna fungera. SÃ¥ starka behov av att höra till en gemenskap har vi människor.

Vi människor är socialt programmerade och hela vÃ¥r existens och psykologiska funktionalitet är i mÃ¥ngt och mycket beroende av den sociala tillhörigheten. Jag skrev ett personligt blogginlägg om rädslan att bli avvisad en gÃ¥ng, vilket ligger nära det här ämnet. Där lyfter jag att vi själva faktiskt mÃ¥nga gÃ¥nger bär pÃ¥ lösningen, vilket kan vara bra att komma ihÃ¥g ibland. Även Maria Klein, Familjecoachen berör samma ämne i tänkvärt ett blogginlägg som tar upp hur vi kan hantera barns signaler om ”utanförskap” lite mer nyanserat.

rejected

Hur som helst är det kanske inte sÃ¥ konstigt att samhällsdebatten ofta gÃ¥r hög kring frÃ¥gor som rör utanförskap i olika former. Inte minst är det aktuellt sÃ¥ här i valÃ¥rstider, dÃ¥ fokus naturligt nog hamnar pÃ¥ saker som bidragsberoende i allmänhet, arbetslöshet, kriminalitet, hemlöshet, drogberoende eller hur folk behandlas när de är sjuka och gamla. SÃ¥dana frÃ¥gor som vi i ett modernt samhälle försöker lösa helt eller delvis med gemensamma krafter. Och som vi gärna överlämnar Ã¥t politiker att hantera och ta ansvar för, samt hyllar eller kritiserar i media… Trots att vi nog alla förstÃ¥r att det är mer komplicerat än sÃ¥?

Vi är alla en del av samhället och de resultat vi ser är slutsumman av alla vÃ¥ra egna handlingar. Eller avsaknad av handlingar? AlltsÃ¥ lÃ¥ngt mer än bara politikers eller tjänstemännens beslut. NÃ¥got jag ocksÃ¥ skrivit om tidigare i en annan blogg och tycker kan vara värt att läsa, möjligen. Och inte minst är det viktigt att komma ihÃ¥g att utanförskap inte bara behöver vara en enskild individs upplevelse utan lika gärna hela gruppers. Och dÃ¥ kan det börja bli riktigt besvärligt om det vill sig illa. För i spänningspunkten mellan ”vi och dom” blir inte sällan vad som är tillÃ¥tet och okej att göra mot andra gränsförskjutet. För om tryggheten och gemenskapen i vÃ¥rt ”vi” sanktionerar ett förhÃ¥llningssätt eller beteende gentemot ”dom”, kan allas vÃ¥r inre kompass börja löpa amok! Tydliga exempel pÃ¥ det är när extremismgrupper växer till i samhället eller när mobbing pÃ¥ skolgÃ¥rden uppstÃ¥r.

Men om nu utanförskap är sÃ¥ genuint skrämmande och negativt för människor, vad ska vi göra när det uppstÃ¥r? När vi ser det runt omkring oss, känner av ”vi och dom”-tendenser i vÃ¥r närhet eller i vÃ¥rt samhälle? Ja, jag tror det enda vi KAN göra är att öppna vÃ¥ra egna ögon, vÃ¥ga se det vi faktiskt ser, och sen aktivt agera mot det genom att inkludera! Ta kontakt, visa engagemang i vardagen, stÃ¥ upp för att ytterst är vi alla i samma bÃ¥t och beroende av varandra som människor. Visa att vi inte ställer upp pÃ¥ att andra hÃ¥lls i utanförskap, eller att vissa grupper försöker skapa destruktiva gränser mellan människor.

Det betyder inte att grupper i sig är av ondo, eller att vi alltid måste bjuda in allt och alla i alla sammanhang. Vi har självklart rätt att skapa sociala rum för personliga och privata intressen eller grupper. Likaväl som vi har rätt knyta privata band och relationer till andra. Det betyder inte heller att alla ska ha det lika hela tiden eller att allt måste vara millimeterrättvist i ett samhälle. Men när vi ser att vissa inte når in någonstans, hamnar helt utanför, eller systematiskt ignoreras eller förfördelas, och kanske till slut ger uttryck för desperation och förtvivlan, då måste vi vara beredda att agera.

jorden-framtid

Det kan aldrig vara ”nÃ¥gon annans” ansvar. Utanförskap börjar och slutar med dig och mig.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 22 – Vad vill du ha i ditt pÃ¥skägg?

Du fÃ¥r välja allt utom godis… SÃ¥ löd den bloggpassningen jag fick till idag av Veronica Hedenmark, själfull entreprenör och grundare av företaget VH Assistans – stort tack för utmaningen!

Ja, tänk att det snart är påsk? Just idag njuter jag av strålande vårsol, fågelkvitter och förrådsstädning, i ett fåfängt försök att knöka in ett antal kartonger som härrör från sonens rum. Vi ska nämligen renovera där och inreda det lite mer åldersanpassat. Lite mer värdigt en blivande nioåring på snabb väg mot 10, 13, 15…gulp? Usch, vad fort tiden går.

NÃ¥, pÃ¥skägg var det, ja. Själva företeelsen väcker för mig känslor av förväntan, förhoppningar, spänning och överflöd. När jag var barn gömde alltid mamma pÃ¥skäggen – som sÃ¥ mÃ¥nga andra föräldrar – sÃ¥ att vi syskon pÃ¥ morgonen fick att leta efter dem. Det var dessutom en sällan skÃ¥dad lyx av godis i överflöd som gömde sig där i ägget. Idag vore det nog knappt en vanlig pÃ¥se lördagsgodis? 

påskägg-stort-med-lock

Trots att jag inte direkt ser mig som fossil, tillhör jag faktiskt en generation som fortfarande stod och pekade på olika godissorter medan kiosktanten plockade ner de eftertraktade styckesakerna i en liten oansenlig pappersficka, kallad påse. Rymdes väl så där en 10-15 stycken om man verkligen slog på stort. Tiderna förändras.

Idag är godis för mig förenat med ett oönskat sötsug. En ojämn kamp mot sockerdjävulen, om rätten till min egen kropp och tillgången till sund och positiv energi. Så även om det fortfarande förekommer påskägg med godis här i huset, är det ett tveeggat svärd för mig personligen. Så om jag skulle önska mig ett påskägg som gav samma känslor av förväntan, förhoppningar, spänning och överflöd som när jag var liten, måste det nog innehålla något annat… Men vad?

Mina tankar går till allt möjligt storslaget, som att Krim-krisen får en fredlig och demokratisk lösning eller att cancergåtan löstes en gång för alla. Men ska jag vara riktigt ärlig, så skulle jag nog helt enkelt helst vilja ha ett påskägg fyllt med kravlös familjetid, sovmorgnar, kaffetermosar, vårsol och fågelkvitter. Och definitivt helt fritt från deadlines, administration, olästa e-postmeddelanden och budgetuppföljningar… Är det alltför svårt att ordna kan jag även tänka mig en vårresa till Paris med min make och son.

Paris

Take a pick and make me happy! 🙂

Bloggpassningen avslutades förresten med frågan vem jag själv skulle vilja ge ett påskägg i år. Och jag tror det får bli ett påskägg fyllt med kärlek, medmänsklighet, tolerans, vidsynthet, ödmjukhet, kunskap och empati. Och jag ger det till någon som verkar sakna detta å det grövsta, nämligen Stefan Jacobsson, partiledare för Svenskarnas Parti, Sveriges största nazistiska organisation. Måtte det få honom och alla hans gelikar på bättre tankar… Jag vill inte leva och bo i ett Sverige där deras syn på verkligheten får råda.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 17 – Kärlek

Här ett bÃ¥de allmänt och personligt inlägg som tar drygt 2 min att läsa. Samt ytterligare ca 6 min om du tar dig tid att läsa länkad text, en privat anekdot frÃ¥n min och makens vigsel – som är bÃ¥de lite komisk och belysande pÃ¥ samma gÃ¥ng… 😉

Dagens upplyftande och samtidigt djuplodande bloggpassning har kommit frÃ¥n den begÃ¥vade, välskrivande författaren, lÃ¥tskrivaren, kommunikationskonsulten och entreprenören Anna Eriksson Skarin, vars roman ”Mellan människor” jag nyss läst ut och varmt rekommenderar! Ser mycket fram mot fortsättningen, som jag hört är pÃ¥ gÃ¥ng. 🙂

Kärlek. Finns de något vackrare eller större?

”Om jag talar bÃ¥de änglars och människors sprÃ¥k, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gÃ¥va och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro sÃ¥ att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag lÃ¥ter bränna mig pÃ¥ bÃ¥l, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tÃ¥lmodig och god. Kärleken är inte stridslysten , inte skrytsam och inte uppblÃ¥st. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen nÃ¥got ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

/ur Första Korinthierbrevet kap. 13 (Bibeln 2000)

Kärlek är en känsla av stark ömhet och tillgivenhet inför någon eller något och en vilja att ge villkorslöst. (Källa: Wikipedia) Jag tycker att jag har fått uppleva mycket kärlek i mitt liv och här lätt för att identifiera den i min tillvaro, i stort och smått. Inte minst genom min egen älskade lilla familj, d.v.s. make och en son.

IMG_9364

Samtidigt kan jag erkänna att jag inte är typen som alltid har lätt för närhet, eller är särskilt bekväm med spontana ömhetsbetygelser hur som helst, eller frÃ¥n allt och alla. Jag har nog ett ganska stort behov av min egen privata sfär runt omkring mig. Kanske för att när nÃ¥gon väl är där innanför ger jag allt? Hela mig. PÃ¥ gott och ont. NÃ¥got som sannerligen min älskade make har fÃ¥tt uppleva, sÃ¥ här med 25 Ã¥r tillsammans i bagaget. Jag nedtecknade förresten en, sÃ¥ här i efterhand rätt söt, anekdot kring scenariot när vi gifte oss pÃ¥ nyÃ¥rsafton 2011, som jag tycker speglar kärlekens magi rätt bra! Läs gärna här i min Too-tickiblogg 🙂

karlekens9sprak_col

Kärlek ja, det kan ju vara så mycket. Jag tänker dock att kärlek behöver omsättas i något konkret, och inte bara bli kvar i känslorna. Och det är nog ofta där det kan börja bli mer problematiskt för oss ofullkomliga och sårbara människor, här på jorden. För att återknyta till Kärlekens Lov i Bibeln, så är det få av oss som klarar av att bära allt, tro allt, hoppas allt och uthärda allt. Så hur vi manifesterar kärleken i våra liv genom ord och handling har stor betydelse. För oss själva, våra relationer och världen i stort.

Vilket får mig att tänka på insikter som min coachutbildning faktiskt gett mig. Nämligen att det krävs stort mod, kraft och beslutsamhet för att ta mig från den visionära tanke- och känslovärlden och ut i den fysiska verkligheten. Att känna kärlek och tänka kärleksfullt är lätt och fluffigt, men att agera kärleksfullt i ord och handling är ofta en långt större utmaning. Då snackar vi om hårt jobb, kanske tuffa prioriteringar, uppriktiga och modiga beslut med andra i fokus, och inte sällan till och med att vara beredd på oväntade hinder och motstånd på vägen. Förmåga att kanske utstå både otacksamhet, missförstånd och spruckna illusioner emellanåt, utan att ge tappt?

Är kärleken värd det? Ja, vad blir ditt eget svar?

Kärlek...-400x379

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 16 – Meningen med livet

Inlägget tar dryg 1,5 minuter att läsa (exkl. ev länkad text).

Är det en frÃ¥ga du nÃ¥gonsin ställt dig, filosofiskt, känslomässigt eller praktiskt? I sÃ¥ fall är du nog i gott sällskap. Det här blogginlägget har fÃ¥tt just detta som tema som utmaning, av vännen, psykologen, organisations-, grupp- och ledarutvecklaren Pernilla Forsberg-Tiger, Mindleap. SÃ¥ här en helt vanlig söndag i mitten pÃ¥ mars. En tid sÃ¥ bra som nÃ¥gon att närma sig frÃ¥gan, även om jag gjorde det i en annan av mina bloggar redan för drygt ett Ã¥r sedan. 🙂

Min 8-årige son och hans far har precis stängt igen ytterdörren, med sportväskan över pappas axel tung av innebandylagets material och kläder. Det är matchhelg. Jag själv skall strax ge mig iväg, troligen som en av många lojala supportermorsor runt om i landet i sådana här sammanhang. Förväntan och förberedelser. Gemenskap och glädje. Det kan vara meningen med livet för mig, en vanlig söndag i mars.

IMG_0746

För ett par år sedan vid nästan exakt samma tidpunkt var meningen med livet att sitta vid min mammas dödsbädd i fyra dygn, tillsammans med pappa och mina syskon. I två är hade kampen mot cancern pågått och nu var den snart slut och förlorad. Under samma två år som kampen rasade, pågick även kampen för livet dagligen. För oss alla som berördes. För mamma som var sjuk, men i allra högsta grad fortfarande vid liv, handlade det om att våga och orka leva i det friska. Att helhjärtat få ta del av en älskad dotters bröllop och framtidsplaner, för att nämna något.

IMG_6034

Inte definiera sig som cancern, det sjuka och den utmätta tiden.

För oss som hamnat i chock och oro samt förstÃ¥s handskades med en hel del praktiska frÃ¥gor i vÃ¥r önskan att stötta och finnas där, handlade det om att själva vÃ¥ga säga ”ja”, även till andra delar av vÃ¥ra egna liv. VÃ¥ra egna drömmar, behov och framtidsplaner. Trots det som hängde över oss. Att fortsätta växa i allt det svÃ¥ra som det innebär, när nÃ¥gon nära anhörig inte längre har kvar mycket av sin egen jordmÃ¥n att se fram emot. Även det kan vara meningen med livet för mig.

Jag har genom åren alltid på olika sätt närmat mig den här frågan. Troligen för att jag, liksom många med mig, är sökande som person. I unga år ledde det mig till utforskande av kristendomen och andligheten där, genom en intensiv period inom Kyrkans Ungdom. Senare ledde det mig till olika ämnen på Universitetet, där jag tilläts fördjupa mig i att vara människa på olika sätt. Därutöver har många böcker plöjts och samtal kring livet har hållits i alla dess former, i min egen jakt på svar. Och jag tror att detta säkerligen som allt annat, är en ständigt pågående process.

Och det är där jag står i dag. I slutsatsen att meningen med livet är att leva det, och ständigt expandera sin egen mening med det. Svårare än så behöver vi kanske inte göra det?

Najs. 🙂

energi och kärlek
Annika

 

#Blogg100 nr 14 – Individualism vs likformighet

Detta inlägg tar ca 3 minuter att läsa. Ser du filmklippet – vilket jag starkt rekommenderar – tar det ytterligare nÃ¥gra minuter.

Tack, Eva Alstermark, för bloggpassningen! 🙂

”Sverige toppar internationella rankingar i frÃ¥gan om att vara det mest individualistiska landet”, är ett pÃ¥stÃ¥ende man hör med jämna mellanrum. Och det är sant i sÃ¥ mÃ¥tto att vi ges den platsen av World Values Survey och andra mätningar. FrÃ¥gan är vad det egentligen betyder? Och vad är det man har mätt?

I SvD Opinion skrev för ett par Ã¥r sedan författaren och filosofen Roland Poirier Martinsson, att man ”vid Uppsala Universitet noterat att vÃ¥r acceptans av skilsmässor och aborter väger tyngst, vid mätningarna. Därefter kommer tolerans för homosexualitet, följt av beredvillighet att rättfärdiga dödshjälp och prostitution. Särskilt individuella svenska individer är vidare präglade av hög acceptans för skattefusk och att planka pÃ¥ tunnelbanan. Vi fÃ¥r ocksÃ¥ poäng för att vi i hög grad anser att det är rätt att kräva bidrag frÃ¥n staten. Cocktailen fullbordas av att svenskarna sätter stort värde pÃ¥ att barn uppfostras till självständiga individer.”

SÃ¥ i det sammanhanget handlar det inte sÃ¥ mycket om individualism i betydelsen ”egensinnighet, personligt uttryck eller att avvika frÃ¥n mängden”. Däremot tycks svenskar i mÃ¥ngt och mycket vara individualister sÃ¥ till vida att vi i relativ lÃ¥g grad lÃ¥ter ”gruppens bästa” – ytterst sätt samhällets – styra vÃ¥ra egna handlingar och val. Vi har mer än i mÃ¥nga andra länder överlÃ¥tit Ã¥t staten att ta ansvar för väldigt mÃ¥nga saker, och vÃ¥rt ”individuella ansvar för kollektivet” är nog vid det här laget relativt lÃ¥g, om jag fÃ¥r säga vad jag tror. VÃ¥r sociala grundtrygghet, en lÃ¥ng historia av relativt starka fri- och rättigheter, tillÃ¥ter oss alltsÃ¥ att hävda vÃ¥r individuella rätt att ”skita i andra” och gÃ¥ vÃ¥r egen väg, för att raljera lite… Bra eller dÃ¥ligt, döm själva?

Men detta betyder ju inte att vi är individualister fullt ut, eller att vi inte är påverkade av det man i dagligt tal kallar grupptryck. Alltså den samling  fenomen som på sikt skapar likformighet, eller konformitet med ett annat ord. När jag skrev om dödsynden avund här om dagen, belyste jag dess möjliga roll i sammanhanget. Undvikande av denna förödande känsla kan alltså vara en kraft som leder till konformitet inom grupper.

Ett gammalt intressant exempel är socialpsykologen Solomon Aschs (1907-1996) konformitetsexperiment. Se den här filmen, den är riktigt intressant!

Olika tolkningar av detta experiment har gjorts, och olika vetenskapliga teorier har delvis dragit olika slutsatser kring vad experimentet egentligen visar. Men oavsett fanns effekten där. Och jag tror att vi alla har upplevt grupptryck vare sig vi varit medvetna om det eller ej?

Och kanske är det inte nödvändigtvis av ondo. Kanske har det verkligen en avgörande betydelse för sÃ¥väl individen, gruppen, och vem vet kanske hela mänskligheten, att vi faktiskt reagerar pÃ¥ grupptryck. Det kan ju vara en viktig ingrediens i att vara sociala varelser, människor? Att alls kunna samsas, känna tillhörighet och gemenskap. För om vi inte tillät oss att bli pÃ¥verkade av ”gruppen” – omedvetet sträva efter viss konformitet – skulle kanske i alla fall en del saker säkerligen bli svÃ¥rhanterliga. Liksom vi knappast skulle vara människor, enskilda individer, om vi inte samtidigt hade en motkraft i form av individualism och eget tänkande.

Jag tänker utan att överdriva min egen vetenskapliga grund att stå på här, att i detta spänningsfält mellan individualism och konformitet, kan vi placeras in lite olika, utifrån tid, kultur, egenskaper och omständigheter. Vilket i sin tur avspeglas i samhället och i våra egna liv. Men vi kommer nog aldrig på allvar hamna i någon av de två ytterligheterna fullt ut.

svart får

Gott sÃ¥. (Jag föredrar dock att inte göra narr av endera sidan, men tycker ändÃ¥ bilden var lite söt och samtidigt illustrativ! 😉 )

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 13 – Webbwannabe och bitterbloggare

OBS! Rubriken är smått ironisk och det tar ca tre och en halv minut för att förstå på vilket sätt…

Igår fick jag inget nytt ämne att skriva om till idag, inom ramen för pågående #blogg100-utmaning. Min egen önskan och målsättning när jag kastade mig in i detta var följande;

  1. Se om jag fixade att vara disciplinerad i 100 dagar, oavsett vad som händer.
  2. Öka kontakten och dialogen med andra ute på webben kring olika frågor, samt bidra med tankefrön och inspiration.
  3. Bli utmanad att utforska oväntade ämnen som jag inte själv valt, i syfte att utvecklas och expandera mina egna perspektiv.

Det här var ju sÃ¥ klart min alldeles egen ingÃ¥ng i det hela och inget andra nödvändigtvis kunnat veta om. Det kan kanske även tyckas ganska trivialt, hela grejen. Vad är det för utmaning i att blogga, över huvud taget? Är inte det nÃ¥got alla gör idag, i jakt pÃ¥ bekräftelse, i en önskan att nÃ¥ ut, synas och höras med just ”sitt”?

– Se meeeeeej! Just jag ääääär viktig och vill ha uppmärksamhet! Och jag behöver faktiskt meeeera plats!

skrik_16130599

Och på webben kan och får ju precis ALLA sätta sig själv och det man finner intressant i absolut fokus, i jakt på gilla-tryck och delningar. Beviset på att man finns. Är någon värd att uppmärksamma, kanske följa.

Kanske var jag inte värd att uppmärksammas igÃ¥r? Inte värd mer feedback, respons eller ett nytt uppslag till idag. Kanske har jag tagit tillräckligt med plats, skrivit för ointressant eller bara helt enkelt saknar läsare helt och hÃ¥llet? Eller? Var inte orolig om du tillhör dem som läst ett eller flera inlägg, kanske även ibland gillat, delat vidare, gett respons eller kommit med nya ämnen och passningar! Det här inlägget handlar inte om att jag missat er, inte uppskattar det eller plötsligt har blivit en bitterbloggare! Jag har en poäng (tror jag). Bare with me! 😉

webben

Webben idag – och inte minst sociala medier – är ett fantastiskt fenomen pÃ¥ mÃ¥nga sätt. Vi som individer kan styra information och intryck lite som det passar. SÃ¥lla bort eller fokusera allt snävare. Välja vÃ¥ra nätverk och interaktioner. Dessutom i skydd av ganska mÃ¥nga filter mellan oss själva och andra, i form av data- och mobilskärmar och oändligt med rymd. Och inte minst kan vi sätta oss själva ganska ohotat i centrum. Ã…tminstone till synes i centrum. I vÃ¥ra egna ögon. Rätt självcentrerat alltsÃ¥.

superbrat

Och är det nÃ¥gon som inte passar oss, kan vi allt frÃ¥n ”ignorera”, ”plocka bort” eller blockera. Ändra vÃ¥ra flöden av kontakter, intryck och information. Allt för att ta kontroll över vÃ¥r egen värld. Praktiskt. Men kan det finnas en baksida? En enkel tes som ofta stämmer är, ”om det finns en framsida, finns det en baksida”. Och i det här fallet tror jag den är ganska stor och potentiellt farlig, faktiskt. Ã…tminstone förrädisk.

Baksidan är att vi kan luras att börja tro att webben ÄR världen och verkligheten. Och att vi behöver den för att finnas. Att vi blir beroende av nätverken, interaktionerna och bekräftelsen vi fÃ¥r. Och dÃ¥ menar jag alltsÃ¥ inte främst för vÃ¥ra företag, verksamheter eller sÃ¥dant vi gör – för där kan det mycket väl vara sÃ¥ idag utan att det är nÃ¥got fel pÃ¥ det. Jag menar mer som människor.

Jag som älskar det skrivna ordet, bÃ¥de som sändare och mottagare dras gärna hit, t.ex. Jag fÃ¥r tid att reflektera och analysera. FÃ¥r en känsla av kontroll och trygghet som kan locka. I de verkliga kontakterna, där jag inte kan sÃ¥lla, styra, välja intryck och information pÃ¥ samma sätt, känner jag mig genast mer sÃ¥rbar, tafatt och obekväm. Där mÃ¥ste jag hantera tillvaron med helt andra strategier. Kan inte ”blockera”, ignorera eller välja med ett knapptryck. Saker kan bli fel. Inte som jag tänkt. Det tar mer energi frÃ¥n mig. Kräver mer av mig. Och dÃ¥ är jag ändÃ¥ bÃ¥de vältalig och knappast särskilt blyg.

jobbigt

Samtidigt vet jag att jag behöver träffa andra, utveckla relationer IRL för att mÃ¥ bra som människa. Det ger mig sÃ¥ oändligt mycket mer, fast pÃ¥ ett annat sätt. Mer okontrollerat. Mer äkta. SÃ¥ även om webben och sociala medier fungerar som en slags stimulans och ger mÃ¥nga mervärden – och faktiskt helt ärligt ibland känns bÃ¥de mer lockande och enkelt – sÃ¥ vet jag vad jag behöver och vill ha egentligen.

Verklig kontakt, med verkliga människor. Som trycker gilla med hela sin famn, delar upplevelser MED mig och överröser mig med oväntade och ocensurerade flöden av intryck och information, som jag omöjligt kan sÃ¥lla bort eller styra. SÃ¥ om du har läst ända hit vill jag bara slutligen skriva – hoppas vi ses nÃ¥gon gÃ¥ng! Kanske samtalar lite oreflekterat och oanalyserat. Är lite allmänt tafatta, obekväma och sÃ¥rbara tillsammans!

SÃ¥ där lite modigt offline, du vet. 🙂

energi och kärlek
Annika