#Blogg100 nr 27 РTr̦tthet

Idag har jag inte hunnit be om nÃ¥got ämne, dÃ¥ jag varit sÃ¥ upptagen med annat ända tills nu i kväll dÃ¥ sonen somnat. Är gräsänka sedan igÃ¥r och har haft mycket pÃ¥ jobbet hela veckan, med deadlines som kräver energi och fokus. Är väldigt trött just nu, faktiskt. Tänkte nästan strunta i min egen bloggutmaning. Men kände att det skulle gräma mig alltför länge…

wheelie-tired

Någon gång ibland är nog de flesta människor trötta och energilösa. Orsakerna kan förstås variera. Och förhoppningsvis är det oftast ett tillfälligt tillstånd, som går att rätta till bara man ger sig själv lite återhämtning. När kände du dig själv riktigt trött senast?

Jag brukar inte vara den som drabbas av energilöshet på vårvintern, snarare tvärtom faktiskt. Men i år har det varit motigt, energifattigt och stundtals till och med håglöst, ända sedan vi hade influensan i huset under februari. Många saker på jobbet har kommit på efterkälken och berget har till synes bara växt framför mig. Inte har det hjälpt att magsjuka hälsade på här i mars, dessutom.

wallpaper_berg_animaatjes-97

I vanliga fall försöker jag ge mig själv energi och återhämtning genom saker som motion, friskluft, vila/sömn, kravlöst umgänge med nära och kära samt stunder av tid för mig själv, där fria och ocensurerade tankar får färdas i rymden. Något jag dock uppenbarligen inte har gjort i tillräcklig omfattning, senaste månaderna. För jag är i sanning väldigt trött och sliten.

När jag ser det och tar det till mig – vilket ibland kan ta ett tag – är det nÃ¥got jag förstÃ¥s mÃ¥ste ta ansvar för. SÃ¥ nu har jag haft en del viktiga samtal, gjort en del omprioriteringar och lagt om planen för den kommande mÃ¥naden. Skaffat mig den support jag behöver för att förhoppningsvis även kunna fullfölja det hela, och ge mig själv nödvändig Ã¥terhämtning. Inte bara lÃ¥ta fokus hamna pÃ¥ det andra, eller jobbet behöver.

Det är lika svårt varje gång, på sätt och vis. Men också lika skönt efteråt, när man väl tagit tjuren vid hornen och sig själv på allvar. Tillåtit sig själv att vara viktig och värdefull i sitt eget liv. Trots allt kan jag inte ersätta mig själv.

tired_by_zemex

Hur hanterar du när du märker att du tappat energin, är tröttare än vad som är hållbart eller saknar glädje och motivation?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 2 РUth̴llighet

Är du uthÃ¥llig nog att läsa detta inlägg som tar ca 3,5 minuter? Valet är ditt. 🙂

cropped-IMG_6332_2.jpg

Jag fick som första utmaning att blogga om ”uthÃ¥llighet” av fantastiskt inspirerande och kloka egenföretagaren Pernilla Forsberg-Tiger, Mindleap, som jobbar med utveckling av människor och organisationer genom Solution Focus, ett oerhört spännande perspektiv. Dessutom är hon själv i mina ögon bÃ¥de beslutsam och uthÃ¥llig bÃ¥de som entreprenör och när det kommer till mer personliga fysiska och mentala utmaningar. SÃ¥ den här bloggpassningen kom frÃ¥n rätt hÃ¥ll. FrÃ¥gan nu är, vad tusan kan jag tillföra ämnet?

Ärligt talat befinner jag mig för egen del i en riktig uthållighetssvacka när det gäller många frågor. Det är så illa att jag har stunder då jag halkar ner i mitt eget lilla träsk av osund grämelse, självkritik och viss uppgivenhet.

Någon annan som har ett sådant träsk? Träskklafsandet har stundtals tagit tag rejält i mina skosulor sista halvåret. Dels kring min egen pågående hälso- och viktutmaning som befinner sig i en mental berg- och dalbana, allt sedan jag föll med cykeln i somras och fick en efterhängsen tennisarmbåge. Mitt mål att i år åka Öppet Spår kom t.ex. helt på skam. Och jag hatar att erkänna när jag misslyckas med något jag satt upp för mig själv som mål! Min självbild går brutalt i kras. Spegelbilden blir oattraktiv, förvrängd och grotesk. De inre rationaliseringarna och ursäkterna haglar förvisso tätt, men utan att riktigt göra någon nytta. Det blir mest misslyckade försök till självbedrägeri som ytterligare försvårar. Kampen mot latmasken och gottegrisen blir dessutom allt svårare ju längre in i träskmarken jag kommer. Uthålligheten i mitt beslut sätts verkligen på prov och jag vill stundtals bara ge upp. Har du någon gång varit där? Haft den känslan?

help

Även i mitt yrkesliv har min uthÃ¥llighet satts pÃ¥ prov en längre tid. Jag har ju i botten en heltidsanställning med sÃ¥väl personal- och ekonomiansvar. Men med 2,5 Ã¥r av stundtals förlamande effekter av pÃ¥gÃ¥ende omorganisation pÃ¥ högre nivÃ¥, och en känsla av att trampa vatten och sakna tydlig vision, har motivationen och känslan av meningsfullhet emellanÃ¥t varit svÃ¥r att finna. Fragmentisering och ett alltmer uttröttande hoppande inombords mellan ”Ã¥ ena sidan” och ”Ã¥ andra sidan” infinner sig. Vad vill jag? Är det värt det? Är det nÃ¥got tillfälligt eller ett symptom pÃ¥ att jag faktiskt borde tänka om helt? Göra nÃ¥got annat. Vad är mitt mÃ¥l och min egen inre drivkraft? Bör jag överge skeppet eller ta ett hÃ¥rdare tag om rodret…

Samtidigt fortsätter vardagens arbetsuppgifter att kräva sitt. Uthålligheten sätts på prov extra mycket när man inte riktigt vet vart man är på väg, men ändå förväntas ta i utav h-vete. Om ni ursäktar språket. Kanske någon känner igen sig?

IMG_5899

SÃ¥ vad är dÃ¥ uthÃ¥llighet? I ordboken hittar vi synonymer som ”ihärdighet, envishet, kraft, styrka, energi, tÃ¥ga, sisu, ork, kondition, tÃ¥lighet, motstÃ¥ndskraft”.

Men för att det ska bli riktigt intressant och få någon verklig betydelse, krävs det dock ett sammanhang. Vad ska uthålligheten syfta till? Vad ska jag göra med min ihärdighet, envishet, kraft, energi? Vem ska dra nytta av den? När får den alls ett egentligt värde i mitt liv?

För mig är nog den enda verkligt viktiga uthÃ¥lligheten, den som envist och ihärdigt fÃ¥r mig att alltid ytterst ta ansvar för mitt eget liv. Vare sig jag tillfälligt befinner mig i träsklandet eller surfar pÃ¥ framgÃ¥ngsvÃ¥gen. Och jag skrev TA ansvar. Inte känna ansvar eller ha ansvar, som bÃ¥da är passiva varianter som inte nödvändigtvis leder nÃ¥gon vart. Medan att ”ta ansvar” är att aktivt gÃ¥ till handling pÃ¥ nÃ¥got sätt.

SÃ¥ vad blir mitt första steg idag, som jag kan ta just nu, sett till vad jag just skrivit? Tja, varför inte t.ex. en ordentlig promenad/joggingtur för att höja serotoninnivÃ¥n lite och bevisa för mig själv att ”en svacka är en svacka och nÃ¥got helt annat än mitt ”verkliga jag”? Det borde ju vara ett bra sätt att öka uthÃ¥lligheten bÃ¥de fysiskt och mentalt. 🙂

Work Life Balance signpost

Och inte minst, vad kan du själv göra redan idag för att stärka din egen uthållighet?

energi och kärlek
Annika

Att vara tydlig: Hur svÃ¥rt kan det va’?

Det är obehagligt att vara tydlig. Har du också märkt att det kan vara så? Trots att vi nog alla vet och ständigt får höra idag, att tydlighet är så bra och viktigt. På arbetsplatsen. I våra relationer. När vi sätter mål och formulerar visioner. När vi kommunicerar. Tydlighet, tydlighet, tydlighet. Det är a och o. Eller?

skylt1-468x349

Om det nu är sÃ¥ avgörande för sÃ¥ mycket med tydlighet – varför är det ofta sÃ¥ svÃ¥rt? Varför känns det obehagligt och obekvämt för sÃ¥ mÃ¥nga? Jag är den första att skriva under pÃ¥ att det kan vara sÃ¥, och har sannerligen mÃ¥nga goda skäl att själv fortsätta öva. Men hur kommer det sig att det liksom är mycket bekvämare och naturligare att vara smÃ¥tt vag, slingra sig runt lite grann, hÃ¥lla lite bakdörrar öppna, säga A men inte B – eller varför inte bara lämna lite tolkningsutrymme? Vara mindre rigid, liksom. Mindre obekväm.

För det är obekvämt med tydlighet. Det tar plats. Kan skava mot andra och annat. Kan kännas som en kostym eller dräkt, som inte tillÃ¥ter särskilt mycket annat än en kontrollerad och stadig gÃ¥ng, samt rak och tydlig hÃ¥llning i talarstolen. Samtidigt som man egentligen trivs bäst i ett par lediga jeans och t-shirt… Tydlighet förpliktar. Skapar förväntningar och förtroende. Vi fÃ¥r plötsligt nÃ¥got att leva upp till och ta ansvar för i stort och smÃ¥tt – och det kanske skrämmer? Vi kan ju ha fel, vi kan ju misslyckas, vi kan ju visa oss inte hÃ¥lla mÃ¥ttet eller folk kan ta illa upp och bli upprörda. Bättre dÃ¥ att var lite lagom otydlig. Eller?

passive agressive staus

Är det kanske just för att vi känner oss utsatta när vi är tydliga som det känns obekvämt? Vi visar ju vilka vi är, tar ställning, gör oss till mÃ¥ltavlor för andra att sikta mot. När vi är tydliga blottar vi oss själva och blir samtidigt sÃ¥rbara…är det där skon klämmer? Helt ologiskt är det ju inte och tÃ¥l nog att funderas pÃ¥. Åtminstone jag vill ju vara tydlig. Inte nödvändigtvis alltid, men ganska ofta. Och jag vill även vÃ¥ga vara sÃ¥rbar.

SÃ¥ medan jag funderar vidare pÃ¥ det här med tydlighet kan jag ju alltid öva vidare – och kanske gÃ¥ in de där klämmande skorna. Tills de blir lite mer bekväma.

Vill du hänga på?

Coachning är fantastiskt

Jag kan inte annat än jubla över vad coachning och det coachande förhållningssättet har tillfört mitt eget liv. Life changing är vad det är. Både att få coacha andra och att själv bli coachad är enormt utvecklande och inspirerande, helt enkelt.

Att börja ta del av en ”coachande community” är som att kliva in i en värld enbart fylld av fantastiska människor som stöttar och tror pÃ¥ varandra. Där existerar ingen jantelag och alla ses som hjältar i sina liv, med förmÃ¥ga till oanad utveckling och framgÃ¥ng. Det är även befriande fritt frÃ¥n martyrskap, offermentalitet och meningslöst daltande med varandra. Tvärtom, den obevekliga tron pÃ¥ människors egen potential kräver ansvarstagande och handling. Men sÃ¥ är det ju ocksÃ¥ det enda som egentligen ger nÃ¥gra resultat eller gör nÃ¥gon skillnad. Eller har du lyckats pÃ¥ annat sätt?

För min egen del  handlar detta t.ex. om att vÃ¥ga se när jag är för mycket ”duktig flicka”, tillÃ¥ter mitt liv att utsätta mig för osund stress, eller när jag gör vÃ¥ld pÃ¥ mina egna värderingar eller behov, för att tillfredsställa andra. Det handlar ocksÃ¥ om att inte försöka göra omvärlden skyldig till ”mina egna brott”, utan istället bejaka mitt eget värde, ta mig själv pÃ¥ allvar fullt ut och se att jag faktiskt har huvudrollen i mitt eget liv. PÃ¥ gott och ont. När jag gör det kräver det handling av mig. Handling som skrämmer, känns hotfull och obekväm. Men som samtidigt bär pÃ¥ nyckeln till nödvändig förändring och slutligen även till de lösningar som behövs.

Att i dessa processer då själv kunna gå till en annan coach, är som att både slå på hellyset och turbomotorn på samma gång. Ursäkta språkbruket, men satan i gatan så mycket som plötsligt kan hända, när man både ser klart och har 500 Hk under huven! Ja, eller vad som nu kan anses som mycket körpower?

Jag stÃ¥r fast vid det jag sa vid ett coachmöte med Shift-gänget för en tid sedan – coachning är som en fribiljett till livet. Tidigare fastnade jag allt som oftast i diverse kösystem eller trasslande kundtjänster, när jag ville lösa biljett nÃ¥gonstans. Nu är det liksom bara att bestämma vart jag vill och sen köra. Ja, nästan i alla fall.

Gud, vad jag aldrig vill tillbaka till det gamla körsättet i livet!

/Annika