Aptjatter och gorillavrål

Jag vill börja med att säga att jag har haft ett bra liv, de dryga 43 år jag hittills levt. Och jag ser fram emot många ännu bättre år i livet framöver.

Jag tror dock att mitt liv i mångt och mycket har fungerat ungefär som de flesta andra människors. Det har kantats av mål och drömmar som aldrig blivit av. De har antingen känts ouppnåeliga, blivit ersatta av nya innan de hunnit förverkligas eller på något mystiskt sätt falnat och tappat sin glans. Inte alla givetvis, men i ärlighetens namn väldigt många. Onödigt många. Så här i backspegeln skulle man nästan kunna säga, att mina egna första 40 år i livet mest trampades där på slumpens och tillfälligheternas väg. Trots att jag tyckte jag hade ambitioner och gjorde allt jag förmådde. En väg som ödet tycktes ha förberett åt mig. Eller i alla fall en väg som var nödvändig att gå, som kändes realistisk och ansvarsfull att välja och fullt logisk och rationell att ta i varje vägskäl.

vägval

För det är i princip så jag sett det. Det har inte varit några dramatiska val, där jag medvetet upplevt att jag övergivit någon stor dröm eller förkastat mina mål med sorg och smärta. Nej, ofta tvärtom faktiskt. Det har gått skrämmande lätt och känts fullkomligt naturligt många gånger att sakta förminska mig själv och mina drömmar. Om inte direkt, så åtminstone efter ett tag. Till och med både praktiskt och nästan skönt att få släppa, fokusera om och gå vidare. Mot nya mål som ligger längre fram och som ännu inte blivit så krävande att helga.

Och har tankarna på det mål eller den dröm jag släppt någon gång gjort sig påminda och försiktigt försökt göra sig hörda på nytt, har jag haft gott om goda förklaringar och ursäkter till varför det blev som det blev. Varför jag gjort som jag gjort. Och människor runt omkring mig har verkligen gett mig både stöd och förståelse.

Det var väl inte så konstigt att det blev så. Klart du gjorde rätt. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Släpp och gå vidare.

Och så vidare. Så det har varit ganska lätt, faktiskt. Lätt att ge upp mina mål och drömmar, en efter en längs vägen, och istället fokusera på det riktiga livet som ska hanteras… Känner du igen dig?

Under grundskoltiden var jag en duktig elev med goda resultat, till exempel. Jag var både flitig och skötsam och tyckte dessutom om att vara det. Jag kände mig stolt och såg framför mig att jag skulle bli något stort eller göra något spännande av mitt liv, jag visste bara inte riktigt vad. Drömmen fanns där någonstans, men målen var lite suddiga som för så många andra ungdomar. Goda betyg visste jag förstås skulle vara värdefullt, liksom att välja en bred linje på gymnasiet.

Men under det mer krävande gymnasiet blev det allt svårare att motivera mig att bita ihop som förr, inte minst när jag plötsligt blev kär. Så från att ha fokus på studier och goda resultat för att kunna nå en framtida dröm, lät jag pluggandet bli alltmer sekundärt. Inte så att jag misskötte mig, men jag hade kunnat så mycket mer om jag vetat vad jag strävade efter, och om jag inte lyssnat så mycket till mina egna ursäkter när det blev jobbigt och krävde ansträngning. Ursäkter som att ”jag kan ju inte hjälpa att jag är så kär”, ”det spelar ingen roll hur just det här provet går, för jag vet ju ändå inte om jag kommer behöva just det här ämnet/betyget längre fram”, ”jag är bara ung en gång och måste ju få ha roligt också” och så vidare, och så vidare.

studenten

Så istället för att gå ut med toppbetyg som jag alldeles säkert hade kapacitet till, gick jag bara ut med mycket goda betyg. Vilket kanske inte låter som något att gräma sig över. Men faktum är att det ändå på något vis satte ribban för många nya liknande beteenden. Det har kunnat gälla träning, hälsa/övervikt, äventyrslusta, karriärambitioner eller helt vanliga småsaker i vardagen.

Drömmar har alltså funnits inom mig, men ursäkter och bortförklaringar har smugit sig på när svåra beslut eller verkliga kraftansträngningar har krävts.

Jag tränar inte så mycket som jag kulle vilja för det tar för mycket tid från familjen – och så har jag ju gamla fotbollsskador som försvårar…

Det är inte så konstigt att jag är överviktig när jag har mina hormoner som spökar och dessutom har jag fått barn och är faktiskt snart 40 år…

Jag har inte gjort det och det eftersom jag tagit ansvar för andra saker…

Karriär har aldrig varit särskilt viktigt för mig, huvudsaken jag trivs…

Mitt hallprojekt har gått i stå, därför att jag har så mycket annat att göra…

Ja, du förstår kanske hur bra ursäkter och förklaringar jag har lyssnat till. Och fortfarande lyssnar på om jag inte ser upp eller får hjälp att få syn på det. Det jag vet idag som jag inte visste förr, är att i 99 % av fallen är inte det här min egen uppriktiga röst som talar till mig. Det är bara ett riktigt aptjatter som håller till där inne i mitt huvud. Och emellanåt ett och annat riktigt skrämmande gorillavrål. Det är mina rädslor och invanda tankemönster som försöker skydda mig. Antingen från besvikelser och smärta, eller från förändring och det okända.

IMG_1223

Men genom att lyssna på mina ursäkter och förklaringar förminskar jag mig själv, mina drömmar, möjligheter och mål redan på förhand. Så idag gör jag allt jag kan för att tysta ner dessa röster och verkligen titta på vad det är jag egentligen vill på riktigt, innerst inne. Som om jag hade precis alla möjligheter i världen och all tid och kraft som behövdes. Sen testar jag det som jag tycker känns nog intressant och utvärderar hur det blev i verkligheten. Ja, inte alltid förstås, men oftare och oftare i takt med att jag blir modigare.

Och det behöver inte handla om några extrema äventyr, raketforskningsprojekt eller världsförändrande aktioner, för att göra skillnad i mitt eller ditt eget liv. I mitt eget fall kan det vara att faktiskt fullfölja ett viktminskningsprogram från 109 kg till 75 kg, att skapa tid och utrymme för att fortsatt ta hand om hälsan, att våga värdesätta mig själv och söka det där jobbet jag lockas av samt begära den lön jag vill ha, att ta kontakt med okända som jag är nyfiken på fast benen skakar, att säga nej till uppstart av nya projekt innan gamla är avslutade och klara på ett sätt jag är nöjd med, att ta mig tid att finnas där det sista halvåret, när mamma sakta bryts ner av cancern eller just den där onsdagen när sonen har Öppet Hus på skolan. Eller när han vill ha sällskap för att kicka lite fotboll. Ja, ofta helt vanliga saker alltså.

IMG_1618

Så för mig handlar allt om vem jag är villig att vara i mitt eget liv. Någon som lyssnar till mina ursäkter och förklaringar när livet kräver lite ansträngning av mig, eller någon som lever ett liv som den jag vill vara i stort och smått. Det är svårt många gånger. Men det är ingen ursäkt för att låta bli längre.

Hur ser du på dina egna ursäkter – och tar de dig dit du vill?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 22 – Vad vill du ha i ditt påskägg?

Du får välja allt utom godis… Så löd den bloggpassningen jag fick till idag av Veronica Hedenmark, själfull entreprenör och grundare av företaget VH Assistans – stort tack för utmaningen!

Ja, tänk att det snart är påsk? Just idag njuter jag av strålande vårsol, fågelkvitter och förrådsstädning, i ett fåfängt försök att knöka in ett antal kartonger som härrör från sonens rum. Vi ska nämligen renovera där och inreda det lite mer åldersanpassat. Lite mer värdigt en blivande nioåring på snabb väg mot 10, 13, 15…gulp? Usch, vad fort tiden går.

Nå, påskägg var det, ja. Själva företeelsen väcker för mig känslor av förväntan, förhoppningar, spänning och överflöd. När jag var barn gömde alltid mamma påskäggen – som så många andra föräldrar – så att vi syskon på morgonen fick att leta efter dem. Det var dessutom en sällan skådad lyx av godis i överflöd som gömde sig där i ägget. Idag vore det nog knappt en vanlig påse lördagsgodis? 

påskägg-stort-med-lock

Trots att jag inte direkt ser mig som fossil, tillhör jag faktiskt en generation som fortfarande stod och pekade på olika godissorter medan kiosktanten plockade ner de eftertraktade styckesakerna i en liten oansenlig pappersficka, kallad påse. Rymdes väl så där en 10-15 stycken om man verkligen slog på stort. Tiderna förändras.

Idag är godis för mig förenat med ett oönskat sötsug. En ojämn kamp mot sockerdjävulen, om rätten till min egen kropp och tillgången till sund och positiv energi. Så även om det fortfarande förekommer påskägg med godis här i huset, är det ett tveeggat svärd för mig personligen. Så om jag skulle önska mig ett påskägg som gav samma känslor av förväntan, förhoppningar, spänning och överflöd som när jag var liten, måste det nog innehålla något annat… Men vad?

Mina tankar går till allt möjligt storslaget, som att Krim-krisen får en fredlig och demokratisk lösning eller att cancergåtan löstes en gång för alla. Men ska jag vara riktigt ärlig, så skulle jag nog helt enkelt helst vilja ha ett påskägg fyllt med kravlös familjetid, sovmorgnar, kaffetermosar, vårsol och fågelkvitter. Och definitivt helt fritt från deadlines, administration, olästa e-postmeddelanden och budgetuppföljningar… Är det alltför svårt att ordna kan jag även tänka mig en vårresa till Paris med min make och son.

Paris

Take a pick and make me happy! 🙂

Bloggpassningen avslutades förresten med frågan vem jag själv skulle vilja ge ett påskägg i år. Och jag tror det får bli ett påskägg fyllt med kärlek, medmänsklighet, tolerans, vidsynthet, ödmjukhet, kunskap och empati. Och jag ger det till någon som verkar sakna detta å det grövsta, nämligen Stefan Jacobsson, partiledare för Svenskarnas Parti, Sveriges största nazistiska organisation. Måtte det få honom och alla hans gelikar på bättre tankar… Jag vill inte leva och bo i ett Sverige där deras syn på verkligheten får råda.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 16 – Meningen med livet

Inlägget tar dryg 1,5 minuter att läsa (exkl. ev länkad text).

Är det en fråga du någonsin ställt dig, filosofiskt, känslomässigt eller praktiskt? I så fall är du nog i gott sällskap. Det här blogginlägget har fått just detta som tema som utmaning, av vännen, psykologen, organisations-, grupp- och ledarutvecklaren Pernilla Forsberg-Tiger, Mindleap. Så här en helt vanlig söndag i mitten på mars. En tid så bra som någon att närma sig frågan, även om jag gjorde det i en annan av mina bloggar redan för drygt ett år sedan. 🙂

Min 8-årige son och hans far har precis stängt igen ytterdörren, med sportväskan över pappas axel tung av innebandylagets material och kläder. Det är matchhelg. Jag själv skall strax ge mig iväg, troligen som en av många lojala supportermorsor runt om i landet i sådana här sammanhang. Förväntan och förberedelser. Gemenskap och glädje. Det kan vara meningen med livet för mig, en vanlig söndag i mars.

IMG_0746

För ett par år sedan vid nästan exakt samma tidpunkt var meningen med livet att sitta vid min mammas dödsbädd i fyra dygn, tillsammans med pappa och mina syskon. I två är hade kampen mot cancern pågått och nu var den snart slut och förlorad. Under samma två år som kampen rasade, pågick även kampen för livet dagligen. För oss alla som berördes. För mamma som var sjuk, men i allra högsta grad fortfarande vid liv, handlade det om att våga och orka leva i det friska. Att helhjärtat få ta del av en älskad dotters bröllop och framtidsplaner, för att nämna något.

IMG_6034

Inte definiera sig som cancern, det sjuka och den utmätta tiden.

För oss som hamnat i chock och oro samt förstås handskades med en hel del praktiska frågor i vår önskan att stötta och finnas där, handlade det om att själva våga säga ”ja”, även till andra delar av våra egna liv. Våra egna drömmar, behov och framtidsplaner. Trots det som hängde över oss. Att fortsätta växa i allt det svåra som det innebär, när någon nära anhörig inte längre har kvar mycket av sin egen jordmån att se fram emot. Även det kan vara meningen med livet för mig.

Jag har genom åren alltid på olika sätt närmat mig den här frågan. Troligen för att jag, liksom många med mig, är sökande som person. I unga år ledde det mig till utforskande av kristendomen och andligheten där, genom en intensiv period inom Kyrkans Ungdom. Senare ledde det mig till olika ämnen på Universitetet, där jag tilläts fördjupa mig i att vara människa på olika sätt. Därutöver har många böcker plöjts och samtal kring livet har hållits i alla dess former, i min egen jakt på svar. Och jag tror att detta säkerligen som allt annat, är en ständigt pågående process.

Och det är där jag står i dag. I slutsatsen att meningen med livet är att leva det, och ständigt expandera sin egen mening med det. Svårare än så behöver vi kanske inte göra det?

Najs. 🙂

energi och kärlek
Annika