Avslut av blogg och hemsida!

Inom kort kommer jag att helt avsluta den här bloggen och hemsidan till förmån för något nytt och mer i fas med hur mitt liv ser ut idag. Det känns både rätt och spännande och är något som på ett vis känns lite högtidligt. Medvetna och aktiva avslut har aldrig varit min starka sida. Men det är något jag behöver bli bättre på, så det här ingår i min träning.

Och det är ju så det är. Livet består av ständig avslut och nystarter längs tillvarons vindlande väg. De är ofta helt anspråkslösa och går oss tyst förbi, samtidigt som de inte sällan markera något stort som faktiskt är värt att fira. För fira ska man! Å ena sidan kan man förstås argumentera för att allt på ett övergripande plan är ett enda stort livsprojekt med olika tillfälliga resmål och rastplatser. Inget märkvärdigt med det. Å andra sidan kan man givetvis lika gärna dela in livet i olika faser, som i sig kan ses som unika projekt med start och slut som bör firas. Inte sörjas. Firas. Fast projekt och projekt egentligen. Jag tycker nog det är ett alldeles för mekaniskt sätt att se på livets magi och allt smått och stort vi människor företar oss under den tid vårt eget liv pågår, trots att jag slänger mig med begreppet själv van projektledare som jag är.

Hur som helst har jag beslutat att just verksamheten Coachamig.nu strax ska gÃ¥ i graven. Det har varit fantastiska Ã¥r med mÃ¥nga spännande möten, upplevelser, insikter och erfarenheter. Jag har även hunnit satsa pÃ¥ egen kompetensutveckling som coach och kompletterat min grundutbildning med flertalet kurser med Dr Maria Nemeth (CA) och Academy for Coachning Excellence’ coach training program, i svenskt samarbete med Gaia Leadership, Stockholm. Fantastiska kurser och ett växande för livet som jag satsat pÃ¥ till stor del för min egen personliga utvecklings skull. Men givetvis har de avspeglat sig även i min kontakt med klienter inom coachningen. Även om de sista tvÃ¥ Ã¥ren har inneburit mindre tid just för att ta pÃ¥ mig coachuppdrag. Jag har helt enkelt prioriterat annat högre än bisysslan som coach, med nÃ¥gra fÃ¥ undantag – ni vet vilka ni är! Kärlek till er.

En slags slutlig vändpunkt för mig kom när jag insÃ¥g att det här med coachning trots allt inte var nÃ¥got som jag successivt tänkte satsade mer och mer pÃ¥, för att kanske sÃ¥ smÃ¥ningom helt avsluta livet som löneanställd. Jag minns det exakta tillfället sÃ¥ väl. Det var när jag blev kontaktad för eventuella uppdrag av ett stort Stockholmsföretag med internationell koppling inom utbildning, coachning och ledarskap, som hittat mig via LinkedIn och ringde upp. De sökte norrlandsförlaga coacher i ett större uppdrag över längre tid. Men istället för att spontant jubla och tänka ”yes, vad spännande” – vilket är sÃ¥ typiskt mig i grunden – kände jag till min egen förvÃ¥ning att ”nej, det här är inget jag ska kliva pÃ¥”. Och sÃ¥ sÃ¥g jag istället snabbt till att referera uppdraget vidare till andra jag visste skulle göra ett helt fantastiskt jobb.

Men var kom det där ifrÃ¥n, helt plötsligt och oväntat? Jag är ju den som alltid vill hoppa pÃ¥ saker och utvecklas vidare med nya utmaningar? Och även när jag inte vill det, brukar mitt mänsklig bekräftelsebehov Ã¥tminstone initialt hoppa in och pÃ¥stÃ¥ att jag vill. Allt för känslan av att fÃ¥ säga ”- JA!” och därmed motta omgivningens uppskattning och tacksamhet. I alla fall för en liten stund. Bekräftelsebehov. Ett oerhört förrädiskt personlighetsdrag som ständigt gäckar mig bÃ¥de i yrkeslivet och privat. Även om det blir allt mindre med Ã¥ren. Hade nÃ¥gon frÃ¥gat mig sekunden innan det oväntade samtalet, hade jag hur som helst garanterat gladeligen resonerat som om det vore ett drömerbjudande. NÃ¥t jag bara gick och väntade pÃ¥. För sÃ¥ har min spontana reaktion varit vid mer eller mindre alla tidigare uppdragsförfrÃ¥gningar och möjligheter inom omrÃ¥det. Vad var annorlunda den här gÃ¥ngen? Jag ville väl utveckla min coachingverksamhet?

Som coach vet jag att vi människor ofta tvekar, Ã¥ngrar oss eller tycks ändra uppfattning när vi stÃ¥r där vid gränsen till att ta ännu ett kliv pÃ¥ vägen mot nÃ¥got genuint viktigt för oss. Särskilt om det är nÃ¥got som kräver lite mer av oss och kanske riskerar att pÃ¥verka fler omrÃ¥den av vÃ¥rt liv, eller hur vi disponerar vÃ¥r tid och vÃ¥rt fokus. Det finns en osynlig gräns mellan det vi gör i vÃ¥ra tankar och i vÃ¥r obegränsade fantasi, och det vi gör i verkligheten. Den gränsen är lurig och kan mÃ¥nga gÃ¥nger ställa till det för oss. Och det kan verkligen vara svÃ¥rt att avgöra helt pÃ¥ egen hand vad som sker. Smiter man p.g.a. motstÃ¥ndet man möter när en fantasi och dröm ska göras till verklighet, eller är det verkligen sÃ¥ att man kanske satt ett mÃ¥l som inte är genuint förankrat inombords, i de egna livsintentionerna? I de här situationerna är det för övrigt fÃ¥ saker som slÃ¥r tillgÃ¥ngen till en bra coach – vare sig man själv är coach eller inte. SÃ¥ lite paradoxalt var det ju att jag sÃ¥ starkt kände ett nej, just till ett coachuppdrag… ÄndÃ¥ visste jag att detta inte var nÃ¥got sÃ¥ kallat aptjatter. Det var bara ett tyst och lugnt ”-Nej.” inombords. Jag hann till och med reflektera förvÃ¥nat över det redan där och dÃ¥, medan jag pratade.

Om det aptjatter som kan uppstå i situationer när man ska ta klivet framåt mot ett mål man satt upp, har jag tidigare skrivit om här för den intresserade. Och om hur det kan vara när vi sviker våra egna mål här eller när vår uthållighet sätts på prov här. Jag har även bloggat om drivkraft/motivation samt om vårt obegränsade jag och inte minst om meningen med livet samt vad det ibland kan innebära att släppa taget om bilden av sig själv.

Alla dessa blogginlägg och fler därtill har pÃ¥ olika sätt betydelse för det som hände där och dÃ¥, när jag insÃ¥g i djupet av mitt hjärta att ”- Nej, jag ska inte ta fler coachuppdrag just nu. Kanske inte alls, faktiskt.” Det är inte det jag ska använda mig själv och min tid till. Jag ska inte hÃ¥lla kvar vid bilden av att det är det jag vill. Att det är det jag hoppas kunna utveckla mer av i framtiden.

Och där och då visste jag, att allt var precis som det skulle vara. Jag kan säga nej. Till och med till detta som jag tycker är så fantastiskt på många sätt, och som jag haft så stor hjälp av själv och i många lägen verkligen älskat och funnit meningsfullt att vara en del av. Inte ens det behöver vara något jag säger ja till. Försöker finna utrymme för. Inte ens att jag är bra på det, och verkligen har firat innerligt och äkta med mina klienter, behöver vara ett skäl att säga ja. Jag kan säga nej, och det är helt okej.

Just den där vändpunkter var för en längre tid sen nu. Och egentligen är det lätt i efterhand att se att jag var pÃ¥ väg dit. Bloggen har delvis varit misskött de senaste Ã¥ren, jag hade redan tidigare valt att kliva av coachagenturen jag varit med i, och jag sökte inte själv uppdrag pÃ¥ samma sätt. La inte ut krokar eller byggde nätverk som förr. Kände inget sug eller riktigt behov längre. Det var bara det där tydliga ”nejet” som hade saknats. SÃ¥ nu stÃ¥r jag här vid ett offentligt avslut av den här verksamheten och den här bloggen. Redo att mentalt släppa taget helt och gÃ¥ vidare med andra delar av mitt liv och mig själv, inför alla som eventuellt bryr sig – vilket i de flesta sammanhang faktiskt brukar vara färre än man inbillar sig. 🙂

När släppte du själv taget om nÃ¥got senast som varit en del av dig själv och ditt liv – berätta gärna hur det var. Gärna bÃ¥de det bra och det jobbiga!

Och sist av allt – TACK för att du varit en del av detta oavsett om det varit som kund, klient, coachkollega, bloggbesökare eller stöttande vän alternativt familjemedlem!

no less no limit

Annika

Våga vägra facebook

Jag har – faktiskt efter oväntat mycket vÃ¥nda och beroendeliknande beslutsÃ¥ngest – vÃ¥gat vägra facebook. Jag insÃ¥g till slut att det faktiskt inte tillför det jag behöver i mitt liv utan snarare hindrar mig frÃ¥n att förse mig med sÃ¥dant jag genuint mÃ¥r bra av och behöver. I alla fall där jag befinner mig i livet just nu. Här en liten lista pÃ¥ sÃ¥dant:

  • somna in i tid och när jag är trött
  • äta pÃ¥ ett sätt där jag känner smaken och ser färgerna och inte bara skyfflar in nÃ¥got oidentifierat i munnen och sväljer
  • vara 100 % närvarande vid möten och umgänge med människor
  • tillÃ¥ta blicken att vandra avslappnat i rummet eller omgivningen jag befinner mig i utan att i tid och otid tvingas fokusera skärpan pÃ¥ ett fladdrande text och bildflöde 30 cm frÃ¥n näsan ( vilket faktiskt är bevisat skadligt för synen som ”Ã¥ldras” snabbare)
  • tänka klart en tanke och fördjupa den istället för att bara reagera och hasta vidare
  • dagdrömma fritt och ostört
  • fokusera fritt och ostört
  • bygga egna Ã¥sikter och värderingar genom källkritik, allmänt kritiskt tänkande i kombination med stillsam kontemplation och inte minst utifrÃ¥n egna upplevelser av världen, människorna och sakerna runt omkring mig (snarare än att mer eller mindre oreflekterat konsumera andras i en aldrig sinande och ständigt växlande ström…)
  • vÃ¥rda mina nära och viktigaste relationer
  • jämföra mig själv och mitt liv mindre med andra och andras
  • vara kreativ och skapande
  • ta hand om hus och hem och inte procastrinera trÃ¥kiga men nödvändiga sysslor i vardagen
  • motionera mera
  • vistas utomhus oftare och njuta av solen, fÃ¥glarnas kvitter, vindens sus
  • läsa böcker
  • själv fullt ut se och uppleva tillvarons guldkorn (snarare än att i tid och otid fota dem och sprida till andra…)

Beslutet att ta bort mitt konto har mer eller mindre fullständigt avskärmat mig frÃ¥n 486 släktingar, vänner och bekanta som jag i olika grad tidigare har haft mer eller mindre daglig kontakt med. Eller haft nÃ¥gorlunda ”koll pÃ¥” i den betydelse som just sociala medier erbjuder detta. Jag har dock alltmer börjat ställa mig frÃ¥gan vilken slags kontakt och vilken slags ”koll” det egentligen är man fÃ¥r via kanaler som facebook? Kvantitativt är det givetvis överlägset pÃ¥ mÃ¥nga sätt, dÃ¥ det med relativt smÃ¥ medel knyter samman enormt mÃ¥nga människor över bÃ¥de tid och rum och skapar en unik mosaik av fragment frÃ¥n deras vardag, intressen, Ã¥sikter, värderingar och informationshorisont.

Jag är på inget sätt blind för teknikens möjligheter och fördelar och helt klart kan det även skapa, upprätthålla och utveckla relationer lika väl som erbjuda information som underhållning. Ändå måste jag säga att de relationer som uppstår och upprätthålls på Facebook, åtminstone i mitt eget fall, inte riktigt landar i den del av mig som behöver kontakt med andra människor allra mest. Den delen av mig tar sig av någon anledning inte ut på Facebook hur mycket tid jag än spenderar där. Det finns en aspekt av att vara människa, en biologisk och social varelse av kött och blod, som helt enkelt inte låter sig upplösas och omvandlas till digital teknik hur extraordinär och intelligent den än är. Något går alltid förlorat. Jag går någonstans förlorad. Men jag kan givetvis inte säga att det är så för alla även om jag personligen håller det för relativt troligt.

Hur som helst har den insikten fÃ¥tt mig att ifrÃ¥gasätta vad det gör med oss människor när vi ägnar mer och mer tid till det digitala livet via sociala medier. Ã… ena sidan bygger vi ihop världen digitalt under parollen att vi är just mer sociala, Ã¥ andra sidan avskärmar vi oss frÃ¥n varandra socialt i den värld vi befinner oss i rent fysiskt. Vi ser inte varandra längre pÃ¥ riktigt när vi möts i ett rum, eller ens när vi sitter runt samma bord, samtidigt som vi tycks tro att vi bryr oss om varandra när vi stirrar pÃ¥ en skärm och skickar en snabb kommentar. Och visst, det är absolut inte omöjligt att det faktiskt är sÃ¥ emellanÃ¥t. Men troligtvis bara när det gäller ett begränsat antal människor och dÃ¥ främst de vänner och kontakter vi även har en väl grundlagd relation till i den nedkopplade och strikt ”biofysiska världen”. Och framför allt är det lÃ¥ngt ifrÃ¥n säkert att de band vi tror oss skapa pÃ¥ facebook kommer hÃ¥lla för nÃ¥gonting när det verkligen gäller…

Med stor sannolikhet är våra relationer i snitt ungefär lika många som i alla tider, enligt forskaren och antropologen Robin Dunbar. Människans och hjärnans förmåga att hantera sociala relationer är begränsad och det absolut mest effektiva sättet att knyta an och stärka sociala band är genom smekningar och ömsint fysisk beröring. Utvecklingen av nära sociala relationer är helt enkelt beroende av denna frisättning av endorfiner. Citatet och bilden nedan är hämtad från en kort och läsvärd artikel på DN.se om just detta.

Antalen går igen i allt från storleken på medeltida byar till hur moderna arméer är organiserade. De största grupperna bland apor är på 50 djur. När vi under evolutionen utökade antalet till 150 var vi tvungna att hitta mer tidsbesparande sätt att skapa och upprätthålla relationer än att putsa varandras päls.

– Först utforskade vi skrattet, sedan sång och dans och till slut språket, säger Robin Dunbar.

förmåga_sociala relationer

Helt säkert finns det många människor som hanterar sociala medier och det digitala livet betydligt bättre än jag uppenbarligen gjort, som därför nu valt att ta detta steg.

Det finns säkert människor som inte engageras pÃ¥ samma sätt eller känner omedveten ”press” att ge respons eller dela med sig eller bidra till flödet, och där det kanske inte alls gÃ¥r ut över andra behov eller de ”verkliga” relationerna. Men nÃ¥gonstans tror jag ändÃ¥ att väldigt mÃ¥nga gÃ¥r miste om nÃ¥got viktigt, eller i alla fall stör de naturliga biofysiska processerna och relationerna, genom att allt mer ägna tid Ã¥t samt leva livet i den digitala sfären. SÃ¥ även om vi bortser frÃ¥n det som har med relationer att göra sÃ¥ finns det mycket som pÃ¥verkas utan att man tänker pÃ¥ det. Kanske känner du igen nÃ¥got frÃ¥n min lista inledningsvis som du själv har försakat i nÃ¥gon grad pga facebook eller den ständiga uppkopplingen mot andra sociala medier?

Slutligen vill jag ödmjukt erkänna att jag förstÃ¥s inte har tillräcklig vetenskaplig kunskap för att argumentera i detalj för mina pÃ¥stÃ¥enden –  säkert behövs även mycket mer tvärvetenskaplig forskning inom omrÃ¥det innan vi vet vad det egentligen gör med oss människor – och jag vill verkligen inte skriva nÃ¥gon pÃ¥ näsan. Men för min personliga del har jag inte lust att riskera det jag tror gÃ¥r förlorat när vi försöker omvandla det genuint mänskliga samspelet till ettor och nollor eller när vi väljer att se världen via en skärm istället för som den är runt omkring oss. 

Jag gör aldrig några definitiva uttalande om hur framtiden blir, men just nu har jag i alla fall helt stängt ner mitt facebookkonto för att på nytt verkligen se hur världen ser ut offline. Och förhoppningsvis i ännu högre grad också uppleva den på riktigt.

energi och kärlek
Annika

En förlorad självbild att sörja – del 2

Om du tillhör dem som läste mitt förra blogginlägg häromdagen, så förstår du att jag befinner mig i en slags kris. Inte en stor kris kanske, som när man drabbas av en yttre händelse som kastar omkull hela ens liv. Som ett verkligt dödsfall eller en skilsmässa eller liknande. Men en liten kris. Och långt ifrån obetydlig. Har du inte läst det förra inlägget råder jag dig att börja där, eller helt enkelt använda din tid till något annat just idag, än att läsa vidare det här blogginlägget. Det blir liksom inte helt meningsfullt, tror jag? Men du gör som du vill, så klart!

Hur som helst. En mindre kris. Ã… ena sidan fungerar jag relativt normalt och har inga egentliga problem att hantera vardagen. Ã… andra sidan har jag mÃ¥nga inre stressymptom och drabbas av Ã¥terkommande vÃ¥gor av oväntade och plötsliga känslor och tankar som väller fram inom mig tillsynes obefogat. Det känns lite som om hela tillvaron gungar. Jag är stundtals fysiskt och mentalt jättetrött och har svÃ¥rt att hÃ¥lla ihop mig själv som vanligt. Allt runt omkring mig känns lite allmänt overkligt och illusoriskt. Jag är ju en sÃ¥dan som räcker till ekar spöklikt i mitt huvud… Om jag bara prioriterar rätt, väljer rätt och gör rätt sÃ¥ räcker jag till…räcker till…till…till…

echo

Men nej, jag är inte en sÃ¥dan som räcker till. Och jag kan inte fortsätta ha det som utgÃ¥ngspunkt att sträva mot heller, i mina egna ansträngningar att hantera livets utmaningar. För om jag har det kommer jag alltid fastna i nya analyser av vad jag eventuellt gjorde fel, vad jag skulle gjort annorlunda, hur jag kan lära mig prioritera ”bättre”, vad jag behöver utveckla hos mig själv och sÃ¥ vidare, för att vara den där som räcker till. Mitt rätta jag. Den jag är. Men nej. NEJ! STOPP!

Jag räcker inte till. Inte för allt jag vill och allt jag möts av. Självklart inte, tänker du kanske nu. Det kan ingen göra. Nej, sÃ¥ har nog även jag tänkt. Det kan ingen göra. Men lika fullt har det känts som om jag nog ändÃ¥ borde kunna. PÃ¥ nÃ¥’t sätt, om jag bara… Och sÃ¥ börjar det om, oavsett vad jag tänkt. Planerandet. Strukturerandet. Försöken att prioritera klokt och avvägt. Värdera. Välja vad är viktigt och mindre viktigt. Vad är akut och mindre akut. Ta kontroll. Vara en aktör. Ta ansvar för situationen. Inte vara ett offer, inte tycka synd om mig själv. Jada, jada, jada, jada…jodÃ¥, jag kan det där i teorin. Och mÃ¥nga gÃ¥nger även i verkligheten. Jag säger inte att nÃ¥got av det där är dÃ¥liga strategier eller förmÃ¥gor att använda sig av. Jag säger bara att de inte kan göra att jag alltid räcker till.

Helt säkert räcker jag till väldigt många gånger och för fantastiskt mycket, det förnekar jag inte. Men långt ifrån jämt eller för allt. Och det är inte ens jag som avgör när jag räcker till, egentligen. Det är alldeles för mycket runt omkring mig som kan sammanfalla på ett sätt som jag inte kan styra över. Liksom det finns många värderingar, drömmar och ambitioner som flyter upp inom mig i olika situationer, utan att jag i förväg kan hindra det. Det bara finns där och visar sig, ibland som objudna gäster och ibland som välbekanta vänner. Och jag räcker inte till för dem alla, i alla lägen. En och en i taget, ja visst. Några stycken parallellt, inga problem. Men ibland trängs de samtidigt av olika anledningar, drar åt olika håll och kräver sitt just här och nu. Då räcker jag inte till. Något inom mig eller utanför mig blir lidande hur jag än gör. Och jag måste leva med det.

Live-with-it

Jag tittar pÃ¥ min egen självbild av att räcka till, en sista gÃ¥ng. En bild som sÃ¥ ofta de senaste 5-10 Ã¥ren kommit pÃ¥ skam och varit allt svÃ¥rare att upprätthÃ¥lla trots mina ansträngningar. ÄndÃ¥ har jag hÃ¥llit kvar vid den krampaktigt. Sträckt pÃ¥ mig framför den inre spegeln, tagit mig själv i kragen, sminkat mig lite grann för att förbättra anletsdragen, försökt le, peppat mig själv när jag misslyckats eller försökt vara snäll mot mig själv när huvudet hängt oroväckande. Eller snarare mot bilden av mig själv ”som en som räcker till”. Och sÃ¥ tagit nya tag. Allt utom att ifrÃ¥gasätta självbilden. Allt utom att tänka, ”-Ja, men jag räcker ju inte till. Jag är ju inte en sÃ¥dan som räcker till för allt.”

Tills nu dÃ¥, när jag plötsligt sett att jag faktiskt inte ens ser pÃ¥ mig själv sÃ¥ längre. Den självbilden är faktiskt död. Men den var inte begraven och sörjd. Och därför inte heller utbytt ordentligt. Jag tror dock att de senaste dagarna i alla fall har tagit hand om begravningen ordentligt. En del fina inre tal hölls och nÃ¥gra tÃ¥rar har fällts. Jag har tyckt synd om mig själv och även varit stundtals bÃ¥de arg och ledsen. Tyckt livet känts orättvist. Jag har ju försökt och kämpat sÃ¥ hÃ¥rt och länge för att räcka till. Är det här tacken? Död och begraven? Vart ska jag ta vägen nu och vad ska jag göra härnäst? VÃ¥gar jag ens titta i spegeln längre… Vad kommer jag fÃ¥ se?

IMG_4093

Jo, det vågar jag. Men bilden är ännu väldigt suddig. Hur ser jag ut när jag inte ens i min egen värld är en som räcker till för allt jag vill och möts av? Är det någon jag kan tycka om förbehållslöst? Är det någon jag är villig att vara? Vad behöver jag lära mig istället, som fungerar bättre än det gamla och utgår ifrån att jag faktiskt inte räcker till? Ja, som ni ser är frågorna många. Och faktiskt lite nyfikna och spännande.

Vem vet, det kanske finns oanade möjligheter i att vara en sådan som inte räcker till? Bara jag har vant mig. Jag är villig att ha tillit till att det är så. Just nu räcker det för mig.

energi och kärlek
Annika

P.S. Vill du skicka kondoleanser sÃ¥ här i samband med att ”begravning” just skett, sÃ¥ uppskattar mitt nya rätt vilsna jag, med all säkerhet en enkel liten kommentar här i bloggen. <3 D.S.

#Blogg100 nr 41 – Omtanke

Tycker du ibland att det är svårt att visa omtanke, även fast du verkligen skulle vilja? Även fast impulsen kommer, så hindrar något dig och håller dig tillbaka? Så tror jag det kan vara för många ibland, åtminstone är det så för mig. Men vad beror det på? Hur kan något genuint positivt och kärleksfullt ändå ibland vara så svårt?

Ja, det är sÃ¥n’t jag gÃ¥r och tänker pÃ¥ just idag. Personligen har det här, när jag själv drabbats av det, nog mest handlat om mod. Eller bristen pÃ¥ detsamma i rädslan att bli avvisad, stÃ¥ där naken och blottad i ren vilja att bidra och ge av mig själv utan att veta om det kommer tas emot. Rädd att nÃ¥gon ska tänka ”vem tror hon att hon är, dÃ¥?”.

Detta med omtanke, viljan att bidra och vår medmänsklighet är något som jag skrivit om många gånger förr, ur lite olika synvinklar, t.ex. här och här och här. Mitt eget sätt att bli modigare är helt enkelt att öva på att göra det som känns obekvämt ändå. Visa tillit till andra och inte döma dem eller deras reaktioner i förväg. Våga vänta och se, istället. Hittills har jag faktiskt i princip aldrig upplevt några negativa konsekvenser, trots att det sannerligen kan kännas just obekvämt, att ta det där spontana första steget till visad omtanke.

Hur tänker du kring det här? Eller är det bara jag som upplever att det inte alltid är helt okomplicerat?

energi och kärlek
Annika

 

 

 

#Blogg100 nr 40 – Tacksam

Idag har jag haft värsta migränanfallet.

Det var länge sedan sist, och jag hade nästan glömt hur illa man mÃ¥r och hur däckad man blir. När kroppen säger ifrÃ¥n och tar över, är det verkligen inte mycket man kan göra. Jag tycker det är bra att bli pÃ¥mind om det ibland. PÃ¥mind om min egen sÃ¥rbarhet och dödlighet, sÃ¥ man inte riskerar hybris liksom… 😉

Så mitt i eländet är jag alltså ändå tacksam. Tacksam att jag har en kropp som kan bli sjuk och ett huvud som kan göra så ont att jag knappt kan tänka. Jag är helt allvarlig och inte alls ironisk. För någonstans är det bra att bli påmind. Även om jag inte strävar efter att bli vare sig sjuk eller må dåligt i sig. Men när det händer inser jag hur tacksam jag ändå är.

Tacksam för varje dag jag mår bra. Varje dag jag får leva och andas. Tacksam att jag finns till och kan få migrän… Och dubbelt tacksam när det väl går över.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 38 РEn sista p̴skbild

Ja, då är påskfirande och påskledighet snart över för den här gången.

Det har varit lugnt, skönt och avslappnat tillsammans med familjen och delar av släkten. Nu när jag väl kommit hem har jag kunnat uppdaterat gårdagens blogg med de bilder som jag inte lyckades ladda upp från främmande dator igår… Du kan ta del här, av det härliga förmiddagsljuset vårpromenaden bjöd på som gjorde mig så lyrisk!

Jag mÃ¥lade till och med ett litet sött pÃ¥skägg igÃ¥r, vilket fÃ¥r bli mitt enda bidrag till bloggen idag. För än tänker jag behÃ¥lla känslan ett tag till av bÃ¥de pÃ¥skledighet och kravlöshet. Även när det gäller min Ã¥terupptagna #Blogg100-utmaning… Andra mÃ¥ vara pÃ¥ nr 51/100 inlägg medan jag pga mina egna utlagda villovägar endast är pÃ¥ nr 38. Men jag har ingen ambition att göra annat än följa mitt eget hjärta den här gÃ¥ngen. Och det säger mig att idag blir det varken pretentiöst eller lÃ¥ngt – men det blir!

Här fÃ¥r ni en söt och glädjefull bild i form av min sons händer runt mitt eget mÃ¥lade pÃ¥skägg, som han absolut ville ha. 🙂

IMG_1620energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 37 – Laddat batterierna

Sitter vid lånad dator hos en syster i Sollentuna. Maken har somnat i soffan och sonen sitter i stilla förnöjsamhet och spelar Ipad och snaskar påskgodis. Ute kvittrar fåglarna glatt och vi har varit ute på en ljuvlig försommarpromenad under förmiddagen. Inga krav eller måsten och ett tempo som ligger nära noll. En variant av perfekt ledighet med andra ord.

Jag tog så härliga bilder i det vackra förmiddagsljuset… Snacka om att få ladda batterierna!

IMG_1558

IMG_1595IMG_1597

IMG_1598FÃ¥r du chans att ladda dina batterier?

Glad PÃ¥sk alla! 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 36 – PÃ¥skfirande

Just nu befinner jag mig i Storstockholmsområdet för att fira påsk med mina syskon och deras familjer.

Det blir ett välbehövligt avbrott från vardagsbestyren med jobb och allmänt familjepusslande. För även om vi är en liten familj finns det alltid olika saker som ska planeras med hänsyn till de övrigas behov och önskemål. Det har sin charm förstås och det mesta är både önskat och självvalt. Men ändå gör det gott att bara åka bort tillsammans ibland, utan annat mål än att umgås och bara vara och ta dagen lite som den kommer. Och inte minst,när det även innebär att få träffa lite av den övriga släkten.

Så i år blir det en påsk i storstan! Hur firar du själv?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 35 – PÃ¥’t igen bara

Hur hanterar du gupp och hinder pÃ¥ vägen mot dina egna mÃ¥l? Eller när du upptäcker att du vikt av vägen mer eller mindre helt pÃ¥ egen hand? Eller när mÃ¥let du satt upp plötsligt tappat sin glans? Om detta har jag bestämt att det här blogginlägget ska handla. Helt självvalt och alltsÃ¥ utanför min uppsatta bloggutmanings tänkta regler, om att nappa pÃ¥ det första som andra ger mig…

Räkna med att behöva ca 8 minuter för att läsa inlägget! Lite lÃ¥ngt kanske, men jag tror uppriktigt att det är värt att läsa…

Tolv dagar utan bloggande mitt i pågående #Blogg100-utmaning. Inte riktigt vad utmaningen gick ut på. I 34 dagar och med 34 inlägg höll det, sen hände något. En dag då fokus svek, ambitionen gav vika och annat prioriterades. Blev till två, till tre till…tolv! Bara så där. Första dagen fanns en bra förklaring och ursäkt, tyckte jag själv. Där och då. Men sen? Och egentligen kan jag fråga mig själv om det ens fanns det, den där första dagen? För vad var det EGENTLIGEN som hände som hade förmåga att göra det totalt omöjligt för mig att blogga? Inget. Helt ärligt. Egentligen inget.

IMG_0876

Jag lÃ¥g inte för döden – nej, ingen annan i min närhet heller – och inte heller pÃ¥ sjukhus med avsÃ¥gade händer, allmänt insnärjd i slangar eller med övervakningsmonitorer som inte tillät datoranvändning och uppkoppling mot nätet. Ingen höll heller fast mig, riktade en pistol mot min tinning och hotade mig för att jag tänkte tanken pÃ¥ att sätta mig och blogga. (Nej, makens smÃ¥ suckar och kommentarer räknas INTE! 😉 ) Jag kan faktiskt inte ens pÃ¥stÃ¥ att det fanns nÃ¥gra tekniska problem som hindrade det hela. Nada. Nichts. Bara mina egna ursäkter, mitt bristande mÃ¥lfokus – och uppenbarligen ändrade prioriteringar. Eller ork och lust? Eller vad det nu var…

Jag skulle med all sannolikhet kunna övertyga er alla om hur förklarligt, mänskligt, förståeligt och logiskt det var. Trots allt. Fullt begripligt och inget att skämmas och må dåligt över, eller gräva ner sig för. Jag skulle säkert, om ni hade tid att lyssna/läsa, till och med kunna få er att tycka att det var helt RÄTT! Jag skulle kunna se till att jag får stöd och support för att jag gjorde som jag gjorde. Så jag inte behöver tycka det var ett misslyckande. Ett svek mot mig själv, mina mål och ambitioner. Men det är ju inte poängen här. Inte avsikten med det här blogginlägget. Tvärtom.

Jag vill med det här inlägget fokusera på vad vi gör, när vi inte gör det vi sagt att vi ska göra, vad det leder till och hur vi kan förhålla oss till det på ett meningsfullt sätt. För det är faktiskt inte meningsfullt att vare sig leta ursäkter eller söka stöd för dessa… Tro mig. Ändå är det något vi människor gör konstant. Inte minst jag. Och vi är dessutom alla oerhört snabba att nappa på den kroken, så fort någon kastar ut betet.

– Ja, men guuuuud, jag förstÃ¥r preciiiiis! SÃ¥ skulle jag ocksÃ¥ ha gjort i den situationen! MÃ¥ inte dÃ¥ligt för det nu…

– Men stackare, det begriper ju vem som helst att det blev sÃ¥! Du är ju bara människa, sÃ¥ släpp det och gÃ¥ vidare…

– Äsch, shit happens! Värre har hänt!

Eller vad det nu är vi säger, när vi fastnat på kroken till någon annans ursäkter. Vad vi sällan tänker på, är att vi troligen projicerar våra egna tillkortakommanden, svikna mål och ambitioner, snarare än att stötta och supporta den vi säger det till.

För om vi tittar riktigt, riktigt ärligt på det, så är det sällan den sortens stöd vi behöver. Det för oss inte framåt. Gör oss inte starkare. Och det får oss faktiskt egentligen inte ens att må bättre. Inte innerst inne, där vi bär på vår egen sanning. Den vi aldrig kan lura oss själva på, helt och hållet. Vi VET om vi hade kunnat göra mer, bättre, annat o.s.v. Att vi hade kunnat fullfölja det vi sagt och nå vårt mål. Egentligen. Så även om det kanske känns bättre på utsidan att vi får förståelse för våra ursäkter, gräver det gropen djupare inom oss själva. Försvårar ytterligare till en annan gång. Är det den sortens support och stöd vi vill ha? Är det den sorten vi vill ge? Jag tror inte det.

För mig har det tagit tretton dagar att komma igen. Tretton dagar av ursäkter, rationaliserande, förnekelse, försvarsinställning, hopplöshetstankar, rättfärdigande, impulsivitet, fragmentering, offertänkande och begränsande tankar. För en sketen havererad bloggutmanings skull. En bloggutmaning!? Tänk då, om det gällt något verkligt viktigt och stort mål i mitt liv… Eller tänk om det var precis det, det gjorde?

Jag har passerat de flesta möjliga tankar och känslor du kan föreställa dig kopplat till det nyss nämnda, för att försöka hantera att jag faktiskt släppte mitt eget mÃ¥l med att blogga i 100 dagar. Det är helt ok för mig om du tycker det lÃ¥ter patetiskt. Onödigt. Det är ok för mig, om du fÃ¥r en impuls av att vilja ge mig lite stöd i form av att förmildra, förminska eller pÃ¥ annat sätt ”hjälpa mig” att se att det ju bara var en bloggutmaning…no big deal.

Det är ok, men det är inte vad jag vill ha och behöver. Den biten klarar jag bra själv, men är inte hjälpt av. Men det är ok, bara du förstÃ¥r att du dÃ¥ sväljer betet och kroken enbart för att hantera din egen Ã¥ngest, den över dina egna svikna mÃ¥l och drömmar och dina egna ”misslyckanden” längs vägen. För det handlar inte om mig längre, utan om dig själv i sÃ¥ fall… Dig och dina egna tillfällen i samma situation! Tufft, eller hur? Smaka pÃ¥ den en stund. Jag skriver det inte för att vara elak, okänslig eller kaxig. Jag skriver det för att det är min fulla övertygelse och för att jag vet att det finns bättre alternativ för oss bÃ¥da!

Så. Vad är det bättre alternativet, då? Ska vi inte vara empatiska, stötta varandra och visa förståelse? Jo, självklart. Men det stöd jag vill ha och behöver innerst inne, är att någon tror på mig, ser mina mål och drömmar som viktiga och värdefulla oavsett hur de ser ut. Någon som utgår från att om jag sagt att jag vill och siktar mot något, så är det troligen precis så. Även när jag tycks ha ändrat mig, inte vet hur jag ska ta mig förbi olika gupp och hinder eller påstår att målet tappat sin glans.

Givetvis finns tillfällen när jag faktiskt genuint och medvetet inser att jag satt ett mÃ¥l som inte alls var mitt eget egentligen, inte var viktigt och autentiskt, eller av nÃ¥gon anledning pÃ¥ djupaste allvar gÃ¥r i konflikt med viktigare mÃ¥l och drömmar jag har. Givetvis kan jag överge uppsatta mÃ¥l pÃ¥ 100% autentiska grunder och med ”no bullshit included”. Men väldigt sällan är det sÃ¥ det är, faktiskt. Snarare kan det i sÃ¥ fall vara, att jag inte haft det egentliga mÃ¥let tillräckligt tydligt framför mig när det sattes, och därför la fokus lite fel. Missade att zooma in pÃ¥ ”mÃ¥let bakom mÃ¥let”. Och det som behövs är att korrigera fokus snarare än att byta eller överge mÃ¥let.

Som med min bloggutmaning. Den var bÃ¥de viktig och autentisk för mig. Men kanske inte exakt sÃ¥ som jag först själv trodde. Jag hade satt upp en del regler som sÃ¥ här med lite distans mest var mentala konstruktioner, utan genuin förankring inombords. MÃ¥let blev därför alltmer skevt och svÃ¥rfokuserat för min egen inre syn, och dÃ¥ är det lätt att till slut helt tappa fokus. Inte som i en ursäkt, utan mer som en konsekvens. Nu när jag tagit mig förbi mina egna initiala reaktioner och känslor kring det hela och orkar se det som det verkligen är – utan ursäkter och annan bullshit – sÃ¥ vet jag att bloggutmaningen verkligen VAR ett autentiskt mÃ¥l för mig. Men inte de regler jag satte upp för den.

Det kändes som en kul och bra idé att försöka skapa mer dialog med läsare och samtidigt utmana mig själv med att lÃ¥ta dem komma med ämnen för dagen. Men egentligen lÃ¥g min ambition och mitt mÃ¥l pÃ¥ ett annat plan, som jag delvis sÃ¥g och delvis inte. Autentiskt var mÃ¥let med själva ihärdigheten i sig. Men det jag inte sÃ¥g var att det framför allt var kopplat till möjligheten att fÃ¥ bidra med sÃ¥dant jag själv finner intressant och meningsfullt att skriva om. AlltsÃ¥ betydligt mer ”egoistiskt och självcentrerat” kan man kanske tycka. Eller mer genuint, beroende pÃ¥ hur man väljer att se det.

För mitt ”mÃ¥l bakom mÃ¥let” med min närvaron i bloggosfären, är att ge mitt eget unika avtryck i frÃ¥gor som jag finner värda att reflektera kring. Delvis som en slags offentlig självterapi som gör att jag nÃ¥r längre i mina tankar och insikter, själv växer och tänjer gränser, och delvis i en förhoppning om att nÃ¥gon annan ska fÃ¥ med sig nÃ¥got pÃ¥ sin egen livsresa. Hela grejen med att inte själv välja ämne var alltsÃ¥ nÃ¥got som egentligen var mycket dÃ¥ligt förankrat i mig själv, den jag är och mitt eget syfte med bloggandet. Problemet var att jag inte sÃ¥g det. Och när jag kom till den punkt att nog mycket annat trängde sig pÃ¥, föll jag pÃ¥ eget grepp och gav upp. För att slippa göra det som kändes genuint meningslöst, gav jag alltsÃ¥ upp även mitt autentiska mÃ¥l…

Jag blandade ihop saker och såg inte där och då, vad som var fel. Vågade inte erkänna för mig själv och andra att mina egna regler nog inte varit grejen. För det kändes som ett misslyckande att släppa eftersom jag gått ut med dem själv helt frivilligt. Så jag försökte upprätthålla min egen bild av min egen bloggutmaning, för att inte tappa ansiktet utåt. Utan att ens våga ställa mig frågan om någon ens brydde sig. Mer än jag själv. Utan att våga titta på min egen målsättning på nytt och ställa mig själv frågan, vad som var genuint viktigt för MIG. Istället smet jag ur alltihop med alla tidigare nämnda tankar och känslor som följd. För någonstans visste jag att jag svek ett mål jag hade.

Jag förstÃ¥r om du kanske har svÃ¥rt att följa med här, men försök, för sÃ¥ här tror jag det ofta är för mÃ¥nga. Vi tappar bort oss själva i vÃ¥ra försök att leva upp till nÃ¥got som vi tror andra ser eller förväntar sig. VÃ¥r egen förmÃ¥ga till självbedrägeri kan vara enormt sofistikerad och svÃ¥r att genomskÃ¥da. Vi möter hinder, gupp pÃ¥ vägen eller fÃ¥r oförklarligt svÃ¥rt att fokusera pÃ¥ vÃ¥rt mÃ¥l. Och sÃ¥ börjar vi ifrÃ¥gasätta mÃ¥let. Hittar skäl att släppa det, eftersom vi inte längre ser klart. Och till sist kommer vi till en punkt när vi känner att vi liksom ger upp, och dÃ¥ kommer alla vÃ¥ra ursäkter, förnekelsen, rättfärdigandet, offerskapet, hopplöshetstankarna. Eller nÃ¥got annat som försöker ”hjälpa oss” att förhÃ¥lla oss och hantera det som inträffat. VÃ¥rt eget svek mot oss själva, det att vi fegat ur, inte kämpat vidare eller helgat den egna drömmen och det egna mÃ¥let. Trots att vi nÃ¥gonstans vet att vi hade kunnat…

Och det jag behöver få hjälp med, det stöd och den support jag behöver mest av allt, är nästan alltid att ställa in skärpan på nytt och hitta mitt genuina fokus. Så att jag ser mitt egentliga mål och vågar fortsätta tro på det. Vågar tro på mig själv och att jag kan nå de mål jag sätter upp. Även om vägen dit inte alltid blir som jag tänkt mig. Jag behöver varken andras krav, dömanden, förståelse eller sympatier. Inte att andra kommer med vare sig pekpinnar eller bidrar till mina egna ursäkter. Men jag behöver någon som har tillit till mig och min förmåga att kunna avgöra vad som är genuint och autentiskt viktigt i mitt eget liv och inte. Vilka mål som är äkta för mig och vad målet bakom målet är, när fokus hamnar fel.

projektcoachning

Så nästa gång du själv upptäcker att du släppt ett mål i ditt eget liv, lyssna till din egen inre röst och magkänsla. Inte till dina ursäkter, rättfärdiganden eller hopplöshetstankar. Vet du innerst inne att du svikit dig själv, betyder det bara att du också vet att du faktiskt kan mer! Att du KAN nå ditt mål. Sök sedan någon annan som också vet det. Som tror på DIG och inte på dina ursäkter. Och vill du vara en människa som verkligen ger andra stöd och support, var lite mindre snabb att hugga tag i betet av rättfärdiganden. Fråga istället om det var något genuint viktigt för personen, och hur du kan stötta hen för att hålla liv i målet.

Eller säg som teaterpedagogen Lisa Arenö, Add-action, som jag träffade pÃ¥ en kvinnlig nätverksträff sa – pÃ¥’t igen bara! Det kan mÃ¥nga gÃ¥nger räcka.

SÃ¥ nu är jag pÃ¥’t igen!

energi och kärlek
Annika