Ditt liv avg̦rs p̴ 5 sekunder Рvad g̦r du ̴t det?

Idag vill jag dela med mig av ett av de absolut bästa coachtips jag någonsin tagit till mig för egen del, och som verkligen varit livsavgörande. Minst sagt. Och det kommer även kunna förändra ditt liv totalt. Jag lovar!

Redan 2010 när jag stötte pÃ¥ coaching för första gÃ¥ngen genom ett mentorsprogram för chefer som jag fick förmÃ¥nen att gÃ¥, hade jag länge känt ett extremt behov av att fÃ¥ växa. Inuti. Som mÃ¥nga i 35-40-Ã¥rsÃ¥ldern genomgick jag en fas i livet som ställde mÃ¥nga frÃ¥gor pÃ¥ sin spets. Mitt intresse för personlig utveckling och den eviga jakten pÃ¥ ”meningen med livet” lÃ¥g liksom ständigt högt pÃ¥ den personliga inre agendan.

De där första riktiga småbarnsåren låg bakom mig, karriären hade börjat ta fart och både ekonomin och familjelivet var stabilt. Perfekt timing för att börja fundera över om riktningen var den rätta, alltså. Eller? Varför kan man inte bara i det läget sitta nöjd och åka med, njuta av farten? Ja, det gjorde jag ju ofta förstås, men samtidigt kröp ändå frågorna in under huden på mig. Vem är jag? Egentligen. Vad vill jag? Egentligen. Varför finns jag här? Egentligen.

Jag uttryckte det redan då till min mentor Anna Åberg, som att min själ hade skoskav. Och jag hade nog mer rätt än jag själv anade i den metaforen, då när jag sa det. För jag har senare fått bekräftat att det var spot on när jag snubblade över ett Ted Talk med fantastiska Mel Robbins, som sedan dess är ett av mina absoluta favoriter. Det var här jag fann det kanske mest avgörande coachtipset man kan ge någon som vill förändra något i sitt liv.

SÃ¥ var sÃ¥ goda – ta knappt 20 minuter av ditt liv sÃ¥ kommer du förstÃ¥ vad jag menar.  Du har 5 sekunder pÃ¥ dig, sÃ¥ bara gör det!

Och för dig som inte orkar se klippet får du här en jättekort summering av de viktigaste bitarna genom några korta citat från klippet. Men jag rekommenderar dig verkligen att se det för att insikten av dess fulla innebörd ska sjunka in!

To parent yourself means it’s your job to make yourself do the crap you don’t want to do, so you can be everything you’re supposed to be!

Anything that is a break from your routine, is going to require force.

It’s the routine that’s killing you.

When you feel stuck or dissatisfied in your life, it’s a signal that one of your most basic needs in life isn’t met. It’s your need for exploration. Everything grows for your entire life, your cells regenerate, your hair, your nails… And your soul needs exploration and growth. And the only way you’ll getting it, is by forcing yourself to be uncomfortable!

Och sÃ¥ själva essensen ”The 5 second rule”:

You have only 5 seconds to marry an impulse with an action before the emergency break is killing the idea! Your problem isn’t the ideas, it’s you killing them by not taking action.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 35 – PÃ¥’t igen bara

Hur hanterar du gupp och hinder pÃ¥ vägen mot dina egna mÃ¥l? Eller när du upptäcker att du vikt av vägen mer eller mindre helt pÃ¥ egen hand? Eller när mÃ¥let du satt upp plötsligt tappat sin glans? Om detta har jag bestämt att det här blogginlägget ska handla. Helt självvalt och alltsÃ¥ utanför min uppsatta bloggutmanings tänkta regler, om att nappa pÃ¥ det första som andra ger mig…

Räkna med att behöva ca 8 minuter för att läsa inlägget! Lite lÃ¥ngt kanske, men jag tror uppriktigt att det är värt att läsa…

Tolv dagar utan bloggande mitt i pågående #Blogg100-utmaning. Inte riktigt vad utmaningen gick ut på. I 34 dagar och med 34 inlägg höll det, sen hände något. En dag då fokus svek, ambitionen gav vika och annat prioriterades. Blev till två, till tre till…tolv! Bara så där. Första dagen fanns en bra förklaring och ursäkt, tyckte jag själv. Där och då. Men sen? Och egentligen kan jag fråga mig själv om det ens fanns det, den där första dagen? För vad var det EGENTLIGEN som hände som hade förmåga att göra det totalt omöjligt för mig att blogga? Inget. Helt ärligt. Egentligen inget.

IMG_0876

Jag lÃ¥g inte för döden – nej, ingen annan i min närhet heller – och inte heller pÃ¥ sjukhus med avsÃ¥gade händer, allmänt insnärjd i slangar eller med övervakningsmonitorer som inte tillät datoranvändning och uppkoppling mot nätet. Ingen höll heller fast mig, riktade en pistol mot min tinning och hotade mig för att jag tänkte tanken pÃ¥ att sätta mig och blogga. (Nej, makens smÃ¥ suckar och kommentarer räknas INTE! 😉 ) Jag kan faktiskt inte ens pÃ¥stÃ¥ att det fanns nÃ¥gra tekniska problem som hindrade det hela. Nada. Nichts. Bara mina egna ursäkter, mitt bristande mÃ¥lfokus – och uppenbarligen ändrade prioriteringar. Eller ork och lust? Eller vad det nu var…

Jag skulle med all sannolikhet kunna övertyga er alla om hur förklarligt, mänskligt, förståeligt och logiskt det var. Trots allt. Fullt begripligt och inget att skämmas och må dåligt över, eller gräva ner sig för. Jag skulle säkert, om ni hade tid att lyssna/läsa, till och med kunna få er att tycka att det var helt RÄTT! Jag skulle kunna se till att jag får stöd och support för att jag gjorde som jag gjorde. Så jag inte behöver tycka det var ett misslyckande. Ett svek mot mig själv, mina mål och ambitioner. Men det är ju inte poängen här. Inte avsikten med det här blogginlägget. Tvärtom.

Jag vill med det här inlägget fokusera på vad vi gör, när vi inte gör det vi sagt att vi ska göra, vad det leder till och hur vi kan förhålla oss till det på ett meningsfullt sätt. För det är faktiskt inte meningsfullt att vare sig leta ursäkter eller söka stöd för dessa… Tro mig. Ändå är det något vi människor gör konstant. Inte minst jag. Och vi är dessutom alla oerhört snabba att nappa på den kroken, så fort någon kastar ut betet.

– Ja, men guuuuud, jag förstÃ¥r preciiiiis! SÃ¥ skulle jag ocksÃ¥ ha gjort i den situationen! MÃ¥ inte dÃ¥ligt för det nu…

– Men stackare, det begriper ju vem som helst att det blev sÃ¥! Du är ju bara människa, sÃ¥ släpp det och gÃ¥ vidare…

– Äsch, shit happens! Värre har hänt!

Eller vad det nu är vi säger, när vi fastnat på kroken till någon annans ursäkter. Vad vi sällan tänker på, är att vi troligen projicerar våra egna tillkortakommanden, svikna mål och ambitioner, snarare än att stötta och supporta den vi säger det till.

För om vi tittar riktigt, riktigt ärligt på det, så är det sällan den sortens stöd vi behöver. Det för oss inte framåt. Gör oss inte starkare. Och det får oss faktiskt egentligen inte ens att må bättre. Inte innerst inne, där vi bär på vår egen sanning. Den vi aldrig kan lura oss själva på, helt och hållet. Vi VET om vi hade kunnat göra mer, bättre, annat o.s.v. Att vi hade kunnat fullfölja det vi sagt och nå vårt mål. Egentligen. Så även om det kanske känns bättre på utsidan att vi får förståelse för våra ursäkter, gräver det gropen djupare inom oss själva. Försvårar ytterligare till en annan gång. Är det den sortens support och stöd vi vill ha? Är det den sorten vi vill ge? Jag tror inte det.

För mig har det tagit tretton dagar att komma igen. Tretton dagar av ursäkter, rationaliserande, förnekelse, försvarsinställning, hopplöshetstankar, rättfärdigande, impulsivitet, fragmentering, offertänkande och begränsande tankar. För en sketen havererad bloggutmanings skull. En bloggutmaning!? Tänk då, om det gällt något verkligt viktigt och stort mål i mitt liv… Eller tänk om det var precis det, det gjorde?

Jag har passerat de flesta möjliga tankar och känslor du kan föreställa dig kopplat till det nyss nämnda, för att försöka hantera att jag faktiskt släppte mitt eget mÃ¥l med att blogga i 100 dagar. Det är helt ok för mig om du tycker det lÃ¥ter patetiskt. Onödigt. Det är ok för mig, om du fÃ¥r en impuls av att vilja ge mig lite stöd i form av att förmildra, förminska eller pÃ¥ annat sätt ”hjälpa mig” att se att det ju bara var en bloggutmaning…no big deal.

Det är ok, men det är inte vad jag vill ha och behöver. Den biten klarar jag bra själv, men är inte hjälpt av. Men det är ok, bara du förstÃ¥r att du dÃ¥ sväljer betet och kroken enbart för att hantera din egen Ã¥ngest, den över dina egna svikna mÃ¥l och drömmar och dina egna ”misslyckanden” längs vägen. För det handlar inte om mig längre, utan om dig själv i sÃ¥ fall… Dig och dina egna tillfällen i samma situation! Tufft, eller hur? Smaka pÃ¥ den en stund. Jag skriver det inte för att vara elak, okänslig eller kaxig. Jag skriver det för att det är min fulla övertygelse och för att jag vet att det finns bättre alternativ för oss bÃ¥da!

Så. Vad är det bättre alternativet, då? Ska vi inte vara empatiska, stötta varandra och visa förståelse? Jo, självklart. Men det stöd jag vill ha och behöver innerst inne, är att någon tror på mig, ser mina mål och drömmar som viktiga och värdefulla oavsett hur de ser ut. Någon som utgår från att om jag sagt att jag vill och siktar mot något, så är det troligen precis så. Även när jag tycks ha ändrat mig, inte vet hur jag ska ta mig förbi olika gupp och hinder eller påstår att målet tappat sin glans.

Givetvis finns tillfällen när jag faktiskt genuint och medvetet inser att jag satt ett mÃ¥l som inte alls var mitt eget egentligen, inte var viktigt och autentiskt, eller av nÃ¥gon anledning pÃ¥ djupaste allvar gÃ¥r i konflikt med viktigare mÃ¥l och drömmar jag har. Givetvis kan jag överge uppsatta mÃ¥l pÃ¥ 100% autentiska grunder och med ”no bullshit included”. Men väldigt sällan är det sÃ¥ det är, faktiskt. Snarare kan det i sÃ¥ fall vara, att jag inte haft det egentliga mÃ¥let tillräckligt tydligt framför mig när det sattes, och därför la fokus lite fel. Missade att zooma in pÃ¥ ”mÃ¥let bakom mÃ¥let”. Och det som behövs är att korrigera fokus snarare än att byta eller överge mÃ¥let.

Som med min bloggutmaning. Den var bÃ¥de viktig och autentisk för mig. Men kanske inte exakt sÃ¥ som jag först själv trodde. Jag hade satt upp en del regler som sÃ¥ här med lite distans mest var mentala konstruktioner, utan genuin förankring inombords. MÃ¥let blev därför alltmer skevt och svÃ¥rfokuserat för min egen inre syn, och dÃ¥ är det lätt att till slut helt tappa fokus. Inte som i en ursäkt, utan mer som en konsekvens. Nu när jag tagit mig förbi mina egna initiala reaktioner och känslor kring det hela och orkar se det som det verkligen är – utan ursäkter och annan bullshit – sÃ¥ vet jag att bloggutmaningen verkligen VAR ett autentiskt mÃ¥l för mig. Men inte de regler jag satte upp för den.

Det kändes som en kul och bra idé att försöka skapa mer dialog med läsare och samtidigt utmana mig själv med att lÃ¥ta dem komma med ämnen för dagen. Men egentligen lÃ¥g min ambition och mitt mÃ¥l pÃ¥ ett annat plan, som jag delvis sÃ¥g och delvis inte. Autentiskt var mÃ¥let med själva ihärdigheten i sig. Men det jag inte sÃ¥g var att det framför allt var kopplat till möjligheten att fÃ¥ bidra med sÃ¥dant jag själv finner intressant och meningsfullt att skriva om. AlltsÃ¥ betydligt mer ”egoistiskt och självcentrerat” kan man kanske tycka. Eller mer genuint, beroende pÃ¥ hur man väljer att se det.

För mitt ”mÃ¥l bakom mÃ¥let” med min närvaron i bloggosfären, är att ge mitt eget unika avtryck i frÃ¥gor som jag finner värda att reflektera kring. Delvis som en slags offentlig självterapi som gör att jag nÃ¥r längre i mina tankar och insikter, själv växer och tänjer gränser, och delvis i en förhoppning om att nÃ¥gon annan ska fÃ¥ med sig nÃ¥got pÃ¥ sin egen livsresa. Hela grejen med att inte själv välja ämne var alltsÃ¥ nÃ¥got som egentligen var mycket dÃ¥ligt förankrat i mig själv, den jag är och mitt eget syfte med bloggandet. Problemet var att jag inte sÃ¥g det. Och när jag kom till den punkt att nog mycket annat trängde sig pÃ¥, föll jag pÃ¥ eget grepp och gav upp. För att slippa göra det som kändes genuint meningslöst, gav jag alltsÃ¥ upp även mitt autentiska mÃ¥l…

Jag blandade ihop saker och såg inte där och då, vad som var fel. Vågade inte erkänna för mig själv och andra att mina egna regler nog inte varit grejen. För det kändes som ett misslyckande att släppa eftersom jag gått ut med dem själv helt frivilligt. Så jag försökte upprätthålla min egen bild av min egen bloggutmaning, för att inte tappa ansiktet utåt. Utan att ens våga ställa mig frågan om någon ens brydde sig. Mer än jag själv. Utan att våga titta på min egen målsättning på nytt och ställa mig själv frågan, vad som var genuint viktigt för MIG. Istället smet jag ur alltihop med alla tidigare nämnda tankar och känslor som följd. För någonstans visste jag att jag svek ett mål jag hade.

Jag förstÃ¥r om du kanske har svÃ¥rt att följa med här, men försök, för sÃ¥ här tror jag det ofta är för mÃ¥nga. Vi tappar bort oss själva i vÃ¥ra försök att leva upp till nÃ¥got som vi tror andra ser eller förväntar sig. VÃ¥r egen förmÃ¥ga till självbedrägeri kan vara enormt sofistikerad och svÃ¥r att genomskÃ¥da. Vi möter hinder, gupp pÃ¥ vägen eller fÃ¥r oförklarligt svÃ¥rt att fokusera pÃ¥ vÃ¥rt mÃ¥l. Och sÃ¥ börjar vi ifrÃ¥gasätta mÃ¥let. Hittar skäl att släppa det, eftersom vi inte längre ser klart. Och till sist kommer vi till en punkt när vi känner att vi liksom ger upp, och dÃ¥ kommer alla vÃ¥ra ursäkter, förnekelsen, rättfärdigandet, offerskapet, hopplöshetstankarna. Eller nÃ¥got annat som försöker ”hjälpa oss” att förhÃ¥lla oss och hantera det som inträffat. VÃ¥rt eget svek mot oss själva, det att vi fegat ur, inte kämpat vidare eller helgat den egna drömmen och det egna mÃ¥let. Trots att vi nÃ¥gonstans vet att vi hade kunnat…

Och det jag behöver få hjälp med, det stöd och den support jag behöver mest av allt, är nästan alltid att ställa in skärpan på nytt och hitta mitt genuina fokus. Så att jag ser mitt egentliga mål och vågar fortsätta tro på det. Vågar tro på mig själv och att jag kan nå de mål jag sätter upp. Även om vägen dit inte alltid blir som jag tänkt mig. Jag behöver varken andras krav, dömanden, förståelse eller sympatier. Inte att andra kommer med vare sig pekpinnar eller bidrar till mina egna ursäkter. Men jag behöver någon som har tillit till mig och min förmåga att kunna avgöra vad som är genuint och autentiskt viktigt i mitt eget liv och inte. Vilka mål som är äkta för mig och vad målet bakom målet är, när fokus hamnar fel.

projektcoachning

Så nästa gång du själv upptäcker att du släppt ett mål i ditt eget liv, lyssna till din egen inre röst och magkänsla. Inte till dina ursäkter, rättfärdiganden eller hopplöshetstankar. Vet du innerst inne att du svikit dig själv, betyder det bara att du också vet att du faktiskt kan mer! Att du KAN nå ditt mål. Sök sedan någon annan som också vet det. Som tror på DIG och inte på dina ursäkter. Och vill du vara en människa som verkligen ger andra stöd och support, var lite mindre snabb att hugga tag i betet av rättfärdiganden. Fråga istället om det var något genuint viktigt för personen, och hur du kan stötta hen för att hålla liv i målet.

Eller säg som teaterpedagogen Lisa Arenö, Add-action, som jag träffade pÃ¥ en kvinnlig nätverksträff sa – pÃ¥’t igen bara! Det kan mÃ¥nga gÃ¥nger räcka.

SÃ¥ nu är jag pÃ¥’t igen!

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 30 – Lär dig andas

Dagens livsviktiga ämne har jag fÃ¥tt av diplomerade andningspedagogen, yogainstruktören och entreprenören Ewy Lindgren, som själv alldeles säkert vet vad hon pratar om i frÃ¥gan. FrÃ¥gan är om jag gör det? Hur som helst tackar jag för bloggpassningen! 🙂

Hur ofta tänker du på din andning egentligen? Är det något du bara tar för givet och som finns där helt utan att du någonsin lägger märke till den? Eller är det kanske något som ofta drar din uppmärksamhet till sig? Kanske pga olika problem eller obehag relaterade till denna livsviktiga funktion, som astma, dålig kondition eller kanske ångest?

optimal-forsamrad-andning-695w434h

Det senare har jag själv erfarit, och vet därför hur det är att hamna i en negativ spiral kring något så naturligt och nödvändigt som sin egen livsuppehållande syresättning. När det var som mest akut i samband med att hela tillvaron var i kris känslomässigt, pga en rad händelser som gjorde att stressen slagit i taket, kändes det som om luften inte fanns där fast jag andades. Som om den inte nådde ner i mina lungor och ut i min kropp. Som om jag sakta kvävdes trots fullt fungerande andetag. Syrelös i ett hav av luft. Svårt att förklara om du aldrig upplevt det, men den som förstår, förstår.

Min poäng med att berätta detta är att jag blev tvungen att lära mig andas igen. Hitta sätt att lita på mina lungors egen förmåga att fyllas, om och om igen. Och att syret finns där för mig i överflöd, även när det inte känns så. Att andas sitter på sätt och vis lika mycket i det mentala som i kroppen. Det ena påverkar det andra i en ständig dans för livet. Genom att hitta min andning, låta den leda och föra, kan det mentala återfå balansen och harmonin. Liksom omvänt, genom att ta kontroll över det mentala och med hjälp av medvetna tankar som för, kan jag återupprätta takten i andningen och låta den komma till ro.

Jag är ingen andningspedagog och har ingen aning om mitt eget sätt och mina tekniker är rätt för någon annan. Men jag känner mig oerhört ödmjuk inför kraften i medveten andning, så som jag själv känner den. Och jag är även oerhört ödmjuk inför alla som känt eller känner ångest, eller har andra andningsrelaterade bekymmer, oavsett art. För inför denna livets ständigt pågående cykel av inandning-utandning, är vi alla lika. Ingen kan sätta sig över den.

Och har man dessutom någon gång suttit vid en dödsbädd och upplevt det sista andetaget dras och den totala tomheten och tystnaden det lämnar efter sig, då vet man att ingenstans är livet mer närvarande än i den stund våra lungor fylls på nytt. Ännu ett andetag. Ännu en möjlighet att leva. Det är vad jag önskar er alla. Om och om igen.

Avslutar till sist med en av mina favoritlÃ¥tar som passar väl till dagens ämne – hÃ¥ll till godo.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 28 РF̦rdomar

Idag har jag blivit utmanad att skriva om fördomar, av min egen begÃ¥vade och omtänksamma lillasyster Malin Forsgren. Tack för bloggpassningen – verkligen ett ämne jag tycker är intressant och viktigt att lyfta!

Det här blogginlägget tar drygt 6 min att läsa om du väljer att se filmklippet, vilket jag starkt rekommenderar!

När man utbildar sig till professionell coach, t.ex. som i mitt fall via Shifteducation, inser man snart att den egna förmÃ¥gan att upptäcka och förhÃ¥lla sig till fördomar är en viktig framgÃ¥ngsfaktor. Och dÃ¥ avser jag faktiskt framför allt mina egna och inte i första hand andras om nÃ¥gon trodde det…

I coachning bygger mycket av grunden pÃ¥ att inte ha nÃ¥gon egen agenda som coach, utan helt och fullt följa och stödja det som är rätt, sant och viktigt för klienten i dennes liv. Oavsett egna Ã¥sikter, värderingar, kunskaper eller perspektiv alltsÃ¥. Själva ordet ”coach” är i en av dess ursprungliga betydelser en rätt användbar och beskrivande metafor. Det representerar ju ett fordon som tar nÃ¥gon eller nÃ¥got frÃ¥n en plats till en annan pÃ¥ beställning. Typ. MÃ¥let sätts av klienten och ifrÃ¥gsätts inte, men coachen hjälper till att hitta en lämplig och trygg väg dit. Helst inom utsatt tid ocksÃ¥.

Tänk dig att en taxiförare t.ex. skulle börja ifrågasätta sina passagerares önskemål om destination. Eller låta den egna synen på deras val av klädsel, umgänge, intressen, åsikter, trosuppfattningar, världsbild etc. avgöra vart de ska, om det alls är lämpligt eller om de ens får åka med? Vad fel det skulle kunna bli för passagerarna, eller hur? Taxiföraren kan ju omöjligt veta tillräckligt om sina passagerare, deras liv eller behov för att ta på sig det ansvaret. Förstår du hur jag menar?

taxi_large

Låt vara att livet är så oändligt mycket mer komplicerat än en taxiresa, och människors mål och drömmar ofta mer komplexa än en utmärkt prick på en karta. Poängen är dock, att som coach är det viktigt att inte låta egna fördomar och förutfattade meningar styra klientens resa eller mål. Och då måste jag medvetet göra vad jag kan för att upptäcka när de dyker upp hos mig själv. Nyttig träning, men ingen lätt match. Men ju bättre man blir på det desto lättare kan man även hjälpa klienten att få syn på sina egna.

Vad är dÃ¥ fördomar för nÃ¥got och behöver det vara nÃ¥got negativt? Nej, egentligen inte även om de flesta kanske använder begreppet i den bemärkelsen. Men egentligen är en fördom precis bara vad det lÃ¥ter som. En dom pÃ¥ förhand innan man egentligen har tillräcklig information och faktakunskap. Det vill säga när man istället bygger sitt antagande – och sitt eventuella (be-)dömande – pÃ¥ en stereotyp man skaffat sig. Och stereotyper är förenklade och grovt generaliserande positiva eller negativa inre bilder, som vi alla har och använder oss av, helt enkelt för att kunna hantera tillvaron.

stereotyper

På ett sätt nödvändiga och fullt funktionella med andra ord, men samtidigt långt ifrån verkligheten i sin djupare mening. De kan bygga på sannolikhet eller egna erfarenheter, och de kan vara mer eller mindre korrekta. Oavsett om en fördom är positiv eller negativ innebär den som regel att man övergeneraliserar, och förr eller senare blir stereotypen i sig därför sakligt sett felaktig. Alltså även om det fanns fog för den inledningsvis. Det kan vara bra att komma ihåg. Särskilt eftersom vi människor har ett omedvetet beteende att vara selektivt uppmärksamma, på sådant som bekräftar våra egna uppfattningar eller går i linje med vad vi tror är meningsfullt att notera. Den här videon tycker jag säger väldigt mycket om hur vi faktiskt fungerar!

Vi har alltsÃ¥ ett stadigt inriktat kikarsikte bÃ¥de pÃ¥ det vi tror är relevant i varje sammanhang och pÃ¥ sÃ¥dant som konfirmerar det vi redan ”vet” eller tror oss veta rent allmänt. Vilket leder in oss i en spiral som kan var svÃ¥r att ta sig ur eller upptäcka pÃ¥ egen hand, även om den är barockt felaktig eller fÃ¥r oönskade konsekvenser.

”Matematik är svÃ¥rt.” (Kikarsiktet zoomar omedvetet in alla mattetal som är obegripliga och varje nytt misstag/felräkning uppförstoras snyggt och prydligt upp som bevis. Självförtroendet sjunker, och osäkerheten gör att ännu fler mattetal känns svÃ¥ra och troligen även blir felräknade, vilket förstärker sanningen att matematik är svÃ¥rt…) 

”Blondiner är korkade.” (Kikarsiktet zoomar in pÃ¥ varje blondin som rÃ¥kar yppa nÃ¥got mindre insiktsfullt eller korrekt, medan de som inte passar in pÃ¥ stereotypen/fördomen passerar obemärkt förbi. Bilden förstärks successivt och vi blir alltmer säkra pÃ¥ att det faktiskt är sant…) 

Vi rår inte för den här mekanismen. Och utan att gå djupare in på varför den finns, kan vi bara konstatera att det är så. Men också att det finns många vinster med att inte nöja sig med det. För vi kan påverka detta. Allt börjar dock med att vi inser och accepterar, att samtliga av oss ständigt har en konstant uppsjö av fördomar och förutfattade meningar som får konsekvenser i våra liv, hur vi ser på världen och oss själva och våra relationer till andra. Alltså även du. Definitivt jag, i alla fall.

Och när vi vet och accepterar det kan vi börja utforska djupare vilka fördomar som stämmer och inte, vilka som leder till den värld vi vill uppfatta och de relationer vi vill ha samt inte minst vilka som är värda att behålla och vilka som bör omprövas. För tänk om du ser den verklighet du valt? Det är så lätt att luta sig tillbaka och omedvetet bara samla bevis för det man redan vet. Och sedan kanske lägga sin energi på att övertyga andra… Jag kan ibland känna igen mig själv i bilden nedan.

besserwisser

Men har man väl insett att det är vad man faktiskt gör – alltsÃ¥ samlar bevis genom selektiv persception (=varseblivning) – blir tillvaron plötsligt mer krävande och pÃ¥ sitt sätt osäkrare. Men faktiskt bättre. Och rikare. Och vackrare. Mer spännande ocksÃ¥.  För möjligheterna blir sÃ¥ mÃ¥nga fler, perspektiven sÃ¥ mycket bredare och verkligheten i slutändan mer genuin, när man väljer att ifrÃ¥gasätta och kanske knacka hÃ¥l pÃ¥ sina fördomar. I takt med att man upptäcker dem. Om och om igen…

Eller om man åtminstone är nyfiken på alternativen! Ser vart de leder och om de möjligen skulle kunna föra något gått med sig. Hur illa vore det?

Vill du läsa mer som ligger nära detta ämne rekommenderar jag två tidigare blogginlägg, Ditt obegränsade jag och 20 tankar som hindrar dig att knyta kontakter; och ett sätt att överlista dem.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 19 – Nervositet

När blir du nervös? Vilka situationer framkallar fjärilar i magen, får dig att bita på naglarna, eller kanske kallsvettas, uppleva hjärtklappning och bli lätt illamående? Vad får dig att bli ofrivilligt spänd, ha svårt för att slappna av eller kontrollera dina egna tankar? Ja, när upplever du nervositet helt enkelt?

Och fram f̦r allt Рhur hanterar du den?

Eva Alstermark gav mig bloggpassningen, med anledning av sin egen stundande start pÃ¥ BergsÃ¥ker med sin fina Gärda! Tack för lÃ¥n av bild till bloggen! 🙂

1235189_777957035549128_1637602145_n

Jag tänker att vår förmåga att hantera nervositet ofta är det som står emellan oss själva och många av våra mål och drömmar. Vare sig det handlar om kärlek och relationer, upplevelser eller prestationer, behöver vi ofta överkomma vår egen nervositet för att vinna något. Så fort vi försöker göra något som känns viktigt för oss blir vi som regel nervösa. Naturligtvis kan vi bli det även i andra situationer, t.ex. när vi tvingas göra något mot vår vilja som är verkligt obekvämt för oss eller där vi inte är tillräckligt väl rustade. Men jag tänker inte fokusera på de situationerna här. Helt enkelt för att jag inte tycker de är särskilt konstruktiva.

Väldigt ofta har vår nervositet faktiskt en i grunden positiv orsak, alltså. Vi står inför något som har stor betydelse för oss! Som har potential att ta oss i en riktning vi vill eller ge oss en upplevelse vi längtar efter. Visst, vi kanske tänker att vi har mycket att förlora, men är det verkligen alltid så? Vi kanske mest bara riskerar att stå kvar i samma utgångsläge som tidigare? Tryggt och bekvämt. Men inte där vi egentligen vill vara…

Så vår insats när vi vill komma vidare, uppnå eller uppleva något är ofta att uthärda lite nervositet. Lite sömnsvårighet, handsvett och hjärtklappning. Lite extra adrenalin som vi kan använda som bränsle. Och vi kan vara helt trygga med att när vi väl gör det där vi varit nervösa inför, försvinner nervositeten och andra känslor tar vid. Förhoppningsvis mycket mer positiva sådana. Visst kan besvikelse eller annat också ta vid, om det inte gått som vi önskat. Men nervositeten i sig är i alla fall borta för den här gången. Och enda vägen till att uppnå det vi vill är ju att ta sig igenom den. Ibland krävs det flera gånger, ibland får vi önskat resultat direkt.

Mina egna knep för att hantera nervositet är lite olika beroende pÃ¥ vad det gäller. MÃ¥nga gÃ¥nger nuförtiden ”stÃ¥r jag bara ut” helt enkelt. Accepterar hjärtat som dunkar, svetten i händerna och fjärilarna i magen. Vet att inget farligt händer. Andra gÃ¥nger om det blir svÃ¥rt att kontrollera tankarna, och nervositeten tenderar att bli alltmer Ã¥ngestladdad, kan jag göra andningsövningar, lite kort meditation eller mindfulness. Gäller nervositeten nÃ¥got som ligger längre fram i tiden, kan jag hantera den genom att prata med nÃ¥gon jag litar pÃ¥ eller kanske göra ytterligare förberedelser som ökar min känsla av trygghet. Eller sÃ¥ tar jag en springtur för att bli av med lite spänningar i kroppen och tömma hjärnan. Ja, sätten varierar.

Nu är jag nyfiken på vad du tänker kring nervositet och hur du gör för att hantera din egen?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 18 – Prokrastinering

Tack lillasyster Malin Forsgren, för bloggpassningen – det här blev nÃ¥got att bita i… 😛

Inlägget tar nog drygt 4 minuter att läsa…sÃ¥ kanske vill du skjuta upp det? 😉

Det finns så vansinnigt mycket klokt och bra skrivet redan, som förklarar och belyser prokrastinering ur olika perspektiv, att jag har beslutat mig för att inte kasta mig in i någon djupare beskrivning eller problematisering av begreppet. Istället hänvisar jag till Wikipedia samt ett par läsvärda blogginlägg som andra skrivit, innan jag hoppar över till den lite mer personliga infallsvinkeln.

Även om jag bortser frÃ¥n de mest allvarliga och patologiska formerna av prokrastinering och ”bara” ser det som ett mer eller mindre vanligt förekommande beteende i de flesta människors liv, kan jag konstatera att det fÃ¥r en hel del konsekvenser. I mitt eget liv kan jag se att beteendet ofta är stressutlöst, och dessutom dessvärre förvärrar stressen ytterligare. Är stressen hög är ju det sista man behöver att själv, mer eller mindre omedvetet, börja skjuta upp saker – eller hur?

snobben1

Jag kan faktiskt erkänna att jag den senaste mÃ¥naden tyvärr befunnit mig i en sÃ¥dan spiral. Flertalet stressymptom har gjort sig pÃ¥minda, varav prokrastinering är ett. I februari hade vi nÃ¥gon form av influensa i huset, och vi turades om att vara mer eller mindre sänkta med vab och egen sjukdom om vartannat – och sedan dess har jag haft svÃ¥rt att riktigt komma igen till 100%.

DÃ¥ min tillvaro är sÃ¥dan att arbetsbelastningen är konstant hög, och jag har bÃ¥de personal- och ekonomiansvar, mÃ¥nga uppdragsgivare och myndigheter att tillfredsställa och samverka med, samt ständiga deadlines av olika slag, är jag extremt beroende av min egen förmÃ¥ga att hantera stress. Vilket i praktiken handlar mycket om att lägga saker pÃ¥ rätt nivÃ¥, fatta rätt och tillräckligt snabba beslut, prioritera, ”kill the right darlings”, delegera där det gÃ¥r och helst i tid, samt värna min egen kosthÃ¥llning, sömn, motion och Ã¥terhämtning. I grund och botten krävs förstÃ¥s även en grundläggande struktur och Ã¥tminstone ett visst mÃ¥tt av ordning och reda.

IMG_5899

Hur som helst, sÃ¥ har jag pÃ¥ sista tiden tappat taget om mycket av det här. Vilket ofelbart alltsÃ¥ även lett till en del oönskad och destruktiv prokrastinering. Just när jag som minst behöver det. SÃ¥ typiskt!? Och trots att jag egentligen har svaren och lösningarna inom räckhÃ¥ll, om jag bara läser min egen e-bok. 😉

MÃ¥ste spika programmet och göra den där inbjudan snart sÃ¥ kallelsen kan gÃ¥ ut…verkligen ett viktigt möte som jag inte fÃ¥r sabba! Hm…men oj, vad mÃ¥nga fakturor i systemet, bäst jag konterar och attesterar dem! FÃ¥ se nu, användarnamn…lösen…åh, vad seg datorn är! Jag blir galen!!! Äsch, öppnar Facebook och kollar medan den ändÃ¥ tuggar…kanske nÃ¥gon har kommenterat mitt senaste blogginlägg? Hm…ok, inne, ÄNTLIGEN! Borde verkligen ringa it-support och klaga. Att inget kan fungera smidigt när man har mycket att göra? Men titta! Vad kul, Pia har skickat en inbjudan…läsa, läsa, läsa…hihi…borde svara nÃ¥got underfundigt. Hm, fÃ¥ se nu…shit, vad mÃ¥nga fakturor! Dom här hinner jag aldrig gÃ¥ igenom nu!? Nä, jag borde nog ta tag i power-pointpresentationen till mötet kanske…har ju nÃ¥gra bra idéer jag inte fÃ¥r glömma göra nÃ¥got av. Hm…mÃ¥ste ringa och boka den där föreläsaren inför kursen också…oj, har vi ens gjort klart annonsen? Och vänta förresten…när skulle rekvisitionen hos Lst vara inne? MÃ¥ste kolla…ok, sista mars. Hur tusan ska jag hinna? Guuuud, vad mÃ¥nga olästa mejl…läsa, läsa, läsa…kasta, kasta, kasta. Aj, dÃ¥, har jag verkligen inte svarat Helene än? Bäst jag gör det… Hm…och när tusan ska jag hitta hÃ¥l i kalendern för lönebeskedssamtalen som är kvar??? 

kaffe_835475c

Och så den där kallelsen…den borde verkligen ha varit ute förra veckan…spela roll hur den är formulerad bara den kommer ut!!! Hur j-la svårt kan det va? Shit, vad kaffesugen jag är…går och fixar en kopp. Kan ju ta de där pappren samtidigt till kansliet… Åh, hej Siv, hur är det med dig då? Prata, prata, prata…  

Ja, eller nÃ¥t. Bara som ett exempel. 😉 Vissa saker vet jag innerst inne att de bara mÃ¥ste göras, men ändÃ¥ glider det ur händerna, kanske ända till allra sista stund. Massa annat tränger sig förbi, som av nÃ¥gon anledning inte föder lika mycket motstÃ¥nd. Men inte heller är lÃ¥ngt när lika viktigt. Och där längs vägen gÃ¥r det Ã¥t oändligt med energi. Energi som man egentligen behöver till annat.

Jag vet inte om du känner igen dig? Kanske, kanske inte. Självklart ser ”exemplen” olika ut för olika människor.. Och ofta är det relativt ”smÃ¥ och enkla” men ändÃ¥ nog sÃ¥ viktiga uppgifter, som vi skjuter upp. Det kan givetvis vara betydligt större saker ocksÃ¥, som att skriva klart den där uppsatsen, boka tid hos doktorn för den där leverfläcken som oroar, skriva det där brevet som skulle betyda sÃ¥ mycket för gamla farmor, sätta ihop ett CV för att äntligen kunna söka drömjobbet, rensa ur i garderoben sÃ¥ kläderna ryms och inte ständigt hamnar i högar pÃ¥ soffan – eller vad det nu kan vara.

Men vad gör man åt eländet då? När man väl hamnar i prokrastinering? Ja, är den verkligt allvarlig, ständigt återkommande och får kännbara konsekvenser som drabbar en själv, andra i ens närhet eller viktiga områden i ens liv, bör man nog söka hjälp. Sådan finns att få, t.ex. via KBT.

IMG_8295

Gäller det lindrigare former, av typen som nog drabbar de flesta av oss någon gång, kan jag starkt rekommendera coachning faktiskt. Det kan i alla fall hjälpa mig själv att få syn på vad det är som händer, mitt eget beteende, och hjälpa mig flytta fokus till det som är mer intressant. Nämligen mina egna verkliga mål och avsikter, och hur jag i små, små steg, kan ta mig dit. Har man ingen coach att tillgå, kan en god vän eller familjemedlem fungera som support i processen att komma igång och framåt, samt sluta skjuta upp. Lura det egna uppskjutarbeteende genom att mala ner det som behöver göras i så små enkla steg, att inte ens du eller jag kan låta bli att ta dem…

Tillsammans kan ni;

  1. Identifiera vad det är som skjuts upp
  2. Söka det absolut minsta, löjligt enkla steg, som går att hitta kopplat till uppgiften (ja, ni får tycka det är så litet och obetydligt att ni skrattar åt det!)
  3. Kom överens om när det lilla, lilla, verkligen löjligt pyttelilla första steget ska vara taget – om möjligt gör direkt pÃ¥ plats (sÃ¥ litet ska det helst vara!)
  4. Gör tillsammans en uppföljning (har inget hänt? sök ett ännu mindre steg och gör det i samband med uppföljningen!)
  5. Börja om med nr 2… (och fortsätt så tills det ni identifierade i nr 1 är genomfört)

Och är det nu nÃ¥gon som läst ända hit och undrar om jag skickat iväg kallelsen? Svaret är ja. Och sÃ¥ har jag även fixat naglarna sÃ¥ de är riktigt vÃ¥r- och pÃ¥skfina! 😛

IMG_1296

energi och kärlek
Annika

Våga fråga!

En sak jag försöker lära min son är att det är alltid okej att frÃ¥ga – bara man även kan ta ett svar oavsett vad det blir. Man behöver aldrig skämmas för att man frÃ¥gar, vare sig det handlar om nÃ¥got man önskar och vill ha eller nÃ¥got man undrar över och är nyfiken pÃ¥. Utan att vara bekännande kristen, tror jag i alla fall en sak har landat ganska rätt i Bibeln.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Jag tror till och med att de första orden måste ha varit en rad frågor! Frågor är alltings drivkraft. Utan frågor händer inget. Inget förändras. Inget får riktning, mening eller egentligt sammanhang. Kanske var det ungefär så här i början när Gud/Ordet inledde allt.

Gud: – Varför är jag ensam? HallÃ¥?

Inget svar

Gud: РVarf̦r svarar ingen? Hall̴???

Inget svar. Gud kliar sig i huvudet.

Gud: – Vem vill jag egentligen ska svara?

Ja, och sen ledde det ena till det andra och han började skapa en massa, till följd av ständigt nya frÃ¥gor och svar. Eller nÃ¥’t.

Det är ingen slump heller att coachning bygger så mycket på att ställa frågor då det, som ni vid det här laget förstår, är väldigt effektivt för att få saker i rullning och skapa mening. Men kanske viktigast av allt att förstå, vare sig man är barn eller vuxen, är att det är just OKEJ att fråga! Det måste få vara okej.

frågestund1

Och när vi fÃ¥r frÃ¥gor av andra önskar jag att vi alla kommer ihÃ¥g att det mÃ¥nga gÃ¥nger krävs oerhört mycket mod för att frÃ¥ga. Ibland kan kanske den till synes mest banala frÃ¥gan för nÃ¥gon vara en kraftansträngning värre än ett bungyjump. Varför? Jo, för att vi alla mer eller mindre bär pÃ¥ rädslan att bli avvisade. Avvisade i form av ett ”nej”, eller i form av att bli ignorerade, förminskada, förlöjligade eller bortstötta.

rejected

Allt detta väcker varje människas djupaste rädsla till liv – rädslan att inte vara värdig att höra till. Utan att fÃ¥ höra till dör vi. Vi är programmerade till sociala varelser i behov av mänsklig kontakt och anknytning. Utan det hÃ¥ller inte ens mat och vatten oss vid liv till slut. Vi självdör. SÃ¥ rädslan att bli avvisad är befogad, även om den inte alltid är i proportion till själva sakfrÃ¥gan. Upplevelser i bagaget kan göra det känslomässigt livsfarligt, att utsätta sig för även det minsta tecken pÃ¥ att bli avvisad.

SÃ¥ mÃ¥nga av oss slutar frÃ¥ga. Slutar be om saker, svar eller hjälp. Slutar ställa de frÃ¥gor vi har inom oss, de som kan ge oss det vi behöver, vill veta eller längtar efter och drömmer om. Istället tappar vi och vÃ¥ra liv fart, vi fÃ¥r svÃ¥rt att ta oss framÃ¥t dit vi vill – och vi fÃ¥r ironiskt nog även svÃ¥rt att verkligen känna att vi hör till. Det vi i första läget var rädda att förlora genom att frÃ¥ga, blir alltsÃ¥ resultatet när vi inte vÃ¥gar! Hur sorgligt är inte det. Och onödigt.

Om du inte redan gjort det, läs gärna i min lite mer privata blogg hur denna smärtsamma men viktiga insikt drabbade mig själv, när min mor gick bort alldeles för tidigt. Eller se den fantastiskt inspirerande videon nedan fullspäckad av visdom och kloka iakttagelser från Jia Jiang, som kan få dig att våga fråga lite mer igen! (Och tack, Anna Åberg för den suveräna delningen!)

Jia Jiang from Chris Guillebeau on Vimeo.

SÃ¥ snälla! FrÃ¥ga när du är nyfiken pÃ¥ nÃ¥got eller nÃ¥gon. FrÃ¥ga när du önskar, vill ha eller behöver nÃ¥got! Det är OKEJ! Att fÃ¥ ett nej, eller bli ”avvisad” är bara ett svar just där och dÃ¥, av just den personen i det tillfället – det säger inget om dig och vem DU är, vart du kan ta dig eller vad du kan fÃ¥.

Och vill du mig något, så hoppas jag att du aldrig tvekar att just fråga! <3

energi och kärlek
Annika

Har du prioriteringsstress i sommar? Testa detta!

Vem hamnar inte dÃ¥ och dÃ¥ i akut – eller lÃ¥ngvarig – prioriteringsstress? Massor av saker pockar pÃ¥ i ens huvud och vill ha uppmärksamhet. Kräver att man agerar och tar tag i frÃ¥gan. Lägger sitt fokus och skjuter till tid och kraft. Och vad händer? Jo, just det, ganska ofta absolut ingenting! I alla fall inte av allt det där viktiga som snurrar runt… Och sÃ¥ är det med stress. Det förlamar. Eller leder till överslagshandlingar och total felprioritering när vi ser tillbaka. Som att gÃ¥ och köpa godis, hamna framför TVn. Eller om vi är pÃ¥ jobbet kanske vi fastnar i att svara pÃ¥ oviktiga mejl eller nÃ¥got annat. I värsta fall fÃ¥r det oss att mÃ¥ riktigt dÃ¥ligt och blir till en ond nedÃ¥tgÃ¥ende spiral.

prioritering-300x244

Prioriteringsstress kan även inträffa när man är ledig eller har semester! Massor av projekt ska nu äntligen ros i land. Och sÃ¥ ska familjelivet och släkt och vänner ha sitt. Och sÃ¥ har man ju äntligen tid för att komma igÃ¥ng med träningen, ta tag i vikten eller fÃ¥ lite egentid med fiskespöt i handen och ryggsäck pÃ¥ ryggen – eller vad det nu är i just ditt liv. Känner du igen dig?

Känner du igen dig det minsta ska du här få en enkel och snabb övning som hjälpt mig många gånger både privat och på jobbet, när prioriteringsstressen varit hög. Det går väldigt fort och ger garanterat effekt. Övningen kan användas i en akut uppkommen situation, där du snabbt behöver prioritera bland allt som snurrar i huvudet och förlamar dig. Hindrar dig från att bli effektiv och komma framåt. Den kan även göras mer i lugn och ro när du vill planera och prioritera lite mer långsiktigt.

Slide1

  1. Ta ett vitt papper och dra två streck i kors så det blir fyra rutor enligt bilden. Skriv orden som på bilden upptill/nedtill resp höger/vänster, så att rutan uppe till höger representerar viktigt/urakut o.s.v.
  2. Bestäm dig för tidsperspektivet din matris representerar. Förslagsvis är ”idag”, ”denna vecka”, ”denna mÃ¥nad”, ”detta Ã¥r”, lämpligt. OBS! Ju kortare tidsperspektv desto mindre tid ska övningen behöva ta. Väljer du ”idag” bör det inte ta mer än max 5-10 min!
  3. Töm ditt huvud pÃ¥ ALLT du för tillfället kommer pÃ¥, som upptar dina tankar i form av jag borde/mÃ¥ste/behöver/vill – som berör ditt valda tidsperspektiv för matrisen! (Vill du prioritera ”idag”, tar du inte med sÃ¥dant du direkt inser kan vänta till i morgon, alltsÃ¥!) För varje sak du kommer pÃ¥ som är nÃ¥got konkret ”att göra” skriver du ett stödord i matrisen, där det bäst hör hemma enligt dig. Tänk inte sÃ¥ mycket – bara släng ner det! Högt, lÃ¥gt, mitt emellan. LÃ¥ngt till höger/vänster eller nÃ¥gonstans däremellan – du bestämmer! Skriv alla saker som hör till dit valda tidsperspektiv, även de som du själv placerar nere till vänster. Dels hjälper det dig att tömma huvudet och dels kan det ge dig bra stöd och insikter som hjälper dig fortsättningsvis när du ska prioritera och planera.
  4. Titta pÃ¥ det du skrivit när du inte längre kommer pÃ¥ fler tankar som stör dig. Hur har du värderat de olika sakerna? Kanske inser du att nÃ¥got hamnat helt fel, om du tänker efter? Det är ok att ändra sig i sÃ¥ fall. Men se upp sÃ¥ du inte kommer tillbaka till fällan att tro att allt är precis lika viktigt och akut inom det valda tidsperspektivet. För det är det sällan… Skulle du ändÃ¥ hamna där – byt tidsperspektiv till ett ännu snävare! GÃ¥ t.ex. frÃ¥n ”denna vecka”, till ”idag” eller frÃ¥n ”idag” till ”innan lunch”.
  5. Upprätta en todo-lista med de 5 viktigaste och mest akuta sakerna, för ditt valda perspektiv – och sätt igÃ¥ng att beta av dem! Stryk uppgifterna frÃ¥n listan allt eftersom du gjort dem. Bra för tillfredsställelsen. När du är klar tar du de fem nästa o.s.v. – om du hade sÃ¥ mÃ¥nga, förstÃ¥s?

Om du vill ladda ner och skriva ut matrisen som stöd finns den här –> Priortieringsövning

Och om du vill ha stöd av en coach med något av dina prioriterade projekt i sommar så passa på att registrera dig för mitt sommarerbjudande om mejlcoachning!

Lycka till, och berätta gärna om övningen varit till nÃ¥gon nytta för dig! 🙂

energi och kärlek
Annika