#Blogg100 nr 32 – Ärlighet

Dagens bloggpassning kommer från Sussi Nordlund, och ska visst handla om ärlighet… Men ärligt talat är det en verklig utmaning bara att inte hoppa över det här med bloggandet just nu. Jag har mycket annat att göra och fokusera på som också känns viktigt. Hur som helst tackar jag för utmaningen! 😉

Ärlighet är väl något som alla anser viktigt och bra, gissar jag. En god och eftersträvansvärd personlig egenskap. Ingen skulle väl i alla fall påstå att de föredrar eller uppskattar oärlighet? Men vad menar vi egentligen med att vara ärlig? Ja, en sak är förstås det här med att tala sanning och inte ljuga. Men samtidigt tror jag det är få människor som aldrig ljuger. I alla fall om de är riktigt ärliga…

Kanske glider och tänjer man lite på sanningen, tar till en och annan vit lögn ibland eller till och med rent av fetljuger, då och då? Men försvarar det med att ändamålen helgar medlen eller att sammanhanget eller människan ändå inte var så viktig för en. Ungefär som att det finns tillfällen och människor som bör kunna stå ut med lite lögner mer än andra. De får räkna med dem, helt enkelt. Kanske fullkomligt ovetandes. Och då gör det ju inget om man är lite oärlig, eller? Kan och vill vi ens förresten vara helt ärliga jämt? Ärlighet kan ju även bli väldigt okänsligt… 

Honesty-81999

Och vad är sanning egentligen? Vems sanning menar vi, och kan man vara ärlig trots att det objektivt sett är helt osant? Som i felaktigt. Inkorrekt. Falskt. För det är ju något annat än en lögn. En lögn kräver ju någon slags vetskap om hur det egentligen ligger till, men som man medvetet väljer att dölja eller förvränga. Medan ärlighet endast kräver att man själv uppriktigt tror på och menar det man uttrycker. Och hur blir det då med uttrycket ”hen ljuger så hen tror sig själv”, kan man ju undra…är man ärlig då? Hm.

Ja, det är inte lätt sånt här, det kan jag då ärligt säga. Jag tänker att för min egen del är det viktigt att vara uppriktig och så genuin jag bara kan. Men i det ingår nog tyvärr än och annan vit lögn och att ibland tänja lite på sanningen, det får jag nog ärligt erkänna. Inte så att jag strävar efter det, är stolt över det eller ens tycker det är okej, egentligen. Men ibland händer det ändå. Och det är nog inte ens alltid jag upptäcker det själv, just när det händer. Det kan vara stress, trötthet, feghet, bekvämlighet eller till och med bara av rent misstag.

pf_barometer

Men någonstans har jag ändå min alldeles egna inre kompromisslösa ärlighetsbarometer, som signalerar när jag är på väg över en gräns som inte känns bra. Som varnar mig om jag är ute i tassemarkerna och inte kan stå för vad jag gör eller säger. Och så är det kanske för de flesta? Vi har en inre brandvarnare som börjar tjuta om vi riskerar att bränna ner det vi själva tror på och håller för viktigt, när det gäller ärlighet. Låt vara att den kan vara lite olika kalibrerad?

Jag tänker att det är som med så mycket annat här i livet. Ambitionen är ofta hög och god, men ibland drabbas vi av vår mänskliga imperfektion. Då är det bra att komma ihåg att det krävs en hjälte för att vara människa. Vi gör nog så gott vi kan, allihopa. Helt ärligt.

energi och kärlek
Annika