#Blogg100 nr 8 – Avund

Avund, eller invidia på latin, är ännu en dödssynd som jag den här gången fått som bloggpassning via Facebook och Emma Ågren. Tack för det – sannerligen åter något att bita i!

avundsjuka

Vad ska jag väl skriva om denna avskyvärda, fula och olycksaliggörande känsla, som skapar så mycket lidande och negativa konsekvenser? Alltid för den som drabbas av ”sjukan” och ibland även för den som drabbas av den ”sjuke”. Drabbar avundsjuka någonsin mig? O, ja! Har jag någonsin känt skadeglädje? O, ja! Är jag stolt över det? Usch, nej…

Avund är en känsloreaktion med starkt motiverande kraft att antingen själv söka överglänsa den man är avundsjuk på eller att skada den andre så att den egna känslan av avund eller missunnsamhet kan lindras eller upphöra. Om en olycka eller förlust drabbar den man är avundsjuk på upplevs vanligen en känsla av skadeglädje. (Källa: Psykologiguiden)

Den brittiske filosofen och nobelpristagaren i litteratur, Bertrand Russell (1872-1970), har dock uttryckt att avund faktiskt är en drivande kraft bakom utvecklingen mot demokratin, och måste uthärdas för att uppnå ett mer rättvist socialt system (källa Widipedia). Vad vet jag, kanske måste vi själva bli lite sjuka ibland, för att vara beredda på att skapa de gemensamma förutsättningar som behövs för att på sikt hålla oss samhällsfriska? Nåja, oavsett så önskar väl ingen att sjukdomen blir alltför allvarlig.

Jag har själv en beteendevetenskaplig bakgrund, där jag bland annat fördjupat mig i en del sociologi och socialpsykologi. Inom sociologin gjorde sig den österrikisk-amerikanske forskaren Helmut Schoeck (1922-1993) känd med sin bok ”Der Neid, eine Theorie der Gesellschaft”, Envy, a theory of social behaviour, (original1966, engelsk version 1969). Han sökte visa att samhällslivet i stor utsträckning regleras av just rädslan för känslor av avundsjuka. Människor som betraktar sig som lika och likaberättigade undviker nämligen att väcka avundsjuka hos varandra. Detta leder till konstruktiv samverkan av den typ som man har i välfungerande team. Undvikande av känslor av avundsjuka leder, enligt Schoeck, till strävan mot konformitet. Skryt och självhävdelse betraktas som oetiska. Detta gäller inom den egna gruppen och den sociala nivå som man känner samhörighet med. I ett hierarkiskt ordnat samhälle med klasser, kaster eller stånd respekterar man skillnader utan avund, så länge den typen av samhälle fungerar med flertalets stöd.

Jag kan absolut känna igen detta i egna erfarenheter. Ta bara en sådan sak som inom föreningslivet eller i kompisgänget. Strävan efter konformitet och undvikande av avundsjuka är tydlig inom gruppen. Och där avundsjukan får utrymme blir lagkänslan eller sammanhållningen/vänskapen sällan långvarig, och de goda resultaten av eventuella ansträngningar uteblir. Så för grupper och samhällen tycks det viktigt att inte avundsjuka breder ut sig och frodas okonrollerat. Kanske är det också därför de flesta har en inneboende rädsla att drabbas av den och en så stark olustkänsla när det inträffar? Mycket står på spel…

Inom psykologin är det främst den österrikiske psykiatern och psykologen Alfred Adler som, åtminstone indirekt, studerat fenomenet genom sitt intresse för mindervärdeskänslor. Att känna att man inte har något som andra har, kan enligt honom leda till neurotiska reaktioner som består i att man söker överträffa både andra och sig själv, på ett område där man får möjlighet att hävda sig.

Oavsett om avund är enbart av ondo, ett nödvändigt ont i ett större perspektiv eller bara en av tillvarons många mysterier, så finns den ibland närvarande i de flesta människors liv. Och det ingår alltid en jämförelse mellan en själv och andra, någonstans där i botten. Utan jämförelse, ingen avund alltså. Vilket på sätt och vis kanske är nyckeln till lösningen på problemet?

Vägen till att minska sin egen avundsjuka handlar nog om att sluta jämföra sig med andra hela tiden. Lättare sagt än gjort, förvisso. Men väl värt att sträva mot! Jämför jag mig själv med andra någon gång? O, ja! Oftare än jag vill erkänna. Och oftare än jag mår bra av. Men jag övar hela tiden på att förskjuta fokus, så fort jag upptäcker det. Mycket tack vare inträdet i livet som coach, faktiskt. Där har det blivit så uppenbart hur förödande detta är för människors välmående och förmåga att nå sin egen fulla potential. Jämförelsen och avundsjukan som gärna kommer i dess släptåg – vare sig vi erkänner att den uppstår eller ej – tar vår energi och fördunklar våra egna verkliga drömmar och mål.

Inledningsvis nämnde jag att avund är en av de sju dödssynderna. Vet du vilken som är dess spegelegenskap bland de sju dygderna? Medmänsklighet, humanitas på latin. Tänk om det faktiskt är så att jämförande tar bort vår medmänsklighet, just för att det är vägen till avund? Vad får den insikten för konsekvenser i våra liv? Hur rimmar det t.ex. med synen på skolans uppdrag, som faktiskt ofta är den institution som på allvar introducerar barnen i ”jämförandets ädla konst”?

Jag tänker att det åtminstone är något vi kan ha i åtanke själva, både i våra egna liv och när vi har med barn att göra. Undvik att fokusera på jämförande, så slipper både du och eventuella barn förhoppningsvis bli sjuka av avund alltför ofta eller alltför allvarligt!

Bara det är kanske ett sätt att på sikt bygga en lite medmänskligare värld?

energi och kärlek
Annika

Förbannade välgörenhet?

De senaste dagarna har flera olika händelser med koppling till välgörenhet, fått negativ medial uppmärksamhet. Under rubriken ”De kräver ensamrätt på välgörenhet” avslöjas t.ex. i Svenska Dagbladet hur Postkodlotteriet i sina avtal hindrar eller styr mottagarnas möjligheter att ta emot bidrag även från andra spelbolag. I min egen lokala TV-kanal TV4 Västerbotten, har nyligen initiatviet Julklappshjälpen uppmärksammats och varit i blåsväder. De har anklagats bl.a. för att fuska med gåvor. Vilket nögvändigtvis inte gör det till en sanning.

För mig är det här problematiskt. Naturligtvis är det sorgligt i sig om kritiken är befogad. Men mest sorgligt är det nog att den negativa uppmärksamheten faktiskt riskerar att urholka din och min vilja att bidra till andra. Att glädjas åt generositet, givmildhet eller stöd för de som har de svårt. Vare sig det är grannen eller tredje världens barn.

Fokus flyttas till de som redan har det bra – igen, och igen och igen. Och effekten blir att vi värderar att inte råka gynna någon redan gynnad högre, än att lyckas gynna någon missgynnad… Vi eldar på avundsjukan, missunnsamheten och misstänksamheten mot okända. Vi ser till slut bara ulvar i fårakläder. Tappar tron på människan, tilliten till mänskligheten. Kanske även till oss själva. Hurra!? Not.

snobben1

Mitt eget sätt att motverka detta är inte att sluta ge till välgörenhetsorganisationer eller stötta olika initiativ, även om jag naturligtvis tar intryck av kritik som framkommer och försöker göra medvetna val.

Nej, mitt eget sätt är att själv ta kontroll över det jag kan – helt i det privata. På min allra mänskligaste och personliga nivå. Den som jag dömer mig själv utifrån och den som bara jag kan ta ansvar för.

Vilken sorts människa vill jag vara? En som är rädd att någon annan har det bättre, får mer än hen behöver – eller en som är tacksam att själv ha något att dela med sig av och att ibland kunna bidra till någon annan? Jag vet vem jag vill vara och det räcker för mig.

Och faktiskt räcker det även till många andra. Jag behöver inte rädda liv eller skänka miljoner för att jag ska göra skillnad. Vilket är lätt att tro när kraften i det sammanlagda exponeras i TV-galor och olika kampanjer. Men det är faktiskt inte bara om det läggs ihop med alla andra insatser, som vårt eget bidrag räknas eller är värt något. Det är inte bara om vi gav under den och den TV-galan eller kampanjen, som vi kan göra skillnad.

Vi behöver inte heller det mediala rummet för att existera med vår mänsklighet. Vi behöver inte den bekräftelsen från andra. Vi behöver inte att andra organiserar stora insatser, där vi kan slå oss på bröstet och känna oss generösa för att vi minsann också deltog. Vi behöver inte ens jämföra, mäta eller bära ständig gloria. Vi behöver bara göra vad vi kan, när vi kan, och utifrån våra förmågor och förutsättningar.

nojd-kund1

Jag säger inte att det är något fel i att organisera insamlingar eller bidra till organisationer – i många fall möjliggör det mer än var och en kan göra själv. Jag menar bara att vi är inte beroende ENDAST av det… Och när vi inser det, behöver vi inte heller bli så förtvivlade över att den där ”förbannade välgörenheten” kanske inte alltid fullt ut var vad jag trodde? Vi behöver inte känna oss lurade, bli avundsjuka, cyniska eller bittra. Och vi behöver inte sluta ge eller bidra till andra.

Vi behöver bara flytta fokus från avundsjuka, missunnsannhet och rädsla, till tacksamhet över att själva kunna delta, ge och bidra. Om aldrig så lite. Inte minst till dem och det vi har runt om kring oss, i vår närhet. 

Här ett fantastiskt exempel på kraften i det lilla – se Ted-klippet!

För mig är det vad Compassion handlar om. Gå gärna med i gruppen på Facebook och låt dig inspireras samt inspirera andra – var och en bär på kraften att förändra eller vara någon annans vardagshjälte!

energi och kärlek
Annika