#Blogg100 nr 23 РUtanf̦rskap

Tack, Tomas, för nytt intressant och tänkvärt bloggämne! Att känna sig utanför. Vad är väl värre än det? Jag tror att det är en av de känslor eller upplevelser människan skyr allra mest, faktiskt.

Det gÃ¥r liksom bortom att bara känna sig ensam. Är man ”utanför” är det ju sÃ¥ obarmhärtigt tydligt att andra hör till, men inte jag. Trots att det finns människor runt omkring och jag inte är ensam i den betydelsen. Deras gemenskap är bara inte för mig, jag fÃ¥r inte ta del. Stängs ute. Eller förmÃ¥r inte ta mig in i alla fall. Förblir osynliggjord.

utanförskap

Det sägs att det i tidiga sociala samhällen var ett sätt att idka dödsstraff. Den straffade ignorerades totalt, sÃ¥gs som redan död och bara en osalig ande som det var farligt att lÃ¥ta sig beröras av, eller ens uppfatta. Vilket i förlängningen blev sÃ¥ plÃ¥gsamt och outhärdligt för den drabbade att den antingen i förtvivlan tog sitt eget liv, blev apatisk, sjuk och svalt ihjäl eller helt enkelt lämnade tryggheten och gav sig av – vilket var detsamma som att med all sannolikhet snart drabbas av olycka, sjukdom eller svält – och pÃ¥ sÃ¥ vis likafullt dö. Om detta är sant vet jag inte, men i teorin finns vetenskapliga belägg för att det definitivt skulle kunna fungera. SÃ¥ starka behov av att höra till en gemenskap har vi människor.

Vi människor är socialt programmerade och hela vÃ¥r existens och psykologiska funktionalitet är i mÃ¥ngt och mycket beroende av den sociala tillhörigheten. Jag skrev ett personligt blogginlägg om rädslan att bli avvisad en gÃ¥ng, vilket ligger nära det här ämnet. Där lyfter jag att vi själva faktiskt mÃ¥nga gÃ¥nger bär pÃ¥ lösningen, vilket kan vara bra att komma ihÃ¥g ibland. Även Maria Klein, Familjecoachen berör samma ämne i tänkvärt ett blogginlägg som tar upp hur vi kan hantera barns signaler om ”utanförskap” lite mer nyanserat.

rejected

Hur som helst är det kanske inte sÃ¥ konstigt att samhällsdebatten ofta gÃ¥r hög kring frÃ¥gor som rör utanförskap i olika former. Inte minst är det aktuellt sÃ¥ här i valÃ¥rstider, dÃ¥ fokus naturligt nog hamnar pÃ¥ saker som bidragsberoende i allmänhet, arbetslöshet, kriminalitet, hemlöshet, drogberoende eller hur folk behandlas när de är sjuka och gamla. SÃ¥dana frÃ¥gor som vi i ett modernt samhälle försöker lösa helt eller delvis med gemensamma krafter. Och som vi gärna överlämnar Ã¥t politiker att hantera och ta ansvar för, samt hyllar eller kritiserar i media… Trots att vi nog alla förstÃ¥r att det är mer komplicerat än sÃ¥?

Vi är alla en del av samhället och de resultat vi ser är slutsumman av alla vÃ¥ra egna handlingar. Eller avsaknad av handlingar? AlltsÃ¥ lÃ¥ngt mer än bara politikers eller tjänstemännens beslut. NÃ¥got jag ocksÃ¥ skrivit om tidigare i en annan blogg och tycker kan vara värt att läsa, möjligen. Och inte minst är det viktigt att komma ihÃ¥g att utanförskap inte bara behöver vara en enskild individs upplevelse utan lika gärna hela gruppers. Och dÃ¥ kan det börja bli riktigt besvärligt om det vill sig illa. För i spänningspunkten mellan ”vi och dom” blir inte sällan vad som är tillÃ¥tet och okej att göra mot andra gränsförskjutet. För om tryggheten och gemenskapen i vÃ¥rt ”vi” sanktionerar ett förhÃ¥llningssätt eller beteende gentemot ”dom”, kan allas vÃ¥r inre kompass börja löpa amok! Tydliga exempel pÃ¥ det är när extremismgrupper växer till i samhället eller när mobbing pÃ¥ skolgÃ¥rden uppstÃ¥r.

Men om nu utanförskap är sÃ¥ genuint skrämmande och negativt för människor, vad ska vi göra när det uppstÃ¥r? När vi ser det runt omkring oss, känner av ”vi och dom”-tendenser i vÃ¥r närhet eller i vÃ¥rt samhälle? Ja, jag tror det enda vi KAN göra är att öppna vÃ¥ra egna ögon, vÃ¥ga se det vi faktiskt ser, och sen aktivt agera mot det genom att inkludera! Ta kontakt, visa engagemang i vardagen, stÃ¥ upp för att ytterst är vi alla i samma bÃ¥t och beroende av varandra som människor. Visa att vi inte ställer upp pÃ¥ att andra hÃ¥lls i utanförskap, eller att vissa grupper försöker skapa destruktiva gränser mellan människor.

Det betyder inte att grupper i sig är av ondo, eller att vi alltid måste bjuda in allt och alla i alla sammanhang. Vi har självklart rätt att skapa sociala rum för personliga och privata intressen eller grupper. Likaväl som vi har rätt knyta privata band och relationer till andra. Det betyder inte heller att alla ska ha det lika hela tiden eller att allt måste vara millimeterrättvist i ett samhälle. Men när vi ser att vissa inte når in någonstans, hamnar helt utanför, eller systematiskt ignoreras eller förfördelas, och kanske till slut ger uttryck för desperation och förtvivlan, då måste vi vara beredda att agera.

jorden-framtid

Det kan aldrig vara ”nÃ¥gon annans” ansvar. Utanförskap börjar och slutar med dig och mig.

energi och kärlek
Annika

Våga fråga!

En sak jag försöker lära min son är att det är alltid okej att frÃ¥ga – bara man även kan ta ett svar oavsett vad det blir. Man behöver aldrig skämmas för att man frÃ¥gar, vare sig det handlar om nÃ¥got man önskar och vill ha eller nÃ¥got man undrar över och är nyfiken pÃ¥. Utan att vara bekännande kristen, tror jag i alla fall en sak har landat ganska rätt i Bibeln.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Jag tror till och med att de första orden måste ha varit en rad frågor! Frågor är alltings drivkraft. Utan frågor händer inget. Inget förändras. Inget får riktning, mening eller egentligt sammanhang. Kanske var det ungefär så här i början när Gud/Ordet inledde allt.

Gud: – Varför är jag ensam? HallÃ¥?

Inget svar

Gud: РVarf̦r svarar ingen? Hall̴???

Inget svar. Gud kliar sig i huvudet.

Gud: – Vem vill jag egentligen ska svara?

Ja, och sen ledde det ena till det andra och han började skapa en massa, till följd av ständigt nya frÃ¥gor och svar. Eller nÃ¥’t.

Det är ingen slump heller att coachning bygger så mycket på att ställa frågor då det, som ni vid det här laget förstår, är väldigt effektivt för att få saker i rullning och skapa mening. Men kanske viktigast av allt att förstå, vare sig man är barn eller vuxen, är att det är just OKEJ att fråga! Det måste få vara okej.

frågestund1

Och när vi fÃ¥r frÃ¥gor av andra önskar jag att vi alla kommer ihÃ¥g att det mÃ¥nga gÃ¥nger krävs oerhört mycket mod för att frÃ¥ga. Ibland kan kanske den till synes mest banala frÃ¥gan för nÃ¥gon vara en kraftansträngning värre än ett bungyjump. Varför? Jo, för att vi alla mer eller mindre bär pÃ¥ rädslan att bli avvisade. Avvisade i form av ett ”nej”, eller i form av att bli ignorerade, förminskada, förlöjligade eller bortstötta.

rejected

Allt detta väcker varje människas djupaste rädsla till liv – rädslan att inte vara värdig att höra till. Utan att fÃ¥ höra till dör vi. Vi är programmerade till sociala varelser i behov av mänsklig kontakt och anknytning. Utan det hÃ¥ller inte ens mat och vatten oss vid liv till slut. Vi självdör. SÃ¥ rädslan att bli avvisad är befogad, även om den inte alltid är i proportion till själva sakfrÃ¥gan. Upplevelser i bagaget kan göra det känslomässigt livsfarligt, att utsätta sig för även det minsta tecken pÃ¥ att bli avvisad.

SÃ¥ mÃ¥nga av oss slutar frÃ¥ga. Slutar be om saker, svar eller hjälp. Slutar ställa de frÃ¥gor vi har inom oss, de som kan ge oss det vi behöver, vill veta eller längtar efter och drömmer om. Istället tappar vi och vÃ¥ra liv fart, vi fÃ¥r svÃ¥rt att ta oss framÃ¥t dit vi vill – och vi fÃ¥r ironiskt nog även svÃ¥rt att verkligen känna att vi hör till. Det vi i första läget var rädda att förlora genom att frÃ¥ga, blir alltsÃ¥ resultatet när vi inte vÃ¥gar! Hur sorgligt är inte det. Och onödigt.

Om du inte redan gjort det, läs gärna i min lite mer privata blogg hur denna smärtsamma men viktiga insikt drabbade mig själv, när min mor gick bort alldeles för tidigt. Eller se den fantastiskt inspirerande videon nedan fullspäckad av visdom och kloka iakttagelser från Jia Jiang, som kan få dig att våga fråga lite mer igen! (Och tack, Anna Åberg för den suveräna delningen!)

Jia Jiang from Chris Guillebeau on Vimeo.

SÃ¥ snälla! FrÃ¥ga när du är nyfiken pÃ¥ nÃ¥got eller nÃ¥gon. FrÃ¥ga när du önskar, vill ha eller behöver nÃ¥got! Det är OKEJ! Att fÃ¥ ett nej, eller bli ”avvisad” är bara ett svar just där och dÃ¥, av just den personen i det tillfället – det säger inget om dig och vem DU är, vart du kan ta dig eller vad du kan fÃ¥.

Och vill du mig något, så hoppas jag att du aldrig tvekar att just fråga! <3

energi och kärlek
Annika