#Blogg100 nr 38 – En sista påskbild

Ja, då är påskfirande och påskledighet snart över för den här gången.

Det har varit lugnt, skönt och avslappnat tillsammans med familjen och delar av släkten. Nu när jag väl kommit hem har jag kunnat uppdaterat gårdagens blogg med de bilder som jag inte lyckades ladda upp från främmande dator igår… Du kan ta del här, av det härliga förmiddagsljuset vårpromenaden bjöd på som gjorde mig så lyrisk!

Jag målade till och med ett litet sött påskägg igår, vilket får bli mitt enda bidrag till bloggen idag. För än tänker jag behålla känslan ett tag till av både påskledighet och kravlöshet. Även när det gäller min återupptagna #Blogg100-utmaning… Andra må vara på nr 51/100 inlägg medan jag pga mina egna utlagda villovägar endast är på nr 38. Men jag har ingen ambition att göra annat än följa mitt eget hjärta den här gången. Och det säger mig att idag blir det varken pretentiöst eller långt – men det blir!

Här får ni en söt och glädjefull bild i form av min sons händer runt mitt eget målade påskägg, som han absolut ville ha. 🙂

IMG_1620energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 37 – Laddat batterierna

Sitter vid lånad dator hos en syster i Sollentuna. Maken har somnat i soffan och sonen sitter i stilla förnöjsamhet och spelar Ipad och snaskar påskgodis. Ute kvittrar fåglarna glatt och vi har varit ute på en ljuvlig försommarpromenad under förmiddagen. Inga krav eller måsten och ett tempo som ligger nära noll. En variant av perfekt ledighet med andra ord.

Jag tog så härliga bilder i det vackra förmiddagsljuset… Snacka om att få ladda batterierna!

IMG_1558

IMG_1595IMG_1597

IMG_1598Får du chans att ladda dina batterier?

Glad Påsk alla! 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 36 – Påskfirande

Just nu befinner jag mig i Storstockholmsområdet för att fira påsk med mina syskon och deras familjer.

Det blir ett välbehövligt avbrott från vardagsbestyren med jobb och allmänt familjepusslande. För även om vi är en liten familj finns det alltid olika saker som ska planeras med hänsyn till de övrigas behov och önskemål. Det har sin charm förstås och det mesta är både önskat och självvalt. Men ändå gör det gott att bara åka bort tillsammans ibland, utan annat mål än att umgås och bara vara och ta dagen lite som den kommer. Och inte minst,när det även innebär att få träffa lite av den övriga släkten.

Så i år blir det en påsk i storstan! Hur firar du själv?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 35 – På’t igen bara

Hur hanterar du gupp och hinder på vägen mot dina egna mål? Eller när du upptäcker att du vikt av vägen mer eller mindre helt på egen hand? Eller när målet du satt upp plötsligt tappat sin glans? Om detta har jag bestämt att det här blogginlägget ska handla. Helt självvalt och alltså utanför min uppsatta bloggutmanings tänkta regler, om att nappa på det första som andra ger mig…

Räkna med att behöva ca 8 minuter för att läsa inlägget! Lite långt kanske, men jag tror uppriktigt att det är värt att läsa…

Tolv dagar utan bloggande mitt i pågående #Blogg100-utmaning. Inte riktigt vad utmaningen gick ut på. I 34 dagar och med 34 inlägg höll det, sen hände något. En dag då fokus svek, ambitionen gav vika och annat prioriterades. Blev till två, till tre till…tolv! Bara så där. Första dagen fanns en bra förklaring och ursäkt, tyckte jag själv. Där och då. Men sen? Och egentligen kan jag fråga mig själv om det ens fanns det, den där första dagen? För vad var det EGENTLIGEN som hände som hade förmåga att göra det totalt omöjligt för mig att blogga? Inget. Helt ärligt. Egentligen inget.

IMG_0876

Jag låg inte för döden – nej, ingen annan i min närhet heller – och inte heller på sjukhus med avsågade händer, allmänt insnärjd i slangar eller med övervakningsmonitorer som inte tillät datoranvändning och uppkoppling mot nätet. Ingen höll heller fast mig, riktade en pistol mot min tinning och hotade mig för att jag tänkte tanken på att sätta mig och blogga. (Nej, makens små suckar och kommentarer räknas INTE! 😉 ) Jag kan faktiskt inte ens påstå att det fanns några tekniska problem som hindrade det hela. Nada. Nichts. Bara mina egna ursäkter, mitt bristande målfokus – och uppenbarligen ändrade prioriteringar. Eller ork och lust? Eller vad det nu var…

Jag skulle med all sannolikhet kunna övertyga er alla om hur förklarligt, mänskligt, förståeligt och logiskt det var. Trots allt. Fullt begripligt och inget att skämmas och må dåligt över, eller gräva ner sig för. Jag skulle säkert, om ni hade tid att lyssna/läsa, till och med kunna få er att tycka att det var helt RÄTT! Jag skulle kunna se till att jag får stöd och support för att jag gjorde som jag gjorde. Så jag inte behöver tycka det var ett misslyckande. Ett svek mot mig själv, mina mål och ambitioner. Men det är ju inte poängen här. Inte avsikten med det här blogginlägget. Tvärtom.

Jag vill med det här inlägget fokusera på vad vi gör, när vi inte gör det vi sagt att vi ska göra, vad det leder till och hur vi kan förhålla oss till det på ett meningsfullt sätt. För det är faktiskt inte meningsfullt att vare sig leta ursäkter eller söka stöd för dessa… Tro mig. Ändå är det något vi människor gör konstant. Inte minst jag. Och vi är dessutom alla oerhört snabba att nappa på den kroken, så fort någon kastar ut betet.

– Ja, men guuuuud, jag förstår preciiiiis! Så skulle jag också ha gjort i den situationen! Må inte dåligt för det nu…

– Men stackare, det begriper ju vem som helst att det blev så! Du är ju bara människa, så släpp det och gå vidare…

– Äsch, shit happens! Värre har hänt!

Eller vad det nu är vi säger, när vi fastnat på kroken till någon annans ursäkter. Vad vi sällan tänker på, är att vi troligen projicerar våra egna tillkortakommanden, svikna mål och ambitioner, snarare än att stötta och supporta den vi säger det till.

För om vi tittar riktigt, riktigt ärligt på det, så är det sällan den sortens stöd vi behöver. Det för oss inte framåt. Gör oss inte starkare. Och det får oss faktiskt egentligen inte ens att må bättre. Inte innerst inne, där vi bär på vår egen sanning. Den vi aldrig kan lura oss själva på, helt och hållet. Vi VET om vi hade kunnat göra mer, bättre, annat o.s.v. Att vi hade kunnat fullfölja det vi sagt och nå vårt mål. Egentligen. Så även om det kanske känns bättre på utsidan att vi får förståelse för våra ursäkter, gräver det gropen djupare inom oss själva. Försvårar ytterligare till en annan gång. Är det den sortens support och stöd vi vill ha? Är det den sorten vi vill ge? Jag tror inte det.

För mig har det tagit tretton dagar att komma igen. Tretton dagar av ursäkter, rationaliserande, förnekelse, försvarsinställning, hopplöshetstankar, rättfärdigande, impulsivitet, fragmentering, offertänkande och begränsande tankar. För en sketen havererad bloggutmanings skull. En bloggutmaning!? Tänk då, om det gällt något verkligt viktigt och stort mål i mitt liv… Eller tänk om det var precis det, det gjorde?

Jag har passerat de flesta möjliga tankar och känslor du kan föreställa dig kopplat till det nyss nämnda, för att försöka hantera att jag faktiskt släppte mitt eget mål med att blogga i 100 dagar. Det är helt ok för mig om du tycker det låter patetiskt. Onödigt. Det är ok för mig, om du får en impuls av att vilja ge mig lite stöd i form av att förmildra, förminska eller på annat sätt ”hjälpa mig” att se att det ju bara var en bloggutmaning…no big deal.

Det är ok, men det är inte vad jag vill ha och behöver. Den biten klarar jag bra själv, men är inte hjälpt av. Men det är ok, bara du förstår att du då sväljer betet och kroken enbart för att hantera din egen ångest, den över dina egna svikna mål och drömmar och dina egna ”misslyckanden” längs vägen. För det handlar inte om mig längre, utan om dig själv i så fall… Dig och dina egna tillfällen i samma situation! Tufft, eller hur? Smaka på den en stund. Jag skriver det inte för att vara elak, okänslig eller kaxig. Jag skriver det för att det är min fulla övertygelse och för att jag vet att det finns bättre alternativ för oss båda!

Så. Vad är det bättre alternativet, då? Ska vi inte vara empatiska, stötta varandra och visa förståelse? Jo, självklart. Men det stöd jag vill ha och behöver innerst inne, är att någon tror på mig, ser mina mål och drömmar som viktiga och värdefulla oavsett hur de ser ut. Någon som utgår från att om jag sagt att jag vill och siktar mot något, så är det troligen precis så. Även när jag tycks ha ändrat mig, inte vet hur jag ska ta mig förbi olika gupp och hinder eller påstår att målet tappat sin glans.

Givetvis finns tillfällen när jag faktiskt genuint och medvetet inser att jag satt ett mål som inte alls var mitt eget egentligen, inte var viktigt och autentiskt, eller av någon anledning på djupaste allvar går i konflikt med viktigare mål och drömmar jag har. Givetvis kan jag överge uppsatta mål på 100% autentiska grunder och med ”no bullshit included”. Men väldigt sällan är det så det är, faktiskt. Snarare kan det i så fall vara, att jag inte haft det egentliga målet tillräckligt tydligt framför mig när det sattes, och därför la fokus lite fel. Missade att zooma in på ”målet bakom målet”. Och det som behövs är att korrigera fokus snarare än att byta eller överge målet.

Som med min bloggutmaning. Den var både viktig och autentisk för mig. Men kanske inte exakt så som jag först själv trodde. Jag hade satt upp en del regler som så här med lite distans mest var mentala konstruktioner, utan genuin förankring inombords. Målet blev därför alltmer skevt och svårfokuserat för min egen inre syn, och då är det lätt att till slut helt tappa fokus. Inte som i en ursäkt, utan mer som en konsekvens. Nu när jag tagit mig förbi mina egna initiala reaktioner och känslor kring det hela och orkar se det som det verkligen är – utan ursäkter och annan bullshit – så vet jag att bloggutmaningen verkligen VAR ett autentiskt mål för mig. Men inte de regler jag satte upp för den.

Det kändes som en kul och bra idé att försöka skapa mer dialog med läsare och samtidigt utmana mig själv med att låta dem komma med ämnen för dagen. Men egentligen låg min ambition och mitt mål på ett annat plan, som jag delvis såg och delvis inte. Autentiskt var målet med själva ihärdigheten i sig. Men det jag inte såg var att det framför allt var kopplat till möjligheten att få bidra med sådant jag själv finner intressant och meningsfullt att skriva om. Alltså betydligt mer ”egoistiskt och självcentrerat” kan man kanske tycka. Eller mer genuint, beroende på hur man väljer att se det.

För mitt ”mål bakom målet” med min närvaron i bloggosfären, är att ge mitt eget unika avtryck i frågor som jag finner värda att reflektera kring. Delvis som en slags offentlig självterapi som gör att jag når längre i mina tankar och insikter, själv växer och tänjer gränser, och delvis i en förhoppning om att någon annan ska få med sig något på sin egen livsresa. Hela grejen med att inte själv välja ämne var alltså något som egentligen var mycket dåligt förankrat i mig själv, den jag är och mitt eget syfte med bloggandet. Problemet var att jag inte såg det. Och när jag kom till den punkt att nog mycket annat trängde sig på, föll jag på eget grepp och gav upp. För att slippa göra det som kändes genuint meningslöst, gav jag alltså upp även mitt autentiska mål…

Jag blandade ihop saker och såg inte där och då, vad som var fel. Vågade inte erkänna för mig själv och andra att mina egna regler nog inte varit grejen. För det kändes som ett misslyckande att släppa eftersom jag gått ut med dem själv helt frivilligt. Så jag försökte upprätthålla min egen bild av min egen bloggutmaning, för att inte tappa ansiktet utåt. Utan att ens våga ställa mig frågan om någon ens brydde sig. Mer än jag själv. Utan att våga titta på min egen målsättning på nytt och ställa mig själv frågan, vad som var genuint viktigt för MIG. Istället smet jag ur alltihop med alla tidigare nämnda tankar och känslor som följd. För någonstans visste jag att jag svek ett mål jag hade.

Jag förstår om du kanske har svårt att följa med här, men försök, för så här tror jag det ofta är för många. Vi tappar bort oss själva i våra försök att leva upp till något som vi tror andra ser eller förväntar sig. Vår egen förmåga till självbedrägeri kan vara enormt sofistikerad och svår att genomskåda. Vi möter hinder, gupp på vägen eller får oförklarligt svårt att fokusera på vårt mål. Och så börjar vi ifrågasätta målet. Hittar skäl att släppa det, eftersom vi inte längre ser klart. Och till sist kommer vi till en punkt när vi känner att vi liksom ger upp, och då kommer alla våra ursäkter, förnekelsen, rättfärdigandet, offerskapet, hopplöshetstankarna. Eller något annat som försöker ”hjälpa oss” att förhålla oss och hantera det som inträffat. Vårt eget svek mot oss själva, det att vi fegat ur, inte kämpat vidare eller helgat den egna drömmen och det egna målet. Trots att vi någonstans vet att vi hade kunnat…

Och det jag behöver få hjälp med, det stöd och den support jag behöver mest av allt, är nästan alltid att ställa in skärpan på nytt och hitta mitt genuina fokus. Så att jag ser mitt egentliga mål och vågar fortsätta tro på det. Vågar tro på mig själv och att jag kan nå de mål jag sätter upp. Även om vägen dit inte alltid blir som jag tänkt mig. Jag behöver varken andras krav, dömanden, förståelse eller sympatier. Inte att andra kommer med vare sig pekpinnar eller bidrar till mina egna ursäkter. Men jag behöver någon som har tillit till mig och min förmåga att kunna avgöra vad som är genuint och autentiskt viktigt i mitt eget liv och inte. Vilka mål som är äkta för mig och vad målet bakom målet är, när fokus hamnar fel.

projektcoachning

Så nästa gång du själv upptäcker att du släppt ett mål i ditt eget liv, lyssna till din egen inre röst och magkänsla. Inte till dina ursäkter, rättfärdiganden eller hopplöshetstankar. Vet du innerst inne att du svikit dig själv, betyder det bara att du också vet att du faktiskt kan mer! Att du KAN nå ditt mål. Sök sedan någon annan som också vet det. Som tror på DIG och inte på dina ursäkter. Och vill du vara en människa som verkligen ger andra stöd och support, var lite mindre snabb att hugga tag i betet av rättfärdiganden. Fråga istället om det var något genuint viktigt för personen, och hur du kan stötta hen för att hålla liv i målet.

Eller säg som teaterpedagogen Lisa Arenö, Add-action, som jag träffade på en kvinnlig nätverksträff sa – på’t igen bara! Det kan många gånger räcka.

Så nu är jag på’t igen!

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 34 – Vintermörkret

Den här gången har jag fått bloggpassningen av Stefan Adriansson, och jag  tackar förstås så hemskt mycket för hjälpen med min #Blogg100-utmaning! 🙂

Det är ovanligt tidigt vår i år känns det som. Hela vintern här i Umeå har varit ganska snöfattig och redan i mars var den mesta snön faktiskt borta. Det har inte varit särskilt mycket kyla heller att tala om. Och framför allt inte nu under vårvintern. Men vintermörkret är förstås ganska konstant och oberoende av väderleken på dessa breddgrader.

Möjligen kan man säga att det blir ännu mörkare när snön och kylan lyser med sin frånvaro. Och jag är ingen större vän av vintermörker såvida det inte kompenseras av just den fantastiska vita norrlandssnön och nattens klara, nästan magiska, månljus. Oj, vilka upplevelser jag haft till det sceneriet förresten. Fast då främst ute i vårt hus på landet, när vi bodde där året runt och jag hade hästar på gården. Det finns få saker som slår en månskensritt, barbacka på ett 1,70 cm stort och varmt halvblod som dansar fram i lugn, samlad galopp med ett härligt knarrande i snön från hovarna. Ja, eller säkert duger vilken annan häst som helst också, men dessa två pållar är i alla fall de jag haft mina upplevelser med. 🙂

Gardie och Zegill

Nu har vi dock nyss ställt om till sommartid, vilket gör att dagen omedelbart blir längre och ljusare. Men alla är inte lika förtjusta över detta konstlade försök att manipulera tiden. Det har jag förstått via sociala medier. Själv njuter jag dock obehindrat trots förskjutningen, och har inga större problem att komma upp på morgonen. Och att njuta av vårsolen lite längre in på kvällstimmarna tackar jag ju inte heller nej till.

Hopps ni som läser har det bra och njuter av vårsolen och ljuset som är alltmer stadigt på intåg! Tänk, snart har vi ljust dygnet runt här uppe i norr. Det ni! 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 33 – Bananskal

Tack Emma Ågren för det oväntade bloggämnet – känns lite som jag halkat in på det lite oväntat och plötsligt…nästan som på ett bananskal? 😉

Hur mycket av allt som händer runt dig känner du att du har kontroll över? Hur mycket av tillvarons vändningar känner du att du kan styra eller åtminstone förutse och förbereda dig på? Känns det kanske rent av som om du själv eller mycket i ditt liv liksom bara halkat in på ett bananskal, i än den ena situationen, än den andra?

bananskal

Det här med känsla av kontroll och egen styrning i livet kan jag många gånger tycka är en knepig fråga. Å ena sidan är vi aktörer i våra egna liv, skapar och bygger mycket av den verklighet vi upplever och tar del av genom våra egna beslut och handlingar. Å andra sidan möts vi konstant av en oberäknelig tillvaro som ständigt gäckar oss med nya fakta och förutsättningar att ta hänsyn till.

Lever du livet på ett bananskal, halkandes än hit, än dit, ständigt i en ny och oanad riktning? Eller upplever du att du styr och kan kontrollera din framfart?

Jag bara undrar, så här dag 33 i min egen bloggutmaning. 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 32 – Ärlighet

Dagens bloggpassning kommer från Sussi Nordlund, och ska visst handla om ärlighet… Men ärligt talat är det en verklig utmaning bara att inte hoppa över det här med bloggandet just nu. Jag har mycket annat att göra och fokusera på som också känns viktigt. Hur som helst tackar jag för utmaningen! 😉

Ärlighet är väl något som alla anser viktigt och bra, gissar jag. En god och eftersträvansvärd personlig egenskap. Ingen skulle väl i alla fall påstå att de föredrar eller uppskattar oärlighet? Men vad menar vi egentligen med att vara ärlig? Ja, en sak är förstås det här med att tala sanning och inte ljuga. Men samtidigt tror jag det är få människor som aldrig ljuger. I alla fall om de är riktigt ärliga…

Kanske glider och tänjer man lite på sanningen, tar till en och annan vit lögn ibland eller till och med rent av fetljuger, då och då? Men försvarar det med att ändamålen helgar medlen eller att sammanhanget eller människan ändå inte var så viktig för en. Ungefär som att det finns tillfällen och människor som bör kunna stå ut med lite lögner mer än andra. De får räkna med dem, helt enkelt. Kanske fullkomligt ovetandes. Och då gör det ju inget om man är lite oärlig, eller? Kan och vill vi ens förresten vara helt ärliga jämt? Ärlighet kan ju även bli väldigt okänsligt… 

Honesty-81999

Och vad är sanning egentligen? Vems sanning menar vi, och kan man vara ärlig trots att det objektivt sett är helt osant? Som i felaktigt. Inkorrekt. Falskt. För det är ju något annat än en lögn. En lögn kräver ju någon slags vetskap om hur det egentligen ligger till, men som man medvetet väljer att dölja eller förvränga. Medan ärlighet endast kräver att man själv uppriktigt tror på och menar det man uttrycker. Och hur blir det då med uttrycket ”hen ljuger så hen tror sig själv”, kan man ju undra…är man ärlig då? Hm.

Ja, det är inte lätt sånt här, det kan jag då ärligt säga. Jag tänker att för min egen del är det viktigt att vara uppriktig och så genuin jag bara kan. Men i det ingår nog tyvärr än och annan vit lögn och att ibland tänja lite på sanningen, det får jag nog ärligt erkänna. Inte så att jag strävar efter det, är stolt över det eller ens tycker det är okej, egentligen. Men ibland händer det ändå. Och det är nog inte ens alltid jag upptäcker det själv, just när det händer. Det kan vara stress, trötthet, feghet, bekvämlighet eller till och med bara av rent misstag.

pf_barometer

Men någonstans har jag ändå min alldeles egna inre kompromisslösa ärlighetsbarometer, som signalerar när jag är på väg över en gräns som inte känns bra. Som varnar mig om jag är ute i tassemarkerna och inte kan stå för vad jag gör eller säger. Och så är det kanske för de flesta? Vi har en inre brandvarnare som börjar tjuta om vi riskerar att bränna ner det vi själva tror på och håller för viktigt, när det gäller ärlighet. Låt vara att den kan vara lite olika kalibrerad?

Jag tänker att det är som med så mycket annat här i livet. Ambitionen är ofta hög och god, men ibland drabbas vi av vår mänskliga imperfektion. Då är det bra att komma ihåg att det krävs en hjälte för att vara människa. Vi gör nog så gott vi kan, allihopa. Helt ärligt.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 31 – Klösbräda

Man skulle kunna tro att det är 1 april idag och att dagens bloggpassning var ett skämt? Jag har nämligen blivit utmanad att blogga om ”klösbräda”, av min goda vän Pia. Kanske anser hon inte mina klor tillräckligt vassa nuförtiden? 😉

Apropå katter förresten, så saknar jag verkligen att ha egen katt. Mitt liv har alltid varit fullt av djur i form av hästar, katter, hundar, kaniner och t.o.m. höns. Men sedan vi flyttade från heltidsboende på landet 2008 och in till stan har det förändrats. När vår medflyttande katt Rulle plötsligt och mystiskt försvann 2010, blev det ingen ny som tog vid. Sedan dess har det varit helt tomt på fyrfotingar här i familjen, utom en och annan kväll när vi letar fjärrkontroller under vardagsrumssoffan. Hur som helst, jag saknar verkligen något. Så här såg han ut vår fina Rulle.

IMG_0058

Djur tillför verkligen en dimension i livet, av ett alldeles speciellt slag. Inte minst katter. Jag tilltalas av deras kompromisslösa självständighet i kombination med förmågan att totalt ge sig hän, i 100% tillit till de människor de väljer ut. En rätt oslagbar kombination egentligen, som vi människor kan lära av. Kanske är det rent av så man får nio liv?

Tål att tänkas på. Mellan klösbrädor och aprilskämt. 😛

energi och kärlek
Annika

 

#Blogg100 nr 30 – Lär dig andas

Dagens livsviktiga ämne har jag fått av diplomerade andningspedagogen, yogainstruktören och entreprenören Ewy Lindgren, som själv alldeles säkert vet vad hon pratar om i frågan. Frågan är om jag gör det? Hur som helst tackar jag för bloggpassningen! 🙂

Hur ofta tänker du på din andning egentligen? Är det något du bara tar för givet och som finns där helt utan att du någonsin lägger märke till den? Eller är det kanske något som ofta drar din uppmärksamhet till sig? Kanske pga olika problem eller obehag relaterade till denna livsviktiga funktion, som astma, dålig kondition eller kanske ångest?

optimal-forsamrad-andning-695w434h

Det senare har jag själv erfarit, och vet därför hur det är att hamna i en negativ spiral kring något så naturligt och nödvändigt som sin egen livsuppehållande syresättning. När det var som mest akut i samband med att hela tillvaron var i kris känslomässigt, pga en rad händelser som gjorde att stressen slagit i taket, kändes det som om luften inte fanns där fast jag andades. Som om den inte nådde ner i mina lungor och ut i min kropp. Som om jag sakta kvävdes trots fullt fungerande andetag. Syrelös i ett hav av luft. Svårt att förklara om du aldrig upplevt det, men den som förstår, förstår.

Min poäng med att berätta detta är att jag blev tvungen att lära mig andas igen. Hitta sätt att lita på mina lungors egen förmåga att fyllas, om och om igen. Och att syret finns där för mig i överflöd, även när det inte känns så. Att andas sitter på sätt och vis lika mycket i det mentala som i kroppen. Det ena påverkar det andra i en ständig dans för livet. Genom att hitta min andning, låta den leda och föra, kan det mentala återfå balansen och harmonin. Liksom omvänt, genom att ta kontroll över det mentala och med hjälp av medvetna tankar som för, kan jag återupprätta takten i andningen och låta den komma till ro.

Jag är ingen andningspedagog och har ingen aning om mitt eget sätt och mina tekniker är rätt för någon annan. Men jag känner mig oerhört ödmjuk inför kraften i medveten andning, så som jag själv känner den. Och jag är även oerhört ödmjuk inför alla som känt eller känner ångest, eller har andra andningsrelaterade bekymmer, oavsett art. För inför denna livets ständigt pågående cykel av inandning-utandning, är vi alla lika. Ingen kan sätta sig över den.

Och har man dessutom någon gång suttit vid en dödsbädd och upplevt det sista andetaget dras och den totala tomheten och tystnaden det lämnar efter sig, då vet man att ingenstans är livet mer närvarande än i den stund våra lungor fylls på nytt. Ännu ett andetag. Ännu en möjlighet att leva. Det är vad jag önskar er alla. Om och om igen.

Avslutar till sist med en av mina favoritlåtar som passar väl till dagens ämne – håll till godo.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 29 – Energitjuvar

Har fått en intressant bloggpassning av min vän Susanne Olsson, och jag kommer ta upp ämnet energitjuvar. Tack för den utmaningen!

Eftersom jag själv fortfarande har ett stort återhämtningsbehov och är rädd om min egen energi, kommer den här bloggen bli kort. Och egentligen säger en annan coach och stor inspiratör det så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra det själv, hur som helst. Lyssna själv här på Raymond Ahlgren och ta det till dig! Energitjuvar gör det dom gör av samma skäl som hanhundar slickar sig på pungen. Svårare är det faktiskt inte… 😉

Så nu är väl mest frågan om du och jag är beredda att ta det till oss? Ska vi fortsätta dela ut merparten av våra vindruvor till kreti och pleti, eller ska vi se till att ta med dem hem till oss själva och våra allra närmaste, att festa loss på?

energi och kärlek
Annika