Våga vägra facebook

Jag har – faktiskt efter oväntat mycket vånda och beroendeliknande beslutsångest – vågat vägra facebook. Jag insåg till slut att det faktiskt inte tillför det jag behöver i mitt liv utan snarare hindrar mig från att förse mig med sådant jag genuint mår bra av och behöver. I alla fall där jag befinner mig i livet just nu. Här en liten lista på sådant:

  • somna in i tid och när jag är trött
  • äta på ett sätt där jag känner smaken och ser färgerna och inte bara skyfflar in något oidentifierat i munnen och sväljer
  • vara 100 % närvarande vid möten och umgänge med människor
  • tillåta blicken att vandra avslappnat i rummet eller omgivningen jag befinner mig i utan att i tid och otid tvingas fokusera skärpan på ett fladdrande text och bildflöde 30 cm från näsan ( vilket faktiskt är bevisat skadligt för synen som ”åldras” snabbare)
  • tänka klart en tanke och fördjupa den istället för att bara reagera och hasta vidare
  • dagdrömma fritt och ostört
  • fokusera fritt och ostört
  • bygga egna åsikter och värderingar genom källkritik, allmänt kritiskt tänkande i kombination med stillsam kontemplation och inte minst utifrån egna upplevelser av världen, människorna och sakerna runt omkring mig (snarare än att mer eller mindre oreflekterat konsumera andras i en aldrig sinande och ständigt växlande ström…)
  • vårda mina nära och viktigaste relationer
  • jämföra mig själv och mitt liv mindre med andra och andras
  • vara kreativ och skapande
  • ta hand om hus och hem och inte procastrinera tråkiga men nödvändiga sysslor i vardagen
  • motionera mera
  • vistas utomhus oftare och njuta av solen, fåglarnas kvitter, vindens sus
  • läsa böcker
  • själv fullt ut se och uppleva tillvarons guldkorn (snarare än att i tid och otid fota dem och sprida till andra…)

Beslutet att ta bort mitt konto har mer eller mindre fullständigt avskärmat mig från 486 släktingar, vänner och bekanta som jag i olika grad tidigare har haft mer eller mindre daglig kontakt med. Eller haft någorlunda ”koll på” i den betydelse som just sociala medier erbjuder detta. Jag har dock alltmer börjat ställa mig frågan vilken slags kontakt och vilken slags ”koll” det egentligen är man får via kanaler som facebook? Kvantitativt är det givetvis överlägset på många sätt, då det med relativt små medel knyter samman enormt många människor över både tid och rum och skapar en unik mosaik av fragment från deras vardag, intressen, åsikter, värderingar och informationshorisont.

Jag är på inget sätt blind för teknikens möjligheter och fördelar och helt klart kan det även skapa, upprätthålla och utveckla relationer lika väl som erbjuda information som underhållning. Ändå måste jag säga att de relationer som uppstår och upprätthålls på Facebook, åtminstone i mitt eget fall, inte riktigt landar i den del av mig som behöver kontakt med andra människor allra mest. Den delen av mig tar sig av någon anledning inte ut på Facebook hur mycket tid jag än spenderar där. Det finns en aspekt av att vara människa, en biologisk och social varelse av kött och blod, som helt enkelt inte låter sig upplösas och omvandlas till digital teknik hur extraordinär och intelligent den än är. Något går alltid förlorat. Jag går någonstans förlorad. Men jag kan givetvis inte säga att det är så för alla även om jag personligen håller det för relativt troligt.

Hur som helst har den insikten fått mig att ifrågasätta vad det gör med oss människor när vi ägnar mer och mer tid till det digitala livet via sociala medier. Å ena sidan bygger vi ihop världen digitalt under parollen att vi är just mer sociala, å andra sidan avskärmar vi oss från varandra socialt i den värld vi befinner oss i rent fysiskt. Vi ser inte varandra längre på riktigt när vi möts i ett rum, eller ens när vi sitter runt samma bord, samtidigt som vi tycks tro att vi bryr oss om varandra när vi stirrar på en skärm och skickar en snabb kommentar. Och visst, det är absolut inte omöjligt att det faktiskt är så emellanåt. Men troligtvis bara när det gäller ett begränsat antal människor och då främst de vänner och kontakter vi även har en väl grundlagd relation till i den nedkopplade och strikt ”biofysiska världen”. Och framför allt är det långt ifrån säkert att de band vi tror oss skapa på facebook kommer hålla för någonting när det verkligen gäller…

Med stor sannolikhet är våra relationer i snitt ungefär lika många som i alla tider, enligt forskaren och antropologen Robin Dunbar. Människans och hjärnans förmåga att hantera sociala relationer är begränsad och det absolut mest effektiva sättet att knyta an och stärka sociala band är genom smekningar och ömsint fysisk beröring. Utvecklingen av nära sociala relationer är helt enkelt beroende av denna frisättning av endorfiner. Citatet och bilden nedan är hämtad från en kort och läsvärd artikelDN.se om just detta.

Antalen går igen i allt från storleken på medeltida byar till hur moderna arméer är organiserade. De största grupperna bland apor är på 50 djur. När vi under evolutionen utökade antalet till 150 var vi tvungna att hitta mer tidsbesparande sätt att skapa och upprätthålla relationer än att putsa varandras päls.

– Först utforskade vi skrattet, sedan sång och dans och till slut språket, säger Robin Dunbar.

förmåga_sociala relationer

Helt säkert finns det många människor som hanterar sociala medier och det digitala livet betydligt bättre än jag uppenbarligen gjort, som därför nu valt att ta detta steg.

Det finns säkert människor som inte engageras på samma sätt eller känner omedveten ”press” att ge respons eller dela med sig eller bidra till flödet, och där det kanske inte alls går ut över andra behov eller de ”verkliga” relationerna. Men någonstans tror jag ändå att väldigt många går miste om något viktigt, eller i alla fall stör de naturliga biofysiska processerna och relationerna, genom att allt mer ägna tid åt samt leva livet i den digitala sfären. Så även om vi bortser från det som har med relationer att göra så finns det mycket som påverkas utan att man tänker på det. Kanske känner du igen något från min lista inledningsvis som du själv har försakat i någon grad pga facebook eller den ständiga uppkopplingen mot andra sociala medier?

Slutligen vill jag ödmjukt erkänna att jag förstås inte har tillräcklig vetenskaplig kunskap för att argumentera i detalj för mina påståenden –  säkert behövs även mycket mer tvärvetenskaplig forskning inom området innan vi vet vad det egentligen gör med oss människor – och jag vill verkligen inte skriva någon på näsan. Men för min personliga del har jag inte lust att riskera det jag tror går förlorat när vi försöker omvandla det genuint mänskliga samspelet till ettor och nollor eller när vi väljer att se världen via en skärm istället för som den är runt omkring oss. 

Jag gör aldrig några definitiva uttalande om hur framtiden blir, men just nu har jag i alla fall helt stängt ner mitt facebookkonto för att på nytt verkligen se hur världen ser ut offline. Och förhoppningsvis i ännu högre grad också uppleva den på riktigt.

energi och kärlek
Annika

En förlorad självbild att sörja – del 2

Om du tillhör dem som läste mitt förra blogginlägg häromdagen, så förstår du att jag befinner mig i en slags kris. Inte en stor kris kanske, som när man drabbas av en yttre händelse som kastar omkull hela ens liv. Som ett verkligt dödsfall eller en skilsmässa eller liknande. Men en liten kris. Och långt ifrån obetydlig. Har du inte läst det förra inlägget råder jag dig att börja där, eller helt enkelt använda din tid till något annat just idag, än att läsa vidare det här blogginlägget. Det blir liksom inte helt meningsfullt, tror jag? Men du gör som du vill, så klart!

Hur som helst. En mindre kris. Å ena sidan fungerar jag relativt normalt och har inga egentliga problem att hantera vardagen. Å andra sidan har jag många inre stressymptom och drabbas av återkommande vågor av oväntade och plötsliga känslor och tankar som väller fram inom mig tillsynes obefogat. Det känns lite som om hela tillvaron gungar. Jag är stundtals fysiskt och mentalt jättetrött och har svårt att hålla ihop mig själv som vanligt. Allt runt omkring mig känns lite allmänt overkligt och illusoriskt. Jag är ju en sådan som räcker till ekar spöklikt i mitt huvud… Om jag bara prioriterar rätt, väljer rätt och gör rätt så räcker jag till…räcker till…till…till…

echo

Men nej, jag är inte en sådan som räcker till. Och jag kan inte fortsätta ha det som utgångspunkt att sträva mot heller, i mina egna ansträngningar att hantera livets utmaningar. För om jag har det kommer jag alltid fastna i nya analyser av vad jag eventuellt gjorde fel, vad jag skulle gjort annorlunda, hur jag kan lära mig prioritera ”bättre”, vad jag behöver utveckla hos mig själv och så vidare, för att vara den där som räcker till. Mitt rätta jag. Den jag är. Men nej. NEJ! STOPP!

Jag räcker inte till. Inte för allt jag vill och allt jag möts av. Självklart inte, tänker du kanske nu. Det kan ingen göra. Nej, så har nog även jag tänkt. Det kan ingen göra. Men lika fullt har det känts som om jag nog ändå borde kunna. På nå’t sätt, om jag bara… Och så börjar det om, oavsett vad jag tänkt. Planerandet. Strukturerandet. Försöken att prioritera klokt och avvägt. Värdera. Välja vad är viktigt och mindre viktigt. Vad är akut och mindre akut. Ta kontroll. Vara en aktör. Ta ansvar för situationen. Inte vara ett offer, inte tycka synd om mig själv. Jada, jada, jada, jada…jodå, jag kan det där i teorin. Och många gånger även i verkligheten. Jag säger inte att något av det där är dåliga strategier eller förmågor att använda sig av. Jag säger bara att de inte kan göra att jag alltid räcker till.

Helt säkert räcker jag till väldigt många gånger och för fantastiskt mycket, det förnekar jag inte. Men långt ifrån jämt eller för allt. Och det är inte ens jag som avgör när jag räcker till, egentligen. Det är alldeles för mycket runt omkring mig som kan sammanfalla på ett sätt som jag inte kan styra över. Liksom det finns många värderingar, drömmar och ambitioner som flyter upp inom mig i olika situationer, utan att jag i förväg kan hindra det. Det bara finns där och visar sig, ibland som objudna gäster och ibland som välbekanta vänner. Och jag räcker inte till för dem alla, i alla lägen. En och en i taget, ja visst. Några stycken parallellt, inga problem. Men ibland trängs de samtidigt av olika anledningar, drar åt olika håll och kräver sitt just här och nu. Då räcker jag inte till. Något inom mig eller utanför mig blir lidande hur jag än gör. Och jag måste leva med det.

Live-with-it

Jag tittar på min egen självbild av att räcka till, en sista gång. En bild som så ofta de senaste 5-10 åren kommit på skam och varit allt svårare att upprätthålla trots mina ansträngningar. Ändå har jag hållit kvar vid den krampaktigt. Sträckt på mig framför den inre spegeln, tagit mig själv i kragen, sminkat mig lite grann för att förbättra anletsdragen, försökt le, peppat mig själv när jag misslyckats eller försökt vara snäll mot mig själv när huvudet hängt oroväckande. Eller snarare mot bilden av mig själv ”som en som räcker till”. Och så tagit nya tag. Allt utom att ifrågasätta självbilden. Allt utom att tänka, ”-Ja, men jag räcker ju inte till. Jag är ju inte en sådan som räcker till för allt.”

Tills nu då, när jag plötsligt sett att jag faktiskt inte ens ser på mig själv så längre. Den självbilden är faktiskt död. Men den var inte begraven och sörjd. Och därför inte heller utbytt ordentligt. Jag tror dock att de senaste dagarna i alla fall har tagit hand om begravningen ordentligt. En del fina inre tal hölls och några tårar har fällts. Jag har tyckt synd om mig själv och även varit stundtals både arg och ledsen. Tyckt livet känts orättvist. Jag har ju försökt och kämpat så hårt och länge för att räcka till. Är det här tacken? Död och begraven? Vart ska jag ta vägen nu och vad ska jag göra härnäst? Vågar jag ens titta i spegeln längre… Vad kommer jag få se?

IMG_4093

Jo, det vågar jag. Men bilden är ännu väldigt suddig. Hur ser jag ut när jag inte ens i min egen värld är en som räcker till för allt jag vill och möts av? Är det någon jag kan tycka om förbehållslöst? Är det någon jag är villig att vara? Vad behöver jag lära mig istället, som fungerar bättre än det gamla och utgår ifrån att jag faktiskt inte räcker till? Ja, som ni ser är frågorna många. Och faktiskt lite nyfikna och spännande.

Vem vet, det kanske finns oanade möjligheter i att vara en sådan som inte räcker till? Bara jag har vant mig. Jag är villig att ha tillit till att det är så. Just nu räcker det för mig.

energi och kärlek
Annika

P.S. Vill du skicka kondoleanser så här i samband med att ”begravning” just skett, så uppskattar mitt nya rätt vilsna jag, med all säkerhet en enkel liten kommentar här i bloggen. <3 D.S.

#Blogg100 nr 41 – Omtanke

Tycker du ibland att det är svårt att visa omtanke, även fast du verkligen skulle vilja? Även fast impulsen kommer, så hindrar något dig och håller dig tillbaka? Så tror jag det kan vara för många ibland, åtminstone är det så för mig. Men vad beror det på? Hur kan något genuint positivt och kärleksfullt ändå ibland vara så svårt?

Ja, det är sån’t jag går och tänker på just idag. Personligen har det här, när jag själv drabbats av det, nog mest handlat om mod. Eller bristen på detsamma i rädslan att bli avvisad, stå där naken och blottad i ren vilja att bidra och ge av mig själv utan att veta om det kommer tas emot. Rädd att någon ska tänka ”vem tror hon att hon är, då?”.

Detta med omtanke, viljan att bidra och vår medmänsklighet är något som jag skrivit om många gånger förr, ur lite olika synvinklar, t.ex. här och här och här. Mitt eget sätt att bli modigare är helt enkelt att öva på att göra det som känns obekvämt ändå. Visa tillit till andra och inte döma dem eller deras reaktioner i förväg. Våga vänta och se, istället. Hittills har jag faktiskt i princip aldrig upplevt några negativa konsekvenser, trots att det sannerligen kan kännas just obekvämt, att ta det där spontana första steget till visad omtanke.

Hur tänker du kring det här? Eller är det bara jag som upplever att det inte alltid är helt okomplicerat?

energi och kärlek
Annika

 

 

 

#Blogg100 nr 40 – Tacksam

Idag har jag haft värsta migränanfallet.

Det var länge sedan sist, och jag hade nästan glömt hur illa man mår och hur däckad man blir. När kroppen säger ifrån och tar över, är det verkligen inte mycket man kan göra. Jag tycker det är bra att bli påmind om det ibland. Påmind om min egen sårbarhet och dödlighet, så man inte riskerar hybris liksom… 😉

Så mitt i eländet är jag alltså ändå tacksam. Tacksam att jag har en kropp som kan bli sjuk och ett huvud som kan göra så ont att jag knappt kan tänka. Jag är helt allvarlig och inte alls ironisk. För någonstans är det bra att bli påmind. Även om jag inte strävar efter att bli vare sig sjuk eller må dåligt i sig. Men när det händer inser jag hur tacksam jag ändå är.

Tacksam för varje dag jag mår bra. Varje dag jag får leva och andas. Tacksam att jag finns till och kan få migrän… Och dubbelt tacksam när det väl går över.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 38 – En sista påskbild

Ja, då är påskfirande och påskledighet snart över för den här gången.

Det har varit lugnt, skönt och avslappnat tillsammans med familjen och delar av släkten. Nu när jag väl kommit hem har jag kunnat uppdaterat gårdagens blogg med de bilder som jag inte lyckades ladda upp från främmande dator igår… Du kan ta del här, av det härliga förmiddagsljuset vårpromenaden bjöd på som gjorde mig så lyrisk!

Jag målade till och med ett litet sött påskägg igår, vilket får bli mitt enda bidrag till bloggen idag. För än tänker jag behålla känslan ett tag till av både påskledighet och kravlöshet. Även när det gäller min återupptagna #Blogg100-utmaning… Andra må vara på nr 51/100 inlägg medan jag pga mina egna utlagda villovägar endast är på nr 38. Men jag har ingen ambition att göra annat än följa mitt eget hjärta den här gången. Och det säger mig att idag blir det varken pretentiöst eller långt – men det blir!

Här får ni en söt och glädjefull bild i form av min sons händer runt mitt eget målade påskägg, som han absolut ville ha. 🙂

IMG_1620energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 37 – Laddat batterierna

Sitter vid lånad dator hos en syster i Sollentuna. Maken har somnat i soffan och sonen sitter i stilla förnöjsamhet och spelar Ipad och snaskar påskgodis. Ute kvittrar fåglarna glatt och vi har varit ute på en ljuvlig försommarpromenad under förmiddagen. Inga krav eller måsten och ett tempo som ligger nära noll. En variant av perfekt ledighet med andra ord.

Jag tog så härliga bilder i det vackra förmiddagsljuset… Snacka om att få ladda batterierna!

IMG_1558

IMG_1595IMG_1597

IMG_1598Får du chans att ladda dina batterier?

Glad Påsk alla! 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 36 – Påskfirande

Just nu befinner jag mig i Storstockholmsområdet för att fira påsk med mina syskon och deras familjer.

Det blir ett välbehövligt avbrott från vardagsbestyren med jobb och allmänt familjepusslande. För även om vi är en liten familj finns det alltid olika saker som ska planeras med hänsyn till de övrigas behov och önskemål. Det har sin charm förstås och det mesta är både önskat och självvalt. Men ändå gör det gott att bara åka bort tillsammans ibland, utan annat mål än att umgås och bara vara och ta dagen lite som den kommer. Och inte minst,när det även innebär att få träffa lite av den övriga släkten.

Så i år blir det en påsk i storstan! Hur firar du själv?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 35 – På’t igen bara

Hur hanterar du gupp och hinder på vägen mot dina egna mål? Eller när du upptäcker att du vikt av vägen mer eller mindre helt på egen hand? Eller när målet du satt upp plötsligt tappat sin glans? Om detta har jag bestämt att det här blogginlägget ska handla. Helt självvalt och alltså utanför min uppsatta bloggutmanings tänkta regler, om att nappa på det första som andra ger mig…

Räkna med att behöva ca 8 minuter för att läsa inlägget! Lite långt kanske, men jag tror uppriktigt att det är värt att läsa…

Tolv dagar utan bloggande mitt i pågående #Blogg100-utmaning. Inte riktigt vad utmaningen gick ut på. I 34 dagar och med 34 inlägg höll det, sen hände något. En dag då fokus svek, ambitionen gav vika och annat prioriterades. Blev till två, till tre till…tolv! Bara så där. Första dagen fanns en bra förklaring och ursäkt, tyckte jag själv. Där och då. Men sen? Och egentligen kan jag fråga mig själv om det ens fanns det, den där första dagen? För vad var det EGENTLIGEN som hände som hade förmåga att göra det totalt omöjligt för mig att blogga? Inget. Helt ärligt. Egentligen inget.

IMG_0876

Jag låg inte för döden – nej, ingen annan i min närhet heller – och inte heller på sjukhus med avsågade händer, allmänt insnärjd i slangar eller med övervakningsmonitorer som inte tillät datoranvändning och uppkoppling mot nätet. Ingen höll heller fast mig, riktade en pistol mot min tinning och hotade mig för att jag tänkte tanken på att sätta mig och blogga. (Nej, makens små suckar och kommentarer räknas INTE! 😉 ) Jag kan faktiskt inte ens påstå att det fanns några tekniska problem som hindrade det hela. Nada. Nichts. Bara mina egna ursäkter, mitt bristande målfokus – och uppenbarligen ändrade prioriteringar. Eller ork och lust? Eller vad det nu var…

Jag skulle med all sannolikhet kunna övertyga er alla om hur förklarligt, mänskligt, förståeligt och logiskt det var. Trots allt. Fullt begripligt och inget att skämmas och må dåligt över, eller gräva ner sig för. Jag skulle säkert, om ni hade tid att lyssna/läsa, till och med kunna få er att tycka att det var helt RÄTT! Jag skulle kunna se till att jag får stöd och support för att jag gjorde som jag gjorde. Så jag inte behöver tycka det var ett misslyckande. Ett svek mot mig själv, mina mål och ambitioner. Men det är ju inte poängen här. Inte avsikten med det här blogginlägget. Tvärtom.

Jag vill med det här inlägget fokusera på vad vi gör, när vi inte gör det vi sagt att vi ska göra, vad det leder till och hur vi kan förhålla oss till det på ett meningsfullt sätt. För det är faktiskt inte meningsfullt att vare sig leta ursäkter eller söka stöd för dessa… Tro mig. Ändå är det något vi människor gör konstant. Inte minst jag. Och vi är dessutom alla oerhört snabba att nappa på den kroken, så fort någon kastar ut betet.

– Ja, men guuuuud, jag förstår preciiiiis! Så skulle jag också ha gjort i den situationen! Må inte dåligt för det nu…

– Men stackare, det begriper ju vem som helst att det blev så! Du är ju bara människa, så släpp det och gå vidare…

– Äsch, shit happens! Värre har hänt!

Eller vad det nu är vi säger, när vi fastnat på kroken till någon annans ursäkter. Vad vi sällan tänker på, är att vi troligen projicerar våra egna tillkortakommanden, svikna mål och ambitioner, snarare än att stötta och supporta den vi säger det till.

För om vi tittar riktigt, riktigt ärligt på det, så är det sällan den sortens stöd vi behöver. Det för oss inte framåt. Gör oss inte starkare. Och det får oss faktiskt egentligen inte ens att må bättre. Inte innerst inne, där vi bär på vår egen sanning. Den vi aldrig kan lura oss själva på, helt och hållet. Vi VET om vi hade kunnat göra mer, bättre, annat o.s.v. Att vi hade kunnat fullfölja det vi sagt och nå vårt mål. Egentligen. Så även om det kanske känns bättre på utsidan att vi får förståelse för våra ursäkter, gräver det gropen djupare inom oss själva. Försvårar ytterligare till en annan gång. Är det den sortens support och stöd vi vill ha? Är det den sorten vi vill ge? Jag tror inte det.

För mig har det tagit tretton dagar att komma igen. Tretton dagar av ursäkter, rationaliserande, förnekelse, försvarsinställning, hopplöshetstankar, rättfärdigande, impulsivitet, fragmentering, offertänkande och begränsande tankar. För en sketen havererad bloggutmanings skull. En bloggutmaning!? Tänk då, om det gällt något verkligt viktigt och stort mål i mitt liv… Eller tänk om det var precis det, det gjorde?

Jag har passerat de flesta möjliga tankar och känslor du kan föreställa dig kopplat till det nyss nämnda, för att försöka hantera att jag faktiskt släppte mitt eget mål med att blogga i 100 dagar. Det är helt ok för mig om du tycker det låter patetiskt. Onödigt. Det är ok för mig, om du får en impuls av att vilja ge mig lite stöd i form av att förmildra, förminska eller på annat sätt ”hjälpa mig” att se att det ju bara var en bloggutmaning…no big deal.

Det är ok, men det är inte vad jag vill ha och behöver. Den biten klarar jag bra själv, men är inte hjälpt av. Men det är ok, bara du förstår att du då sväljer betet och kroken enbart för att hantera din egen ångest, den över dina egna svikna mål och drömmar och dina egna ”misslyckanden” längs vägen. För det handlar inte om mig längre, utan om dig själv i så fall… Dig och dina egna tillfällen i samma situation! Tufft, eller hur? Smaka på den en stund. Jag skriver det inte för att vara elak, okänslig eller kaxig. Jag skriver det för att det är min fulla övertygelse och för att jag vet att det finns bättre alternativ för oss båda!

Så. Vad är det bättre alternativet, då? Ska vi inte vara empatiska, stötta varandra och visa förståelse? Jo, självklart. Men det stöd jag vill ha och behöver innerst inne, är att någon tror på mig, ser mina mål och drömmar som viktiga och värdefulla oavsett hur de ser ut. Någon som utgår från att om jag sagt att jag vill och siktar mot något, så är det troligen precis så. Även när jag tycks ha ändrat mig, inte vet hur jag ska ta mig förbi olika gupp och hinder eller påstår att målet tappat sin glans.

Givetvis finns tillfällen när jag faktiskt genuint och medvetet inser att jag satt ett mål som inte alls var mitt eget egentligen, inte var viktigt och autentiskt, eller av någon anledning på djupaste allvar går i konflikt med viktigare mål och drömmar jag har. Givetvis kan jag överge uppsatta mål på 100% autentiska grunder och med ”no bullshit included”. Men väldigt sällan är det så det är, faktiskt. Snarare kan det i så fall vara, att jag inte haft det egentliga målet tillräckligt tydligt framför mig när det sattes, och därför la fokus lite fel. Missade att zooma in på ”målet bakom målet”. Och det som behövs är att korrigera fokus snarare än att byta eller överge målet.

Som med min bloggutmaning. Den var både viktig och autentisk för mig. Men kanske inte exakt så som jag först själv trodde. Jag hade satt upp en del regler som så här med lite distans mest var mentala konstruktioner, utan genuin förankring inombords. Målet blev därför alltmer skevt och svårfokuserat för min egen inre syn, och då är det lätt att till slut helt tappa fokus. Inte som i en ursäkt, utan mer som en konsekvens. Nu när jag tagit mig förbi mina egna initiala reaktioner och känslor kring det hela och orkar se det som det verkligen är – utan ursäkter och annan bullshit – så vet jag att bloggutmaningen verkligen VAR ett autentiskt mål för mig. Men inte de regler jag satte upp för den.

Det kändes som en kul och bra idé att försöka skapa mer dialog med läsare och samtidigt utmana mig själv med att låta dem komma med ämnen för dagen. Men egentligen låg min ambition och mitt mål på ett annat plan, som jag delvis såg och delvis inte. Autentiskt var målet med själva ihärdigheten i sig. Men det jag inte såg var att det framför allt var kopplat till möjligheten att få bidra med sådant jag själv finner intressant och meningsfullt att skriva om. Alltså betydligt mer ”egoistiskt och självcentrerat” kan man kanske tycka. Eller mer genuint, beroende på hur man väljer att se det.

För mitt ”mål bakom målet” med min närvaron i bloggosfären, är att ge mitt eget unika avtryck i frågor som jag finner värda att reflektera kring. Delvis som en slags offentlig självterapi som gör att jag når längre i mina tankar och insikter, själv växer och tänjer gränser, och delvis i en förhoppning om att någon annan ska få med sig något på sin egen livsresa. Hela grejen med att inte själv välja ämne var alltså något som egentligen var mycket dåligt förankrat i mig själv, den jag är och mitt eget syfte med bloggandet. Problemet var att jag inte såg det. Och när jag kom till den punkt att nog mycket annat trängde sig på, föll jag på eget grepp och gav upp. För att slippa göra det som kändes genuint meningslöst, gav jag alltså upp även mitt autentiska mål…

Jag blandade ihop saker och såg inte där och då, vad som var fel. Vågade inte erkänna för mig själv och andra att mina egna regler nog inte varit grejen. För det kändes som ett misslyckande att släppa eftersom jag gått ut med dem själv helt frivilligt. Så jag försökte upprätthålla min egen bild av min egen bloggutmaning, för att inte tappa ansiktet utåt. Utan att ens våga ställa mig frågan om någon ens brydde sig. Mer än jag själv. Utan att våga titta på min egen målsättning på nytt och ställa mig själv frågan, vad som var genuint viktigt för MIG. Istället smet jag ur alltihop med alla tidigare nämnda tankar och känslor som följd. För någonstans visste jag att jag svek ett mål jag hade.

Jag förstår om du kanske har svårt att följa med här, men försök, för så här tror jag det ofta är för många. Vi tappar bort oss själva i våra försök att leva upp till något som vi tror andra ser eller förväntar sig. Vår egen förmåga till självbedrägeri kan vara enormt sofistikerad och svår att genomskåda. Vi möter hinder, gupp på vägen eller får oförklarligt svårt att fokusera på vårt mål. Och så börjar vi ifrågasätta målet. Hittar skäl att släppa det, eftersom vi inte längre ser klart. Och till sist kommer vi till en punkt när vi känner att vi liksom ger upp, och då kommer alla våra ursäkter, förnekelsen, rättfärdigandet, offerskapet, hopplöshetstankarna. Eller något annat som försöker ”hjälpa oss” att förhålla oss och hantera det som inträffat. Vårt eget svek mot oss själva, det att vi fegat ur, inte kämpat vidare eller helgat den egna drömmen och det egna målet. Trots att vi någonstans vet att vi hade kunnat…

Och det jag behöver få hjälp med, det stöd och den support jag behöver mest av allt, är nästan alltid att ställa in skärpan på nytt och hitta mitt genuina fokus. Så att jag ser mitt egentliga mål och vågar fortsätta tro på det. Vågar tro på mig själv och att jag kan nå de mål jag sätter upp. Även om vägen dit inte alltid blir som jag tänkt mig. Jag behöver varken andras krav, dömanden, förståelse eller sympatier. Inte att andra kommer med vare sig pekpinnar eller bidrar till mina egna ursäkter. Men jag behöver någon som har tillit till mig och min förmåga att kunna avgöra vad som är genuint och autentiskt viktigt i mitt eget liv och inte. Vilka mål som är äkta för mig och vad målet bakom målet är, när fokus hamnar fel.

projektcoachning

Så nästa gång du själv upptäcker att du släppt ett mål i ditt eget liv, lyssna till din egen inre röst och magkänsla. Inte till dina ursäkter, rättfärdiganden eller hopplöshetstankar. Vet du innerst inne att du svikit dig själv, betyder det bara att du också vet att du faktiskt kan mer! Att du KAN nå ditt mål. Sök sedan någon annan som också vet det. Som tror på DIG och inte på dina ursäkter. Och vill du vara en människa som verkligen ger andra stöd och support, var lite mindre snabb att hugga tag i betet av rättfärdiganden. Fråga istället om det var något genuint viktigt för personen, och hur du kan stötta hen för att hålla liv i målet.

Eller säg som teaterpedagogen Lisa Arenö, Add-action, som jag träffade på en kvinnlig nätverksträff sa – på’t igen bara! Det kan många gånger räcka.

Så nu är jag på’t igen!

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 34 – Vintermörkret

Den här gången har jag fått bloggpassningen av Stefan Adriansson, och jag  tackar förstås så hemskt mycket för hjälpen med min #Blogg100-utmaning! 🙂

Det är ovanligt tidigt vår i år känns det som. Hela vintern här i Umeå har varit ganska snöfattig och redan i mars var den mesta snön faktiskt borta. Det har inte varit särskilt mycket kyla heller att tala om. Och framför allt inte nu under vårvintern. Men vintermörkret är förstås ganska konstant och oberoende av väderleken på dessa breddgrader.

Möjligen kan man säga att det blir ännu mörkare när snön och kylan lyser med sin frånvaro. Och jag är ingen större vän av vintermörker såvida det inte kompenseras av just den fantastiska vita norrlandssnön och nattens klara, nästan magiska, månljus. Oj, vilka upplevelser jag haft till det sceneriet förresten. Fast då främst ute i vårt hus på landet, när vi bodde där året runt och jag hade hästar på gården. Det finns få saker som slår en månskensritt, barbacka på ett 1,70 cm stort och varmt halvblod som dansar fram i lugn, samlad galopp med ett härligt knarrande i snön från hovarna. Ja, eller säkert duger vilken annan häst som helst också, men dessa två pållar är i alla fall de jag haft mina upplevelser med. 🙂

Gardie och Zegill

Nu har vi dock nyss ställt om till sommartid, vilket gör att dagen omedelbart blir längre och ljusare. Men alla är inte lika förtjusta över detta konstlade försök att manipulera tiden. Det har jag förstått via sociala medier. Själv njuter jag dock obehindrat trots förskjutningen, och har inga större problem att komma upp på morgonen. Och att njuta av vårsolen lite längre in på kvällstimmarna tackar jag ju inte heller nej till.

Hopps ni som läser har det bra och njuter av vårsolen och ljuset som är alltmer stadigt på intåg! Tänk, snart har vi ljust dygnet runt här uppe i norr. Det ni! 🙂

energi och kärlek
Annika