#Blogg100 nr 19 – Nervositet

När blir du nervös? Vilka situationer framkallar fjärilar i magen, får dig att bita på naglarna, eller kanske kallsvettas, uppleva hjärtklappning och bli lätt illamående? Vad får dig att bli ofrivilligt spänd, ha svårt för att slappna av eller kontrollera dina egna tankar? Ja, när upplever du nervositet helt enkelt?

Och fram f̦r allt Рhur hanterar du den?

Eva Alstermark gav mig bloggpassningen, med anledning av sin egen stundande start pÃ¥ BergsÃ¥ker med sin fina Gärda! Tack för lÃ¥n av bild till bloggen! 🙂

1235189_777957035549128_1637602145_n

Jag tänker att vår förmåga att hantera nervositet ofta är det som står emellan oss själva och många av våra mål och drömmar. Vare sig det handlar om kärlek och relationer, upplevelser eller prestationer, behöver vi ofta överkomma vår egen nervositet för att vinna något. Så fort vi försöker göra något som känns viktigt för oss blir vi som regel nervösa. Naturligtvis kan vi bli det även i andra situationer, t.ex. när vi tvingas göra något mot vår vilja som är verkligt obekvämt för oss eller där vi inte är tillräckligt väl rustade. Men jag tänker inte fokusera på de situationerna här. Helt enkelt för att jag inte tycker de är särskilt konstruktiva.

Väldigt ofta har vår nervositet faktiskt en i grunden positiv orsak, alltså. Vi står inför något som har stor betydelse för oss! Som har potential att ta oss i en riktning vi vill eller ge oss en upplevelse vi längtar efter. Visst, vi kanske tänker att vi har mycket att förlora, men är det verkligen alltid så? Vi kanske mest bara riskerar att stå kvar i samma utgångsläge som tidigare? Tryggt och bekvämt. Men inte där vi egentligen vill vara…

Så vår insats när vi vill komma vidare, uppnå eller uppleva något är ofta att uthärda lite nervositet. Lite sömnsvårighet, handsvett och hjärtklappning. Lite extra adrenalin som vi kan använda som bränsle. Och vi kan vara helt trygga med att när vi väl gör det där vi varit nervösa inför, försvinner nervositeten och andra känslor tar vid. Förhoppningsvis mycket mer positiva sådana. Visst kan besvikelse eller annat också ta vid, om det inte gått som vi önskat. Men nervositeten i sig är i alla fall borta för den här gången. Och enda vägen till att uppnå det vi vill är ju att ta sig igenom den. Ibland krävs det flera gånger, ibland får vi önskat resultat direkt.

Mina egna knep för att hantera nervositet är lite olika beroende pÃ¥ vad det gäller. MÃ¥nga gÃ¥nger nuförtiden ”stÃ¥r jag bara ut” helt enkelt. Accepterar hjärtat som dunkar, svetten i händerna och fjärilarna i magen. Vet att inget farligt händer. Andra gÃ¥nger om det blir svÃ¥rt att kontrollera tankarna, och nervositeten tenderar att bli alltmer Ã¥ngestladdad, kan jag göra andningsövningar, lite kort meditation eller mindfulness. Gäller nervositeten nÃ¥got som ligger längre fram i tiden, kan jag hantera den genom att prata med nÃ¥gon jag litar pÃ¥ eller kanske göra ytterligare förberedelser som ökar min känsla av trygghet. Eller sÃ¥ tar jag en springtur för att bli av med lite spänningar i kroppen och tömma hjärnan. Ja, sätten varierar.

Nu är jag nyfiken på vad du tänker kring nervositet och hur du gör för att hantera din egen?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 18 – Prokrastinering

Tack lillasyster Malin Forsgren, för bloggpassningen – det här blev nÃ¥got att bita i… 😛

Inlägget tar nog drygt 4 minuter att läsa…sÃ¥ kanske vill du skjuta upp det? 😉

Det finns så vansinnigt mycket klokt och bra skrivet redan, som förklarar och belyser prokrastinering ur olika perspektiv, att jag har beslutat mig för att inte kasta mig in i någon djupare beskrivning eller problematisering av begreppet. Istället hänvisar jag till Wikipedia samt ett par läsvärda blogginlägg som andra skrivit, innan jag hoppar över till den lite mer personliga infallsvinkeln.

Även om jag bortser frÃ¥n de mest allvarliga och patologiska formerna av prokrastinering och ”bara” ser det som ett mer eller mindre vanligt förekommande beteende i de flesta människors liv, kan jag konstatera att det fÃ¥r en hel del konsekvenser. I mitt eget liv kan jag se att beteendet ofta är stressutlöst, och dessutom dessvärre förvärrar stressen ytterligare. Är stressen hög är ju det sista man behöver att själv, mer eller mindre omedvetet, börja skjuta upp saker – eller hur?

snobben1

Jag kan faktiskt erkänna att jag den senaste mÃ¥naden tyvärr befunnit mig i en sÃ¥dan spiral. Flertalet stressymptom har gjort sig pÃ¥minda, varav prokrastinering är ett. I februari hade vi nÃ¥gon form av influensa i huset, och vi turades om att vara mer eller mindre sänkta med vab och egen sjukdom om vartannat – och sedan dess har jag haft svÃ¥rt att riktigt komma igen till 100%.

DÃ¥ min tillvaro är sÃ¥dan att arbetsbelastningen är konstant hög, och jag har bÃ¥de personal- och ekonomiansvar, mÃ¥nga uppdragsgivare och myndigheter att tillfredsställa och samverka med, samt ständiga deadlines av olika slag, är jag extremt beroende av min egen förmÃ¥ga att hantera stress. Vilket i praktiken handlar mycket om att lägga saker pÃ¥ rätt nivÃ¥, fatta rätt och tillräckligt snabba beslut, prioritera, ”kill the right darlings”, delegera där det gÃ¥r och helst i tid, samt värna min egen kosthÃ¥llning, sömn, motion och Ã¥terhämtning. I grund och botten krävs förstÃ¥s även en grundläggande struktur och Ã¥tminstone ett visst mÃ¥tt av ordning och reda.

IMG_5899

Hur som helst, sÃ¥ har jag pÃ¥ sista tiden tappat taget om mycket av det här. Vilket ofelbart alltsÃ¥ även lett till en del oönskad och destruktiv prokrastinering. Just när jag som minst behöver det. SÃ¥ typiskt!? Och trots att jag egentligen har svaren och lösningarna inom räckhÃ¥ll, om jag bara läser min egen e-bok. 😉

MÃ¥ste spika programmet och göra den där inbjudan snart sÃ¥ kallelsen kan gÃ¥ ut…verkligen ett viktigt möte som jag inte fÃ¥r sabba! Hm…men oj, vad mÃ¥nga fakturor i systemet, bäst jag konterar och attesterar dem! FÃ¥ se nu, användarnamn…lösen…åh, vad seg datorn är! Jag blir galen!!! Äsch, öppnar Facebook och kollar medan den ändÃ¥ tuggar…kanske nÃ¥gon har kommenterat mitt senaste blogginlägg? Hm…ok, inne, ÄNTLIGEN! Borde verkligen ringa it-support och klaga. Att inget kan fungera smidigt när man har mycket att göra? Men titta! Vad kul, Pia har skickat en inbjudan…läsa, läsa, läsa…hihi…borde svara nÃ¥got underfundigt. Hm, fÃ¥ se nu…shit, vad mÃ¥nga fakturor! Dom här hinner jag aldrig gÃ¥ igenom nu!? Nä, jag borde nog ta tag i power-pointpresentationen till mötet kanske…har ju nÃ¥gra bra idéer jag inte fÃ¥r glömma göra nÃ¥got av. Hm…mÃ¥ste ringa och boka den där föreläsaren inför kursen också…oj, har vi ens gjort klart annonsen? Och vänta förresten…när skulle rekvisitionen hos Lst vara inne? MÃ¥ste kolla…ok, sista mars. Hur tusan ska jag hinna? Guuuud, vad mÃ¥nga olästa mejl…läsa, läsa, läsa…kasta, kasta, kasta. Aj, dÃ¥, har jag verkligen inte svarat Helene än? Bäst jag gör det… Hm…och när tusan ska jag hitta hÃ¥l i kalendern för lönebeskedssamtalen som är kvar??? 

kaffe_835475c

Och så den där kallelsen…den borde verkligen ha varit ute förra veckan…spela roll hur den är formulerad bara den kommer ut!!! Hur j-la svårt kan det va? Shit, vad kaffesugen jag är…går och fixar en kopp. Kan ju ta de där pappren samtidigt till kansliet… Åh, hej Siv, hur är det med dig då? Prata, prata, prata…  

Ja, eller nÃ¥t. Bara som ett exempel. 😉 Vissa saker vet jag innerst inne att de bara mÃ¥ste göras, men ändÃ¥ glider det ur händerna, kanske ända till allra sista stund. Massa annat tränger sig förbi, som av nÃ¥gon anledning inte föder lika mycket motstÃ¥nd. Men inte heller är lÃ¥ngt när lika viktigt. Och där längs vägen gÃ¥r det Ã¥t oändligt med energi. Energi som man egentligen behöver till annat.

Jag vet inte om du känner igen dig? Kanske, kanske inte. Självklart ser ”exemplen” olika ut för olika människor.. Och ofta är det relativt ”smÃ¥ och enkla” men ändÃ¥ nog sÃ¥ viktiga uppgifter, som vi skjuter upp. Det kan givetvis vara betydligt större saker ocksÃ¥, som att skriva klart den där uppsatsen, boka tid hos doktorn för den där leverfläcken som oroar, skriva det där brevet som skulle betyda sÃ¥ mycket för gamla farmor, sätta ihop ett CV för att äntligen kunna söka drömjobbet, rensa ur i garderoben sÃ¥ kläderna ryms och inte ständigt hamnar i högar pÃ¥ soffan – eller vad det nu kan vara.

Men vad gör man åt eländet då? När man väl hamnar i prokrastinering? Ja, är den verkligt allvarlig, ständigt återkommande och får kännbara konsekvenser som drabbar en själv, andra i ens närhet eller viktiga områden i ens liv, bör man nog söka hjälp. Sådan finns att få, t.ex. via KBT.

IMG_8295

Gäller det lindrigare former, av typen som nog drabbar de flesta av oss någon gång, kan jag starkt rekommendera coachning faktiskt. Det kan i alla fall hjälpa mig själv att få syn på vad det är som händer, mitt eget beteende, och hjälpa mig flytta fokus till det som är mer intressant. Nämligen mina egna verkliga mål och avsikter, och hur jag i små, små steg, kan ta mig dit. Har man ingen coach att tillgå, kan en god vän eller familjemedlem fungera som support i processen att komma igång och framåt, samt sluta skjuta upp. Lura det egna uppskjutarbeteende genom att mala ner det som behöver göras i så små enkla steg, att inte ens du eller jag kan låta bli att ta dem…

Tillsammans kan ni;

  1. Identifiera vad det är som skjuts upp
  2. Söka det absolut minsta, löjligt enkla steg, som går att hitta kopplat till uppgiften (ja, ni får tycka det är så litet och obetydligt att ni skrattar åt det!)
  3. Kom överens om när det lilla, lilla, verkligen löjligt pyttelilla första steget ska vara taget – om möjligt gör direkt pÃ¥ plats (sÃ¥ litet ska det helst vara!)
  4. Gör tillsammans en uppföljning (har inget hänt? sök ett ännu mindre steg och gör det i samband med uppföljningen!)
  5. Börja om med nr 2… (och fortsätt så tills det ni identifierade i nr 1 är genomfört)

Och är det nu nÃ¥gon som läst ända hit och undrar om jag skickat iväg kallelsen? Svaret är ja. Och sÃ¥ har jag även fixat naglarna sÃ¥ de är riktigt vÃ¥r- och pÃ¥skfina! 😛

IMG_1296

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 17 – Kärlek

Här ett bÃ¥de allmänt och personligt inlägg som tar drygt 2 min att läsa. Samt ytterligare ca 6 min om du tar dig tid att läsa länkad text, en privat anekdot frÃ¥n min och makens vigsel – som är bÃ¥de lite komisk och belysande pÃ¥ samma gÃ¥ng… 😉

Dagens upplyftande och samtidigt djuplodande bloggpassning har kommit frÃ¥n den begÃ¥vade, välskrivande författaren, lÃ¥tskrivaren, kommunikationskonsulten och entreprenören Anna Eriksson Skarin, vars roman ”Mellan människor” jag nyss läst ut och varmt rekommenderar! Ser mycket fram mot fortsättningen, som jag hört är pÃ¥ gÃ¥ng. 🙂

Kärlek. Finns de något vackrare eller större?

”Om jag talar bÃ¥de änglars och människors sprÃ¥k, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gÃ¥va och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro sÃ¥ att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag lÃ¥ter bränna mig pÃ¥ bÃ¥l, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tÃ¥lmodig och god. Kärleken är inte stridslysten , inte skrytsam och inte uppblÃ¥st. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen nÃ¥got ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

/ur Första Korinthierbrevet kap. 13 (Bibeln 2000)

Kärlek är en känsla av stark ömhet och tillgivenhet inför någon eller något och en vilja att ge villkorslöst. (Källa: Wikipedia) Jag tycker att jag har fått uppleva mycket kärlek i mitt liv och här lätt för att identifiera den i min tillvaro, i stort och smått. Inte minst genom min egen älskade lilla familj, d.v.s. make och en son.

IMG_9364

Samtidigt kan jag erkänna att jag inte är typen som alltid har lätt för närhet, eller är särskilt bekväm med spontana ömhetsbetygelser hur som helst, eller frÃ¥n allt och alla. Jag har nog ett ganska stort behov av min egen privata sfär runt omkring mig. Kanske för att när nÃ¥gon väl är där innanför ger jag allt? Hela mig. PÃ¥ gott och ont. NÃ¥got som sannerligen min älskade make har fÃ¥tt uppleva, sÃ¥ här med 25 Ã¥r tillsammans i bagaget. Jag nedtecknade förresten en, sÃ¥ här i efterhand rätt söt, anekdot kring scenariot när vi gifte oss pÃ¥ nyÃ¥rsafton 2011, som jag tycker speglar kärlekens magi rätt bra! Läs gärna här i min Too-tickiblogg 🙂

karlekens9sprak_col

Kärlek ja, det kan ju vara så mycket. Jag tänker dock att kärlek behöver omsättas i något konkret, och inte bara bli kvar i känslorna. Och det är nog ofta där det kan börja bli mer problematiskt för oss ofullkomliga och sårbara människor, här på jorden. För att återknyta till Kärlekens Lov i Bibeln, så är det få av oss som klarar av att bära allt, tro allt, hoppas allt och uthärda allt. Så hur vi manifesterar kärleken i våra liv genom ord och handling har stor betydelse. För oss själva, våra relationer och världen i stort.

Vilket får mig att tänka på insikter som min coachutbildning faktiskt gett mig. Nämligen att det krävs stort mod, kraft och beslutsamhet för att ta mig från den visionära tanke- och känslovärlden och ut i den fysiska verkligheten. Att känna kärlek och tänka kärleksfullt är lätt och fluffigt, men att agera kärleksfullt i ord och handling är ofta en långt större utmaning. Då snackar vi om hårt jobb, kanske tuffa prioriteringar, uppriktiga och modiga beslut med andra i fokus, och inte sällan till och med att vara beredd på oväntade hinder och motstånd på vägen. Förmåga att kanske utstå både otacksamhet, missförstånd och spruckna illusioner emellanåt, utan att ge tappt?

Är kärleken värd det? Ja, vad blir ditt eget svar?

Kärlek...-400x379

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 16 – Meningen med livet

Inlägget tar dryg 1,5 minuter att läsa (exkl. ev länkad text).

Är det en frÃ¥ga du nÃ¥gonsin ställt dig, filosofiskt, känslomässigt eller praktiskt? I sÃ¥ fall är du nog i gott sällskap. Det här blogginlägget har fÃ¥tt just detta som tema som utmaning, av vännen, psykologen, organisations-, grupp- och ledarutvecklaren Pernilla Forsberg-Tiger, Mindleap. SÃ¥ här en helt vanlig söndag i mitten pÃ¥ mars. En tid sÃ¥ bra som nÃ¥gon att närma sig frÃ¥gan, även om jag gjorde det i en annan av mina bloggar redan för drygt ett Ã¥r sedan. 🙂

Min 8-årige son och hans far har precis stängt igen ytterdörren, med sportväskan över pappas axel tung av innebandylagets material och kläder. Det är matchhelg. Jag själv skall strax ge mig iväg, troligen som en av många lojala supportermorsor runt om i landet i sådana här sammanhang. Förväntan och förberedelser. Gemenskap och glädje. Det kan vara meningen med livet för mig, en vanlig söndag i mars.

IMG_0746

För ett par år sedan vid nästan exakt samma tidpunkt var meningen med livet att sitta vid min mammas dödsbädd i fyra dygn, tillsammans med pappa och mina syskon. I två är hade kampen mot cancern pågått och nu var den snart slut och förlorad. Under samma två år som kampen rasade, pågick även kampen för livet dagligen. För oss alla som berördes. För mamma som var sjuk, men i allra högsta grad fortfarande vid liv, handlade det om att våga och orka leva i det friska. Att helhjärtat få ta del av en älskad dotters bröllop och framtidsplaner, för att nämna något.

IMG_6034

Inte definiera sig som cancern, det sjuka och den utmätta tiden.

För oss som hamnat i chock och oro samt förstÃ¥s handskades med en hel del praktiska frÃ¥gor i vÃ¥r önskan att stötta och finnas där, handlade det om att själva vÃ¥ga säga ”ja”, även till andra delar av vÃ¥ra egna liv. VÃ¥ra egna drömmar, behov och framtidsplaner. Trots det som hängde över oss. Att fortsätta växa i allt det svÃ¥ra som det innebär, när nÃ¥gon nära anhörig inte längre har kvar mycket av sin egen jordmÃ¥n att se fram emot. Även det kan vara meningen med livet för mig.

Jag har genom åren alltid på olika sätt närmat mig den här frågan. Troligen för att jag, liksom många med mig, är sökande som person. I unga år ledde det mig till utforskande av kristendomen och andligheten där, genom en intensiv period inom Kyrkans Ungdom. Senare ledde det mig till olika ämnen på Universitetet, där jag tilläts fördjupa mig i att vara människa på olika sätt. Därutöver har många böcker plöjts och samtal kring livet har hållits i alla dess former, i min egen jakt på svar. Och jag tror att detta säkerligen som allt annat, är en ständigt pågående process.

Och det är där jag står i dag. I slutsatsen att meningen med livet är att leva det, och ständigt expandera sin egen mening med det. Svårare än så behöver vi kanske inte göra det?

Najs. 🙂

energi och kärlek
Annika

 

#Blogg100 nr 15 – VÃ¥rkänslor

Fick en härligt sprudlande och skönt bubblig bloggpassning av Cilla Engström till idag – vÃ¥rkänslor! Vad kan väl passa bättre just nu? Tack! 🙂

Vår. Mmmmm… Jag älskar t.ex. när min son och hans kompisar kan växla lek mellan snöhögar och torr asfalt, där i vårsolen!

IMG_0434

Eller när de första maskrosorna kryper fram på vår gamla dyngstack i huset på landet.

IMG_6250

Känslan av att allt börjar om pÃ¥ nytt, tar sats, fÃ¥r liv och kommer med nya friska löften. Ja, sÃ¥ är det för mig. Men jag vet att för mÃ¥nga är vÃ¥ren en tuff och jobbig tid av olika skäl. Allt frÃ¥n svÃ¥rkontrollerade och oönskade vÃ¥rdepressioner till besvärande pollenallergi. Och jag har stor respekt för din upplevelse och utmaning om du är en av dessa – compassion! <3

Men jag kan ju inte förneka mig själv eller andra den glädje och förväntan som våren ofta ger? Och så är det ju även med mycket annat här i livet. Det som en människa uppskattar och kanske njuter av i fulla drag, kan någon annan kämpa hårt för att alls stå ut med. Vi är helt enkelt olika och har olika förutsättningar och utgångspunkter. Men det behöver ju faktiskt inte bli ett problem mellan människor. Saker är ju inte antingen eller. Det behöver inte handla om rätt och fel, bra och dåligt, din åsikt/upplevelse eller min åsikt/upplevelse. Vi ryms tillsammans allihop!

Conceptual symbol of multiracial human hands making a circle

Vi kan välja att dela varandras tillvaro, stötta när andra upplever motgångar och svårigheter samt glädjas åt och fira deras höjdpunkter, helt utan att göra det till våra egna. Är inte det fantastiskt löftesrikt? Vi behöver alltså inte välja bort våra egna upplevelser av tillvaron, för att kunna dela den med andra!

Och just för mig är vÃ¥ren som regel förenad med enbart positiva känslor och associationer. SÃ¥ jag insuper glatt och helhjärtat varje liten kaskad av fÃ¥gelkvitter, eller dripp-dropp frÃ¥n taken, utan det minsta dÃ¥ligt samvete! Och vill ni fÃ¥ lite extra vÃ¥rkänslor sÃ¥ se/lyssna pÃ¥ filmen – är det inte underbart, sÃ¥ säg? 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 14 – Individualism vs likformighet

Detta inlägg tar ca 3 minuter att läsa. Ser du filmklippet – vilket jag starkt rekommenderar – tar det ytterligare nÃ¥gra minuter.

Tack, Eva Alstermark, för bloggpassningen! 🙂

”Sverige toppar internationella rankingar i frÃ¥gan om att vara det mest individualistiska landet”, är ett pÃ¥stÃ¥ende man hör med jämna mellanrum. Och det är sant i sÃ¥ mÃ¥tto att vi ges den platsen av World Values Survey och andra mätningar. FrÃ¥gan är vad det egentligen betyder? Och vad är det man har mätt?

I SvD Opinion skrev för ett par Ã¥r sedan författaren och filosofen Roland Poirier Martinsson, att man ”vid Uppsala Universitet noterat att vÃ¥r acceptans av skilsmässor och aborter väger tyngst, vid mätningarna. Därefter kommer tolerans för homosexualitet, följt av beredvillighet att rättfärdiga dödshjälp och prostitution. Särskilt individuella svenska individer är vidare präglade av hög acceptans för skattefusk och att planka pÃ¥ tunnelbanan. Vi fÃ¥r ocksÃ¥ poäng för att vi i hög grad anser att det är rätt att kräva bidrag frÃ¥n staten. Cocktailen fullbordas av att svenskarna sätter stort värde pÃ¥ att barn uppfostras till självständiga individer.”

SÃ¥ i det sammanhanget handlar det inte sÃ¥ mycket om individualism i betydelsen ”egensinnighet, personligt uttryck eller att avvika frÃ¥n mängden”. Däremot tycks svenskar i mÃ¥ngt och mycket vara individualister sÃ¥ till vida att vi i relativ lÃ¥g grad lÃ¥ter ”gruppens bästa” – ytterst sätt samhällets – styra vÃ¥ra egna handlingar och val. Vi har mer än i mÃ¥nga andra länder överlÃ¥tit Ã¥t staten att ta ansvar för väldigt mÃ¥nga saker, och vÃ¥rt ”individuella ansvar för kollektivet” är nog vid det här laget relativt lÃ¥g, om jag fÃ¥r säga vad jag tror. VÃ¥r sociala grundtrygghet, en lÃ¥ng historia av relativt starka fri- och rättigheter, tillÃ¥ter oss alltsÃ¥ att hävda vÃ¥r individuella rätt att ”skita i andra” och gÃ¥ vÃ¥r egen väg, för att raljera lite… Bra eller dÃ¥ligt, döm själva?

Men detta betyder ju inte att vi är individualister fullt ut, eller att vi inte är påverkade av det man i dagligt tal kallar grupptryck. Alltså den samling  fenomen som på sikt skapar likformighet, eller konformitet med ett annat ord. När jag skrev om dödsynden avund här om dagen, belyste jag dess möjliga roll i sammanhanget. Undvikande av denna förödande känsla kan alltså vara en kraft som leder till konformitet inom grupper.

Ett gammalt intressant exempel är socialpsykologen Solomon Aschs (1907-1996) konformitetsexperiment. Se den här filmen, den är riktigt intressant!

Olika tolkningar av detta experiment har gjorts, och olika vetenskapliga teorier har delvis dragit olika slutsatser kring vad experimentet egentligen visar. Men oavsett fanns effekten där. Och jag tror att vi alla har upplevt grupptryck vare sig vi varit medvetna om det eller ej?

Och kanske är det inte nödvändigtvis av ondo. Kanske har det verkligen en avgörande betydelse för sÃ¥väl individen, gruppen, och vem vet kanske hela mänskligheten, att vi faktiskt reagerar pÃ¥ grupptryck. Det kan ju vara en viktig ingrediens i att vara sociala varelser, människor? Att alls kunna samsas, känna tillhörighet och gemenskap. För om vi inte tillät oss att bli pÃ¥verkade av ”gruppen” – omedvetet sträva efter viss konformitet – skulle kanske i alla fall en del saker säkerligen bli svÃ¥rhanterliga. Liksom vi knappast skulle vara människor, enskilda individer, om vi inte samtidigt hade en motkraft i form av individualism och eget tänkande.

Jag tänker utan att överdriva min egen vetenskapliga grund att stå på här, att i detta spänningsfält mellan individualism och konformitet, kan vi placeras in lite olika, utifrån tid, kultur, egenskaper och omständigheter. Vilket i sin tur avspeglas i samhället och i våra egna liv. Men vi kommer nog aldrig på allvar hamna i någon av de två ytterligheterna fullt ut.

svart får

Gott sÃ¥. (Jag föredrar dock att inte göra narr av endera sidan, men tycker ändÃ¥ bilden var lite söt och samtidigt illustrativ! 😉 )

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 13 – Webbwannabe och bitterbloggare

OBS! Rubriken är smått ironisk och det tar ca tre och en halv minut för att förstå på vilket sätt…

Igår fick jag inget nytt ämne att skriva om till idag, inom ramen för pågående #blogg100-utmaning. Min egen önskan och målsättning när jag kastade mig in i detta var följande;

  1. Se om jag fixade att vara disciplinerad i 100 dagar, oavsett vad som händer.
  2. Öka kontakten och dialogen med andra ute på webben kring olika frågor, samt bidra med tankefrön och inspiration.
  3. Bli utmanad att utforska oväntade ämnen som jag inte själv valt, i syfte att utvecklas och expandera mina egna perspektiv.

Det här var ju sÃ¥ klart min alldeles egen ingÃ¥ng i det hela och inget andra nödvändigtvis kunnat veta om. Det kan kanske även tyckas ganska trivialt, hela grejen. Vad är det för utmaning i att blogga, över huvud taget? Är inte det nÃ¥got alla gör idag, i jakt pÃ¥ bekräftelse, i en önskan att nÃ¥ ut, synas och höras med just ”sitt”?

– Se meeeeeej! Just jag ääääär viktig och vill ha uppmärksamhet! Och jag behöver faktiskt meeeera plats!

skrik_16130599

Och på webben kan och får ju precis ALLA sätta sig själv och det man finner intressant i absolut fokus, i jakt på gilla-tryck och delningar. Beviset på att man finns. Är någon värd att uppmärksamma, kanske följa.

Kanske var jag inte värd att uppmärksammas igÃ¥r? Inte värd mer feedback, respons eller ett nytt uppslag till idag. Kanske har jag tagit tillräckligt med plats, skrivit för ointressant eller bara helt enkelt saknar läsare helt och hÃ¥llet? Eller? Var inte orolig om du tillhör dem som läst ett eller flera inlägg, kanske även ibland gillat, delat vidare, gett respons eller kommit med nya ämnen och passningar! Det här inlägget handlar inte om att jag missat er, inte uppskattar det eller plötsligt har blivit en bitterbloggare! Jag har en poäng (tror jag). Bare with me! 😉

webben

Webben idag – och inte minst sociala medier – är ett fantastiskt fenomen pÃ¥ mÃ¥nga sätt. Vi som individer kan styra information och intryck lite som det passar. SÃ¥lla bort eller fokusera allt snävare. Välja vÃ¥ra nätverk och interaktioner. Dessutom i skydd av ganska mÃ¥nga filter mellan oss själva och andra, i form av data- och mobilskärmar och oändligt med rymd. Och inte minst kan vi sätta oss själva ganska ohotat i centrum. Ã…tminstone till synes i centrum. I vÃ¥ra egna ögon. Rätt självcentrerat alltsÃ¥.

superbrat

Och är det nÃ¥gon som inte passar oss, kan vi allt frÃ¥n ”ignorera”, ”plocka bort” eller blockera. Ändra vÃ¥ra flöden av kontakter, intryck och information. Allt för att ta kontroll över vÃ¥r egen värld. Praktiskt. Men kan det finnas en baksida? En enkel tes som ofta stämmer är, ”om det finns en framsida, finns det en baksida”. Och i det här fallet tror jag den är ganska stor och potentiellt farlig, faktiskt. Ã…tminstone förrädisk.

Baksidan är att vi kan luras att börja tro att webben ÄR världen och verkligheten. Och att vi behöver den för att finnas. Att vi blir beroende av nätverken, interaktionerna och bekräftelsen vi fÃ¥r. Och dÃ¥ menar jag alltsÃ¥ inte främst för vÃ¥ra företag, verksamheter eller sÃ¥dant vi gör – för där kan det mycket väl vara sÃ¥ idag utan att det är nÃ¥got fel pÃ¥ det. Jag menar mer som människor.

Jag som älskar det skrivna ordet, bÃ¥de som sändare och mottagare dras gärna hit, t.ex. Jag fÃ¥r tid att reflektera och analysera. FÃ¥r en känsla av kontroll och trygghet som kan locka. I de verkliga kontakterna, där jag inte kan sÃ¥lla, styra, välja intryck och information pÃ¥ samma sätt, känner jag mig genast mer sÃ¥rbar, tafatt och obekväm. Där mÃ¥ste jag hantera tillvaron med helt andra strategier. Kan inte ”blockera”, ignorera eller välja med ett knapptryck. Saker kan bli fel. Inte som jag tänkt. Det tar mer energi frÃ¥n mig. Kräver mer av mig. Och dÃ¥ är jag ändÃ¥ bÃ¥de vältalig och knappast särskilt blyg.

jobbigt

Samtidigt vet jag att jag behöver träffa andra, utveckla relationer IRL för att mÃ¥ bra som människa. Det ger mig sÃ¥ oändligt mycket mer, fast pÃ¥ ett annat sätt. Mer okontrollerat. Mer äkta. SÃ¥ även om webben och sociala medier fungerar som en slags stimulans och ger mÃ¥nga mervärden – och faktiskt helt ärligt ibland känns bÃ¥de mer lockande och enkelt – sÃ¥ vet jag vad jag behöver och vill ha egentligen.

Verklig kontakt, med verkliga människor. Som trycker gilla med hela sin famn, delar upplevelser MED mig och överröser mig med oväntade och ocensurerade flöden av intryck och information, som jag omöjligt kan sÃ¥lla bort eller styra. SÃ¥ om du har läst ända hit vill jag bara slutligen skriva – hoppas vi ses nÃ¥gon gÃ¥ng! Kanske samtalar lite oreflekterat och oanalyserat. Är lite allmänt tafatta, obekväma och sÃ¥rbara tillsammans!

SÃ¥ där lite modigt offline, du vet. 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 12 – Preludium

Preludium. Inledning, förspel, preparera, bygga upp förväntningar inför något större, upptakt.

Nice. Lovar ju gott, det här. Häng med en eller ett par minuter. 😉

Jag kom omedelbart att tänka på Tomas Tranströmer, när jag fick dagens bloggpassning. Ja, poeten ni vet som fick nobelpris i litteratur för något år sedan. Hans första diktsamling, 17 dikter (1954), började med dikten Preludium. Den börjar så här:

”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp frÃ¥n drömmen.”

rolig_hoppa_fallskarm_froggygrodatecknad_flyg_blad-r9805ae8f2af14e77b4b16e21a5e45ce7_vgvyf_8byvr_512

Ja, bilden pÃ¥ grodan är mitt pÃ¥hitt. Den fanns inte med 1954. Eller i nÃ¥gon senare utgÃ¥va… Hur som helst, uppvaknande var ett av Tranströmers Ã¥terkommande teman, ifall ni inte visste det. Tillsammans med närmandet av ”det stora Okända” samt Ã¥sikten att människan har ett slags ontologiskt-andligt uppdrag här i livet. Uppdraget att söka sitt sanna ”vara”, att fullborda sig själv och därmed skapelsen. Some heavy shit, right?

Uppvaknande, om jag förstÃ¥tt Tranströmer, handlar om ett första nödvändigt steg för att bli medveten. Att nÃ¥ insikten att människan inte enbart är en rationell och social varelse, utan även andlig och existentiell. NÃ¥got som Tranströmer, liksom mÃ¥nga andra tänkare och filosofer, tycks mena lätt fördunklas i en alltmer sekulär och teknologisk tillvaro. Vi lever i en ”dröm” av materiella, fysiska och tekniska landvinningar, där det rationella tillÃ¥ts diktera villkoren. Vilket pÃ¥ olika sätt hÃ¥ller oss kvar i drömmen och hindrar oss att fullt ut bli de vi verkligen är. I ontologisk mening. SÃ¥vida vi inte ”vaknar upp”, alltsÃ¥.

Enligt Tranströmers dikt kan just detta alltså beskrivas som ett fallskärmshopp… Hissnande, skrämmande och med en känsla av att aldrig mer nå fast mark, ungefär. Föreställer jag mig. Men samtidigt en inledning, och ett löfte om något fantastiskt, oväntat, mer, perspektivvidgande, fördjupande. Genuint verkligt. Bara vi hoppar.

Preludium.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 11 – Motvind

Ny dag. Ny blogg. Pia Granström, Utipo, var Ã¥ter först – och denna gÃ¥ng även ensam – att utmana mig med lite nytt bloggbränsle. Stort tack för passningen!

Detta inlägg swischar du enkelt igenom på 60 sekunder. Om du inte får motvind?

wind-clip-art

Motvind

  1. det att luften på en makroskopisk nivå förflyttar sig åt motsatt håll som ett givet fordon eller en given person (ex Motvinden gör att vi kommer hem senare än beräknat.)
  2. det att /slumpmässiga/ omständigheter försvårar en viss aktivitet ( ex Vi har haft mycket motvind, men nu är vi äntligen färdiga med arbetet.)

Källa: Wiktionary

Läste nyligen en statusuppdatering där personen i frÃ¥ga upplevt massa motvind vid cykelturen. Kanske inte sÃ¥ konstigt tänkte jag, som för mitt inre sÃ¥g just den aktuella personen susa fram i omänskligt hög hastighet pÃ¥ sin cykel – gissningsvis av modell jag inte ens hört talas om…

Medvind

För det är ju så att ju snabbare vi cyklar desto större risk att vi upplever motvind. Det spelar alltså inte så stor roll hur vinden egentligen blåser, cyklar vi nog snabbt kommer motvinden. Kastar vi oss ut för branta backar eller trampar allt vi kan med våra lurviga, ja, då kommer tårarna börja spruta och de ofrivilliga ansiktsgrimaserna till slut vara ett faktum. Det hör liksom till.

Är det vinden som jävlas? Nej, så klart inte. Det kan faktiskt också vara ett helt normalt tecken på att vi själva satsar järnet! Och det här kan fungera som en metafor även i livet. Att uppleva motvind kanske helt enkelt är för att vi modigt ger oss ut för lite brantare backar, eller anstränger oss lite extra för att få upp en härlig fart och komma lite längre?

motvind-av-henry-ford1

SÃ¥ tänker jag, just idag. 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 10 – Feminism

Ska jag blogga om feminism? Herregud, vad tänkte entreprenören och goda vännen Pia Granström, Utipo, på, när hon kom med denna bloggpassning? Jag döööör! Hur i hela hälleflundran ska det gå till?

Om si sÃ¥ där drygt 2 minuter kanske du vet. För det är ungefär den tiden det här inlägget tar om du väljer att läsa…

ostrich-sand

Feminism är ett sÃ¥dant där ämne som per automatik borde komma med varningstexten ”hur du än gör och vad du än skriver blir det fel och förvärrar läget”. Inte ens debatten om främlingsfientlighet eller kosthÃ¥llning är lika infekterad eller känslig. Att vara kvinna och INTE ta nÃ¥gon sorts ställning samt bekänna färg, är att svika. Och att försöka göra det riskerar att föra hela rörelsen decennier bakÃ¥t…i alla fall alltid enligt nÃ¥gon?

Samma sak gäller för dig som man. Antingen är du orsak till problemet, en del av problemet, ett hinder för problemets lösning eller förstÃ¥r inte problemet. För du är man. Suck. Jag blir inte direkt upphetsad över att närma mig feminismen som bloggämne. Blir sÃ¥ avtänd att jag närmast är att betrakta som könlös faktiskt… Och där har vi nog den här bloggens absoluta höjdpunkt? 😉

Men ok. Reality check. Klart jag bryr mig och säkert har en del Ã¥sikter i olika sakfrÃ¥gor. Ja, säkert ocksÃ¥ pÃ¥ den mer övergripande nivÃ¥n. Eller bara rent filosofiskt. Kanske har jag ocksÃ¥ Ã¥tminstone visst mÃ¥tt av kunskap i frÃ¥gan – om än begränsat – efter mina universitetsstudier. Och sÃ¥ tar jag del av den offentliga diskursen samt vet hur man googlar… Men vad tillför jag genom att redogöra t.ex. för rörelsens utveckling i ett antal historiska vÃ¥gor, eller vilka olika inriktningar man kan hitta, som särartsfeminism, likhetsfeminism, anarkafeminism, liberalfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism, queerfeminism och ekofeminism? Allt finns redan pÃ¥ webben. Ã…ter djup suck.

Kanske bör jag införa en ny inriktning? Vad tror ni om blaséfeminism? Egalfeminism? Eller kanske lÃ¥t gÃ¥-feminism? En feminisminriktning för dem som förvisso i grunden, liksom övriga inriktningar, ställer sig bakom teserna…

  1. att kvinnor generellt sett är underordnade män.
  2. att detta förhållande ska förändras.

…men som inte orkar/vågar/vill lägga sig i exakt hur kampen förs i det offentliga rummet? Som tycker att det blir för mycket polemik. Som antingen försöker förändra i det tysta där man tycker man kan, eller hörs i olika sakfrågor utan att benämna det som feminism? Fegfeminister. Smygfeminister. Eller smartfeminister? Kanske latfeminister eller flatfeminister? Ja, jag vet inte, jag. Jag har lite svårt för etiketter som begränsar människors komplexitet och tillvarons utmaningar. Placerar oss i fack. Samtidigt vet jag att utan begrepp blir tillvaron obegriplig och kommunikation omöjlig. Och utan kommunikation kan man inte förändra något i världen till det bättre… Trippelsuck.

Men feminism, nej. Det är liksom inte min starka sida. SÃ¥ det här blev en riktig fegblogg där jag stoppar huvudet i sanden och inväntar morgondagens ämne…

ostrich-sand

Vad tror ni förresten om strutsfeminism? 😛

energi och kärlek
Annika