Avslut av blogg och hemsida!

Inom kort kommer jag att helt stänga ner den här bloggen och hemsidan till förmån för något nytt och mer i fas med hur mitt liv ser ut idag. Det känns både rätt och spännande och är något som på ett vis känns lite högtidligt. Medvetna och aktiva avslut har aldrig varit min starka sida. Men det är något jag behöver bli bättre på, så det här ingår i min träning.

Och det är ju så det är. Livet består av ständig avslut och nystarter längs tillvarons vindlande väg. De är ofta helt anspråkslösa och går oss tyst förbi, samtidigt som de inte sällan markera något stort som faktiskt är värt att fira. För fira ska man! Å ena sidan kan man förstås argumentera för att allt på ett övergripande plan är ett enda stort livsprojekt med olika tillfälliga resmål och rastplatser. Inget märkvärdigt med det. Å andra sidan kan man givetvis lika gärna dela in livet i olika faser, som i sig kan ses som unika projekt med start och slut som bör firas. inte sörjas. Firas. Fast projekt och projekt egentligen. Jag tycker nog det är ett alldeles för mekaniskt sätt att se på livets magi och allt smått och stort vi människor företar oss under den tid vårt eget liv pågår. Trots att jag slänger mig med begreppet själv, van projektledare som jag är.

Hur som helst har jag beslutat att just verksamheten Coachamig.nu strax ska gå i graven. Det har varit fantastiska år med många spännande möten, upplevelser, insikter och erfarenheter. Jag har även hunnit satsa på egen kompetensutveckling som coach och kompletterat min grundutbildning med flertalet kurser med Dr Maria Nemeth (CA) och Academy for Coachning Excellence’ coach training program, i svenskt samarbete med Gaia Leadership, Stockholm. Fantastiska kurser och ett växande för livet som jag gått till stor del för min egen personliga utvecklings skull. Men givetvis har de avspeglat sig även i min kontakt med klienter inom coachningen. Även om de sista två åren har inneburit mindre tid just för att ta på mig coachuppdrag. Jag har helt enkelt prioriterat annat högre än bisysslan som coach, med några få undantag – ni vet vilka ni är! Kärlek till er.

En slags slutlig vändpunkt för mig kom när jag insåg att det här med coachning trots allt inte var något som jag successivt tänkte satsade mer och mer på, för att kanske så småningom helt avsluta livet som löneanställd. Jag minns det exakta tillfället så väl. Det var när jag blev kontaktad för eventuella uppdrag av ett stort Stockholmsföretag med internationell koppling inom utbildning, coachning och ledarskap, som hittat mig via LinkedIn och ringde upp. De sökte norrlandsförlaga coacher i ett större uppdrag över längre tid. Men istället för att spontant jubla och tänka ”yes, vad spännande” – vilket är så typiskt mig i grunden – kände jag till min egen förvåning att ”nej, det här är inget jag ska kliva på”. Och så såg jag istället snabbt till att referera uppdraget vidare till andra jag visste skulle göra ett helt fantastiskt jobb.

Men var kom det där ifrån, helt plötsligt och oväntat? Jag är ju den som alltid vill hoppa på saker och utvecklas vidare med nya utmaningar? Och även när jag inte vill det, brukar mitt mänsklig bekräftelsebehov åtminstone initialt hoppa in och påstå att jag vill. Allt för känslan av att få säga ”- JA!” och därmed motta omgivningens uppskattning och tacksamhet. I alla fall för en liten stund. Bekräftelsebehov. Ett oerhört förrädiskt personlighetsdrag som ständigt gäckar mig både i yrkeslivet och privat. Även om det blir allt mindre med åren. Hade någon frågat mig sekunden innan det oväntade samtalet, hade jag hur som helst garanterat gladeligen resonerat som om det vore ett drömerbjudande. Nåt jag bara gick och väntade på. För så har min spontana reaktion varit vid mer eller mindre alla tidigare uppdragsförfrågningar och möjligheter inom området. Vad var annorlunda den här gången? Jag ville väl utveckla min coachingverksamhet?

Som coach vet jag att vi människor ofta tvekar, ångrar oss eller tycks ändra uppfattning när vi står där vid gränsen till att ta ännu ett kliv på vägen mot något genuint viktigt för oss. Särskilt om det är något som kräver lite mer av oss och kanske riskerar att påverka fler områden av vårt liv, eller hur vi disponerar vår tid och vårt fokus. Det finns en osynlig gräns mellan det vi gör i våra tankar och i vår obegränsade fantasi, och det vi gör i verkligheten. Den gränsen är lurig och kan många gånger ställa till det för oss. Och det kan verkligen vara svårt att avgöra helt på egen hand vad som sker. Smiter man p.g.a. motståndet man möter när en fantasi och dröm ska göras till verklighet, eller är det verkligen så att man kanske satt ett mål som inte är genuint förankrat inombords, i de egna livsintentionerna? I de här situationerna är det för övrigt få saker som slår tillgången till en bra coach – vare sig man själv är coach eller inte. Så lite paradoxalt var det ju att jag så starkt kände ett nej, just till ett coachuppdrag… Ändå visste jag att detta inte var något så kallat aptjatter. Det var bara ett tyst och lugnt ”-Nej.” inombords. Jag hann till och med reflektera förvånat över det redan där och då, medan jag pratade.

Om det aptjatter som kan uppstå i situationer när man ska ta klivet framåt mot ett mål man satt upp, har jag tidigare skrivit om här för den intresserade. Och om hur det kan vara när vi sviker våra egna mål här eller när vår uthållighet sätts på prov här. Jag har även bloggat om drivkraft/motivation samt om vårt obegränsade jag och inte minst om meningen med livet samt vad det ibland kan innebära att släppa taget om bilden av sig själv.

Alla dessa blogginlägg och fler därtill har på olika sätt betydelse för det som hände där och då, när jag insåg i djupet av mitt hjärta att ”- Nej, jag ska inte ta fler coachuppdrag just nu. Kanske inte alls, faktiskt.” Det är inte det jag ska använda mig själv och min tid till. Jag ska inte hålla kvar vid bilden av att det är det jag vill. Att det är det jag hoppas kunna utveckla mer av i framtiden.

Och där och då visste jag, att allt var precis som det skulle vara. Jag kan säga nej. Till och med till detta som jag tycker är så fantastiskt på många sätt, och som jag haft så stor hjälp av själv och i många lägen verkligen älskat och funnit meningsfullt att vara en del av. Inte ens det behöver vara något jag säger ja till. Försöker finna utrymme för. Inte ens att jag är bra på det, och verkligen har firat innerligt och äkta med mina klienter, behöver vara ett skäl att säga ja. Jag kan säga nej, och det är helt okej.

Just den där vändpunkter var för en längre tid sen nu. Och egentligen är det lätt i efterhand att se att jag var på väg dit. Bloggen har delvis varit misskött de senaste åren, jag hade redan tidigare valt att kliva av coachagenturen jag varit med i, och jag sökte inte själv uppdrag på samma sätt. La inte ut krokar eller byggde nätverk som förr. Kände inget sug eller riktigt behov längre. Det var bara det där tydliga ”nejet” som hade saknats. Så nu står jag här vid ett offentligt avslut av den här verksamheten och den här bloggen. Redo att mentalt släppa taget helt och gå vidare med andra delar av mitt liv och mig själv, inför alla som eventuellt bryr sig – vilket i de flesta sammanhang faktiskt brukar vara färre än man inbillar sig. 🙂

När släppte du själv taget om något senast som varit en del av dig själv och ditt liv – berätta gärna hur det var. Gärna både det bra och det jobbiga!

Och sist av allt – TACK för att du varit en del av detta oavsett om det varit som kund, klient, coachkollega, bloggbesökare eller stöttande vän alternativt familjemedlem!

no less no limit

Annika

Våga vägra facebook

Jag har – faktiskt efter oväntat mycket vånda och beroendeliknande beslutsångest – vågat vägra facebook. Jag insåg till slut att det faktiskt inte tillför det jag behöver i mitt liv utan snarare hindrar mig från att förse mig med sådant jag genuint mår bra av och behöver. I alla fall där jag befinner mig i livet just nu. Här en liten lista på sådant:

  • somna in i tid och när jag är trött
  • äta på ett sätt där jag känner smaken och ser färgerna och inte bara skyfflar in något oidentifierat i munnen och sväljer
  • vara 100 % närvarande vid möten och umgänge med människor
  • tillåta blicken att vandra avslappnat i rummet eller omgivningen jag befinner mig i utan att i tid och otid tvingas fokusera skärpan på ett fladdrande text och bildflöde 30 cm från näsan ( vilket faktiskt är bevisat skadligt för synen som ”åldras” snabbare)
  • tänka klart en tanke och fördjupa den istället för att bara reagera och hasta vidare
  • dagdrömma fritt och ostört
  • fokusera fritt och ostört
  • bygga egna åsikter och värderingar genom källkritik, allmänt kritiskt tänkande i kombination med stillsam kontemplation och inte minst utifrån egna upplevelser av världen, människorna och sakerna runt omkring mig (snarare än att mer eller mindre oreflekterat konsumera andras i en aldrig sinande och ständigt växlande ström…)
  • vårda mina nära och viktigaste relationer
  • jämföra mig själv och mitt liv mindre med andra och andras
  • vara kreativ och skapande
  • ta hand om hus och hem och inte procastrinera tråkiga men nödvändiga sysslor i vardagen
  • motionera mera
  • vistas utomhus oftare och njuta av solen, fåglarnas kvitter, vindens sus
  • läsa böcker
  • själv fullt ut se och uppleva tillvarons guldkorn (snarare än att i tid och otid fota dem och sprida till andra…)

Beslutet att ta bort mitt konto har mer eller mindre fullständigt avskärmat mig från 486 släktingar, vänner och bekanta som jag i olika grad tidigare har haft mer eller mindre daglig kontakt med. Eller haft någorlunda ”koll på” i den betydelse som just sociala medier erbjuder detta. Jag har dock alltmer börjat ställa mig frågan vilken slags kontakt och vilken slags ”koll” det egentligen är man får via kanaler som facebook? Kvantitativt är det givetvis överlägset på många sätt, då det med relativt små medel knyter samman enormt många människor över både tid och rum och skapar en unik mosaik av fragment från deras vardag, intressen, åsikter, värderingar och informationshorisont.

Jag är på inget sätt blind för teknikens möjligheter och fördelar och helt klart kan det även skapa, upprätthålla och utveckla relationer lika väl som erbjuda information som underhållning. Ändå måste jag säga att de relationer som uppstår och upprätthålls på Facebook, åtminstone i mitt eget fall, inte riktigt landar i den del av mig som behöver kontakt med andra människor allra mest. Den delen av mig tar sig av någon anledning inte ut på Facebook hur mycket tid jag än spenderar där. Det finns en aspekt av att vara människa, en biologisk och social varelse av kött och blod, som helt enkelt inte låter sig upplösas och omvandlas till digital teknik hur extraordinär och intelligent den än är. Något går alltid förlorat. Jag går någonstans förlorad. Men jag kan givetvis inte säga att det är så för alla även om jag personligen håller det för relativt troligt.

Hur som helst har den insikten fått mig att ifrågasätta vad det gör med oss människor när vi ägnar mer och mer tid till det digitala livet via sociala medier. Å ena sidan bygger vi ihop världen digitalt under parollen att vi är just mer sociala, å andra sidan avskärmar vi oss från varandra socialt i den värld vi befinner oss i rent fysiskt. Vi ser inte varandra längre på riktigt när vi möts i ett rum, eller ens när vi sitter runt samma bord, samtidigt som vi tycks tro att vi bryr oss om varandra när vi stirrar på en skärm och skickar en snabb kommentar. Och visst, det är absolut inte omöjligt att det faktiskt är så emellanåt. Men troligtvis bara när det gäller ett begränsat antal människor och då främst de vänner och kontakter vi även har en väl grundlagd relation till i den nedkopplade och strikt ”biofysiska världen”. Och framför allt är det långt ifrån säkert att de band vi tror oss skapa på facebook kommer hålla för någonting när det verkligen gäller…

Med stor sannolikhet är våra relationer i snitt ungefär lika många som i alla tider, enligt forskaren och antropologen Robin Dunbar. Människans och hjärnans förmåga att hantera sociala relationer är begränsad och det absolut mest effektiva sättet att knyta an och stärka sociala band är genom smekningar och ömsint fysisk beröring. Utvecklingen av nära sociala relationer är helt enkelt beroende av denna frisättning av endorfiner. Citatet och bilden nedan är hämtad från en kort och läsvärd artikelDN.se om just detta.

Antalen går igen i allt från storleken på medeltida byar till hur moderna arméer är organiserade. De största grupperna bland apor är på 50 djur. När vi under evolutionen utökade antalet till 150 var vi tvungna att hitta mer tidsbesparande sätt att skapa och upprätthålla relationer än att putsa varandras päls.

– Först utforskade vi skrattet, sedan sång och dans och till slut språket, säger Robin Dunbar.

förmåga_sociala relationer

Helt säkert finns det många människor som hanterar sociala medier och det digitala livet betydligt bättre än jag uppenbarligen gjort, som därför nu valt att ta detta steg.

Det finns säkert människor som inte engageras på samma sätt eller känner omedveten ”press” att ge respons eller dela med sig eller bidra till flödet, och där det kanske inte alls går ut över andra behov eller de ”verkliga” relationerna. Men någonstans tror jag ändå att väldigt många går miste om något viktigt, eller i alla fall stör de naturliga biofysiska processerna och relationerna, genom att allt mer ägna tid åt samt leva livet i den digitala sfären. Så även om vi bortser från det som har med relationer att göra så finns det mycket som påverkas utan att man tänker på det. Kanske känner du igen något från min lista inledningsvis som du själv har försakat i någon grad pga facebook eller den ständiga uppkopplingen mot andra sociala medier?

Slutligen vill jag ödmjukt erkänna att jag förstås inte har tillräcklig vetenskaplig kunskap för att argumentera i detalj för mina påståenden –  säkert behövs även mycket mer tvärvetenskaplig forskning inom området innan vi vet vad det egentligen gör med oss människor – och jag vill verkligen inte skriva någon på näsan. Men för min personliga del har jag inte lust att riskera det jag tror går förlorat när vi försöker omvandla det genuint mänskliga samspelet till ettor och nollor eller när vi väljer att se världen via en skärm istället för som den är runt omkring oss. 

Jag gör aldrig några definitiva uttalande om hur framtiden blir, men just nu har jag i alla fall helt stängt ner mitt facebookkonto för att på nytt verkligen se hur världen ser ut offline. Och förhoppningsvis i ännu högre grad också uppleva den på riktigt.

energi och kärlek
Annika

Ditt liv avgörs på 5 sekunder – vad gör du åt det?

Idag vill jag dela med mig av ett av de absolut bästa coachtips jag någonsin tagit till mig för egen del, och som verkligen varit livsavgörande. Minst sagt. Och det kommer även kunna förändra ditt liv totalt. Jag lovar!

Redan 2010 när jag stötte på coaching för första gången genom ett mentorsprogram för chefer som jag fick förmånen att gå, hade jag länge känt ett extremt behov av att få växa. Inuti. Som många i 35-40-årsåldern genomgick jag en fas i livet som ställde många frågor på sin spets. Mitt intresse för personlig utveckling och den eviga jakten på ”meningen med livet” låg liksom ständigt högt på den personliga inre agendan.

De där första riktiga småbarnsåren låg bakom mig, karriären hade börjat ta fart och både ekonomin och familjelivet var stabilt. Perfekt timing för att börja fundera över om riktningen var den rätta, alltså. Eller? Varför kan man inte bara i det läget sitta nöjd och åka med, njuta av farten? Ja, det gjorde jag ju ofta förstås, men samtidigt kröp ändå frågorna in under huden på mig. Vem är jag? Egentligen. Vad vill jag? Egentligen. Varför finns jag här? Egentligen.

Jag uttryckte det redan då till min mentor Anna Åberg, som att min själ hade skoskav. Och jag hade nog mer rätt än jag själv anade i den metaforen, då när jag sa det. För jag har senare fått bekräftat att det var spot on när jag snubblade över ett Ted Talk med fantastiska Mel Robbins, som sedan dess är ett av mina absoluta favoriter. Det var här jag fann det kanske mest avgörande coachtipset man kan ge någon som vill förändra något i sitt liv.

Så var så goda – ta knappt 20 minuter av ditt liv så kommer du förstå vad jag menar.  Du har 5 sekunder på dig, så bara gör det!

Och för dig som inte orkar se klippet får du här en jättekort summering av de viktigaste bitarna genom några korta citat från klippet. Men jag rekommenderar dig verkligen att se det för att insikten av dess fulla innebörd ska sjunka in!

To parent yourself means it’s your job to make yourself do the crap you don’t want to do, so you can be everything your supposed to be!

Anything that is a break from your routine, is going to require force.

It’s the routine that’s killing you.

When you feel stuck or dissatisfied in your life, it’s a signal that one of your most basic need in life isn’t met. It’s your need for exploration. Everything grows for your entire life, your cells regenerate, your hair, your nails… And your soul needs exploration and growth. And the only way you’ll getting it, is by forcing yourself to be uncomfortable!

Och så själva essensen ”The 5 second rule”:

You have only 5 seconds to marry an impulse with an action before the emergency break is killing the idea! Your problem isn’t the ideas, it’s you killing them by not taking action.

energi och kärlek
Annika

Lesson learned

Många månader utan en uppdatering av bloggen. Ibland går tiden fort. Eller snarare så prioriterar man olika saker i olika perioder av livet som sig bör. Vissa saker kan helt enkelt uppta mer fokus än annat. 🙂

istid

Sedan mina tre senaste blogginlägg om hur det kan vara att förlora självbilden av att räcka till har hur som helst en hel del vatten runnit under broarna. Såväl utomhus som inombords. Idag har jag förlikat mig med det som ett tag fick mig att känna hur marken under mig rämnade. Insikten att jag oavsett hur väl jag än planerar, prioriterar, väljer eller förebygger så kan jag inte alltid räcka till som jag önskar. Om det sen beror på att just jag har för höga krav och ambitioner eller en alltför orealistisk önskan om min egen förträfflighet eller om det bara är så för en del eller kanske alla, låter jag vara osagt.

Förlikat mig har jag i alla fall. Och en del nya strategier för att hantera utmanande situationer tar form. För det är ju trots allt så att det vi väljer att inte se kan vi inte heller göra så mycket åt. Medan det vi ser för vad det är åtminstone erbjuder oss en – oftast flera – möjligheter att agera konstruktivt.

En bra sak med alltihop är att jag faktiskt inte dömer mig själv själv lika hårt längre när jag ser att saker inte kommer gå ihop eller jag räcka till som jag önskar. Vilket i sig sparar mig en hel del värdefull energi och gör att jag faktiskt klarar mer än jag annars skulle ha gjort med min gamla strategi. Alltså den som utgick från att jag borde räcka till på något sätt om jag bara ansträngde mig nog. Dessutom sparar det energi att även låta andra människor glänsa och bidra i ännu högre grad än jag kanske tillät tidigare?

Så det är lite paradoxalt faktiskt, som med så mycket annat här i livet som rör vårt sätt att fungera och hantera olika saker. När jag släppte taget om en önskebild av mig själv som inte var sann och istället såg hur det egentligen låg till, fick jag bättre grepp om verkligheten och kunde använda mer av mina egna autentiska resurser. Dessutom till kanske det som är allra viktigast för just mig?

Lesson learned.

lessons-learned

Energi och kärlek
Annika

 

En förlorad självbild att sörja – Del 3 ”En ny början”

Kanske har du läst mina två senaste inlägg här på bloggen som möjligen varit tillsynes privata snarare än professionella. Var nu den gränsen går? De har handlat om hur det är att förlora självbilden av att räcka till. Och att först kanske inte ens vilja se att jag gjort det, men sedan göra det och sakta börja sörja och ta det till sig. Acceptera och lägga grogrunden för något nytt. Något som utgår ifrån frågor som:

Om jag inte räcker till, vem är jag då? Hur ser jag ut utan den delen av självbilden? Kan jag känna tillit och kärlek till den jag ser ändå?

Mitt val att skriva om detta i min coachblogg har varit flera. Att jag tycker om att skriva och finner det läkande i sig är en sak, men varför här och så öppet? Varför blotta min egen vilsenhet och personliga kris och känsla av otillräcklighet på en professionell arena? Särskilt som jag är coach och väl jobbar med andras personliga utveckling? Ska coacha dem mot sina egna mål och drömmar och förbi sina inre och yttre hinder. För det är vad jag gör och älskar att göra. Bland mycket annat förstås, då coachingverksamheten bara är en liten del av min tillvaro.

Sedan jag utbildade mig till professionell coach vi SHIFT i Umeå och sedan gick ett antal av dr Maria Nemeths djupt omvälvande coachutbildningar (ges här i Sverige via Gaia Leadership om du själv är intresserad), så är coaching och att vara coach alltid en stor del av mitt liv. Där på vägen mot att leva autentiskt och livsbejakande.

Jag tror att jag och du som läser det här är ganska lika, egentligen. Möjligen i olika faser på livets resa och med olika utmaningar vi står inför i nuet. Men ändå i grunden rätt lika. Så om något jag går igenom kan bidra till dig på din egen resa mot ditt eget bästa liv, är det värt att skriva om.

Så därför har jag just nu valt att skriva om det oerhört jobbiga i att förlora en självbild som jag själv försökt hålla fast vid. En självbild skriver jag. För vi bär alla med oss många självbilder parallellt. Så det här har aldrig handlat om att jag förlorat hela bilden av mig själv på något vis, eller tappat bort vem jag är i mina egna ögon helt och hållet.

Att bejaka livet är för mig att bejaka allt jag har inom mig och allt jag själv eller livet har lagt på mig i lager runt om mig, på gott och ont. Såväl privat som professionellt. Allt det är en del av livet och mig själv. Just nu. Jag kan bejaka det eller förneka det. Jag kan se det och göra något av det eller blunda för det och ändå släpa det med mig, till begränsad nytta för mig själv och mitt liv. Ju mer jag vågar se och ta ansvar för desto mer autentiskt kan jag leva vare sig det är i det ljusa eller det mörka och svåra.

Om man anknyter till den psykologiska modellen Joharis fönster, hade en del av det som jag själv tidigare såg genom mina egna tillgängliga fönsterrutor liksom försvunnit.  Men jag hade ändå fortsatt kämpa för att upprätthålla det, som en del av min egen fasad utåt. Helt enkelt för att jag inte tagit till mig, att min egen självbild som tillräcklig inte stämde längre. Jag vill ju så gärna räcka till. Och det smärtar så mycket att inte göra det.

Joharis-fönster

Så när jag tittade på mig själv fanns inte längre ”Annika som räcker till för det hon vill och behöver” kvar, inom mitt eget synfält. En bild jag faktiskt själv haft väldigt länge och som även fungerat rätt väl – och som tidigare mycket väl kan ha varit relativt korrekt – hade någonstans i verklighetens tumult de senaste åren gått förlorad. Utan att jag hittills velat se det och ta ansvar för det.

toomuch

Bilden ägs av Coachamig.nu och får ej kopieras utan tillstånd.

Istället har jag låtsats inför mig själv som vi människor så ofta gör. Vilket i längden blir rätt ohållbart, helt enkelt för att en bild är en bild och inte nödvändigtvis hela sanningen. Och om ”sanningen” är en annan och jag ändå kämpar eller agerar utifrån min egen begränsade eller felaktiga bild, och upprättade fasad, så kan beteende och strategier bli ganska destruktiva till slut. Så man kan väl säga att verkligheten kom ikapp, kanske? Eller att min egen självbild förändrats i relation till mina egna drömmar, mål och värderingar samt förutsättningar och möjligheter i stunden. Oerhört smärtsamt och obekvämt att acceptera, men helt säkert något gott och nödvändigt på sitt sätt.

Så var står jag nu då, i allt detta? Så här ett par veckor efter att jag såg att jag förlorat självbilden av att räcka till och tog mig an vad det betyder för mig själv, mitt liv och där jag är just nu.

Till att börja med har den första vilsenheten och akuta chocken av att på allvar ta till sig denna insikt lagt sig och jag har hunnit sörja en del. Jag har insett och accepterat att jag upprätthållit en fasad både utåt och inåt för att slippa se hur det är. För det andra har jag börjat titta på vad som finns kvar, vem jag är utifrån detta och vad det betyder för mig själv och mitt förhållningssätt till min situation.

Ibland har jag känt mig yr och bottenlös, som om det här bara inte går att acceptera, jag MÅSTE ju kunna räcka till? Jag är ju en sådan som gör det. Om jag bara… Ja, ni förstår. Och ibland har jag accepterat att ”nej, jag gör nog inte det och så är det faktiskt ibland” och ändå känt mig tillitsfull och nyfiken på hur det här ska bli, vad det kan leda till som blir bättre.

Jag gillar metaforer, även om de förstås aldrig kan bli detsamma som verkligheten eller till 100% återge vad man menar. Men kanske man skulle kunna likna det här vid att sminka av sig efter en hård dags arbete (ja, ni som känner mig vet nu att jag inte är någon makeup-expert, då jag sällan sminkar mig – men bortse från det nu!) eller efter en avslutad teaterföreställning? Den där kanske slitna, lite mer grådaskiga och färglösa nunan tittar fram. Blottar sig med alla sina rynkor, ojämnheter, plitor och flammigheter. Blinkar mot en utan lyster och de vackra kontraster som maskara, ögonskugga highligts, roughe och läppglans nyss gav. Eller vad det nu var.

Det som nyss var en invand spegelbild som mötte min blick varje gång jag gick förbi en spegel eller passerade ett blänkande skyltfönster, är i alla fall borta. Det tar ett tag att åter vänja mig och känna igen mig själv. Uppskatta de där nakna och subtila karaktärsdragen som tillåter livets spår att manifestera sig i det egna jaget. Se att där finns en bra grund, såväl för en helt avskalad och osminkad typ av skönhet som för en ny och roligare och mer ändamålsenlig makeup, om så önskas. En självbild anpassad för andra uppgifter och som lyfter fram ens inre glöd på nya och oväntade sätt.

Ja, något sådant kanske. Hur som helst mår vi ju alla bättre av en positiv och verklighetsnära självbild, än av en negativ och världsfrånvänd. Och jag har turen att ha många underbara människor i min omgivning som både ger mig värdeull feedback och nödvändig support, när jag riskerar att hamna i en alltför negativ syn på mig själv. Andra ser det jag inte ser (enligt Johari fönster) och jag kan få syn på saker om mig själv som tidigare varit en blind fläck. Ökad tillit till mig själv och andra gör att behovet av fasaden  minskar. Och helt nya delar av mig själv blir synliga, till och med sådana som tidigare var dolda både för mig själv och andra. Min självbild och min offentliga arena blir på så sätt en allt större del av mitt ”Johari fönster”.

Det hela blir lite som en ny början. Vilket jag är övertygad om leder till att jag på sikt kan leva ett ännu mer autentiskt och tillitsfullt liv. Så som jag vill.

Trots att jag ibland inte räcker till.

energi och kärlek på din egen resa
Annika

En förlorad självbild att sörja

Jag försöker närma mig en sorg inom mig. Det bär emot. Enormt mycket, bär det emot. Jag vill inte gå dit, inte se den, kännas vid den eller ta på den. Inte bli bekant med den för då tvingas jag se det jag behöver sörja. Jag vill helt enkelt inte komma i kontakt med det jag försöker hålla ifrån mig. Jag har därför lagt massor av energi på att slippa. Har det hjälpt mig? Nej.

Igår var det dags för en av de årliga coachkonferenser jag försöker ta mig tid att delta vid, tillsammans med resten av de associerade coacherna inom SHIFT. Det brukar vara mycket givande och kompetenshöjande dagar. Så som det i regel är när man blir utmanad att tänja på sina gränser för vad som är bekvämt i både kropp och knopp. Och det brukar finnas mycket kärlek, värme och tillit i gruppen. Igår var inget undantag.

Shiftljus

Fotograf Katarina Sjöström

Coaching är ett fantastiskt sätt att uppnå sina egna mål och drömmar. Men även utmärkt för personlig utveckling i allmänhet. Och inom coaching säger man ibland att man inte kan coacha någon förbi inre hinder som man inte själv upplevt och lyckats passera. Vilket är något helt annat än att ha varit med om samma saker eller förstå sig på ämnet coachingen rör sig kring. Jag är övertygad om att det stämmer. Så vill jag bli en framgångsrik coach som bidrar till andras växande, får jag helt enkelt se till att möta mina egna weak spots, hang ups, ömma tår och rädslor. Men aj, vad det kan göra ont och oj, vad jobbigt det är!

Igår var inget undantag. Tack vare den tillit jag känner till alla de som var på konferensen vågade jag dock som klient i coachingövningarna närma mig ett för mig just nu brännhett ämne. Min egen självbild. Fast jag trodde till en början själv det hela mest handlade om att hitta balans och en praktiskt genomförbar strategi, i en tid som åter igen har många områden som var för sig skulle kunna sluka hela mig. Om jag inte ser upp. Jag tror många människor befinner sig där emellanåt. I alla fall de som är företagsamma med många strängar på sin lyra, har lätt att engagera sig helhjärtat och dessutom besitter starka egna drivkrafter, höga ambitioner och många drömmar.

Min egen utmaning i livet just nu är att jag som enda anhörig boende i samma del av landet, vill finnas för min pappa i vardagen. Han är änkeman sedan 2012 och lider av en demenssjukdom som accelererar, stundtals i otakt med vårdplaneringar och andra saker som tillstöter. Ännu har inte ett annat boende gått att ordna, så han bor fortfarande ensam hemma. Det riktigt svåra är att en sådan sak som en nära anhörigs behov av stöd och omsorg, är extremt svårt att planera och parera när det går fort och svänger än hit än dit. Även om kommunen och hemsjukvården gör ett bra jobb, är det ändå de anhöriga som har ständig jour. Dessutom är det något i alla fall jag vill kunna ställa upp med, för att inte en kär förälder ska behöva lida av ångest och alltför svår nedstämdhet på ålderns höst.

Samtidigt som detta tar alltmer tid och fokus i mitt medvetande, har jag just tagit ytterligare ett spännande kliv i karriären och gått in som utvecklingsledare och chef inom det kommunala, parallellt med fortsatt coachingverksamhet som bisyssla samt både visst föreningsliv och en del annat frivilligt socialt och helt ideellt arbete. Bl.a. för utsatta grupper och människor här i mitt eget lokalsamhälle, vilket känns angeläget i dessa tider.

I grunden vill jag naturligtvis också först och främst vara en kärleksfull maka till en sedan många år driftig egenföretagare, samt inte minst en närvarande förälder till en älskad son som just börjat tredje klass. Att hinna med vänner och diverse små hobbies och intressen ibland, är ju inte heller helt fel. Och så har jag som alla självklart behov av att hinna ta hand om mig själv när det gäller kost, motion, sömn och allmän återhämtning. Ja, allt som allt räcker det till och blir över, kan man säga. Så det var inget långskott att tänka att jag kunde ha glädje av lite coaching för att styra upp det hela, sortera vad som var viktigast och hitta någon slags egen acceptans för mina prioriteringar och val. Annars blir man ju till slut handlingsförlamad.

jobbigt

Hur som helst, det som först i mina egna ögon handlade om att hitta konkreta åtgärder, handlingsplaner eller strategier för att hantera tillvaron just nu, landade tack vare fantastisk och kärleksfull coaching i något mycket, mycket djupare. (Tack, Lina, om du läser!) Något som jag inte själv ville se, men som ändå är nödvändigt för att allt det andra på sikt skall gå att hantera. Eller förhålla sig till på ett sunt och livsbejakande sätt. Trots det delvis svåra.

Det jag fick syn på efter ihärdigt och smärtsamt tittande in i mig själv – vilket under en lång och plågsam stund var ett totalt blankt mörker på grund av att aptjattret var så högt att jag inte hade åtkomst till något alls längre – var faktiskt en sorg som jag inte velat släppa fram. Helt enkelt för att det vore detsamma som att erkänna och se det jag behövde sörja. Och nej, det var inte sorgen efter min mamma som gick bort för tidigt i cancer 2012, som dök upp på nytt. Vilket i och för sig också var en period som ledde till nyttig men smärtsam utveckling, vilket jag bl.a. skrivit om här i min mer privata Too-ticki-blogg samt i ett tidigare blogginlägg om förluster här.

Men, nej, det som trädde fram var en obearbetad sorg efter en förlorad självbild. Bilden av mig som som ”tillräcklig” har någonstans gått förlorad och ersatts av en smärtsam insikt om min egen otillräcklighet. Så smärtsam att jag förnekat det, trängt undan det och gjort allt jag kan för att bevisa för mig själv att det inte stämmer. Det handlar bara om planering, val och prioriteringar. Men aldrig om mig eller att jag vore otillräcklig. Det går att få balans och räcka till. Det måste gå! För hur ska jag annars kunna leva?

En del av detta har jag också skrivit om tidigare i min privata Too-ticki-blogg, i inlägget ”Kalla mig gärna Miss Lyckad!”. Men att misslyckas är en sak. Det handlar om det jag gör. Och även om det varit extremt svårt för mig som är en ”presterare”, bara att släppa denna ständiga vilja att lyckas och börja se mig som fullt duglig oavsett tillfälliga resultat, så har inte det alls varit i samma liga som det jag fick syn på igår. Nej, det tog plötsligt en ny och djupare dimension som jag inte varit redo att titta närmare på. Livsfarligt. Så aptjattret har snällt skyddat mig med olika argument och strategier.

planAMen igår såg jag till slut, att det jag faktiskt kämpade emot som om det gällde livet för att inte behöva ta det till mig, redan ändå fanns där. Nämligen det krassa faktum att jag faktiskt på ett plan redan vet att jag ÄR otillräcklig. Och då handlar det inte längre om att jonglera, planera, balansera eller prioritera. Det handlar inte om att lära sig se misslyckanden som ett lärande och ett tillfälligt resultat. Det handlar enbart om att acceptera.

Hur jag än gör och hur mycket jag än övar och utvecklas, så kommer det finnas situationer då jag inte kommer räcka till på det sätt jag vill. Antingen för att jag faktiskt vill mer än vad som är möjligt i förhållande till den fysiska verkligheten, eller för att den fysiska verkligheten möter mig med fler utmaningar än vad jag någonsin kommer kunna hantera, på det sätt jag skulle önska.

Där någonstans dog självbilden, alltså. Låt vara att det kanske till vissa delar var en illusion av min egen utvecklingspotential eller av verkligheten. Men lika fullt en självbild. Död. Borta.

Jag är alltså otillräcklig och vet om det. Men jag har inte tagit mig tid att sörja och se vad som finns på andra sidan sorgen. Istället har jag försökt behålla självbilden och haft som utgångspunkt att det handlar om att acceptera eventuella utmaningar och tillfälliga tillkortakommanden som steg på vägen att lära av och växa med. ”Egentligen är jag tillräcklig, men jag är på en utvecklingsresa där jag måste få misslyckas ibland.” Köra i diket. Inte vara perfekt. Inte alltid duktig. Typ. Det har jag accepterat och haft glädje av att inse. För egentligen var jag ju ändå tillräcklig, innerst inne. Någonstans. Men nu står jag här och ser att jag inte kan hålla kvar ens vid den självbilden. Poff. Borta.

poff

Jag ser att jag bär på en obearbetad sorg, som hindrar mig vidare. Och kommer man inte vidare kan man bara använda sina gamla strategier. Bara lyssna till sina gamla tankar, varav många är apor som tjattrar sitt lögnaktiga men välmenande tjatter i tron att det gör mig något gott. Nej, jag måste ta min sorg på allvar nu. Orka och våga vara i detta ett tag som en villig klient. Våga titta på det i omgångar och vänja mig. Sörja färdigt och bli klar med den gamla döda självbilden för att kunna släppa in något nytt. Något annat. Som jag ännu inte vet vad det är.

Jag skulle snabbt kunna hitta på något. Någon bra teori, eller välfriserad klokskap. Sådant kan jag och är bra på. Men det skulle inte hjälpa mig på sikt. Jag måste vänta. Vänta och se vad som kommer härnäst. Inifrån. Där visheten bor. Där mitt verkliga jag finns. Som inte hänger på en tillfällig självbild.

Jag hatar att inte veta vad, dock. Jag vill veta. Det ger mig trygghet. Och jag är otålig och vill vidare. Men jag tänker försöka låta det komma som det är, även om det tar tid. Jag ska öva på att vara obekväm så länge som det behövs, här i min otillräcklighet. (Sa jag att jag hatar det? Jo, jag tror jag skrev det nyss. Behövde dock skriva det igen så ni som eventuellt läser verkligen förstår hur extremt MYCKET jag hatar det…)

skript

Inför sådant här hjälper det varken att vara coach eller något annat. Inför livet och oss själva är vi alla lika och det finns inga genvägar. Men jag är villig att känna tillit till mig själv och livet ändå, och ser fram emot den dag jag helhjärtat kan fortsätta vandra vidare i full acceptans inför min egen otillräcklighet. På riktigt. Inte bara som något vackert jag säger eller låtsas för att känna mig tillräcklig. Utan på riktigt. Det är vad coaching kan handla om och leda till. Det ni.

(Fast tills dess ger jag mig själv frihet att verkligen hata att vara så här obekväm. 😉 )

energi och kärlek
Annika

Aptjatter och gorillavrål

Jag vill börja med att säga att jag har haft ett bra liv, de dryga 43 år jag hittills levt. Och jag ser fram emot många ännu bättre år i livet framöver.

Jag tror dock att mitt liv i mångt och mycket har fungerat ungefär som de flesta andra människors. Det har kantats av mål och drömmar som aldrig blivit av. De har antingen känts ouppnåeliga, blivit ersatta av nya innan de hunnit förverkligas eller på något mystiskt sätt falnat och tappat sin glans. Inte alla givetvis, men i ärlighetens namn väldigt många. Onödigt många. Så här i backspegeln skulle man nästan kunna säga, att mina egna första 40 år i livet mest trampades där på slumpens och tillfälligheternas väg. Trots att jag tyckte jag hade ambitioner och gjorde allt jag förmådde. En väg som ödet tycktes ha förberett åt mig. Eller i alla fall en väg som var nödvändig att gå, som kändes realistisk och ansvarsfull att välja och fullt logisk och rationell att ta i varje vägskäl.

vägval

För det är i princip så jag sett det. Det har inte varit några dramatiska val, där jag medvetet upplevt att jag övergivit någon stor dröm eller förkastat mina mål med sorg och smärta. Nej, ofta tvärtom faktiskt. Det har gått skrämmande lätt och känts fullkomligt naturligt många gånger att sakta förminska mig själv och mina drömmar. Om inte direkt, så åtminstone efter ett tag. Till och med både praktiskt och nästan skönt att få släppa, fokusera om och gå vidare. Mot nya mål som ligger längre fram och som ännu inte blivit så krävande att helga.

Och har tankarna på det mål eller den dröm jag släppt någon gång gjort sig påminda och försiktigt försökt göra sig hörda på nytt, har jag haft gott om goda förklaringar och ursäkter till varför det blev som det blev. Varför jag gjort som jag gjort. Och människor runt omkring mig har verkligen gett mig både stöd och förståelse.

Det var väl inte så konstigt att det blev så. Klart du gjorde rätt. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Släpp och gå vidare.

Och så vidare. Så det har varit ganska lätt, faktiskt. Lätt att ge upp mina mål och drömmar, en efter en längs vägen, och istället fokusera på det riktiga livet som ska hanteras… Känner du igen dig?

Under grundskoltiden var jag en duktig elev med goda resultat, till exempel. Jag var både flitig och skötsam och tyckte dessutom om att vara det. Jag kände mig stolt och såg framför mig att jag skulle bli något stort eller göra något spännande av mitt liv, jag visste bara inte riktigt vad. Drömmen fanns där någonstans, men målen var lite suddiga som för så många andra ungdomar. Goda betyg visste jag förstås skulle vara värdefullt, liksom att välja en bred linje på gymnasiet.

Men under det mer krävande gymnasiet blev det allt svårare att motivera mig att bita ihop som förr, inte minst när jag plötsligt blev kär. Så från att ha fokus på studier och goda resultat för att kunna nå en framtida dröm, lät jag pluggandet bli alltmer sekundärt. Inte så att jag misskötte mig, men jag hade kunnat så mycket mer om jag vetat vad jag strävade efter, och om jag inte lyssnat så mycket till mina egna ursäkter när det blev jobbigt och krävde ansträngning. Ursäkter som att ”jag kan ju inte hjälpa att jag är så kär”, ”det spelar ingen roll hur just det här provet går, för jag vet ju ändå inte om jag kommer behöva just det här ämnet/betyget längre fram”, ”jag är bara ung en gång och måste ju få ha roligt också” och så vidare, och så vidare.

studenten

Så istället för att gå ut med toppbetyg som jag alldeles säkert hade kapacitet till, gick jag bara ut med mycket goda betyg. Vilket kanske inte låter som något att gräma sig över. Men faktum är att det ändå på något vis satte ribban för många nya liknande beteenden. Det har kunnat gälla träning, hälsa/övervikt, äventyrslusta, karriärambitioner eller helt vanliga småsaker i vardagen.

Drömmar har alltså funnits inom mig, men ursäkter och bortförklaringar har smugit sig på när svåra beslut eller verkliga kraftansträngningar har krävts.

Jag tränar inte så mycket som jag kulle vilja för det tar för mycket tid från familjen – och så har jag ju gamla fotbollsskador som försvårar…

Det är inte så konstigt att jag är överviktig när jag har mina hormoner som spökar och dessutom har jag fått barn och är faktiskt snart 40 år…

Jag har inte gjort det och det eftersom jag tagit ansvar för andra saker…

Karriär har aldrig varit särskilt viktigt för mig, huvudsaken jag trivs…

Mitt hallprojekt har gått i stå, därför att jag har så mycket annat att göra…

Ja, du förstår kanske hur bra ursäkter och förklaringar jag har lyssnat till. Och fortfarande lyssnar på om jag inte ser upp eller får hjälp att få syn på det. Det jag vet idag som jag inte visste förr, är att i 99 % av fallen är inte det här min egen uppriktiga röst som talar till mig. Det är bara ett riktigt aptjatter som håller till där inne i mitt huvud. Och emellanåt ett och annat riktigt skrämmande gorillavrål. Det är mina rädslor och invanda tankemönster som försöker skydda mig. Antingen från besvikelser och smärta, eller från förändring och det okända.

IMG_1223

Men genom att lyssna på mina ursäkter och förklaringar förminskar jag mig själv, mina drömmar, möjligheter och mål redan på förhand. Så idag gör jag allt jag kan för att tysta ner dessa röster och verkligen titta på vad det är jag egentligen vill på riktigt, innerst inne. Som om jag hade precis alla möjligheter i världen och all tid och kraft som behövdes. Sen testar jag det som jag tycker känns nog intressant och utvärderar hur det blev i verkligheten. Ja, inte alltid förstås, men oftare och oftare i takt med att jag blir modigare.

Och det behöver inte handla om några extrema äventyr, raketforskningsprojekt eller världsförändrande aktioner, för att göra skillnad i mitt eller ditt eget liv. I mitt eget fall kan det vara att faktiskt fullfölja ett viktminskningsprogram från 109 kg till 75 kg, att skapa tid och utrymme för att fortsatt ta hand om hälsan, att våga värdesätta mig själv och söka det där jobbet jag lockas av samt begära den lön jag vill ha, att ta kontakt med okända som jag är nyfiken på fast benen skakar, att säga nej till uppstart av nya projekt innan gamla är avslutade och klara på ett sätt jag är nöjd med, att ta mig tid att finnas där det sista halvåret, när mamma sakta bryts ner av cancern eller just den där onsdagen när sonen har Öppet Hus på skolan. Eller när han vill ha sällskap för att kicka lite fotboll. Ja, ofta helt vanliga saker alltså.

IMG_1618

Så för mig handlar allt om vem jag är villig att vara i mitt eget liv. Någon som lyssnar till mina ursäkter och förklaringar när livet kräver lite ansträngning av mig, eller någon som lever ett liv som den jag vill vara i stort och smått. Det är svårt många gånger. Men det är ingen ursäkt för att låta bli längre.

Hur ser du på dina egna ursäkter – och tar de dig dit du vill?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 35 – På’t igen bara

Hur hanterar du gupp och hinder på vägen mot dina egna mål? Eller när du upptäcker att du vikt av vägen mer eller mindre helt på egen hand? Eller när målet du satt upp plötsligt tappat sin glans? Om detta har jag bestämt att det här blogginlägget ska handla. Helt självvalt och alltså utanför min uppsatta bloggutmanings tänkta regler, om att nappa på det första som andra ger mig…

Räkna med att behöva ca 8 minuter för att läsa inlägget! Lite långt kanske, men jag tror uppriktigt att det är värt att läsa…

Tolv dagar utan bloggande mitt i pågående #Blogg100-utmaning. Inte riktigt vad utmaningen gick ut på. I 34 dagar och med 34 inlägg höll det, sen hände något. En dag då fokus svek, ambitionen gav vika och annat prioriterades. Blev till två, till tre till…tolv! Bara så där. Första dagen fanns en bra förklaring och ursäkt, tyckte jag själv. Där och då. Men sen? Och egentligen kan jag fråga mig själv om det ens fanns det, den där första dagen? För vad var det EGENTLIGEN som hände som hade förmåga att göra det totalt omöjligt för mig att blogga? Inget. Helt ärligt. Egentligen inget.

IMG_0876

Jag låg inte för döden – nej, ingen annan i min närhet heller – och inte heller på sjukhus med avsågade händer, allmänt insnärjd i slangar eller med övervakningsmonitorer som inte tillät datoranvändning och uppkoppling mot nätet. Ingen höll heller fast mig, riktade en pistol mot min tinning och hotade mig för att jag tänkte tanken på att sätta mig och blogga. (Nej, makens små suckar och kommentarer räknas INTE! 😉 ) Jag kan faktiskt inte ens påstå att det fanns några tekniska problem som hindrade det hela. Nada. Nichts. Bara mina egna ursäkter, mitt bristande målfokus – och uppenbarligen ändrade prioriteringar. Eller ork och lust? Eller vad det nu var…

Jag skulle med all sannolikhet kunna övertyga er alla om hur förklarligt, mänskligt, förståeligt och logiskt det var. Trots allt. Fullt begripligt och inget att skämmas och må dåligt över, eller gräva ner sig för. Jag skulle säkert, om ni hade tid att lyssna/läsa, till och med kunna få er att tycka att det var helt RÄTT! Jag skulle kunna se till att jag får stöd och support för att jag gjorde som jag gjorde. Så jag inte behöver tycka det var ett misslyckande. Ett svek mot mig själv, mina mål och ambitioner. Men det är ju inte poängen här. Inte avsikten med det här blogginlägget. Tvärtom.

Jag vill med det här inlägget fokusera på vad vi gör, när vi inte gör det vi sagt att vi ska göra, vad det leder till och hur vi kan förhålla oss till det på ett meningsfullt sätt. För det är faktiskt inte meningsfullt att vare sig leta ursäkter eller söka stöd för dessa… Tro mig. Ändå är det något vi människor gör konstant. Inte minst jag. Och vi är dessutom alla oerhört snabba att nappa på den kroken, så fort någon kastar ut betet.

– Ja, men guuuuud, jag förstår preciiiiis! Så skulle jag också ha gjort i den situationen! Må inte dåligt för det nu…

– Men stackare, det begriper ju vem som helst att det blev så! Du är ju bara människa, så släpp det och gå vidare…

– Äsch, shit happens! Värre har hänt!

Eller vad det nu är vi säger, när vi fastnat på kroken till någon annans ursäkter. Vad vi sällan tänker på, är att vi troligen projicerar våra egna tillkortakommanden, svikna mål och ambitioner, snarare än att stötta och supporta den vi säger det till.

För om vi tittar riktigt, riktigt ärligt på det, så är det sällan den sortens stöd vi behöver. Det för oss inte framåt. Gör oss inte starkare. Och det får oss faktiskt egentligen inte ens att må bättre. Inte innerst inne, där vi bär på vår egen sanning. Den vi aldrig kan lura oss själva på, helt och hållet. Vi VET om vi hade kunnat göra mer, bättre, annat o.s.v. Att vi hade kunnat fullfölja det vi sagt och nå vårt mål. Egentligen. Så även om det kanske känns bättre på utsidan att vi får förståelse för våra ursäkter, gräver det gropen djupare inom oss själva. Försvårar ytterligare till en annan gång. Är det den sortens support och stöd vi vill ha? Är det den sorten vi vill ge? Jag tror inte det.

För mig har det tagit tretton dagar att komma igen. Tretton dagar av ursäkter, rationaliserande, förnekelse, försvarsinställning, hopplöshetstankar, rättfärdigande, impulsivitet, fragmentering, offertänkande och begränsande tankar. För en sketen havererad bloggutmanings skull. En bloggutmaning!? Tänk då, om det gällt något verkligt viktigt och stort mål i mitt liv… Eller tänk om det var precis det, det gjorde?

Jag har passerat de flesta möjliga tankar och känslor du kan föreställa dig kopplat till det nyss nämnda, för att försöka hantera att jag faktiskt släppte mitt eget mål med att blogga i 100 dagar. Det är helt ok för mig om du tycker det låter patetiskt. Onödigt. Det är ok för mig, om du får en impuls av att vilja ge mig lite stöd i form av att förmildra, förminska eller på annat sätt ”hjälpa mig” att se att det ju bara var en bloggutmaning…no big deal.

Det är ok, men det är inte vad jag vill ha och behöver. Den biten klarar jag bra själv, men är inte hjälpt av. Men det är ok, bara du förstår att du då sväljer betet och kroken enbart för att hantera din egen ångest, den över dina egna svikna mål och drömmar och dina egna ”misslyckanden” längs vägen. För det handlar inte om mig längre, utan om dig själv i så fall… Dig och dina egna tillfällen i samma situation! Tufft, eller hur? Smaka på den en stund. Jag skriver det inte för att vara elak, okänslig eller kaxig. Jag skriver det för att det är min fulla övertygelse och för att jag vet att det finns bättre alternativ för oss båda!

Så. Vad är det bättre alternativet, då? Ska vi inte vara empatiska, stötta varandra och visa förståelse? Jo, självklart. Men det stöd jag vill ha och behöver innerst inne, är att någon tror på mig, ser mina mål och drömmar som viktiga och värdefulla oavsett hur de ser ut. Någon som utgår från att om jag sagt att jag vill och siktar mot något, så är det troligen precis så. Även när jag tycks ha ändrat mig, inte vet hur jag ska ta mig förbi olika gupp och hinder eller påstår att målet tappat sin glans.

Givetvis finns tillfällen när jag faktiskt genuint och medvetet inser att jag satt ett mål som inte alls var mitt eget egentligen, inte var viktigt och autentiskt, eller av någon anledning på djupaste allvar går i konflikt med viktigare mål och drömmar jag har. Givetvis kan jag överge uppsatta mål på 100% autentiska grunder och med ”no bullshit included”. Men väldigt sällan är det så det är, faktiskt. Snarare kan det i så fall vara, att jag inte haft det egentliga målet tillräckligt tydligt framför mig när det sattes, och därför la fokus lite fel. Missade att zooma in på ”målet bakom målet”. Och det som behövs är att korrigera fokus snarare än att byta eller överge målet.

Som med min bloggutmaning. Den var både viktig och autentisk för mig. Men kanske inte exakt så som jag först själv trodde. Jag hade satt upp en del regler som så här med lite distans mest var mentala konstruktioner, utan genuin förankring inombords. Målet blev därför alltmer skevt och svårfokuserat för min egen inre syn, och då är det lätt att till slut helt tappa fokus. Inte som i en ursäkt, utan mer som en konsekvens. Nu när jag tagit mig förbi mina egna initiala reaktioner och känslor kring det hela och orkar se det som det verkligen är – utan ursäkter och annan bullshit – så vet jag att bloggutmaningen verkligen VAR ett autentiskt mål för mig. Men inte de regler jag satte upp för den.

Det kändes som en kul och bra idé att försöka skapa mer dialog med läsare och samtidigt utmana mig själv med att låta dem komma med ämnen för dagen. Men egentligen låg min ambition och mitt mål på ett annat plan, som jag delvis såg och delvis inte. Autentiskt var målet med själva ihärdigheten i sig. Men det jag inte såg var att det framför allt var kopplat till möjligheten att få bidra med sådant jag själv finner intressant och meningsfullt att skriva om. Alltså betydligt mer ”egoistiskt och självcentrerat” kan man kanske tycka. Eller mer genuint, beroende på hur man väljer att se det.

För mitt ”mål bakom målet” med min närvaron i bloggosfären, är att ge mitt eget unika avtryck i frågor som jag finner värda att reflektera kring. Delvis som en slags offentlig självterapi som gör att jag når längre i mina tankar och insikter, själv växer och tänjer gränser, och delvis i en förhoppning om att någon annan ska få med sig något på sin egen livsresa. Hela grejen med att inte själv välja ämne var alltså något som egentligen var mycket dåligt förankrat i mig själv, den jag är och mitt eget syfte med bloggandet. Problemet var att jag inte såg det. Och när jag kom till den punkt att nog mycket annat trängde sig på, föll jag på eget grepp och gav upp. För att slippa göra det som kändes genuint meningslöst, gav jag alltså upp även mitt autentiska mål…

Jag blandade ihop saker och såg inte där och då, vad som var fel. Vågade inte erkänna för mig själv och andra att mina egna regler nog inte varit grejen. För det kändes som ett misslyckande att släppa eftersom jag gått ut med dem själv helt frivilligt. Så jag försökte upprätthålla min egen bild av min egen bloggutmaning, för att inte tappa ansiktet utåt. Utan att ens våga ställa mig frågan om någon ens brydde sig. Mer än jag själv. Utan att våga titta på min egen målsättning på nytt och ställa mig själv frågan, vad som var genuint viktigt för MIG. Istället smet jag ur alltihop med alla tidigare nämnda tankar och känslor som följd. För någonstans visste jag att jag svek ett mål jag hade.

Jag förstår om du kanske har svårt att följa med här, men försök, för så här tror jag det ofta är för många. Vi tappar bort oss själva i våra försök att leva upp till något som vi tror andra ser eller förväntar sig. Vår egen förmåga till självbedrägeri kan vara enormt sofistikerad och svår att genomskåda. Vi möter hinder, gupp på vägen eller får oförklarligt svårt att fokusera på vårt mål. Och så börjar vi ifrågasätta målet. Hittar skäl att släppa det, eftersom vi inte längre ser klart. Och till sist kommer vi till en punkt när vi känner att vi liksom ger upp, och då kommer alla våra ursäkter, förnekelsen, rättfärdigandet, offerskapet, hopplöshetstankarna. Eller något annat som försöker ”hjälpa oss” att förhålla oss och hantera det som inträffat. Vårt eget svek mot oss själva, det att vi fegat ur, inte kämpat vidare eller helgat den egna drömmen och det egna målet. Trots att vi någonstans vet att vi hade kunnat…

Och det jag behöver få hjälp med, det stöd och den support jag behöver mest av allt, är nästan alltid att ställa in skärpan på nytt och hitta mitt genuina fokus. Så att jag ser mitt egentliga mål och vågar fortsätta tro på det. Vågar tro på mig själv och att jag kan nå de mål jag sätter upp. Även om vägen dit inte alltid blir som jag tänkt mig. Jag behöver varken andras krav, dömanden, förståelse eller sympatier. Inte att andra kommer med vare sig pekpinnar eller bidrar till mina egna ursäkter. Men jag behöver någon som har tillit till mig och min förmåga att kunna avgöra vad som är genuint och autentiskt viktigt i mitt eget liv och inte. Vilka mål som är äkta för mig och vad målet bakom målet är, när fokus hamnar fel.

projektcoachning

Så nästa gång du själv upptäcker att du släppt ett mål i ditt eget liv, lyssna till din egen inre röst och magkänsla. Inte till dina ursäkter, rättfärdiganden eller hopplöshetstankar. Vet du innerst inne att du svikit dig själv, betyder det bara att du också vet att du faktiskt kan mer! Att du KAN nå ditt mål. Sök sedan någon annan som också vet det. Som tror på DIG och inte på dina ursäkter. Och vill du vara en människa som verkligen ger andra stöd och support, var lite mindre snabb att hugga tag i betet av rättfärdiganden. Fråga istället om det var något genuint viktigt för personen, och hur du kan stötta hen för att hålla liv i målet.

Eller säg som teaterpedagogen Lisa Arenö, Add-action, som jag träffade på en kvinnlig nätverksträff sa – på’t igen bara! Det kan många gånger räcka.

Så nu är jag på’t igen!

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 32 – Ärlighet

Dagens bloggpassning kommer från Sussi Nordlund, och ska visst handla om ärlighet… Men ärligt talat är det en verklig utmaning bara att inte hoppa över det här med bloggandet just nu. Jag har mycket annat att göra och fokusera på som också känns viktigt. Hur som helst tackar jag för utmaningen! 😉

Ärlighet är väl något som alla anser viktigt och bra, gissar jag. En god och eftersträvansvärd personlig egenskap. Ingen skulle väl i alla fall påstå att de föredrar eller uppskattar oärlighet? Men vad menar vi egentligen med att vara ärlig? Ja, en sak är förstås det här med att tala sanning och inte ljuga. Men samtidigt tror jag det är få människor som aldrig ljuger. I alla fall om de är riktigt ärliga…

Kanske glider och tänjer man lite på sanningen, tar till en och annan vit lögn ibland eller till och med rent av fetljuger, då och då? Men försvarar det med att ändamålen helgar medlen eller att sammanhanget eller människan ändå inte var så viktig för en. Ungefär som att det finns tillfällen och människor som bör kunna stå ut med lite lögner mer än andra. De får räkna med dem, helt enkelt. Kanske fullkomligt ovetandes. Och då gör det ju inget om man är lite oärlig, eller? Kan och vill vi ens förresten vara helt ärliga jämt? Ärlighet kan ju även bli väldigt okänsligt… 

Honesty-81999

Och vad är sanning egentligen? Vems sanning menar vi, och kan man vara ärlig trots att det objektivt sett är helt osant? Som i felaktigt. Inkorrekt. Falskt. För det är ju något annat än en lögn. En lögn kräver ju någon slags vetskap om hur det egentligen ligger till, men som man medvetet väljer att dölja eller förvränga. Medan ärlighet endast kräver att man själv uppriktigt tror på och menar det man uttrycker. Och hur blir det då med uttrycket ”hen ljuger så hen tror sig själv”, kan man ju undra…är man ärlig då? Hm.

Ja, det är inte lätt sånt här, det kan jag då ärligt säga. Jag tänker att för min egen del är det viktigt att vara uppriktig och så genuin jag bara kan. Men i det ingår nog tyvärr än och annan vit lögn och att ibland tänja lite på sanningen, det får jag nog ärligt erkänna. Inte så att jag strävar efter det, är stolt över det eller ens tycker det är okej, egentligen. Men ibland händer det ändå. Och det är nog inte ens alltid jag upptäcker det själv, just när det händer. Det kan vara stress, trötthet, feghet, bekvämlighet eller till och med bara av rent misstag.

pf_barometer

Men någonstans har jag ändå min alldeles egna inre kompromisslösa ärlighetsbarometer, som signalerar när jag är på väg över en gräns som inte känns bra. Som varnar mig om jag är ute i tassemarkerna och inte kan stå för vad jag gör eller säger. Och så är det kanske för de flesta? Vi har en inre brandvarnare som börjar tjuta om vi riskerar att bränna ner det vi själva tror på och håller för viktigt, när det gäller ärlighet. Låt vara att den kan vara lite olika kalibrerad?

Jag tänker att det är som med så mycket annat här i livet. Ambitionen är ofta hög och god, men ibland drabbas vi av vår mänskliga imperfektion. Då är det bra att komma ihåg att det krävs en hjälte för att vara människa. Vi gör nog så gott vi kan, allihopa. Helt ärligt.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 30 – Lär dig andas

Dagens livsviktiga ämne har jag fått av diplomerade andningspedagogen, yogainstruktören och entreprenören Ewy Lindgren, som själv alldeles säkert vet vad hon pratar om i frågan. Frågan är om jag gör det? Hur som helst tackar jag för bloggpassningen! 🙂

Hur ofta tänker du på din andning egentligen? Är det något du bara tar för givet och som finns där helt utan att du någonsin lägger märke till den? Eller är det kanske något som ofta drar din uppmärksamhet till sig? Kanske pga olika problem eller obehag relaterade till denna livsviktiga funktion, som astma, dålig kondition eller kanske ångest?

optimal-forsamrad-andning-695w434h

Det senare har jag själv erfarit, och vet därför hur det är att hamna i en negativ spiral kring något så naturligt och nödvändigt som sin egen livsuppehållande syresättning. När det var som mest akut i samband med att hela tillvaron var i kris känslomässigt, pga en rad händelser som gjorde att stressen slagit i taket, kändes det som om luften inte fanns där fast jag andades. Som om den inte nådde ner i mina lungor och ut i min kropp. Som om jag sakta kvävdes trots fullt fungerande andetag. Syrelös i ett hav av luft. Svårt att förklara om du aldrig upplevt det, men den som förstår, förstår.

Min poäng med att berätta detta är att jag blev tvungen att lära mig andas igen. Hitta sätt att lita på mina lungors egen förmåga att fyllas, om och om igen. Och att syret finns där för mig i överflöd, även när det inte känns så. Att andas sitter på sätt och vis lika mycket i det mentala som i kroppen. Det ena påverkar det andra i en ständig dans för livet. Genom att hitta min andning, låta den leda och föra, kan det mentala återfå balansen och harmonin. Liksom omvänt, genom att ta kontroll över det mentala och med hjälp av medvetna tankar som för, kan jag återupprätta takten i andningen och låta den komma till ro.

Jag är ingen andningspedagog och har ingen aning om mitt eget sätt och mina tekniker är rätt för någon annan. Men jag känner mig oerhört ödmjuk inför kraften i medveten andning, så som jag själv känner den. Och jag är även oerhört ödmjuk inför alla som känt eller känner ångest, eller har andra andningsrelaterade bekymmer, oavsett art. För inför denna livets ständigt pågående cykel av inandning-utandning, är vi alla lika. Ingen kan sätta sig över den.

Och har man dessutom någon gång suttit vid en dödsbädd och upplevt det sista andetaget dras och den totala tomheten och tystnaden det lämnar efter sig, då vet man att ingenstans är livet mer närvarande än i den stund våra lungor fylls på nytt. Ännu ett andetag. Ännu en möjlighet att leva. Det är vad jag önskar er alla. Om och om igen.

Avslutar till sist med en av mina favoritlåtar som passar väl till dagens ämne – håll till godo.

energi och kärlek
Annika