#Blogg100 nr 23 – Utanförskap

Tack, Tomas, för nytt intressant och tänkvärt bloggämne! Att känna sig utanför. Vad är väl värre än det? Jag tror att det är en av de känslor eller upplevelser människan skyr allra mest, faktiskt.

Det går liksom bortom att bara känna sig ensam. Är man ”utanför” är det ju så obarmhärtigt tydligt att andra hör till, men inte jag. Trots att det finns människor runt omkring och jag inte är ensam i den betydelsen. Deras gemenskap är bara inte för mig, jag får inte ta del. Stängs ute. Eller förmår inte ta mig in i alla fall. Förblir osynliggjord.

utanförskap

Det sägs att det i tidiga sociala samhällen var ett sätt att idka dödsstraff. Den straffade ignorerades totalt, sågs som redan död och bara en osalig ande som det var farligt att låta sig beröras av, eller ens uppfatta. Vilket i förlängningen blev så plågsamt och outhärdligt för den drabbade att den antingen i förtvivlan tog sitt eget liv, blev apatisk, sjuk och svalt ihjäl eller helt enkelt lämnade tryggheten och gav sig av – vilket var detsamma som att med all sannolikhet snart drabbas av olycka, sjukdom eller svält – och på så vis likafullt dö. Om detta är sant vet jag inte, men i teorin finns vetenskapliga belägg för att det definitivt skulle kunna fungera. Så starka behov av att höra till en gemenskap har vi människor.

Vi människor är socialt programmerade och hela vår existens och psykologiska funktionalitet är i mångt och mycket beroende av den sociala tillhörigheten. Jag skrev ett personligt blogginlägg om rädslan att bli avvisad en gång, vilket ligger nära det här ämnet. Där lyfter jag att vi själva faktiskt många gånger bär på lösningen, vilket kan vara bra att komma ihåg ibland. Även Maria Klein, Familjecoachen berör samma ämne i tänkvärt ett blogginlägg som tar upp hur vi kan hantera barns signaler om ”utanförskap” lite mer nyanserat.

rejected

Hur som helst är det kanske inte så konstigt att samhällsdebatten ofta går hög kring frågor som rör utanförskap i olika former. Inte minst är det aktuellt så här i valårstider, då fokus naturligt nog hamnar på saker som bidragsberoende i allmänhet, arbetslöshet, kriminalitet, hemlöshet, drogberoende eller hur folk behandlas när de är sjuka och gamla. Sådana frågor som vi i ett modernt samhälle försöker lösa helt eller delvis med gemensamma krafter. Och som vi gärna överlämnar åt politiker att hantera och ta ansvar för, samt hyllar eller kritiserar i media… Trots att vi nog alla förstår att det är mer komplicerat än så?

Vi är alla en del av samhället och de resultat vi ser är slutsumman av alla våra egna handlingar. Eller avsaknad av handlingar? Alltså långt mer än bara politikers eller tjänstemännens beslut. Något jag också skrivit om tidigare i en annan blogg och tycker kan vara värt att läsa, möjligen. Och inte minst är det viktigt att komma ihåg att utanförskap inte bara behöver vara en enskild individs upplevelse utan lika gärna hela gruppers. Och då kan det börja bli riktigt besvärligt om det vill sig illa. För i spänningspunkten mellan ”vi och dom” blir inte sällan vad som är tillåtet och okej att göra mot andra gränsförskjutet. För om tryggheten och gemenskapen i vårt ”vi” sanktionerar ett förhållningssätt eller beteende gentemot ”dom”, kan allas vår inre kompass börja löpa amok! Tydliga exempel på det är när extremismgrupper växer till i samhället eller när mobbing på skolgården uppstår.

Men om nu utanförskap är så genuint skrämmande och negativt för människor, vad ska vi göra när det uppstår? När vi ser det runt omkring oss, känner av ”vi och dom”-tendenser i vår närhet eller i vårt samhälle? Ja, jag tror det enda vi KAN göra är att öppna våra egna ögon, våga se det vi faktiskt ser, och sen aktivt agera mot det genom att inkludera! Ta kontakt, visa engagemang i vardagen, stå upp för att ytterst är vi alla i samma båt och beroende av varandra som människor. Visa att vi inte ställer upp på att andra hålls i utanförskap, eller att vissa grupper försöker skapa destruktiva gränser mellan människor.

Det betyder inte att grupper i sig är av ondo, eller att vi alltid måste bjuda in allt och alla i alla sammanhang. Vi har självklart rätt att skapa sociala rum för personliga och privata intressen eller grupper. Likaväl som vi har rätt knyta privata band och relationer till andra. Det betyder inte heller att alla ska ha det lika hela tiden eller att allt måste vara millimeterrättvist i ett samhälle. Men när vi ser att vissa inte når in någonstans, hamnar helt utanför, eller systematiskt ignoreras eller förfördelas, och kanske till slut ger uttryck för desperation och förtvivlan, då måste vi vara beredda att agera.

jorden-framtid

Det kan aldrig vara ”någon annans” ansvar. Utanförskap börjar och slutar med dig och mig.

energi och kärlek
Annika

Våga fråga!

En sak jag försöker lära min son är att det är alltid okej att fråga – bara man även kan ta ett svar oavsett vad det blir. Man behöver aldrig skämmas för att man frågar, vare sig det handlar om något man önskar och vill ha eller något man undrar över och är nyfiken på. Utan att vara bekännande kristen, tror jag i alla fall en sak har landat ganska rätt i Bibeln.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Jag tror till och med att de första orden måste ha varit en rad frågor! Frågor är alltings drivkraft. Utan frågor händer inget. Inget förändras. Inget får riktning, mening eller egentligt sammanhang. Kanske var det ungefär så här i början när Gud/Ordet inledde allt.

Gud: – Varför är jag ensam? Hallå?

Inget svar

Gud: – Varför svarar ingen? Hallå???

Inget svar. Gud kliar sig i huvudet.

Gud: – Vem vill jag egentligen ska svara?

Ja, och sen ledde det ena till det andra och han började skapa en massa, till följd av ständigt nya frågor och svar. Eller nå’t.

Det är ingen slump heller att coachning bygger så mycket på att ställa frågor då det, som ni vid det här laget förstår, är väldigt effektivt för att få saker i rullning och skapa mening. Men kanske viktigast av allt att förstå, vare sig man är barn eller vuxen, är att det är just OKEJ att fråga! Det måste få vara okej.

frågestund1

Och när vi får frågor av andra önskar jag att vi alla kommer ihåg att det många gånger krävs oerhört mycket mod för att fråga. Ibland kan kanske den till synes mest banala frågan för någon vara en kraftansträngning värre än ett bungyjump. Varför? Jo, för att vi alla mer eller mindre bär på rädslan att bli avvisade. Avvisade i form av ett ”nej”, eller i form av att bli ignorerade, förminskada, förlöjligade eller bortstötta.

rejected

Allt detta väcker varje människas djupaste rädsla till liv – rädslan att inte vara värdig att höra till. Utan att få höra till dör vi. Vi är programmerade till sociala varelser i behov av mänsklig kontakt och anknytning. Utan det håller inte ens mat och vatten oss vid liv till slut. Vi självdör. Så rädslan att bli avvisad är befogad, även om den inte alltid är i proportion till själva sakfrågan. Upplevelser i bagaget kan göra det känslomässigt livsfarligt, att utsätta sig för även det minsta tecken på att bli avvisad.

Så många av oss slutar fråga. Slutar be om saker, svar eller hjälp. Slutar ställa de frågor vi har inom oss, de som kan ge oss det vi behöver, vill veta eller längtar efter och drömmer om. Istället tappar vi och våra liv fart, vi får svårt att ta oss framåt dit vi vill – och vi får ironiskt nog även svårt att verkligen känna att vi hör till. Det vi i första läget var rädda att förlora genom att fråga, blir alltså resultatet när vi inte vågar! Hur sorgligt är inte det. Och onödigt.

Om du inte redan gjort det, läs gärna i min lite mer privata blogg hur denna smärtsamma men viktiga insikt drabbade mig själv, när min mor gick bort alldeles för tidigt. Eller se den fantastiskt inspirerande videon nedan fullspäckad av visdom och kloka iakttagelser från Jia Jiang, som kan få dig att våga fråga lite mer igen! (Och tack, Anna Åberg för den suveräna delningen!)

Jia Jiang from Chris Guillebeau on Vimeo.

Så snälla! Fråga när du är nyfiken på något eller någon. Fråga när du önskar, vill ha eller behöver något! Det är OKEJ! Att få ett nej, eller bli ”avvisad” är bara ett svar just där och då, av just den personen i det tillfället – det säger inget om dig och vem DU är, vart du kan ta dig eller vad du kan få.

Och vill du mig något, så hoppas jag att du aldrig tvekar att just fråga! <3

energi och kärlek
Annika