En förlorad självbild att sörja

Jag försöker närma mig en sorg inom mig. Det bär emot. Enormt mycket, bär det emot. Jag vill inte gå dit, inte se den, kännas vid den eller ta på den. Inte bli bekant med den för då tvingas jag se det jag behöver sörja. Jag vill helt enkelt inte komma i kontakt med det jag försöker hålla ifrån mig. Jag har därför lagt massor av energi på att slippa. Har det hjälpt mig? Nej.

Igår var det dags för en av de årliga coachkonferenser jag försöker ta mig tid att delta vid, tillsammans med resten av de associerade coacherna inom SHIFT. Det brukar vara mycket givande och kompetenshöjande dagar. Så som det i regel är när man blir utmanad att tänja på sina gränser för vad som är bekvämt i både kropp och knopp. Och det brukar finnas mycket kärlek, värme och tillit i gruppen. Igår var inget undantag.

Shiftljus

Fotograf Katarina Sjöström

Coaching är ett fantastiskt sätt att uppnå sina egna mål och drömmar. Men även utmärkt för personlig utveckling i allmänhet. Och inom coaching säger man ibland att man inte kan coacha någon förbi inre hinder som man inte själv upplevt och lyckats passera. Vilket är något helt annat än att ha varit med om samma saker eller förstå sig på ämnet coachingen rör sig kring. Jag är övertygad om att det stämmer. Så vill jag bli en framgångsrik coach som bidrar till andras växande, får jag helt enkelt se till att möta mina egna weak spots, hang ups, ömma tår och rädslor. Men aj, vad det kan göra ont och oj, vad jobbigt det är!

Igår var inget undantag. Tack vare den tillit jag känner till alla de som var på konferensen vågade jag dock som klient i coachingövningarna närma mig ett för mig just nu brännhett ämne. Min egen självbild. Fast jag trodde till en början själv det hela mest handlade om att hitta balans och en praktiskt genomförbar strategi, i en tid som åter igen har många områden som var för sig skulle kunna sluka hela mig. Om jag inte ser upp. Jag tror många människor befinner sig där emellanåt. I alla fall de som är företagsamma med många strängar på sin lyra, har lätt att engagera sig helhjärtat och dessutom besitter starka egna drivkrafter, höga ambitioner och många drömmar.

Min egen utmaning i livet just nu är att jag som enda anhörig boende i samma del av landet, vill finnas för min pappa i vardagen. Han är änkeman sedan 2012 och lider av en demenssjukdom som accelererar, stundtals i otakt med vårdplaneringar och andra saker som tillstöter. Ännu har inte ett annat boende gått att ordna, så han bor fortfarande ensam hemma. Det riktigt svåra är att en sådan sak som en nära anhörigs behov av stöd och omsorg, är extremt svårt att planera och parera när det går fort och svänger än hit än dit. Även om kommunen och hemsjukvården gör ett bra jobb, är det ändå de anhöriga som har ständig jour. Dessutom är det något i alla fall jag vill kunna ställa upp med, för att inte en kär förälder ska behöva lida av ångest och alltför svår nedstämdhet på ålderns höst.

Samtidigt som detta tar alltmer tid och fokus i mitt medvetande, har jag just tagit ytterligare ett spännande kliv i karriären och gått in som utvecklingsledare och chef inom det kommunala, parallellt med fortsatt coachingverksamhet som bisyssla samt både visst föreningsliv och en del annat frivilligt socialt och helt ideellt arbete. Bl.a. för utsatta grupper och människor här i mitt eget lokalsamhälle, vilket känns angeläget i dessa tider.

I grunden vill jag naturligtvis också först och främst vara en kärleksfull maka till en sedan många år driftig egenföretagare, samt inte minst en närvarande förälder till en älskad son som just börjat tredje klass. Att hinna med vänner och diverse små hobbies och intressen ibland, är ju inte heller helt fel. Och så har jag som alla självklart behov av att hinna ta hand om mig själv när det gäller kost, motion, sömn och allmän återhämtning. Ja, allt som allt räcker det till och blir över, kan man säga. Så det var inget långskott att tänka att jag kunde ha glädje av lite coaching för att styra upp det hela, sortera vad som var viktigast och hitta någon slags egen acceptans för mina prioriteringar och val. Annars blir man ju till slut handlingsförlamad.

jobbigt

Hur som helst, det som först i mina egna ögon handlade om att hitta konkreta åtgärder, handlingsplaner eller strategier för att hantera tillvaron just nu, landade tack vare fantastisk och kärleksfull coaching i något mycket, mycket djupare. (Tack, Lina, om du läser!) Något som jag inte själv ville se, men som ändå är nödvändigt för att allt det andra på sikt skall gå att hantera. Eller förhålla sig till på ett sunt och livsbejakande sätt. Trots det delvis svåra.

Det jag fick syn på efter ihärdigt och smärtsamt tittande in i mig själv – vilket under en lång och plågsam stund var ett totalt blankt mörker på grund av att aptjattret var så högt att jag inte hade åtkomst till något alls längre – var faktiskt en sorg som jag inte velat släppa fram. Helt enkelt för att det vore detsamma som att erkänna och se det jag behövde sörja. Och nej, det var inte sorgen efter min mamma som gick bort för tidigt i cancer 2012, som dök upp på nytt. Vilket i och för sig också var en period som ledde till nyttig men smärtsam utveckling, vilket jag bl.a. skrivit om här i min mer privata Too-ticki-blogg samt i ett tidigare blogginlägg om förluster här.

Men, nej, det som trädde fram var en obearbetad sorg efter en förlorad självbild. Bilden av mig som som ”tillräcklig” har någonstans gått förlorad och ersatts av en smärtsam insikt om min egen otillräcklighet. Så smärtsam att jag förnekat det, trängt undan det och gjort allt jag kan för att bevisa för mig själv att det inte stämmer. Det handlar bara om planering, val och prioriteringar. Men aldrig om mig eller att jag vore otillräcklig. Det går att få balans och räcka till. Det måste gå! För hur ska jag annars kunna leva?

En del av detta har jag också skrivit om tidigare i min privata Too-ticki-blogg, i inlägget ”Kalla mig gärna Miss Lyckad!”. Men att misslyckas är en sak. Det handlar om det jag gör. Och även om det varit extremt svårt för mig som är en ”presterare”, bara att släppa denna ständiga vilja att lyckas och börja se mig som fullt duglig oavsett tillfälliga resultat, så har inte det alls varit i samma liga som det jag fick syn på igår. Nej, det tog plötsligt en ny och djupare dimension som jag inte varit redo att titta närmare på. Livsfarligt. Så aptjattret har snällt skyddat mig med olika argument och strategier.

planAMen igår såg jag till slut, att det jag faktiskt kämpade emot som om det gällde livet för att inte behöva ta det till mig, redan ändå fanns där. Nämligen det krassa faktum att jag faktiskt på ett plan redan vet att jag ÄR otillräcklig. Och då handlar det inte längre om att jonglera, planera, balansera eller prioritera. Det handlar inte om att lära sig se misslyckanden som ett lärande och ett tillfälligt resultat. Det handlar enbart om att acceptera.

Hur jag än gör och hur mycket jag än övar och utvecklas, så kommer det finnas situationer då jag inte kommer räcka till på det sätt jag vill. Antingen för att jag faktiskt vill mer än vad som är möjligt i förhållande till den fysiska verkligheten, eller för att den fysiska verkligheten möter mig med fler utmaningar än vad jag någonsin kommer kunna hantera, på det sätt jag skulle önska.

Där någonstans dog självbilden, alltså. Låt vara att det kanske till vissa delar var en illusion av min egen utvecklingspotential eller av verkligheten. Men lika fullt en självbild. Död. Borta.

Jag är alltså otillräcklig och vet om det. Men jag har inte tagit mig tid att sörja och se vad som finns på andra sidan sorgen. Istället har jag försökt behålla självbilden och haft som utgångspunkt att det handlar om att acceptera eventuella utmaningar och tillfälliga tillkortakommanden som steg på vägen att lära av och växa med. ”Egentligen är jag tillräcklig, men jag är på en utvecklingsresa där jag måste få misslyckas ibland.” Köra i diket. Inte vara perfekt. Inte alltid duktig. Typ. Det har jag accepterat och haft glädje av att inse. För egentligen var jag ju ändå tillräcklig, innerst inne. Någonstans. Men nu står jag här och ser att jag inte kan hålla kvar ens vid den självbilden. Poff. Borta.

poff

Jag ser att jag bär på en obearbetad sorg, som hindrar mig vidare. Och kommer man inte vidare kan man bara använda sina gamla strategier. Bara lyssna till sina gamla tankar, varav många är apor som tjattrar sitt lögnaktiga men välmenande tjatter i tron att det gör mig något gott. Nej, jag måste ta min sorg på allvar nu. Orka och våga vara i detta ett tag som en villig klient. Våga titta på det i omgångar och vänja mig. Sörja färdigt och bli klar med den gamla döda självbilden för att kunna släppa in något nytt. Något annat. Som jag ännu inte vet vad det är.

Jag skulle snabbt kunna hitta på något. Någon bra teori, eller välfriserad klokskap. Sådant kan jag och är bra på. Men det skulle inte hjälpa mig på sikt. Jag måste vänta. Vänta och se vad som kommer härnäst. Inifrån. Där visheten bor. Där mitt verkliga jag finns. Som inte hänger på en tillfällig självbild.

Jag hatar att inte veta vad, dock. Jag vill veta. Det ger mig trygghet. Och jag är otålig och vill vidare. Men jag tänker försöka låta det komma som det är, även om det tar tid. Jag ska öva på att vara obekväm så länge som det behövs, här i min otillräcklighet. (Sa jag att jag hatar det? Jo, jag tror jag skrev det nyss. Behövde dock skriva det igen så ni som eventuellt läser verkligen förstår hur extremt MYCKET jag hatar det…)

skript

Inför sådant här hjälper det varken att vara coach eller något annat. Inför livet och oss själva är vi alla lika och det finns inga genvägar. Men jag är villig att känna tillit till mig själv och livet ändå, och ser fram emot den dag jag helhjärtat kan fortsätta vandra vidare i full acceptans inför min egen otillräcklighet. På riktigt. Inte bara som något vackert jag säger eller låtsas för att känna mig tillräcklig. Utan på riktigt. Det är vad coaching kan handla om och leda till. Det ni.

(Fast tills dess ger jag mig själv frihet att verkligen hata att vara så här obekväm. 😉 )

energi och kärlek
Annika

Aptjatter och gorillavrål

Jag vill börja med att säga att jag har haft ett bra liv, de dryga 43 år jag hittills levt. Och jag ser fram emot många ännu bättre år i livet framöver.

Jag tror dock att mitt liv i mångt och mycket har fungerat ungefär som de flesta andra människors. Det har kantats av mål och drömmar som aldrig blivit av. De har antingen känts ouppnåeliga, blivit ersatta av nya innan de hunnit förverkligas eller på något mystiskt sätt falnat och tappat sin glans. Inte alla givetvis, men i ärlighetens namn väldigt många. Onödigt många. Så här i backspegeln skulle man nästan kunna säga, att mina egna första 40 år i livet mest trampades där på slumpens och tillfälligheternas väg. Trots att jag tyckte jag hade ambitioner och gjorde allt jag förmådde. En väg som ödet tycktes ha förberett åt mig. Eller i alla fall en väg som var nödvändig att gå, som kändes realistisk och ansvarsfull att välja och fullt logisk och rationell att ta i varje vägskäl.

vägval

För det är i princip så jag sett det. Det har inte varit några dramatiska val, där jag medvetet upplevt att jag övergivit någon stor dröm eller förkastat mina mål med sorg och smärta. Nej, ofta tvärtom faktiskt. Det har gått skrämmande lätt och känts fullkomligt naturligt många gånger att sakta förminska mig själv och mina drömmar. Om inte direkt, så åtminstone efter ett tag. Till och med både praktiskt och nästan skönt att få släppa, fokusera om och gå vidare. Mot nya mål som ligger längre fram och som ännu inte blivit så krävande att helga.

Och har tankarna på det mål eller den dröm jag släppt någon gång gjort sig påminda och försiktigt försökt göra sig hörda på nytt, har jag haft gott om goda förklaringar och ursäkter till varför det blev som det blev. Varför jag gjort som jag gjort. Och människor runt omkring mig har verkligen gett mig både stöd och förståelse.

Det var väl inte så konstigt att det blev så. Klart du gjorde rätt. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Släpp och gå vidare.

Och så vidare. Så det har varit ganska lätt, faktiskt. Lätt att ge upp mina mål och drömmar, en efter en längs vägen, och istället fokusera på det riktiga livet som ska hanteras… Känner du igen dig?

Under grundskoltiden var jag en duktig elev med goda resultat, till exempel. Jag var både flitig och skötsam och tyckte dessutom om att vara det. Jag kände mig stolt och såg framför mig att jag skulle bli något stort eller göra något spännande av mitt liv, jag visste bara inte riktigt vad. Drömmen fanns där någonstans, men målen var lite suddiga som för så många andra ungdomar. Goda betyg visste jag förstås skulle vara värdefullt, liksom att välja en bred linje på gymnasiet.

Men under det mer krävande gymnasiet blev det allt svårare att motivera mig att bita ihop som förr, inte minst när jag plötsligt blev kär. Så från att ha fokus på studier och goda resultat för att kunna nå en framtida dröm, lät jag pluggandet bli alltmer sekundärt. Inte så att jag misskötte mig, men jag hade kunnat så mycket mer om jag vetat vad jag strävade efter, och om jag inte lyssnat så mycket till mina egna ursäkter när det blev jobbigt och krävde ansträngning. Ursäkter som att ”jag kan ju inte hjälpa att jag är så kär”, ”det spelar ingen roll hur just det här provet går, för jag vet ju ändå inte om jag kommer behöva just det här ämnet/betyget längre fram”, ”jag är bara ung en gång och måste ju få ha roligt också” och så vidare, och så vidare.

studenten

Så istället för att gå ut med toppbetyg som jag alldeles säkert hade kapacitet till, gick jag bara ut med mycket goda betyg. Vilket kanske inte låter som något att gräma sig över. Men faktum är att det ändå på något vis satte ribban för många nya liknande beteenden. Det har kunnat gälla träning, hälsa/övervikt, äventyrslusta, karriärambitioner eller helt vanliga småsaker i vardagen.

Drömmar har alltså funnits inom mig, men ursäkter och bortförklaringar har smugit sig på när svåra beslut eller verkliga kraftansträngningar har krävts.

Jag tränar inte så mycket som jag kulle vilja för det tar för mycket tid från familjen – och så har jag ju gamla fotbollsskador som försvårar…

Det är inte så konstigt att jag är överviktig när jag har mina hormoner som spökar och dessutom har jag fått barn och är faktiskt snart 40 år…

Jag har inte gjort det och det eftersom jag tagit ansvar för andra saker…

Karriär har aldrig varit särskilt viktigt för mig, huvudsaken jag trivs…

Mitt hallprojekt har gått i stå, därför att jag har så mycket annat att göra…

Ja, du förstår kanske hur bra ursäkter och förklaringar jag har lyssnat till. Och fortfarande lyssnar på om jag inte ser upp eller får hjälp att få syn på det. Det jag vet idag som jag inte visste förr, är att i 99 % av fallen är inte det här min egen uppriktiga röst som talar till mig. Det är bara ett riktigt aptjatter som håller till där inne i mitt huvud. Och emellanåt ett och annat riktigt skrämmande gorillavrål. Det är mina rädslor och invanda tankemönster som försöker skydda mig. Antingen från besvikelser och smärta, eller från förändring och det okända.

IMG_1223

Men genom att lyssna på mina ursäkter och förklaringar förminskar jag mig själv, mina drömmar, möjligheter och mål redan på förhand. Så idag gör jag allt jag kan för att tysta ner dessa röster och verkligen titta på vad det är jag egentligen vill på riktigt, innerst inne. Som om jag hade precis alla möjligheter i världen och all tid och kraft som behövdes. Sen testar jag det som jag tycker känns nog intressant och utvärderar hur det blev i verkligheten. Ja, inte alltid förstås, men oftare och oftare i takt med att jag blir modigare.

Och det behöver inte handla om några extrema äventyr, raketforskningsprojekt eller världsförändrande aktioner, för att göra skillnad i mitt eller ditt eget liv. I mitt eget fall kan det vara att faktiskt fullfölja ett viktminskningsprogram från 109 kg till 75 kg, att skapa tid och utrymme för att fortsatt ta hand om hälsan, att våga värdesätta mig själv och söka det där jobbet jag lockas av samt begära den lön jag vill ha, att ta kontakt med okända som jag är nyfiken på fast benen skakar, att säga nej till uppstart av nya projekt innan gamla är avslutade och klara på ett sätt jag är nöjd med, att ta mig tid att finnas där det sista halvåret, när mamma sakta bryts ner av cancern eller just den där onsdagen när sonen har Öppet Hus på skolan. Eller när han vill ha sällskap för att kicka lite fotboll. Ja, ofta helt vanliga saker alltså.

IMG_1618

Så för mig handlar allt om vem jag är villig att vara i mitt eget liv. Någon som lyssnar till mina ursäkter och förklaringar när livet kräver lite ansträngning av mig, eller någon som lever ett liv som den jag vill vara i stort och smått. Det är svårt många gånger. Men det är ingen ursäkt för att låta bli längre.

Hur ser du på dina egna ursäkter – och tar de dig dit du vill?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 4 – Mål

Mål? Herregud så uttjatat…och allt jag skriver kommer andra ha skrivit bättre före mig!

Ja, det var min första tanke, helt ärligt, när jag fick dagens bloggpassning av min goda vän sedan många år, Maria Klein, tillika coachkollega som framgångsrikt driver företaget Familjecoachen med föräldrarskapet och livet inom familjen i fokus. Aptjattret är högljutt och skoningslöst.

Begreppet SMART(A) MÅL känner nog de flesta till redan? Liksom att ett smart mål inte ska kräva något geni för att följa upp och avgöra om det blev nått? Det ska bara göras liksom. Ja, som reklamen för NIKE uttrycker det – just do it!

nike-just-do-it2

Men det är just det där ”ska bara göras” som ofta är utmaningen i våra lite mer komplexa liv. Det är ju så lätt hänt att det blir något annat som görs än just det som var förenat med målet. Annat än det vi hade sagt och tänkt.

Ibland har mina mål av någon anledning glidit mig ur händerna, eller upplevs på ett helt nytt sätt, liksom mystiskt irrelevant och ointressant helt plötsligt. Inte så viktigt längre. Nu är det ”det här” som gäller istället. Ett nytt mål…

Känner du igen dig? Målen tycks nästan anpassa sig så att man slipper fullfölja det som krävs för att nå dem, eller ta dem på allvar hela vägen. Mer än just då när man satte dem, förstås…då var det blodigt allvar. Jajjamen! Men resten – och inte minst resultaten – känns nästan lite slumpartade om man tittar närmare på det. Låt vara att man i efterhand kan se alla möjliga förklaringar och orsaker. Sådant är jag jättebra på att efterkonstruera, tro mig! (Det är dock inget självändamål jag har… 😉 )

Min egen ofta största utmaning när det gäller mål och målsättning – och som jag kanske delar med många – är att verkligheten hela tiden faktiskt förändras. Båda den yttre och min egen inre.

Se det så här. Du och jag har drömmar och visioner om hur livet ska kännas och upplevas. En både diffus och tydlig bild på samma gång som vi ständigt strävar efter, mer eller mindre medvetet. Ytterst kan man säga, att för de flesta människor finns en inneboende vision som nog är ganska gemensam? Vi vill må bra, känna meningsfullhet, vara socialt delaktiga och bidra till något större än vårt eget navelludd. Inom den visionen ryms oändligt med alternativ, beroende på vem vi är och just våra egna omständigheter. Våra egna drömmar påverkar vilka mål som blir relevanta för just oss själva.

Om vi översätter människors drömmar till att handla om att vara en betydelsefull, framgångsrik, älskad och uppskattad fotbollsstjärna, så kan vi kalla fotbollsmatchen det spel som är avgörande i fotbollsspelarens liv.

Detta är vad spelaren vill hålla på med och behöver behärska för att uppnå och kunna leva sin dröm. Och spelet kräver förstås mål för att vinnas! För att leva drömmen om att vara fotbollsstjärna krävs dessutom måååååånga mål i mååååååånga matcher. Vilket kräver både uthållighet och drivkraft/motivation, vilket mina senaste två blogginlägg handlade om, lustigt nog. 🙂

Målkamera1_468

Målet är alltid något givet och konkret. Det är i fotboll fyrkantigt, står på sin plats, kräver att hela bollen passerar mållinjen etc för att räknas. Målet ändras inte. Ställs inte plötsligt ut på planens mittcirkel, blir inte större eller mindre till sina mått under pågående match. Inte heller räknas plötsligt en boll som rullar över sidolinjen som mål. Nej, det är fortfarande ett inkast i varje match. Inte heller att motståndaren fäller dig så att du får frispark, kommer någonsin i sig ändra resultatet.

Och att som spelare sätta sig på läktaren och titta på när lagkamraterna spelar och gör målen, kommer inte heller leda till den egna drömmen. Att spela matcher och göra målen själv, är och förblir ENDA SÄTTET.

I verkligheten kan så klart målen se olika ut, och spelet vi spelar är sällan enbart fotboll. Men oavsett spel finns det mål som är exakta och som behöver göras just i det spelet för att matchen skall vinnas Det är inte något diffust eller föränderligt bara för att vi under matchens gång har lite problem att dribbla oss framåt. Eller för att motspelarna visar sig ha en oväntad taktik. Målet flyttar sig inte för att vår kondis är dålig och orken tillfälligt tryter. Målet står där även när publiken buar. Hela bollen måste över linjen hur mycket vi än argumenterar med domaren. Alltså även när vi själva har formsvacka eller tillfälligt har tappat spelglädjen för att det inte går som vi vill.

Det kommer alltså aldrig vara fotboll om jag envisas med att målet är att träffa hörnstolparna eller springa med bollen i famnen. Då är det möjligen i bästa fall ett annat spel som har andra regler. I sämsta fall gör vi oss själva till åtlöje på spelplanen. Eller utvisas.

Självklart är jag i min fulla rätt att ”spela” vilket spel jag vill – eller till och med att ägna min energi åt att få fotbollsdomare, motspelare, lagledare, medspelare och publik att köpa mina egna regler. Fast bättre är då kanske att uppfinna ett eget spel? Det som i alla fall definitivt inte hjälper mig att uppnå och leva min dröm, är när jag sparkar fotbollsdojjan djupt i gräset, går av planen och säger att det här spelet är ett skitspel och jag bryr mig inte längre… Den enda förloraren då är jag själv. I alla fall om jag innerst inne vet att min dröm var att bli just fotbollsstjärna.

Zlatan

Summa summarum. Verkligheten är dynamisk och förutsättningarna på spelplanen ändras konstant och från match till match, liksom med säkerhet även vår egen dagsform och inställning. Men ett mål är ett mål i alla väder. Så när du sätter upp ett mål nästa gång för dig själv, börja med att fundera på om det alls är fotbollsstjärna du vill bli. Och om din syn på målet stämmer överens med just det här spelets grundläggande regler och aktuella förutsättningar?

Om inte – byt spel! Det är ibland det verkligt smarta.

energi och kärlek
Annika