Meningen med livet; här är svaret du letat efter

Finns det något jag tror alla människor alltid har haft gemensamt, genom såväl historien som inom olika kulturer och i olika delar av världen, så är det sökandet efter meningen med livet. Big issue, guys! Ska jag verkligen blogga om en sådan sak – eller är det kanske att begå viralt självmord? Nåja, den ointresserade faller nog ifrån redan vid rubriken…

Tänk att något så ofrånkomligt och naturligt som att ha fått ett liv att förvalta, kan skapa så många, djupa och svåra frågor att vi drivs att både söka – och ibland till och med ifrågasätta – meningen med det? Har det hänt dig någon gång? Har du i någon period av livet tampats med känslor av meningslöshet, hopplöshet och förtvivlan eller bara undrat vad allt egentligen går ut på? Ja, i så fall är du inte ensam. Det har jag med. Inte som i en depression, utan helt enkelt bara på ett rent och djupt existentiellt plan.

Det är ingen slump att Paul Gaugins (1848-1903) kanske mest berömda målning har titeln ”Var kommer vi ifrån? Vad är vi? Vart är vi på väg?”

Woher_kommen_wir_Wer_sind_wir_Wohin_gehen_wirSom riktigt liten satt jag enligt min mors utsago gärna på en sten eller stubbe i naturen, åt blåbär, tultade runt och plockade bland stenar och pinnar, samtidigt som jag sjöng om livet för mig själv. Mer eller mindre osammanhängande ordramsor födda ur nuet. För livet och till livet. Mina föräldrar hade visst mer än en gång roligt, när de tjuvlyssnade på mig där och då. En erfarenhet många föräldrar delar.

Längre upp i åldern vaknade ett mer medvetet andligt sökande till liv. Under tonåren var jag aktiv inom Kyrkans Ungdom efter att ha upplevt vad jag då såg som ”att ha blivit frälst”, i samband med Up with peoples uppträdande på den gigantiska finlandsfärjan Mariella, mellan Stockholm och Helsingfors. Längtan efter en djupare mening, samhörighet med människor i hela världen och en tro på att mitt liv hade ett större syfte, drev mig att expandera mitt tänkande och min inre andlighet.

Men även om jag kallade mig bekännande kristen under 5-6 år tycktes inte ”frälsningen” riktigt bita på mig. Sökandet efter meningen med livet fortsatte. Idag ser jag det som att erfarenheten var ett nödvändigt steg på vägen vidare. Att utforska kristendomen och min egen tro, var ett bra sätt att låta själen växa, helt enkelt. I ett annat land eller en annan tid hade säkert en annan religion och en annan ”tro” fyllt samma funktion lika bra. Ödmjuk inför andra människors letande efter svaret på samma frågor, gick jag hur som helst vidare.

Under de kommande tio åren plockade jag nya bitar och fann nya djup genom diverse universitetsstudier samt genom ett ständigt plöjande av böcker inom personlig utveckling. Och i takt med ökad livserfarenhet har jag förstås kommit att möta liv och död i olika former, genom släktingar och vänner och inom familjen. Åldrande, sjukdom, olyckor, självmord, bebislycka och framtidsplaner i ett enda virrvarr. Så som livet är. Och jag kan faktiskt fortfarande komma på mig själv med att sjunga mer eller mindre osammanhängande ordramsor födda i nuet. Idag utvidgat även till engelska. Och jag gissar att de flesta skulle dra på smilbanden om de råkade höra mig…låt vara av andra anledningar än när jag var liten? 😉

Men har jag då funnit meningen med livet, som bloggrubriken antyder? Svaret är ”ja”. Och det är helt enkelt att leva det. Låta livet gripa tag i mig, här och nu, då och förr, sen och alltid. På sätt och vis lite mer så som jag började livet, innan alla mina egna komplicerande och begränsande tankar ställde till det. De tankar som försöker kontrollera, skapa ordning och förutsägbarhet i tillvaron. Jag älskar min förmåga att tänka, tro inte annat. Och mina tankar kan jag ha stor glädje av i många sammanhang, som när jag ska planera, lösa problem eller lära mig något. Men för att närma mig livets mening behöver jag släppa många av dem. Bli en del av allt, i stället för att betrakta det inifrån mig själv, instängd i mitt eget huvud.

hjarnan_offline_knappas_knapp-rbf815a46421743e7b4ec378d26c64e67_x7j3i_8byvr_512

Om du vore mindre fast i dina egna tankar – vad är det första verkligt meningsfulla du skulle göra just nu, i ditt liv?

energi och kärlek
Annika

Hantera stupade semesterprojekt

Årets semester har gått i en rasande fart och är snart slut. Jag ser tillbaka på mina förväntningar innan semestern började, och jämför med hur det sedan blev i verkligheten. För i slutändan är det ju faktiskt verkligheten som räknas, väl? Eller är det så, egentligen?

Som coach fokuserar man väldigt ofta på det som är fakta och verklighet för att hjälpa sina klienter att komma vidare. För väldigt ofta är det just vår egen oförmåga att se verkligheten så som den är, som gör att våra projekt, våra mål eller vårt liv inte riktigt går i den önskade riktningen alla gånger. Många gånger hjälper det oss vidare, förbi våra egna inre hinder om vi får stöd att se bortom vår egen horisont, vår egen begränsning. Bortom vår egen mest uppenbara, självskapade verklighet. Det är gott och väl, och många gånger precis vad vi behöver. Samtidigt kan jag som coach också se en enorm potential och källa till självinsikt och växande, i allt det där som vi själva lägger till, men som aldrig riktigt manifesteras i ”verkligheten”. Våra tolkningar, drömmar, planer, visioner och idéer kommer också med något viktigt till oss, även när de inte uppfylls. Det säger något om oss själva som vi kan lära av.

Så när jag nu ser tillbaka på en del storslagna projekt och drömmar inför semestern som aldrig blev av, kan jag se det på två sätt. Antingen analyserar jag det utifrån fakta och yttre verklighet och försöker rannsaka mig själv och omständigheterna runt omkring, i syfte att dra lärdom av det och eventuellt justera planen till en annan gång. Eller så kan jag fördjupa mig i vad som fick mig att göra alla dessa semesterplaner som aldrig blev av, fråga mig själv vad de egentligen står för och vilka budskap de egentligen kom med.

Kanske var altanbygget framför allt en dröm om att få umgås med vänner, äta god mat, njuta av stillheten och lantluften? Kanske var bilsemestern genom Sverige en längtan efter mer kontakt med nära och kära runt om i landet, eller mer kvalitetstid bara med familjen? Kanske var alla de där böckerna jag skulle läsa mest en längtan efter total avkoppling i min ensamhet?

Och med facit i hand kanske dessa saker på många sätt har uppnåtts, trots att mina mål och planerade projekt innan semestern till stor del gick i stöpet? I den yttre verkligheten har jag kanske gjort helt andra saker än planerat, men i min upplevda verklighet, var det kanske trots allt precis det jag egentligen var ute efter… Så det är inte alltid man ska gräma sig över stupade semesterprojekt, tänker jag.

Hur har du haft det själv? Berätta gärna!

kram
Annika