Windows of opportunity

Har du någonsin varit frustrerad? Så där att det kryper i hela kroppen, hjärnan går i spinn men utan att du riktigt kommer någon vart, och kroppens eget alarmsystem signalerar oroväckande?

Stress, vanmakt, rädsla, ilska, uppgivenhet eller kampvilja rasar genom kroppen. Du är inte ensam. Oavsett om det beror på en personlig läggning, ett miljömässigt arv eller olyckliga omständigheter och yttre förutsättningar, så behöver man hantera stressen och frustrationen när den uppstår. Annars kommer kroppen och det undermedvetna ta över och göra det åt en. Stress, som egentligen är en sund och nödvändig överlevnadsfunktion, har gått och blivit en av samhällets kanske mest allvarliga folksjukdomar.

Så vad gör du när frustrationen gnager och gör sig påmind? Stoppar du huvudet i sanden, fortsätter som vanligt och väntar på att det går över? Eller skickar du kanske upp frekventa nödraketer, i hopp om att någon annan ska komma till undsättning? Tar du till överslagshandlingar och flyr in i andra, helt oplanerade sysslor och projekt, för att undvika konfrontation, med det som egentligen gnager?

Det jag själv har kommit fram till – och som troligen är skälet till att jag fortfarande har huvudet upp och fötterna ner – är att det i all stress och frustration finns något vi kan kalla “windows of opportunity”. Det är helt enkelt tillfällen när inre och yttre omständigheter ger oss förutsättningar att själva bryta oss ur stresspiralen, och den destruktiva spinn vi befinner oss i. Enligt min erfarenhet sammanfaller inte sällan dessa “möjlighetsfönster” med stunder av just stegrande, för att inte säga maximal frustration. Och jag tror inte det är en slump.

Tvärtom har jag börjat förstå att frustrationen är det bränsle jag har att använda mig av för att våga mig ut genom fönstret. Så idag, när frustrationen knackar på dörren, tänker jag att det är en drivkraft för att kasta mig ut i det okända, där nya möjligheter finns. Jag accepterar helt enkelt att jag verkligen måste ändra på något – och ser till att göra det också! I den processen, tar jag själv gärna hjälp av en annan coach. Inget är för mig så befriande som att bli bemött med tillit till min egen förmåga, precis när jag själv tvivlar som mest.

Berätta gärna vad du själv gör för att hantera osund stress och frustration i livet!

/Annika

Coachning är fantastiskt

Jag kan inte annat än jubla över vad coachning och det coachande förhållningssättet har tillfört mitt eget liv. Life changing är vad det är. Både att få coacha andra och att själv bli coachad är enormt utvecklande och inspirerande, helt enkelt.

Att börja ta del av en ”coachande community” är som att kliva in i en värld enbart fylld av fantastiska människor som stöttar och tror på varandra. Där existerar ingen jantelag och alla ses som hjältar i sina liv, med förmåga till oanad utveckling och framgång. Det är även befriande fritt från martyrskap, offermentalitet och meningslöst daltande med varandra. Tvärtom, den obevekliga tron på människors egen potential kräver ansvarstagande och handling. Men så är det ju också det enda som egentligen ger några resultat eller gör någon skillnad. Eller har du lyckats på annat sätt?

För min egen del  handlar detta t.ex. om att våga se när jag är för mycket ”duktig flicka”, tillåter mitt liv att utsätta mig för osund stress, eller när jag gör våld på mina egna värderingar eller behov, för att tillfredsställa andra. Det handlar också om att inte försöka göra omvärlden skyldig till ”mina egna brott”, utan istället bejaka mitt eget värde, ta mig själv på allvar fullt ut och se att jag faktiskt har huvudrollen i mitt eget liv. På gott och ont. När jag gör det kräver det handling av mig. Handling som skrämmer, känns hotfull och obekväm. Men som samtidigt bär på nyckeln till nödvändig förändring och slutligen även till de lösningar som behövs.

Att i dessa processer då själv kunna gå till en annan coach, är som att både slå på hellyset och turbomotorn på samma gång. Ursäkta språkbruket, men satan i gatan så mycket som plötsligt kan hända, när man både ser klart och har 500 Hk under huven! Ja, eller vad som nu kan anses som mycket körpower?

Jag står fast vid det jag sa vid ett coachmöte med Shift-gänget för en tid sedan – coachning är som en fribiljett till livet. Tidigare fastnade jag allt som oftast i diverse kösystem eller trasslande kundtjänster, när jag ville lösa biljett någonstans. Nu är det liksom bara att bestämma vart jag vill och sen köra. Ja, nästan i alla fall.

Gud, vad jag aldrig vill tillbaka till det gamla körsättet i livet!

/Annika