#Blogg100 nr 28 – Fördomar

Idag har jag blivit utmanad att skriva om fördomar, av min egen begåvade och omtänksamma lillasyster Malin Forsgren. Tack för bloggpassningen – verkligen ett ämne jag tycker är intressant och viktigt att lyfta!

Det här blogginlägget tar drygt 6 min att läsa om du väljer att se filmklippet, vilket jag starkt rekommenderar!

När man utbildar sig till professionell coach, t.ex. som i mitt fall via Shifteducation, inser man snart att den egna förmågan att upptäcka och förhålla sig till fördomar är en viktig framgångsfaktor. Och då avser jag faktiskt framför allt mina egna och inte i första hand andras om någon trodde det…

I coachning bygger mycket av grunden på att inte ha någon egen agenda som coach, utan helt och fullt följa och stödja det som är rätt, sant och viktigt för klienten i dennes liv. Oavsett egna åsikter, värderingar, kunskaper eller perspektiv alltså. Själva ordet ”coach” är i en av dess ursprungliga betydelser en rätt användbar och beskrivande metafor. Det representerar ju ett fordon som tar någon eller något från en plats till en annan på beställning. Typ. Målet sätts av klienten och ifrågsätts inte, men coachen hjälper till att hitta en lämplig och trygg väg dit. Helst inom utsatt tid också.

Tänk dig att en taxiförare t.ex. skulle börja ifrågasätta sina passagerares önskemål om destination. Eller låta den egna synen på deras val av klädsel, umgänge, intressen, åsikter, trosuppfattningar, världsbild etc. avgöra vart de ska, om det alls är lämpligt eller om de ens får åka med? Vad fel det skulle kunna bli för passagerarna, eller hur? Taxiföraren kan ju omöjligt veta tillräckligt om sina passagerare, deras liv eller behov för att ta på sig det ansvaret. Förstår du hur jag menar?

taxi_large

Låt vara att livet är så oändligt mycket mer komplicerat än en taxiresa, och människors mål och drömmar ofta mer komplexa än en utmärkt prick på en karta. Poängen är dock, att som coach är det viktigt att inte låta egna fördomar och förutfattade meningar styra klientens resa eller mål. Och då måste jag medvetet göra vad jag kan för att upptäcka när de dyker upp hos mig själv. Nyttig träning, men ingen lätt match. Men ju bättre man blir på det desto lättare kan man även hjälpa klienten att få syn på sina egna.

Vad är då fördomar för något och behöver det vara något negativt? Nej, egentligen inte även om de flesta kanske använder begreppet i den bemärkelsen. Men egentligen är en fördom precis bara vad det låter som. En dom på förhand innan man egentligen har tillräcklig information och faktakunskap. Det vill säga när man istället bygger sitt antagande – och sitt eventuella (be-)dömande – på en stereotyp man skaffat sig. Och stereotyper är förenklade och grovt generaliserande positiva eller negativa inre bilder, som vi alla har och använder oss av, helt enkelt för att kunna hantera tillvaron.

stereotyper

På ett sätt nödvändiga och fullt funktionella med andra ord, men samtidigt långt ifrån verkligheten i sin djupare mening. De kan bygga på sannolikhet eller egna erfarenheter, och de kan vara mer eller mindre korrekta. Oavsett om en fördom är positiv eller negativ innebär den som regel att man övergeneraliserar, och förr eller senare blir stereotypen i sig därför sakligt sett felaktig. Alltså även om det fanns fog för den inledningsvis. Det kan vara bra att komma ihåg. Särskilt eftersom vi människor har ett omedvetet beteende att vara selektivt uppmärksamma, på sådant som bekräftar våra egna uppfattningar eller går i linje med vad vi tror är meningsfullt att notera. Den här videon tycker jag säger väldigt mycket om hur vi faktiskt fungerar!

Vi har alltså ett stadigt inriktat kikarsikte både på det vi tror är relevant i varje sammanhang och på sådant som konfirmerar det vi redan ”vet” eller tror oss veta rent allmänt. Vilket leder in oss i en spiral som kan var svår att ta sig ur eller upptäcka på egen hand, även om den är barockt felaktig eller får oönskade konsekvenser.

”Matematik är svårt.” (Kikarsiktet zoomar omedvetet in alla mattetal som är obegripliga och varje nytt misstag/felräkning uppförstoras snyggt och prydligt upp som bevis. Självförtroendet sjunker, och osäkerheten gör att ännu fler mattetal känns svåra och troligen även blir felräknade, vilket förstärker sanningen att matematik är svårt…) 

”Blondiner är korkade.” (Kikarsiktet zoomar in på varje blondin som råkar yppa något mindre insiktsfullt eller korrekt, medan de som inte passar in på stereotypen/fördomen passerar obemärkt förbi. Bilden förstärks successivt och vi blir alltmer säkra på att det faktiskt är sant…) 

Vi rår inte för den här mekanismen. Och utan att gå djupare in på varför den finns, kan vi bara konstatera att det är så. Men också att det finns många vinster med att inte nöja sig med det. För vi kan påverka detta. Allt börjar dock med att vi inser och accepterar, att samtliga av oss ständigt har en konstant uppsjö av fördomar och förutfattade meningar som får konsekvenser i våra liv, hur vi ser på världen och oss själva och våra relationer till andra. Alltså även du. Definitivt jag, i alla fall.

Och när vi vet och accepterar det kan vi börja utforska djupare vilka fördomar som stämmer och inte, vilka som leder till den värld vi vill uppfatta och de relationer vi vill ha samt inte minst vilka som är värda att behålla och vilka som bör omprövas. För tänk om du ser den verklighet du valt? Det är så lätt att luta sig tillbaka och omedvetet bara samla bevis för det man redan vet. Och sedan kanske lägga sin energi på att övertyga andra… Jag kan ibland känna igen mig själv i bilden nedan.

besserwisser

Men har man väl insett att det är vad man faktiskt gör – alltså samlar bevis genom selektiv persception (=varseblivning) – blir tillvaron plötsligt mer krävande och på sitt sätt osäkrare. Men faktiskt bättre. Och rikare. Och vackrare. Mer spännande också.  För möjligheterna blir så många fler, perspektiven så mycket bredare och verkligheten i slutändan mer genuin, när man väljer att ifrågasätta och kanske knacka hål på sina fördomar. I takt med att man upptäcker dem. Om och om igen…

Eller om man åtminstone är nyfiken på alternativen! Ser vart de leder och om de möjligen skulle kunna föra något gått med sig. Hur illa vore det?

Vill du läsa mer som ligger nära detta ämne rekommenderar jag två tidigare blogginlägg, Ditt obegränsade jag och 20 tankar som hindrar dig att knyta kontakter; och ett sätt att överlista dem.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 27 – Trötthet

Idag har jag inte hunnit be om något ämne, då jag varit så upptagen med annat ända tills nu i kväll då sonen somnat. Är gräsänka sedan igår och har haft mycket på jobbet hela veckan, med deadlines som kräver energi och fokus. Är väldigt trött just nu, faktiskt. Tänkte nästan strunta i min egen bloggutmaning. Men kände att det skulle gräma mig alltför länge…

wheelie-tired

Någon gång ibland är nog de flesta människor trötta och energilösa. Orsakerna kan förstås variera. Och förhoppningsvis är det oftast ett tillfälligt tillstånd, som går att rätta till bara man ger sig själv lite återhämtning. När kände du dig själv riktigt trött senast?

Jag brukar inte vara den som drabbas av energilöshet på vårvintern, snarare tvärtom faktiskt. Men i år har det varit motigt, energifattigt och stundtals till och med håglöst, ända sedan vi hade influensan i huset under februari. Många saker på jobbet har kommit på efterkälken och berget har till synes bara växt framför mig. Inte har det hjälpt att magsjuka hälsade på här i mars, dessutom.

wallpaper_berg_animaatjes-97

I vanliga fall försöker jag ge mig själv energi och återhämtning genom saker som motion, friskluft, vila/sömn, kravlöst umgänge med nära och kära samt stunder av tid för mig själv, där fria och ocensurerade tankar får färdas i rymden. Något jag dock uppenbarligen inte har gjort i tillräcklig omfattning, senaste månaderna. För jag är i sanning väldigt trött och sliten.

När jag ser det och tar det till mig – vilket ibland kan ta ett tag – är det något jag förstås måste ta ansvar för. Så nu har jag haft en del viktiga samtal, gjort en del omprioriteringar och lagt om planen för den kommande månaden. Skaffat mig den support jag behöver för att förhoppningsvis även kunna fullfölja det hela, och ge mig själv nödvändig återhämtning. Inte bara låta fokus hamna på det andra, eller jobbet behöver.

Det är lika svårt varje gång, på sätt och vis. Men också lika skönt efteråt, när man väl tagit tjuren vid hornen och sig själv på allvar. Tillåtit sig själv att vara viktig och värdefull i sitt eget liv. Trots allt kan jag inte ersätta mig själv.

tired_by_zemex

Hur hanterar du när du märker att du tappat energin, är tröttare än vad som är hållbart eller saknar glädje och motivation?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 19 – Nervositet

När blir du nervös? Vilka situationer framkallar fjärilar i magen, får dig att bita på naglarna, eller kanske kallsvettas, uppleva hjärtklappning och bli lätt illamående? Vad får dig att bli ofrivilligt spänd, ha svårt för att slappna av eller kontrollera dina egna tankar? Ja, när upplever du nervositet helt enkelt?

Och fram för allt – hur hanterar du den?

Eva Alstermark gav mig bloggpassningen, med anledning av sin egen stundande start på Bergsåker med sin fina Gärda! Tack för lån av bild till bloggen! 🙂

1235189_777957035549128_1637602145_n

Jag tänker att vår förmåga att hantera nervositet ofta är det som står emellan oss själva och många av våra mål och drömmar. Vare sig det handlar om kärlek och relationer, upplevelser eller prestationer, behöver vi ofta överkomma vår egen nervositet för att vinna något. Så fort vi försöker göra något som känns viktigt för oss blir vi som regel nervösa. Naturligtvis kan vi bli det även i andra situationer, t.ex. när vi tvingas göra något mot vår vilja som är verkligt obekvämt för oss eller där vi inte är tillräckligt väl rustade. Men jag tänker inte fokusera på de situationerna här. Helt enkelt för att jag inte tycker de är särskilt konstruktiva.

Väldigt ofta har vår nervositet faktiskt en i grunden positiv orsak, alltså. Vi står inför något som har stor betydelse för oss! Som har potential att ta oss i en riktning vi vill eller ge oss en upplevelse vi längtar efter. Visst, vi kanske tänker att vi har mycket att förlora, men är det verkligen alltid så? Vi kanske mest bara riskerar att stå kvar i samma utgångsläge som tidigare? Tryggt och bekvämt. Men inte där vi egentligen vill vara…

Så vår insats när vi vill komma vidare, uppnå eller uppleva något är ofta att uthärda lite nervositet. Lite sömnsvårighet, handsvett och hjärtklappning. Lite extra adrenalin som vi kan använda som bränsle. Och vi kan vara helt trygga med att när vi väl gör det där vi varit nervösa inför, försvinner nervositeten och andra känslor tar vid. Förhoppningsvis mycket mer positiva sådana. Visst kan besvikelse eller annat också ta vid, om det inte gått som vi önskat. Men nervositeten i sig är i alla fall borta för den här gången. Och enda vägen till att uppnå det vi vill är ju att ta sig igenom den. Ibland krävs det flera gånger, ibland får vi önskat resultat direkt.

Mina egna knep för att hantera nervositet är lite olika beroende på vad det gäller. Många gånger nuförtiden ”står jag bara ut” helt enkelt. Accepterar hjärtat som dunkar, svetten i händerna och fjärilarna i magen. Vet att inget farligt händer. Andra gånger om det blir svårt att kontrollera tankarna, och nervositeten tenderar att bli alltmer ångestladdad, kan jag göra andningsövningar, lite kort meditation eller mindfulness. Gäller nervositeten något som ligger längre fram i tiden, kan jag hantera den genom att prata med någon jag litar på eller kanske göra ytterligare förberedelser som ökar min känsla av trygghet. Eller så tar jag en springtur för att bli av med lite spänningar i kroppen och tömma hjärnan. Ja, sätten varierar.

Nu är jag nyfiken på vad du tänker kring nervositet och hur du gör för att hantera din egen?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 18 – Prokrastinering

Tack lillasyster Malin Forsgren, för bloggpassningen – det här blev något att bita i… 😛

Inlägget tar nog drygt 4 minuter att läsa…så kanske vill du skjuta upp det? 😉

Det finns så vansinnigt mycket klokt och bra skrivet redan, som förklarar och belyser prokrastinering ur olika perspektiv, att jag har beslutat mig för att inte kasta mig in i någon djupare beskrivning eller problematisering av begreppet. Istället hänvisar jag till Wikipedia samt ett par läsvärda blogginlägg som andra skrivit, innan jag hoppar över till den lite mer personliga infallsvinkeln.

Även om jag bortser från de mest allvarliga och patologiska formerna av prokrastinering och ”bara” ser det som ett mer eller mindre vanligt förekommande beteende i de flesta människors liv, kan jag konstatera att det får en hel del konsekvenser. I mitt eget liv kan jag se att beteendet ofta är stressutlöst, och dessutom dessvärre förvärrar stressen ytterligare. Är stressen hög är ju det sista man behöver att själv, mer eller mindre omedvetet, börja skjuta upp saker – eller hur?

snobben1

Jag kan faktiskt erkänna att jag den senaste månaden tyvärr befunnit mig i en sådan spiral. Flertalet stressymptom har gjort sig påminda, varav prokrastinering är ett. I februari hade vi någon form av influensa i huset, och vi turades om att vara mer eller mindre sänkta med vab och egen sjukdom om vartannat – och sedan dess har jag haft svårt att riktigt komma igen till 100%.

Då min tillvaro är sådan att arbetsbelastningen är konstant hög, och jag har både personal- och ekonomiansvar, många uppdragsgivare och myndigheter att tillfredsställa och samverka med, samt ständiga deadlines av olika slag, är jag extremt beroende av min egen förmåga att hantera stress. Vilket i praktiken handlar mycket om att lägga saker på rätt nivå, fatta rätt och tillräckligt snabba beslut, prioritera, ”kill the right darlings”, delegera där det går och helst i tid, samt värna min egen kosthållning, sömn, motion och återhämtning. I grund och botten krävs förstås även en grundläggande struktur och åtminstone ett visst mått av ordning och reda.

IMG_5899

Hur som helst, så har jag på sista tiden tappat taget om mycket av det här. Vilket ofelbart alltså även lett till en del oönskad och destruktiv prokrastinering. Just när jag som minst behöver det. Så typiskt!? Och trots att jag egentligen har svaren och lösningarna inom räckhåll, om jag bara läser min egen e-bok. 😉

Måste spika programmet och göra den där inbjudan snart så kallelsen kan gå ut…verkligen ett viktigt möte som jag inte får sabba! Hm…men oj, vad många fakturor i systemet, bäst jag konterar och attesterar dem! Få se nu, användarnamn…lösen…åh, vad seg datorn är! Jag blir galen!!! Äsch, öppnar Facebook och kollar medan den ändå tuggar…kanske någon har kommenterat mitt senaste blogginlägg? Hm…ok, inne, ÄNTLIGEN! Borde verkligen ringa it-support och klaga. Att inget kan fungera smidigt när man har mycket att göra? Men titta! Vad kul, Pia har skickat en inbjudan…läsa, läsa, läsa…hihi…borde svara något underfundigt. Hm, få se nu…shit, vad många fakturor! Dom här hinner jag aldrig gå igenom nu!? Nä, jag borde nog ta tag i power-pointpresentationen till mötet kanske…har ju några bra idéer jag inte får glömma göra något av. Hm…måste ringa och boka den där föreläsaren inför kursen också…oj, har vi ens gjort klart annonsen? Och vänta förresten…när skulle rekvisitionen hos Lst vara inne? Måste kolla…ok, sista mars. Hur tusan ska jag hinna? Guuuud, vad många olästa mejl…läsa, läsa, läsa…kasta, kasta, kasta. Aj, då, har jag verkligen inte svarat Helene än? Bäst jag gör det… Hm…och när tusan ska jag hitta hål i kalendern för lönebeskedssamtalen som är kvar??? 

kaffe_835475c

Och så den där kallelsen…den borde verkligen ha varit ute förra veckan…spela roll hur den är formulerad bara den kommer ut!!! Hur j-la svårt kan det va? Shit, vad kaffesugen jag är…går och fixar en kopp. Kan ju ta de där pappren samtidigt till kansliet… Åh, hej Siv, hur är det med dig då? Prata, prata, prata…  

Ja, eller nåt. Bara som ett exempel. 😉 Vissa saker vet jag innerst inne att de bara måste göras, men ändå glider det ur händerna, kanske ända till allra sista stund. Massa annat tränger sig förbi, som av någon anledning inte föder lika mycket motstånd. Men inte heller är långt när lika viktigt. Och där längs vägen går det åt oändligt med energi. Energi som man egentligen behöver till annat.

Jag vet inte om du känner igen dig? Kanske, kanske inte. Självklart ser ”exemplen” olika ut för olika människor.. Och ofta är det relativt ”små och enkla” men ändå nog så viktiga uppgifter, som vi skjuter upp. Det kan givetvis vara betydligt större saker också, som att skriva klart den där uppsatsen, boka tid hos doktorn för den där leverfläcken som oroar, skriva det där brevet som skulle betyda så mycket för gamla farmor, sätta ihop ett CV för att äntligen kunna söka drömjobbet, rensa ur i garderoben så kläderna ryms och inte ständigt hamnar i högar på soffan – eller vad det nu kan vara.

Men vad gör man åt eländet då? När man väl hamnar i prokrastinering? Ja, är den verkligt allvarlig, ständigt återkommande och får kännbara konsekvenser som drabbar en själv, andra i ens närhet eller viktiga områden i ens liv, bör man nog söka hjälp. Sådan finns att få, t.ex. via KBT.

IMG_8295

Gäller det lindrigare former, av typen som nog drabbar de flesta av oss någon gång, kan jag starkt rekommendera coachning faktiskt. Det kan i alla fall hjälpa mig själv att få syn på vad det är som händer, mitt eget beteende, och hjälpa mig flytta fokus till det som är mer intressant. Nämligen mina egna verkliga mål och avsikter, och hur jag i små, små steg, kan ta mig dit. Har man ingen coach att tillgå, kan en god vän eller familjemedlem fungera som support i processen att komma igång och framåt, samt sluta skjuta upp. Lura det egna uppskjutarbeteende genom att mala ner det som behöver göras i så små enkla steg, att inte ens du eller jag kan låta bli att ta dem…

Tillsammans kan ni;

  1. Identifiera vad det är som skjuts upp
  2. Söka det absolut minsta, löjligt enkla steg, som går att hitta kopplat till uppgiften (ja, ni får tycka det är så litet och obetydligt att ni skrattar åt det!)
  3. Kom överens om när det lilla, lilla, verkligen löjligt pyttelilla första steget ska vara taget – om möjligt gör direkt på plats (så litet ska det helst vara!)
  4. Gör tillsammans en uppföljning (har inget hänt? sök ett ännu mindre steg och gör det i samband med uppföljningen!)
  5. Börja om med nr 2… (och fortsätt så tills det ni identifierade i nr 1 är genomfört)

Och är det nu någon som läst ända hit och undrar om jag skickat iväg kallelsen? Svaret är ja. Och så har jag även fixat naglarna så de är riktigt vår- och påskfina! 😛

IMG_1296

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 17 – Kärlek

Här ett både allmänt och personligt inlägg som tar drygt 2 min att läsa. Samt ytterligare ca 6 min om du tar dig tid att läsa länkad text, en privat anekdot från min och makens vigsel – som är både lite komisk och belysande på samma gång… 😉

Dagens upplyftande och samtidigt djuplodande bloggpassning har kommit från den begåvade, välskrivande författaren, låtskrivaren, kommunikationskonsulten och entreprenören Anna Eriksson Skarin, vars roman ”Mellan människor” jag nyss läst ut och varmt rekommenderar! Ser mycket fram mot fortsättningen, som jag hört är på gång. 🙂

Kärlek. Finns de något vackrare eller större?

”Om jag talar både änglars och människors språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten , inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

/ur Första Korinthierbrevet kap. 13 (Bibeln 2000)

Kärlek är en känsla av stark ömhet och tillgivenhet inför någon eller något och en vilja att ge villkorslöst. (Källa: Wikipedia) Jag tycker att jag har fått uppleva mycket kärlek i mitt liv och här lätt för att identifiera den i min tillvaro, i stort och smått. Inte minst genom min egen älskade lilla familj, d.v.s. make och en son.

IMG_9364

Samtidigt kan jag erkänna att jag inte är typen som alltid har lätt för närhet, eller är särskilt bekväm med spontana ömhetsbetygelser hur som helst, eller från allt och alla. Jag har nog ett ganska stort behov av min egen privata sfär runt omkring mig. Kanske för att när någon väl är där innanför ger jag allt? Hela mig. På gott och ont. Något som sannerligen min älskade make har fått uppleva, så här med 25 år tillsammans i bagaget. Jag nedtecknade förresten en, så här i efterhand rätt söt, anekdot kring scenariot när vi gifte oss på nyårsafton 2011, som jag tycker speglar kärlekens magi rätt bra! Läs gärna här i min Too-tickiblogg 🙂

karlekens9sprak_col

Kärlek ja, det kan ju vara så mycket. Jag tänker dock att kärlek behöver omsättas i något konkret, och inte bara bli kvar i känslorna. Och det är nog ofta där det kan börja bli mer problematiskt för oss ofullkomliga och sårbara människor, här på jorden. För att återknyta till Kärlekens Lov i Bibeln, så är det få av oss som klarar av att bära allt, tro allt, hoppas allt och uthärda allt. Så hur vi manifesterar kärleken i våra liv genom ord och handling har stor betydelse. För oss själva, våra relationer och världen i stort.

Vilket får mig att tänka på insikter som min coachutbildning faktiskt gett mig. Nämligen att det krävs stort mod, kraft och beslutsamhet för att ta mig från den visionära tanke- och känslovärlden och ut i den fysiska verkligheten. Att känna kärlek och tänka kärleksfullt är lätt och fluffigt, men att agera kärleksfullt i ord och handling är ofta en långt större utmaning. Då snackar vi om hårt jobb, kanske tuffa prioriteringar, uppriktiga och modiga beslut med andra i fokus, och inte sällan till och med att vara beredd på oväntade hinder och motstånd på vägen. Förmåga att kanske utstå både otacksamhet, missförstånd och spruckna illusioner emellanåt, utan att ge tappt?

Är kärleken värd det? Ja, vad blir ditt eget svar?

Kärlek...-400x379

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 16 – Meningen med livet

Inlägget tar dryg 1,5 minuter att läsa (exkl. ev länkad text).

Är det en fråga du någonsin ställt dig, filosofiskt, känslomässigt eller praktiskt? I så fall är du nog i gott sällskap. Det här blogginlägget har fått just detta som tema som utmaning, av vännen, psykologen, organisations-, grupp- och ledarutvecklaren Pernilla Forsberg-Tiger, Mindleap. Så här en helt vanlig söndag i mitten på mars. En tid så bra som någon att närma sig frågan, även om jag gjorde det i en annan av mina bloggar redan för drygt ett år sedan. 🙂

Min 8-årige son och hans far har precis stängt igen ytterdörren, med sportväskan över pappas axel tung av innebandylagets material och kläder. Det är matchhelg. Jag själv skall strax ge mig iväg, troligen som en av många lojala supportermorsor runt om i landet i sådana här sammanhang. Förväntan och förberedelser. Gemenskap och glädje. Det kan vara meningen med livet för mig, en vanlig söndag i mars.

IMG_0746

För ett par år sedan vid nästan exakt samma tidpunkt var meningen med livet att sitta vid min mammas dödsbädd i fyra dygn, tillsammans med pappa och mina syskon. I två är hade kampen mot cancern pågått och nu var den snart slut och förlorad. Under samma två år som kampen rasade, pågick även kampen för livet dagligen. För oss alla som berördes. För mamma som var sjuk, men i allra högsta grad fortfarande vid liv, handlade det om att våga och orka leva i det friska. Att helhjärtat få ta del av en älskad dotters bröllop och framtidsplaner, för att nämna något.

IMG_6034

Inte definiera sig som cancern, det sjuka och den utmätta tiden.

För oss som hamnat i chock och oro samt förstås handskades med en hel del praktiska frågor i vår önskan att stötta och finnas där, handlade det om att själva våga säga ”ja”, även till andra delar av våra egna liv. Våra egna drömmar, behov och framtidsplaner. Trots det som hängde över oss. Att fortsätta växa i allt det svåra som det innebär, när någon nära anhörig inte längre har kvar mycket av sin egen jordmån att se fram emot. Även det kan vara meningen med livet för mig.

Jag har genom åren alltid på olika sätt närmat mig den här frågan. Troligen för att jag, liksom många med mig, är sökande som person. I unga år ledde det mig till utforskande av kristendomen och andligheten där, genom en intensiv period inom Kyrkans Ungdom. Senare ledde det mig till olika ämnen på Universitetet, där jag tilläts fördjupa mig i att vara människa på olika sätt. Därutöver har många böcker plöjts och samtal kring livet har hållits i alla dess former, i min egen jakt på svar. Och jag tror att detta säkerligen som allt annat, är en ständigt pågående process.

Och det är där jag står i dag. I slutsatsen att meningen med livet är att leva det, och ständigt expandera sin egen mening med det. Svårare än så behöver vi kanske inte göra det?

Najs. 🙂

energi och kärlek
Annika

 

#Blogg100 nr 13 – Webbwannabe och bitterbloggare

OBS! Rubriken är smått ironisk och det tar ca tre och en halv minut för att förstå på vilket sätt…

Igår fick jag inget nytt ämne att skriva om till idag, inom ramen för pågående #blogg100-utmaning. Min egen önskan och målsättning när jag kastade mig in i detta var följande;

  1. Se om jag fixade att vara disciplinerad i 100 dagar, oavsett vad som händer.
  2. Öka kontakten och dialogen med andra ute på webben kring olika frågor, samt bidra med tankefrön och inspiration.
  3. Bli utmanad att utforska oväntade ämnen som jag inte själv valt, i syfte att utvecklas och expandera mina egna perspektiv.

Det här var ju så klart min alldeles egen ingång i det hela och inget andra nödvändigtvis kunnat veta om. Det kan kanske även tyckas ganska trivialt, hela grejen. Vad är det för utmaning i att blogga, över huvud taget? Är inte det något alla gör idag, i jakt på bekräftelse, i en önskan att nå ut, synas och höras med just ”sitt”?

– Se meeeeeej! Just jag ääääär viktig och vill ha uppmärksamhet! Och jag behöver faktiskt meeeera plats!

skrik_16130599

Och på webben kan och får ju precis ALLA sätta sig själv och det man finner intressant i absolut fokus, i jakt på gilla-tryck och delningar. Beviset på att man finns. Är någon värd att uppmärksamma, kanske följa.

Kanske var jag inte värd att uppmärksammas igår? Inte värd mer feedback, respons eller ett nytt uppslag till idag. Kanske har jag tagit tillräckligt med plats, skrivit för ointressant eller bara helt enkelt saknar läsare helt och hållet? Eller? Var inte orolig om du tillhör dem som läst ett eller flera inlägg, kanske även ibland gillat, delat vidare, gett respons eller kommit med nya ämnen och passningar! Det här inlägget handlar inte om att jag missat er, inte uppskattar det eller plötsligt har blivit en bitterbloggare! Jag har en poäng (tror jag). Bare with me! 😉

webben

Webben idag – och inte minst sociala medier – är ett fantastiskt fenomen på många sätt. Vi som individer kan styra information och intryck lite som det passar. Sålla bort eller fokusera allt snävare. Välja våra nätverk och interaktioner. Dessutom i skydd av ganska många filter mellan oss själva och andra, i form av data- och mobilskärmar och oändligt med rymd. Och inte minst kan vi sätta oss själva ganska ohotat i centrum. Åtminstone till synes i centrum. I våra egna ögon. Rätt självcentrerat alltså.

superbrat

Och är det någon som inte passar oss, kan vi allt från ”ignorera”, ”plocka bort” eller blockera. Ändra våra flöden av kontakter, intryck och information. Allt för att ta kontroll över vår egen värld. Praktiskt. Men kan det finnas en baksida? En enkel tes som ofta stämmer är, ”om det finns en framsida, finns det en baksida”. Och i det här fallet tror jag den är ganska stor och potentiellt farlig, faktiskt. Åtminstone förrädisk.

Baksidan är att vi kan luras att börja tro att webben ÄR världen och verkligheten. Och att vi behöver den för att finnas. Att vi blir beroende av nätverken, interaktionerna och bekräftelsen vi får. Och då menar jag alltså inte främst för våra företag, verksamheter eller sådant vi gör – för där kan det mycket väl vara så idag utan att det är något fel på det. Jag menar mer som människor.

Jag som älskar det skrivna ordet, både som sändare och mottagare dras gärna hit, t.ex. Jag får tid att reflektera och analysera. Får en känsla av kontroll och trygghet som kan locka. I de verkliga kontakterna, där jag inte kan sålla, styra, välja intryck och information på samma sätt, känner jag mig genast mer sårbar, tafatt och obekväm. Där måste jag hantera tillvaron med helt andra strategier. Kan inte ”blockera”, ignorera eller välja med ett knapptryck. Saker kan bli fel. Inte som jag tänkt. Det tar mer energi från mig. Kräver mer av mig. Och då är jag ändå både vältalig och knappast särskilt blyg.

jobbigt

Samtidigt vet jag att jag behöver träffa andra, utveckla relationer IRL för att må bra som människa. Det ger mig så oändligt mycket mer, fast på ett annat sätt. Mer okontrollerat. Mer äkta. Så även om webben och sociala medier fungerar som en slags stimulans och ger många mervärden – och faktiskt helt ärligt ibland känns både mer lockande och enkelt – så vet jag vad jag behöver och vill ha egentligen.

Verklig kontakt, med verkliga människor. Som trycker gilla med hela sin famn, delar upplevelser MED mig och överröser mig med oväntade och ocensurerade flöden av intryck och information, som jag omöjligt kan sålla bort eller styra. Så om du har läst ända hit vill jag bara slutligen skriva – hoppas vi ses någon gång! Kanske samtalar lite oreflekterat och oanalyserat. Är lite allmänt tafatta, obekväma och sårbara tillsammans!

Så där lite modigt offline, du vet. 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 12 – Preludium

Preludium. Inledning, förspel, preparera, bygga upp förväntningar inför något större, upptakt.

Nice. Lovar ju gott, det här. Häng med en eller ett par minuter. 😉

Jag kom omedelbart att tänka på Tomas Tranströmer, när jag fick dagens bloggpassning. Ja, poeten ni vet som fick nobelpris i litteratur för något år sedan. Hans första diktsamling, 17 dikter (1954), började med dikten Preludium. Den börjar så här:

”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.”

rolig_hoppa_fallskarm_froggygrodatecknad_flyg_blad-r9805ae8f2af14e77b4b16e21a5e45ce7_vgvyf_8byvr_512

Ja, bilden på grodan är mitt påhitt. Den fanns inte med 1954. Eller i någon senare utgåva… Hur som helst, uppvaknande var ett av Tranströmers återkommande teman, ifall ni inte visste det. Tillsammans med närmandet av ”det stora Okända” samt åsikten att människan har ett slags ontologiskt-andligt uppdrag här i livet. Uppdraget att söka sitt sanna ”vara”, att fullborda sig själv och därmed skapelsen. Some heavy shit, right?

Uppvaknande, om jag förstått Tranströmer, handlar om ett första nödvändigt steg för att bli medveten. Att nå insikten att människan inte enbart är en rationell och social varelse, utan även andlig och existentiell. Något som Tranströmer, liksom många andra tänkare och filosofer, tycks mena lätt fördunklas i en alltmer sekulär och teknologisk tillvaro. Vi lever i en ”dröm” av materiella, fysiska och tekniska landvinningar, där det rationella tillåts diktera villkoren. Vilket på olika sätt håller oss kvar i drömmen och hindrar oss att fullt ut bli de vi verkligen är. I ontologisk mening. Såvida vi inte ”vaknar upp”, alltså.

Enligt Tranströmers dikt kan just detta alltså beskrivas som ett fallskärmshopp… Hissnande, skrämmande och med en känsla av att aldrig mer nå fast mark, ungefär. Föreställer jag mig. Men samtidigt en inledning, och ett löfte om något fantastiskt, oväntat, mer, perspektivvidgande, fördjupande. Genuint verkligt. Bara vi hoppar.

Preludium.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 7 – Hur hanterar vi förluster?

Inför dagens blogginlägg fick jag en riktig utmaning att bita i av kloka och modiga egenföretagaren Helena Isaksson, certifierad handledare inom sorgbearbetning. Du kan hitta henne via hennes blogg och hemsida, där hon för övrigt har ett eget inlägg på samma ämne väl värt att läsa just nu!

sorg

Men oj, oj, oj, vad ska jag väl själv kunna skriva kring detta? Det första som kommer upp är förstås den fortfarande relativt färska sorgeprocessen efter min egen mamma. Och egentligen känns det som att det jag skrev då, nog fortfarande sammanfattar det mesta jag kan bidra med kring det här ämnet? Så läs gärna i min Too-ticki-blogg, om hur rädslan att bli avvisad aktualiserades, i takt med att den oundvikliga förlusten av min mamma kröp allt närmare.

Vi upplever alla oundvikligen sorg efter svåra förluster i livet. De största och mest smärtsamma förlusterna brukar vara just närståendes död, men vi kan så klart uppleva sorg efter en förlust av i princip vad som helst. Ingen kan eller har rätt att tala om för någon annan vad som är en förlust värd att sörja!

Jag kommer än idag ihåg hur oerhört svårt jag själv som 7-åring hade att komma över förlusten av en liten påse nyinköpta suddgummin! Jag var i den där åldern ni vet, när man börjar samla och byta med varandra. Jämföra och sukta. Känna stolthet och glädje om man hittat något ingen annan hade…

IMG_1137

Och vi hade det lite knapert när jag växte upp, så skulle man ha något var det bara att spara och prioritera. Vilket jag gjort inför bilresan till Epa, i Mora (kommer någon ihåg den butikskedjan förresten?). I Mora fanns fler butiker än hemma i Älvdalen, och jag skulle frossa – apropå gårdagens bloggämne – bland sudd i alla former och färger som aldrig förr! Hittade och hade råd med säkert 6-7 st nya som fick en egen liten minipåse som jag hängde runt handleden, glatt springande mot  överenskommen mötesplats på parkeringen.

Men på vägen tillbaka till bilen tappade jag påsen på något sätt utan att märka det. När jag stolt skulle visa mina troféer var de borta! Vi lyckades inte hitta påsen. Och att köpa nya var på den tiden mycket pengar för familjen, så det var inte möjligt där och då. Mina föräldrar verkligen vände på varenda krona. Så förlusten blev till ilska, besvikelse, gråt. Och faktiskt sorg. Jag hade jättesvårt att sluta tänka på de där sudden. Gräma mig. Känna att något fattades mig. Jag hade missat något som aldrig gick att reparera. Känslan satt faktiskt kvar långt efter att jag för länge sedan slutat samla och byta… Jag är idag 43 år och kan fortfarande återkalla hur det kändes via minnet. Troligen fick jag inte den hjälp jag behövde där och då, att hantera min förlust? Det var ju bara en påse sudd…

Mitt eget sätt att hantera förluster har nog varierat genom livet. Långt ifrån alltid enbart konstruktivt, även om jag på något sätt alltid har kommit vidare. Och egentligen är det kanske just det som är det viktiga här? Att komma ut på andra sidan så välbehållen som möjligt? Kanske till och med starkare, klokare, genuinare, mer levande och redo att ta emot livet? Att ta tillvara det man fortfarande har. I varje stund. Att med hela sitt hjärta – kanske även sin smärta? – tillåta livet att genomsyra oss till fullo, med närvaro och orubblig intensitet och med allt vad det erbjuder. Oavsett hur länge vi har det till låns. Jag tror det, även om det må låta som en utsliten klyscha.

Men HUR vi sen egentligen bäst hanterar våra förluster, är inte jag människa att avgöra. Jag har nog personligen haft lite för fullt upp bara med att göra det, för att riktigt kunna analysera den frågan…? Men Helena Isaksson ger faktiskt kurser i sådant, så jag avslutar där jag började idag, med en hänvisning till henne!

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 6 – Frosseri

Detta inlägg tar 2-3 minuter att läsa.

Frosseri är enkelt förklarat att överkonsumera något, så till den grad att man vida överskridit vad som ens är möjligt att dra nytta av. Gränsen för vad som är hälsosamt, meningsfullt eller konstruktivt, är alltså sedan länge passerad. Och dagens bloggutmaning ska alltså handla om detta…gulp?

Men för all del, tack ändå Eva Alstermark, för passningen som var inspirerad av fettisdagen! Någon som händelsevis ätit fler semlor än vad som är nyttigt och meningsfullt på sistone? 😉

fettisbulle

Att jag själv faktiskt både åt en semla i tisdags – mina ambitioner att äta kolhydratsnålt till trots – och emellanåt med all säkerhet hänfaller åt allsköns frosseri, är det nog ingen tvekan om. Det måste jag erkänna även om det svider. Kanske beror det på att jag är född 1971, i grisens år (enligt den kinesiska kalendern)? Grisen, liksom färgen orange, är i alla fall förknippade med just dödssynden frosseri. Kan det förklara saken? Jag är förresten väldigt fokuserad på förklaringar och ursäkter i mitt liv, för närvarande. Och vet mycket väl om det. Man skulle kunna säga att jag frossar i dem just nu. Aouch! Måste ta tag i det…fast en annan dag. Just idag kan jag tyvärr inte, för jag har ett viktigt blogginlägg att skriva. 😉

ursäkter

Frosseri kan för övrigt i vid bemärkelse gälla vad som helst, även om det historiskt har kopplats främst till mat. Det är dessutom ett arv från katolicismen, och tillhör en av de sju dödssynderna. Innan du eventuellt klickar på länken, testa dig själv om du kan räkna upp dem alla! Du får extra pluspoäng om du utan fusk kan återge de sju dygderna också, d.v.s. dödssyndernas positiva spegelegenskaper! Man ska ju fokusera på det man vill sträva efter, sägs det… 😉

Frosseri ses alltså allmänt som onyttigt eller negativt. Och idag vet vi att frosseri faktiskt också sätter spår i hjärnan, i form av störda belöningsmekanismer vars effekter kan vara svåra att bemästra. Men varför frossar vi då?    

Avsikten med frosseriet kan vara flerfalt, men att visa sin makt och rikedom är en orsak, jämte att stilla sin hunger eller för att njuta är några av orsakerna. Moderna kritiker menar att samhället idag som helhet ägnar sig åt frosseri. /Wikipedia

Kan det vara så att vi alla går omkring med mer eller mindre störda belöningssystem i hjärnan, skapade av olika former av modernt välfärdsrelaterat frosseri? Kan det vara så att det idag har blivit helt normalt att lida av frosseriets negativa påverkan på vår hjärna? Hemska tanke! Plötsligt fick Per Johanssons, Glada Hudikteatern, begrepp ”normalstörda” en ny möjlig tolkning…

Frågan är i så fall inte bara hur det påverkar dig och mig. Utan hur det påverkar hela vår samhällsutveckling, härifrån och framåt? Alltså, ärligt goa vänner, hur många fettisbullar kommer vi trycka i oss om si så där 20-30 år, om vi inte tar tag i problemet på allvar NU? Hur många par jeans, bilar, örhängen, badankor, Facebookvänner, ”gillatryck” etc kommer krävas, för att tillfredsställa vårt belöningssystem?

Hur normalstörda ska vi tillåta oss att bli, innan vi tänker om kring allt vårt frosseri?

Ja, det är lite sån’t jag går och grunnar på här idag. I min alldeles egna (coach-)hörna av världen. Och om du gillade detta #Blogg100 inlägg, så tryck på gilla-knappen här nedan! 😉

energi och kärlek
Annika