Ditt liv avgörs på 5 sekunder – vad gör du åt det?

Idag vill jag dela med mig av ett av de absolut bästa coachtips jag någonsin tagit till mig för egen del, och som verkligen varit livsavgörande. Minst sagt. Och det kommer även kunna förändra ditt liv totalt. Jag lovar!

Redan 2010 när jag stötte på coaching för första gången genom ett mentorsprogram för chefer som jag fick förmånen att gå, hade jag länge känt ett extremt behov av att få växa. Inuti. Som många i 35-40-årsåldern genomgick jag en fas i livet som ställde många frågor på sin spets. Mitt intresse för personlig utveckling och den eviga jakten på ”meningen med livet” låg liksom ständigt högt på den personliga inre agendan.

De där första riktiga småbarnsåren låg bakom mig, karriären hade börjat ta fart och både ekonomin och familjelivet var stabilt. Perfekt timing för att börja fundera över om riktningen var den rätta, alltså. Eller? Varför kan man inte bara i det läget sitta nöjd och åka med, njuta av farten? Ja, det gjorde jag ju ofta förstås, men samtidigt kröp ändå frågorna in under huden på mig. Vem är jag? Egentligen. Vad vill jag? Egentligen. Varför finns jag här? Egentligen.

Jag uttryckte det redan då till min mentor Anna Åberg, som att min själ hade skoskav. Och jag hade nog mer rätt än jag själv anade i den metaforen, då när jag sa det. För jag har senare fått bekräftat att det var spot on när jag snubblade över ett Ted Talk med fantastiska Mel Robbins, som sedan dess är ett av mina absoluta favoriter. Det var här jag fann det kanske mest avgörande coachtipset man kan ge någon som vill förändra något i sitt liv.

Så var så goda – ta knappt 20 minuter av ditt liv så kommer du förstå vad jag menar.  Du har 5 sekunder på dig, så bara gör det!

Och för dig som inte orkar se klippet får du här en jättekort summering av de viktigaste bitarna genom några korta citat från klippet. Men jag rekommenderar dig verkligen att se det för att insikten av dess fulla innebörd ska sjunka in!

To parent yourself means it’s your job to make yourself do the crap you don’t want to do, so you can be everything your supposed to be!

Anything that is a break from your routine, is going to require force.

It’s the routine that’s killing you.

When you feel stuck or dissatisfied in your life, it’s a signal that one of your most basic need in life isn’t met. It’s your need for exploration. Everything grows for your entire life, your cells regenerate, your hair, your nails… And your soul needs exploration and growth. And the only way you’ll getting it, is by forcing yourself to be uncomfortable!

Och så själva essensen ”The 5 second rule”:

You have only 5 seconds to marry an impulse with an action before the emergency break is killing the idea! Your problem isn’t the ideas, it’s you killing them by not taking action.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 35 – På’t igen bara

Hur hanterar du gupp och hinder på vägen mot dina egna mål? Eller när du upptäcker att du vikt av vägen mer eller mindre helt på egen hand? Eller när målet du satt upp plötsligt tappat sin glans? Om detta har jag bestämt att det här blogginlägget ska handla. Helt självvalt och alltså utanför min uppsatta bloggutmanings tänkta regler, om att nappa på det första som andra ger mig…

Räkna med att behöva ca 8 minuter för att läsa inlägget! Lite långt kanske, men jag tror uppriktigt att det är värt att läsa…

Tolv dagar utan bloggande mitt i pågående #Blogg100-utmaning. Inte riktigt vad utmaningen gick ut på. I 34 dagar och med 34 inlägg höll det, sen hände något. En dag då fokus svek, ambitionen gav vika och annat prioriterades. Blev till två, till tre till…tolv! Bara så där. Första dagen fanns en bra förklaring och ursäkt, tyckte jag själv. Där och då. Men sen? Och egentligen kan jag fråga mig själv om det ens fanns det, den där första dagen? För vad var det EGENTLIGEN som hände som hade förmåga att göra det totalt omöjligt för mig att blogga? Inget. Helt ärligt. Egentligen inget.

IMG_0876

Jag låg inte för döden – nej, ingen annan i min närhet heller – och inte heller på sjukhus med avsågade händer, allmänt insnärjd i slangar eller med övervakningsmonitorer som inte tillät datoranvändning och uppkoppling mot nätet. Ingen höll heller fast mig, riktade en pistol mot min tinning och hotade mig för att jag tänkte tanken på att sätta mig och blogga. (Nej, makens små suckar och kommentarer räknas INTE! 😉 ) Jag kan faktiskt inte ens påstå att det fanns några tekniska problem som hindrade det hela. Nada. Nichts. Bara mina egna ursäkter, mitt bristande målfokus – och uppenbarligen ändrade prioriteringar. Eller ork och lust? Eller vad det nu var…

Jag skulle med all sannolikhet kunna övertyga er alla om hur förklarligt, mänskligt, förståeligt och logiskt det var. Trots allt. Fullt begripligt och inget att skämmas och må dåligt över, eller gräva ner sig för. Jag skulle säkert, om ni hade tid att lyssna/läsa, till och med kunna få er att tycka att det var helt RÄTT! Jag skulle kunna se till att jag får stöd och support för att jag gjorde som jag gjorde. Så jag inte behöver tycka det var ett misslyckande. Ett svek mot mig själv, mina mål och ambitioner. Men det är ju inte poängen här. Inte avsikten med det här blogginlägget. Tvärtom.

Jag vill med det här inlägget fokusera på vad vi gör, när vi inte gör det vi sagt att vi ska göra, vad det leder till och hur vi kan förhålla oss till det på ett meningsfullt sätt. För det är faktiskt inte meningsfullt att vare sig leta ursäkter eller söka stöd för dessa… Tro mig. Ändå är det något vi människor gör konstant. Inte minst jag. Och vi är dessutom alla oerhört snabba att nappa på den kroken, så fort någon kastar ut betet.

– Ja, men guuuuud, jag förstår preciiiiis! Så skulle jag också ha gjort i den situationen! Må inte dåligt för det nu…

– Men stackare, det begriper ju vem som helst att det blev så! Du är ju bara människa, så släpp det och gå vidare…

– Äsch, shit happens! Värre har hänt!

Eller vad det nu är vi säger, när vi fastnat på kroken till någon annans ursäkter. Vad vi sällan tänker på, är att vi troligen projicerar våra egna tillkortakommanden, svikna mål och ambitioner, snarare än att stötta och supporta den vi säger det till.

För om vi tittar riktigt, riktigt ärligt på det, så är det sällan den sortens stöd vi behöver. Det för oss inte framåt. Gör oss inte starkare. Och det får oss faktiskt egentligen inte ens att må bättre. Inte innerst inne, där vi bär på vår egen sanning. Den vi aldrig kan lura oss själva på, helt och hållet. Vi VET om vi hade kunnat göra mer, bättre, annat o.s.v. Att vi hade kunnat fullfölja det vi sagt och nå vårt mål. Egentligen. Så även om det kanske känns bättre på utsidan att vi får förståelse för våra ursäkter, gräver det gropen djupare inom oss själva. Försvårar ytterligare till en annan gång. Är det den sortens support och stöd vi vill ha? Är det den sorten vi vill ge? Jag tror inte det.

För mig har det tagit tretton dagar att komma igen. Tretton dagar av ursäkter, rationaliserande, förnekelse, försvarsinställning, hopplöshetstankar, rättfärdigande, impulsivitet, fragmentering, offertänkande och begränsande tankar. För en sketen havererad bloggutmanings skull. En bloggutmaning!? Tänk då, om det gällt något verkligt viktigt och stort mål i mitt liv… Eller tänk om det var precis det, det gjorde?

Jag har passerat de flesta möjliga tankar och känslor du kan föreställa dig kopplat till det nyss nämnda, för att försöka hantera att jag faktiskt släppte mitt eget mål med att blogga i 100 dagar. Det är helt ok för mig om du tycker det låter patetiskt. Onödigt. Det är ok för mig, om du får en impuls av att vilja ge mig lite stöd i form av att förmildra, förminska eller på annat sätt ”hjälpa mig” att se att det ju bara var en bloggutmaning…no big deal.

Det är ok, men det är inte vad jag vill ha och behöver. Den biten klarar jag bra själv, men är inte hjälpt av. Men det är ok, bara du förstår att du då sväljer betet och kroken enbart för att hantera din egen ångest, den över dina egna svikna mål och drömmar och dina egna ”misslyckanden” längs vägen. För det handlar inte om mig längre, utan om dig själv i så fall… Dig och dina egna tillfällen i samma situation! Tufft, eller hur? Smaka på den en stund. Jag skriver det inte för att vara elak, okänslig eller kaxig. Jag skriver det för att det är min fulla övertygelse och för att jag vet att det finns bättre alternativ för oss båda!

Så. Vad är det bättre alternativet, då? Ska vi inte vara empatiska, stötta varandra och visa förståelse? Jo, självklart. Men det stöd jag vill ha och behöver innerst inne, är att någon tror på mig, ser mina mål och drömmar som viktiga och värdefulla oavsett hur de ser ut. Någon som utgår från att om jag sagt att jag vill och siktar mot något, så är det troligen precis så. Även när jag tycks ha ändrat mig, inte vet hur jag ska ta mig förbi olika gupp och hinder eller påstår att målet tappat sin glans.

Givetvis finns tillfällen när jag faktiskt genuint och medvetet inser att jag satt ett mål som inte alls var mitt eget egentligen, inte var viktigt och autentiskt, eller av någon anledning på djupaste allvar går i konflikt med viktigare mål och drömmar jag har. Givetvis kan jag överge uppsatta mål på 100% autentiska grunder och med ”no bullshit included”. Men väldigt sällan är det så det är, faktiskt. Snarare kan det i så fall vara, att jag inte haft det egentliga målet tillräckligt tydligt framför mig när det sattes, och därför la fokus lite fel. Missade att zooma in på ”målet bakom målet”. Och det som behövs är att korrigera fokus snarare än att byta eller överge målet.

Som med min bloggutmaning. Den var både viktig och autentisk för mig. Men kanske inte exakt så som jag först själv trodde. Jag hade satt upp en del regler som så här med lite distans mest var mentala konstruktioner, utan genuin förankring inombords. Målet blev därför alltmer skevt och svårfokuserat för min egen inre syn, och då är det lätt att till slut helt tappa fokus. Inte som i en ursäkt, utan mer som en konsekvens. Nu när jag tagit mig förbi mina egna initiala reaktioner och känslor kring det hela och orkar se det som det verkligen är – utan ursäkter och annan bullshit – så vet jag att bloggutmaningen verkligen VAR ett autentiskt mål för mig. Men inte de regler jag satte upp för den.

Det kändes som en kul och bra idé att försöka skapa mer dialog med läsare och samtidigt utmana mig själv med att låta dem komma med ämnen för dagen. Men egentligen låg min ambition och mitt mål på ett annat plan, som jag delvis såg och delvis inte. Autentiskt var målet med själva ihärdigheten i sig. Men det jag inte såg var att det framför allt var kopplat till möjligheten att få bidra med sådant jag själv finner intressant och meningsfullt att skriva om. Alltså betydligt mer ”egoistiskt och självcentrerat” kan man kanske tycka. Eller mer genuint, beroende på hur man väljer att se det.

För mitt ”mål bakom målet” med min närvaron i bloggosfären, är att ge mitt eget unika avtryck i frågor som jag finner värda att reflektera kring. Delvis som en slags offentlig självterapi som gör att jag når längre i mina tankar och insikter, själv växer och tänjer gränser, och delvis i en förhoppning om att någon annan ska få med sig något på sin egen livsresa. Hela grejen med att inte själv välja ämne var alltså något som egentligen var mycket dåligt förankrat i mig själv, den jag är och mitt eget syfte med bloggandet. Problemet var att jag inte såg det. Och när jag kom till den punkt att nog mycket annat trängde sig på, föll jag på eget grepp och gav upp. För att slippa göra det som kändes genuint meningslöst, gav jag alltså upp även mitt autentiska mål…

Jag blandade ihop saker och såg inte där och då, vad som var fel. Vågade inte erkänna för mig själv och andra att mina egna regler nog inte varit grejen. För det kändes som ett misslyckande att släppa eftersom jag gått ut med dem själv helt frivilligt. Så jag försökte upprätthålla min egen bild av min egen bloggutmaning, för att inte tappa ansiktet utåt. Utan att ens våga ställa mig frågan om någon ens brydde sig. Mer än jag själv. Utan att våga titta på min egen målsättning på nytt och ställa mig själv frågan, vad som var genuint viktigt för MIG. Istället smet jag ur alltihop med alla tidigare nämnda tankar och känslor som följd. För någonstans visste jag att jag svek ett mål jag hade.

Jag förstår om du kanske har svårt att följa med här, men försök, för så här tror jag det ofta är för många. Vi tappar bort oss själva i våra försök att leva upp till något som vi tror andra ser eller förväntar sig. Vår egen förmåga till självbedrägeri kan vara enormt sofistikerad och svår att genomskåda. Vi möter hinder, gupp på vägen eller får oförklarligt svårt att fokusera på vårt mål. Och så börjar vi ifrågasätta målet. Hittar skäl att släppa det, eftersom vi inte längre ser klart. Och till sist kommer vi till en punkt när vi känner att vi liksom ger upp, och då kommer alla våra ursäkter, förnekelsen, rättfärdigandet, offerskapet, hopplöshetstankarna. Eller något annat som försöker ”hjälpa oss” att förhålla oss och hantera det som inträffat. Vårt eget svek mot oss själva, det att vi fegat ur, inte kämpat vidare eller helgat den egna drömmen och det egna målet. Trots att vi någonstans vet att vi hade kunnat…

Och det jag behöver få hjälp med, det stöd och den support jag behöver mest av allt, är nästan alltid att ställa in skärpan på nytt och hitta mitt genuina fokus. Så att jag ser mitt egentliga mål och vågar fortsätta tro på det. Vågar tro på mig själv och att jag kan nå de mål jag sätter upp. Även om vägen dit inte alltid blir som jag tänkt mig. Jag behöver varken andras krav, dömanden, förståelse eller sympatier. Inte att andra kommer med vare sig pekpinnar eller bidrar till mina egna ursäkter. Men jag behöver någon som har tillit till mig och min förmåga att kunna avgöra vad som är genuint och autentiskt viktigt i mitt eget liv och inte. Vilka mål som är äkta för mig och vad målet bakom målet är, när fokus hamnar fel.

projektcoachning

Så nästa gång du själv upptäcker att du släppt ett mål i ditt eget liv, lyssna till din egen inre röst och magkänsla. Inte till dina ursäkter, rättfärdiganden eller hopplöshetstankar. Vet du innerst inne att du svikit dig själv, betyder det bara att du också vet att du faktiskt kan mer! Att du KAN nå ditt mål. Sök sedan någon annan som också vet det. Som tror på DIG och inte på dina ursäkter. Och vill du vara en människa som verkligen ger andra stöd och support, var lite mindre snabb att hugga tag i betet av rättfärdiganden. Fråga istället om det var något genuint viktigt för personen, och hur du kan stötta hen för att hålla liv i målet.

Eller säg som teaterpedagogen Lisa Arenö, Add-action, som jag träffade på en kvinnlig nätverksträff sa – på’t igen bara! Det kan många gånger räcka.

Så nu är jag på’t igen!

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 30 – Lär dig andas

Dagens livsviktiga ämne har jag fått av diplomerade andningspedagogen, yogainstruktören och entreprenören Ewy Lindgren, som själv alldeles säkert vet vad hon pratar om i frågan. Frågan är om jag gör det? Hur som helst tackar jag för bloggpassningen! 🙂

Hur ofta tänker du på din andning egentligen? Är det något du bara tar för givet och som finns där helt utan att du någonsin lägger märke till den? Eller är det kanske något som ofta drar din uppmärksamhet till sig? Kanske pga olika problem eller obehag relaterade till denna livsviktiga funktion, som astma, dålig kondition eller kanske ångest?

optimal-forsamrad-andning-695w434h

Det senare har jag själv erfarit, och vet därför hur det är att hamna i en negativ spiral kring något så naturligt och nödvändigt som sin egen livsuppehållande syresättning. När det var som mest akut i samband med att hela tillvaron var i kris känslomässigt, pga en rad händelser som gjorde att stressen slagit i taket, kändes det som om luften inte fanns där fast jag andades. Som om den inte nådde ner i mina lungor och ut i min kropp. Som om jag sakta kvävdes trots fullt fungerande andetag. Syrelös i ett hav av luft. Svårt att förklara om du aldrig upplevt det, men den som förstår, förstår.

Min poäng med att berätta detta är att jag blev tvungen att lära mig andas igen. Hitta sätt att lita på mina lungors egen förmåga att fyllas, om och om igen. Och att syret finns där för mig i överflöd, även när det inte känns så. Att andas sitter på sätt och vis lika mycket i det mentala som i kroppen. Det ena påverkar det andra i en ständig dans för livet. Genom att hitta min andning, låta den leda och föra, kan det mentala återfå balansen och harmonin. Liksom omvänt, genom att ta kontroll över det mentala och med hjälp av medvetna tankar som för, kan jag återupprätta takten i andningen och låta den komma till ro.

Jag är ingen andningspedagog och har ingen aning om mitt eget sätt och mina tekniker är rätt för någon annan. Men jag känner mig oerhört ödmjuk inför kraften i medveten andning, så som jag själv känner den. Och jag är även oerhört ödmjuk inför alla som känt eller känner ångest, eller har andra andningsrelaterade bekymmer, oavsett art. För inför denna livets ständigt pågående cykel av inandning-utandning, är vi alla lika. Ingen kan sätta sig över den.

Och har man dessutom någon gång suttit vid en dödsbädd och upplevt det sista andetaget dras och den totala tomheten och tystnaden det lämnar efter sig, då vet man att ingenstans är livet mer närvarande än i den stund våra lungor fylls på nytt. Ännu ett andetag. Ännu en möjlighet att leva. Det är vad jag önskar er alla. Om och om igen.

Avslutar till sist med en av mina favoritlåtar som passar väl till dagens ämne – håll till godo.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 28 – Fördomar

Idag har jag blivit utmanad att skriva om fördomar, av min egen begåvade och omtänksamma lillasyster Malin Forsgren. Tack för bloggpassningen – verkligen ett ämne jag tycker är intressant och viktigt att lyfta!

Det här blogginlägget tar drygt 6 min att läsa om du väljer att se filmklippet, vilket jag starkt rekommenderar!

När man utbildar sig till professionell coach, t.ex. som i mitt fall via Shifteducation, inser man snart att den egna förmågan att upptäcka och förhålla sig till fördomar är en viktig framgångsfaktor. Och då avser jag faktiskt framför allt mina egna och inte i första hand andras om någon trodde det…

I coachning bygger mycket av grunden på att inte ha någon egen agenda som coach, utan helt och fullt följa och stödja det som är rätt, sant och viktigt för klienten i dennes liv. Oavsett egna åsikter, värderingar, kunskaper eller perspektiv alltså. Själva ordet ”coach” är i en av dess ursprungliga betydelser en rätt användbar och beskrivande metafor. Det representerar ju ett fordon som tar någon eller något från en plats till en annan på beställning. Typ. Målet sätts av klienten och ifrågsätts inte, men coachen hjälper till att hitta en lämplig och trygg väg dit. Helst inom utsatt tid också.

Tänk dig att en taxiförare t.ex. skulle börja ifrågasätta sina passagerares önskemål om destination. Eller låta den egna synen på deras val av klädsel, umgänge, intressen, åsikter, trosuppfattningar, världsbild etc. avgöra vart de ska, om det alls är lämpligt eller om de ens får åka med? Vad fel det skulle kunna bli för passagerarna, eller hur? Taxiföraren kan ju omöjligt veta tillräckligt om sina passagerare, deras liv eller behov för att ta på sig det ansvaret. Förstår du hur jag menar?

taxi_large

Låt vara att livet är så oändligt mycket mer komplicerat än en taxiresa, och människors mål och drömmar ofta mer komplexa än en utmärkt prick på en karta. Poängen är dock, att som coach är det viktigt att inte låta egna fördomar och förutfattade meningar styra klientens resa eller mål. Och då måste jag medvetet göra vad jag kan för att upptäcka när de dyker upp hos mig själv. Nyttig träning, men ingen lätt match. Men ju bättre man blir på det desto lättare kan man även hjälpa klienten att få syn på sina egna.

Vad är då fördomar för något och behöver det vara något negativt? Nej, egentligen inte även om de flesta kanske använder begreppet i den bemärkelsen. Men egentligen är en fördom precis bara vad det låter som. En dom på förhand innan man egentligen har tillräcklig information och faktakunskap. Det vill säga när man istället bygger sitt antagande – och sitt eventuella (be-)dömande – på en stereotyp man skaffat sig. Och stereotyper är förenklade och grovt generaliserande positiva eller negativa inre bilder, som vi alla har och använder oss av, helt enkelt för att kunna hantera tillvaron.

stereotyper

På ett sätt nödvändiga och fullt funktionella med andra ord, men samtidigt långt ifrån verkligheten i sin djupare mening. De kan bygga på sannolikhet eller egna erfarenheter, och de kan vara mer eller mindre korrekta. Oavsett om en fördom är positiv eller negativ innebär den som regel att man övergeneraliserar, och förr eller senare blir stereotypen i sig därför sakligt sett felaktig. Alltså även om det fanns fog för den inledningsvis. Det kan vara bra att komma ihåg. Särskilt eftersom vi människor har ett omedvetet beteende att vara selektivt uppmärksamma, på sådant som bekräftar våra egna uppfattningar eller går i linje med vad vi tror är meningsfullt att notera. Den här videon tycker jag säger väldigt mycket om hur vi faktiskt fungerar!

Vi har alltså ett stadigt inriktat kikarsikte både på det vi tror är relevant i varje sammanhang och på sådant som konfirmerar det vi redan ”vet” eller tror oss veta rent allmänt. Vilket leder in oss i en spiral som kan var svår att ta sig ur eller upptäcka på egen hand, även om den är barockt felaktig eller får oönskade konsekvenser.

”Matematik är svårt.” (Kikarsiktet zoomar omedvetet in alla mattetal som är obegripliga och varje nytt misstag/felräkning uppförstoras snyggt och prydligt upp som bevis. Självförtroendet sjunker, och osäkerheten gör att ännu fler mattetal känns svåra och troligen även blir felräknade, vilket förstärker sanningen att matematik är svårt…) 

”Blondiner är korkade.” (Kikarsiktet zoomar in på varje blondin som råkar yppa något mindre insiktsfullt eller korrekt, medan de som inte passar in på stereotypen/fördomen passerar obemärkt förbi. Bilden förstärks successivt och vi blir alltmer säkra på att det faktiskt är sant…) 

Vi rår inte för den här mekanismen. Och utan att gå djupare in på varför den finns, kan vi bara konstatera att det är så. Men också att det finns många vinster med att inte nöja sig med det. För vi kan påverka detta. Allt börjar dock med att vi inser och accepterar, att samtliga av oss ständigt har en konstant uppsjö av fördomar och förutfattade meningar som får konsekvenser i våra liv, hur vi ser på världen och oss själva och våra relationer till andra. Alltså även du. Definitivt jag, i alla fall.

Och när vi vet och accepterar det kan vi börja utforska djupare vilka fördomar som stämmer och inte, vilka som leder till den värld vi vill uppfatta och de relationer vi vill ha samt inte minst vilka som är värda att behålla och vilka som bör omprövas. För tänk om du ser den verklighet du valt? Det är så lätt att luta sig tillbaka och omedvetet bara samla bevis för det man redan vet. Och sedan kanske lägga sin energi på att övertyga andra… Jag kan ibland känna igen mig själv i bilden nedan.

besserwisser

Men har man väl insett att det är vad man faktiskt gör – alltså samlar bevis genom selektiv persception (=varseblivning) – blir tillvaron plötsligt mer krävande och på sitt sätt osäkrare. Men faktiskt bättre. Och rikare. Och vackrare. Mer spännande också.  För möjligheterna blir så många fler, perspektiven så mycket bredare och verkligheten i slutändan mer genuin, när man väljer att ifrågasätta och kanske knacka hål på sina fördomar. I takt med att man upptäcker dem. Om och om igen…

Eller om man åtminstone är nyfiken på alternativen! Ser vart de leder och om de möjligen skulle kunna föra något gått med sig. Hur illa vore det?

Vill du läsa mer som ligger nära detta ämne rekommenderar jag två tidigare blogginlägg, Ditt obegränsade jag och 20 tankar som hindrar dig att knyta kontakter; och ett sätt att överlista dem.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 19 – Nervositet

När blir du nervös? Vilka situationer framkallar fjärilar i magen, får dig att bita på naglarna, eller kanske kallsvettas, uppleva hjärtklappning och bli lätt illamående? Vad får dig att bli ofrivilligt spänd, ha svårt för att slappna av eller kontrollera dina egna tankar? Ja, när upplever du nervositet helt enkelt?

Och fram för allt – hur hanterar du den?

Eva Alstermark gav mig bloggpassningen, med anledning av sin egen stundande start på Bergsåker med sin fina Gärda! Tack för lån av bild till bloggen! 🙂

1235189_777957035549128_1637602145_n

Jag tänker att vår förmåga att hantera nervositet ofta är det som står emellan oss själva och många av våra mål och drömmar. Vare sig det handlar om kärlek och relationer, upplevelser eller prestationer, behöver vi ofta överkomma vår egen nervositet för att vinna något. Så fort vi försöker göra något som känns viktigt för oss blir vi som regel nervösa. Naturligtvis kan vi bli det även i andra situationer, t.ex. när vi tvingas göra något mot vår vilja som är verkligt obekvämt för oss eller där vi inte är tillräckligt väl rustade. Men jag tänker inte fokusera på de situationerna här. Helt enkelt för att jag inte tycker de är särskilt konstruktiva.

Väldigt ofta har vår nervositet faktiskt en i grunden positiv orsak, alltså. Vi står inför något som har stor betydelse för oss! Som har potential att ta oss i en riktning vi vill eller ge oss en upplevelse vi längtar efter. Visst, vi kanske tänker att vi har mycket att förlora, men är det verkligen alltid så? Vi kanske mest bara riskerar att stå kvar i samma utgångsläge som tidigare? Tryggt och bekvämt. Men inte där vi egentligen vill vara…

Så vår insats när vi vill komma vidare, uppnå eller uppleva något är ofta att uthärda lite nervositet. Lite sömnsvårighet, handsvett och hjärtklappning. Lite extra adrenalin som vi kan använda som bränsle. Och vi kan vara helt trygga med att när vi väl gör det där vi varit nervösa inför, försvinner nervositeten och andra känslor tar vid. Förhoppningsvis mycket mer positiva sådana. Visst kan besvikelse eller annat också ta vid, om det inte gått som vi önskat. Men nervositeten i sig är i alla fall borta för den här gången. Och enda vägen till att uppnå det vi vill är ju att ta sig igenom den. Ibland krävs det flera gånger, ibland får vi önskat resultat direkt.

Mina egna knep för att hantera nervositet är lite olika beroende på vad det gäller. Många gånger nuförtiden ”står jag bara ut” helt enkelt. Accepterar hjärtat som dunkar, svetten i händerna och fjärilarna i magen. Vet att inget farligt händer. Andra gånger om det blir svårt att kontrollera tankarna, och nervositeten tenderar att bli alltmer ångestladdad, kan jag göra andningsövningar, lite kort meditation eller mindfulness. Gäller nervositeten något som ligger längre fram i tiden, kan jag hantera den genom att prata med någon jag litar på eller kanske göra ytterligare förberedelser som ökar min känsla av trygghet. Eller så tar jag en springtur för att bli av med lite spänningar i kroppen och tömma hjärnan. Ja, sätten varierar.

Nu är jag nyfiken på vad du tänker kring nervositet och hur du gör för att hantera din egen?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 18 – Prokrastinering

Tack lillasyster Malin Forsgren, för bloggpassningen – det här blev något att bita i… 😛

Inlägget tar nog drygt 4 minuter att läsa…så kanske vill du skjuta upp det? 😉

Det finns så vansinnigt mycket klokt och bra skrivet redan, som förklarar och belyser prokrastinering ur olika perspektiv, att jag har beslutat mig för att inte kasta mig in i någon djupare beskrivning eller problematisering av begreppet. Istället hänvisar jag till Wikipedia samt ett par läsvärda blogginlägg som andra skrivit, innan jag hoppar över till den lite mer personliga infallsvinkeln.

Även om jag bortser från de mest allvarliga och patologiska formerna av prokrastinering och ”bara” ser det som ett mer eller mindre vanligt förekommande beteende i de flesta människors liv, kan jag konstatera att det får en hel del konsekvenser. I mitt eget liv kan jag se att beteendet ofta är stressutlöst, och dessutom dessvärre förvärrar stressen ytterligare. Är stressen hög är ju det sista man behöver att själv, mer eller mindre omedvetet, börja skjuta upp saker – eller hur?

snobben1

Jag kan faktiskt erkänna att jag den senaste månaden tyvärr befunnit mig i en sådan spiral. Flertalet stressymptom har gjort sig påminda, varav prokrastinering är ett. I februari hade vi någon form av influensa i huset, och vi turades om att vara mer eller mindre sänkta med vab och egen sjukdom om vartannat – och sedan dess har jag haft svårt att riktigt komma igen till 100%.

Då min tillvaro är sådan att arbetsbelastningen är konstant hög, och jag har både personal- och ekonomiansvar, många uppdragsgivare och myndigheter att tillfredsställa och samverka med, samt ständiga deadlines av olika slag, är jag extremt beroende av min egen förmåga att hantera stress. Vilket i praktiken handlar mycket om att lägga saker på rätt nivå, fatta rätt och tillräckligt snabba beslut, prioritera, ”kill the right darlings”, delegera där det går och helst i tid, samt värna min egen kosthållning, sömn, motion och återhämtning. I grund och botten krävs förstås även en grundläggande struktur och åtminstone ett visst mått av ordning och reda.

IMG_5899

Hur som helst, så har jag på sista tiden tappat taget om mycket av det här. Vilket ofelbart alltså även lett till en del oönskad och destruktiv prokrastinering. Just när jag som minst behöver det. Så typiskt!? Och trots att jag egentligen har svaren och lösningarna inom räckhåll, om jag bara läser min egen e-bok. 😉

Måste spika programmet och göra den där inbjudan snart så kallelsen kan gå ut…verkligen ett viktigt möte som jag inte får sabba! Hm…men oj, vad många fakturor i systemet, bäst jag konterar och attesterar dem! Få se nu, användarnamn…lösen…åh, vad seg datorn är! Jag blir galen!!! Äsch, öppnar Facebook och kollar medan den ändå tuggar…kanske någon har kommenterat mitt senaste blogginlägg? Hm…ok, inne, ÄNTLIGEN! Borde verkligen ringa it-support och klaga. Att inget kan fungera smidigt när man har mycket att göra? Men titta! Vad kul, Pia har skickat en inbjudan…läsa, läsa, läsa…hihi…borde svara något underfundigt. Hm, få se nu…shit, vad många fakturor! Dom här hinner jag aldrig gå igenom nu!? Nä, jag borde nog ta tag i power-pointpresentationen till mötet kanske…har ju några bra idéer jag inte får glömma göra något av. Hm…måste ringa och boka den där föreläsaren inför kursen också…oj, har vi ens gjort klart annonsen? Och vänta förresten…när skulle rekvisitionen hos Lst vara inne? Måste kolla…ok, sista mars. Hur tusan ska jag hinna? Guuuud, vad många olästa mejl…läsa, läsa, läsa…kasta, kasta, kasta. Aj, då, har jag verkligen inte svarat Helene än? Bäst jag gör det… Hm…och när tusan ska jag hitta hål i kalendern för lönebeskedssamtalen som är kvar??? 

kaffe_835475c

Och så den där kallelsen…den borde verkligen ha varit ute förra veckan…spela roll hur den är formulerad bara den kommer ut!!! Hur j-la svårt kan det va? Shit, vad kaffesugen jag är…går och fixar en kopp. Kan ju ta de där pappren samtidigt till kansliet… Åh, hej Siv, hur är det med dig då? Prata, prata, prata…  

Ja, eller nåt. Bara som ett exempel. 😉 Vissa saker vet jag innerst inne att de bara måste göras, men ändå glider det ur händerna, kanske ända till allra sista stund. Massa annat tränger sig förbi, som av någon anledning inte föder lika mycket motstånd. Men inte heller är långt när lika viktigt. Och där längs vägen går det åt oändligt med energi. Energi som man egentligen behöver till annat.

Jag vet inte om du känner igen dig? Kanske, kanske inte. Självklart ser ”exemplen” olika ut för olika människor.. Och ofta är det relativt ”små och enkla” men ändå nog så viktiga uppgifter, som vi skjuter upp. Det kan givetvis vara betydligt större saker också, som att skriva klart den där uppsatsen, boka tid hos doktorn för den där leverfläcken som oroar, skriva det där brevet som skulle betyda så mycket för gamla farmor, sätta ihop ett CV för att äntligen kunna söka drömjobbet, rensa ur i garderoben så kläderna ryms och inte ständigt hamnar i högar på soffan – eller vad det nu kan vara.

Men vad gör man åt eländet då? När man väl hamnar i prokrastinering? Ja, är den verkligt allvarlig, ständigt återkommande och får kännbara konsekvenser som drabbar en själv, andra i ens närhet eller viktiga områden i ens liv, bör man nog söka hjälp. Sådan finns att få, t.ex. via KBT.

IMG_8295

Gäller det lindrigare former, av typen som nog drabbar de flesta av oss någon gång, kan jag starkt rekommendera coachning faktiskt. Det kan i alla fall hjälpa mig själv att få syn på vad det är som händer, mitt eget beteende, och hjälpa mig flytta fokus till det som är mer intressant. Nämligen mina egna verkliga mål och avsikter, och hur jag i små, små steg, kan ta mig dit. Har man ingen coach att tillgå, kan en god vän eller familjemedlem fungera som support i processen att komma igång och framåt, samt sluta skjuta upp. Lura det egna uppskjutarbeteende genom att mala ner det som behöver göras i så små enkla steg, att inte ens du eller jag kan låta bli att ta dem…

Tillsammans kan ni;

  1. Identifiera vad det är som skjuts upp
  2. Söka det absolut minsta, löjligt enkla steg, som går att hitta kopplat till uppgiften (ja, ni får tycka det är så litet och obetydligt att ni skrattar åt det!)
  3. Kom överens om när det lilla, lilla, verkligen löjligt pyttelilla första steget ska vara taget – om möjligt gör direkt på plats (så litet ska det helst vara!)
  4. Gör tillsammans en uppföljning (har inget hänt? sök ett ännu mindre steg och gör det i samband med uppföljningen!)
  5. Börja om med nr 2… (och fortsätt så tills det ni identifierade i nr 1 är genomfört)

Och är det nu någon som läst ända hit och undrar om jag skickat iväg kallelsen? Svaret är ja. Och så har jag även fixat naglarna så de är riktigt vår- och påskfina! 😛

IMG_1296

energi och kärlek
Annika

Våga fråga!

En sak jag försöker lära min son är att det är alltid okej att fråga – bara man även kan ta ett svar oavsett vad det blir. Man behöver aldrig skämmas för att man frågar, vare sig det handlar om något man önskar och vill ha eller något man undrar över och är nyfiken på. Utan att vara bekännande kristen, tror jag i alla fall en sak har landat ganska rätt i Bibeln.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Jag tror till och med att de första orden måste ha varit en rad frågor! Frågor är alltings drivkraft. Utan frågor händer inget. Inget förändras. Inget får riktning, mening eller egentligt sammanhang. Kanske var det ungefär så här i början när Gud/Ordet inledde allt.

Gud: – Varför är jag ensam? Hallå?

Inget svar

Gud: – Varför svarar ingen? Hallå???

Inget svar. Gud kliar sig i huvudet.

Gud: – Vem vill jag egentligen ska svara?

Ja, och sen ledde det ena till det andra och han började skapa en massa, till följd av ständigt nya frågor och svar. Eller nå’t.

Det är ingen slump heller att coachning bygger så mycket på att ställa frågor då det, som ni vid det här laget förstår, är väldigt effektivt för att få saker i rullning och skapa mening. Men kanske viktigast av allt att förstå, vare sig man är barn eller vuxen, är att det är just OKEJ att fråga! Det måste få vara okej.

frågestund1

Och när vi får frågor av andra önskar jag att vi alla kommer ihåg att det många gånger krävs oerhört mycket mod för att fråga. Ibland kan kanske den till synes mest banala frågan för någon vara en kraftansträngning värre än ett bungyjump. Varför? Jo, för att vi alla mer eller mindre bär på rädslan att bli avvisade. Avvisade i form av ett ”nej”, eller i form av att bli ignorerade, förminskada, förlöjligade eller bortstötta.

rejected

Allt detta väcker varje människas djupaste rädsla till liv – rädslan att inte vara värdig att höra till. Utan att få höra till dör vi. Vi är programmerade till sociala varelser i behov av mänsklig kontakt och anknytning. Utan det håller inte ens mat och vatten oss vid liv till slut. Vi självdör. Så rädslan att bli avvisad är befogad, även om den inte alltid är i proportion till själva sakfrågan. Upplevelser i bagaget kan göra det känslomässigt livsfarligt, att utsätta sig för även det minsta tecken på att bli avvisad.

Så många av oss slutar fråga. Slutar be om saker, svar eller hjälp. Slutar ställa de frågor vi har inom oss, de som kan ge oss det vi behöver, vill veta eller längtar efter och drömmer om. Istället tappar vi och våra liv fart, vi får svårt att ta oss framåt dit vi vill – och vi får ironiskt nog även svårt att verkligen känna att vi hör till. Det vi i första läget var rädda att förlora genom att fråga, blir alltså resultatet när vi inte vågar! Hur sorgligt är inte det. Och onödigt.

Om du inte redan gjort det, läs gärna i min lite mer privata blogg hur denna smärtsamma men viktiga insikt drabbade mig själv, när min mor gick bort alldeles för tidigt. Eller se den fantastiskt inspirerande videon nedan fullspäckad av visdom och kloka iakttagelser från Jia Jiang, som kan få dig att våga fråga lite mer igen! (Och tack, Anna Åberg för den suveräna delningen!)

Jia Jiang from Chris Guillebeau on Vimeo.

Så snälla! Fråga när du är nyfiken på något eller någon. Fråga när du önskar, vill ha eller behöver något! Det är OKEJ! Att få ett nej, eller bli ”avvisad” är bara ett svar just där och då, av just den personen i det tillfället – det säger inget om dig och vem DU är, vart du kan ta dig eller vad du kan få.

Och vill du mig något, så hoppas jag att du aldrig tvekar att just fråga! <3

energi och kärlek
Annika

Har du prioriteringsstress i sommar? Testa detta!

Vem hamnar inte då och då i akut – eller långvarig – prioriteringsstress? Massor av saker pockar på i ens huvud och vill ha uppmärksamhet. Kräver att man agerar och tar tag i frågan. Lägger sitt fokus och skjuter till tid och kraft. Och vad händer? Jo, just det, ganska ofta absolut ingenting! I alla fall inte av allt det där viktiga som snurrar runt… Och så är det med stress. Det förlamar. Eller leder till överslagshandlingar och total felprioritering när vi ser tillbaka. Som att gå och köpa godis, hamna framför TVn. Eller om vi är på jobbet kanske vi fastnar i att svara på oviktiga mejl eller något annat. I värsta fall får det oss att må riktigt dåligt och blir till en ond nedåtgående spiral.

prioritering-300x244

Prioriteringsstress kan även inträffa när man är ledig eller har semester! Massor av projekt ska nu äntligen ros i land. Och så ska familjelivet och släkt och vänner ha sitt. Och så har man ju äntligen tid för att komma igång med träningen, ta tag i vikten eller få lite egentid med fiskespöt i handen och ryggsäck på ryggen – eller vad det nu är i just ditt liv. Känner du igen dig?

Känner du igen dig det minsta ska du här få en enkel och snabb övning som hjälpt mig många gånger både privat och på jobbet, när prioriteringsstressen varit hög. Det går väldigt fort och ger garanterat effekt. Övningen kan användas i en akut uppkommen situation, där du snabbt behöver prioritera bland allt som snurrar i huvudet och förlamar dig. Hindrar dig från att bli effektiv och komma framåt. Den kan även göras mer i lugn och ro när du vill planera och prioritera lite mer långsiktigt.

Slide1

  1. Ta ett vitt papper och dra två streck i kors så det blir fyra rutor enligt bilden. Skriv orden som på bilden upptill/nedtill resp höger/vänster, så att rutan uppe till höger representerar viktigt/urakut o.s.v.
  2. Bestäm dig för tidsperspektivet din matris representerar. Förslagsvis är ”idag”, ”denna vecka”, ”denna månad”, ”detta år”, lämpligt. OBS! Ju kortare tidsperspektv desto mindre tid ska övningen behöva ta. Väljer du ”idag” bör det inte ta mer än max 5-10 min!
  3. Töm ditt huvud på ALLT du för tillfället kommer på, som upptar dina tankar i form av jag borde/måste/behöver/vill – som berör ditt valda tidsperspektiv för matrisen! (Vill du prioritera ”idag”, tar du inte med sådant du direkt inser kan vänta till i morgon, alltså!) För varje sak du kommer på som är något konkret ”att göra” skriver du ett stödord i matrisen, där det bäst hör hemma enligt dig. Tänk inte så mycket – bara släng ner det! Högt, lågt, mitt emellan. Långt till höger/vänster eller någonstans däremellan – du bestämmer! Skriv alla saker som hör till dit valda tidsperspektiv, även de som du själv placerar nere till vänster. Dels hjälper det dig att tömma huvudet och dels kan det ge dig bra stöd och insikter som hjälper dig fortsättningsvis när du ska prioritera och planera.
  4. Titta på det du skrivit när du inte längre kommer på fler tankar som stör dig. Hur har du värderat de olika sakerna? Kanske inser du att något hamnat helt fel, om du tänker efter? Det är ok att ändra sig i så fall. Men se upp så du inte kommer tillbaka till fällan att tro att allt är precis lika viktigt och akut inom det valda tidsperspektivet. För det är det sällan… Skulle du ändå hamna där – byt tidsperspektiv till ett ännu snävare! Gå t.ex. från ”denna vecka”, till ”idag” eller från ”idag” till ”innan lunch”.
  5. Upprätta en todo-lista med de 5 viktigaste och mest akuta sakerna, för ditt valda perspektiv – och sätt igång att beta av dem! Stryk uppgifterna från listan allt eftersom du gjort dem. Bra för tillfredsställelsen. När du är klar tar du de fem nästa o.s.v. – om du hade så många, förstås?

Om du vill ladda ner och skriva ut matrisen som stöd finns den här –> Priortieringsövning

Och om du vill ha stöd av en coach med något av dina prioriterade projekt i sommar så passa på att registrera dig för mitt sommarerbjudande om mejlcoachning!

Lycka till, och berätta gärna om övningen varit till någon nytta för dig! 🙂

energi och kärlek
Annika