En förlorad självbild att sörja

Jag försöker närma mig en sorg inom mig. Det bär emot. Enormt mycket, bär det emot. Jag vill inte gå dit, inte se den, kännas vid den eller ta på den. Inte bli bekant med den för då tvingas jag se det jag behöver sörja. Jag vill helt enkelt inte komma i kontakt med det jag försöker hålla ifrån mig. Jag har därför lagt massor av energi på att slippa. Har det hjälpt mig? Nej.

Igår var det dags för en av de årliga coachkonferenser jag försöker ta mig tid att delta vid, tillsammans med resten av de associerade coacherna inom SHIFT. Det brukar vara mycket givande och kompetenshöjande dagar. Så som det i regel är när man blir utmanad att tänja på sina gränser för vad som är bekvämt i både kropp och knopp. Och det brukar finnas mycket kärlek, värme och tillit i gruppen. Igår var inget undantag.

Shiftljus

Fotograf Katarina Sjöström

Coaching är ett fantastiskt sätt att uppnå sina egna mål och drömmar. Men även utmärkt för personlig utveckling i allmänhet. Och inom coaching säger man ibland att man inte kan coacha någon förbi inre hinder som man inte själv upplevt och lyckats passera. Vilket är något helt annat än att ha varit med om samma saker eller förstå sig på ämnet coachingen rör sig kring. Jag är övertygad om att det stämmer. Så vill jag bli en framgångsrik coach som bidrar till andras växande, får jag helt enkelt se till att möta mina egna weak spots, hang ups, ömma tår och rädslor. Men aj, vad det kan göra ont och oj, vad jobbigt det är!

Igår var inget undantag. Tack vare den tillit jag känner till alla de som var på konferensen vågade jag dock som klient i coachingövningarna närma mig ett för mig just nu brännhett ämne. Min egen självbild. Fast jag trodde till en början själv det hela mest handlade om att hitta balans och en praktiskt genomförbar strategi, i en tid som åter igen har många områden som var för sig skulle kunna sluka hela mig. Om jag inte ser upp. Jag tror många människor befinner sig där emellanåt. I alla fall de som är företagsamma med många strängar på sin lyra, har lätt att engagera sig helhjärtat och dessutom besitter starka egna drivkrafter, höga ambitioner och många drömmar.

Min egen utmaning i livet just nu är att jag som enda anhörig boende i samma del av landet, vill finnas för min pappa i vardagen. Han är änkeman sedan 2012 och lider av en demenssjukdom som accelererar, stundtals i otakt med vårdplaneringar och andra saker som tillstöter. Ännu har inte ett annat boende gått att ordna, så han bor fortfarande ensam hemma. Det riktigt svåra är att en sådan sak som en nära anhörigs behov av stöd och omsorg, är extremt svårt att planera och parera när det går fort och svänger än hit än dit. Även om kommunen och hemsjukvården gör ett bra jobb, är det ändå de anhöriga som har ständig jour. Dessutom är det något i alla fall jag vill kunna ställa upp med, för att inte en kär förälder ska behöva lida av ångest och alltför svår nedstämdhet på ålderns höst.

Samtidigt som detta tar alltmer tid och fokus i mitt medvetande, har jag just tagit ytterligare ett spännande kliv i karriären och gått in som utvecklingsledare och chef inom det kommunala, parallellt med fortsatt coachingverksamhet som bisyssla samt både visst föreningsliv och en del annat frivilligt socialt och helt ideellt arbete. Bl.a. för utsatta grupper och människor här i mitt eget lokalsamhälle, vilket känns angeläget i dessa tider.

I grunden vill jag naturligtvis också först och främst vara en kärleksfull maka till en sedan många år driftig egenföretagare, samt inte minst en närvarande förälder till en älskad son som just börjat tredje klass. Att hinna med vänner och diverse små hobbies och intressen ibland, är ju inte heller helt fel. Och så har jag som alla självklart behov av att hinna ta hand om mig själv när det gäller kost, motion, sömn och allmän återhämtning. Ja, allt som allt räcker det till och blir över, kan man säga. Så det var inget långskott att tänka att jag kunde ha glädje av lite coaching för att styra upp det hela, sortera vad som var viktigast och hitta någon slags egen acceptans för mina prioriteringar och val. Annars blir man ju till slut handlingsförlamad.

jobbigt

Hur som helst, det som först i mina egna ögon handlade om att hitta konkreta åtgärder, handlingsplaner eller strategier för att hantera tillvaron just nu, landade tack vare fantastisk och kärleksfull coaching i något mycket, mycket djupare. (Tack, Lina, om du läser!) Något som jag inte själv ville se, men som ändå är nödvändigt för att allt det andra på sikt skall gå att hantera. Eller förhålla sig till på ett sunt och livsbejakande sätt. Trots det delvis svåra.

Det jag fick syn på efter ihärdigt och smärtsamt tittande in i mig själv – vilket under en lång och plågsam stund var ett totalt blankt mörker på grund av att aptjattret var så högt att jag inte hade åtkomst till något alls längre – var faktiskt en sorg som jag inte velat släppa fram. Helt enkelt för att det vore detsamma som att erkänna och se det jag behövde sörja. Och nej, det var inte sorgen efter min mamma som gick bort för tidigt i cancer 2012, som dök upp på nytt. Vilket i och för sig också var en period som ledde till nyttig men smärtsam utveckling, vilket jag bl.a. skrivit om här i min mer privata Too-ticki-blogg samt i ett tidigare blogginlägg om förluster här.

Men, nej, det som trädde fram var en obearbetad sorg efter en förlorad självbild. Bilden av mig som som ”tillräcklig” har någonstans gått förlorad och ersatts av en smärtsam insikt om min egen otillräcklighet. Så smärtsam att jag förnekat det, trängt undan det och gjort allt jag kan för att bevisa för mig själv att det inte stämmer. Det handlar bara om planering, val och prioriteringar. Men aldrig om mig eller att jag vore otillräcklig. Det går att få balans och räcka till. Det måste gå! För hur ska jag annars kunna leva?

En del av detta har jag också skrivit om tidigare i min privata Too-ticki-blogg, i inlägget ”Kalla mig gärna Miss Lyckad!”. Men att misslyckas är en sak. Det handlar om det jag gör. Och även om det varit extremt svårt för mig som är en ”presterare”, bara att släppa denna ständiga vilja att lyckas och börja se mig som fullt duglig oavsett tillfälliga resultat, så har inte det alls varit i samma liga som det jag fick syn på igår. Nej, det tog plötsligt en ny och djupare dimension som jag inte varit redo att titta närmare på. Livsfarligt. Så aptjattret har snällt skyddat mig med olika argument och strategier.

planAMen igår såg jag till slut, att det jag faktiskt kämpade emot som om det gällde livet för att inte behöva ta det till mig, redan ändå fanns där. Nämligen det krassa faktum att jag faktiskt på ett plan redan vet att jag ÄR otillräcklig. Och då handlar det inte längre om att jonglera, planera, balansera eller prioritera. Det handlar inte om att lära sig se misslyckanden som ett lärande och ett tillfälligt resultat. Det handlar enbart om att acceptera.

Hur jag än gör och hur mycket jag än övar och utvecklas, så kommer det finnas situationer då jag inte kommer räcka till på det sätt jag vill. Antingen för att jag faktiskt vill mer än vad som är möjligt i förhållande till den fysiska verkligheten, eller för att den fysiska verkligheten möter mig med fler utmaningar än vad jag någonsin kommer kunna hantera, på det sätt jag skulle önska.

Där någonstans dog självbilden, alltså. Låt vara att det kanske till vissa delar var en illusion av min egen utvecklingspotential eller av verkligheten. Men lika fullt en självbild. Död. Borta.

Jag är alltså otillräcklig och vet om det. Men jag har inte tagit mig tid att sörja och se vad som finns på andra sidan sorgen. Istället har jag försökt behålla självbilden och haft som utgångspunkt att det handlar om att acceptera eventuella utmaningar och tillfälliga tillkortakommanden som steg på vägen att lära av och växa med. ”Egentligen är jag tillräcklig, men jag är på en utvecklingsresa där jag måste få misslyckas ibland.” Köra i diket. Inte vara perfekt. Inte alltid duktig. Typ. Det har jag accepterat och haft glädje av att inse. För egentligen var jag ju ändå tillräcklig, innerst inne. Någonstans. Men nu står jag här och ser att jag inte kan hålla kvar ens vid den självbilden. Poff. Borta.

poff

Jag ser att jag bär på en obearbetad sorg, som hindrar mig vidare. Och kommer man inte vidare kan man bara använda sina gamla strategier. Bara lyssna till sina gamla tankar, varav många är apor som tjattrar sitt lögnaktiga men välmenande tjatter i tron att det gör mig något gott. Nej, jag måste ta min sorg på allvar nu. Orka och våga vara i detta ett tag som en villig klient. Våga titta på det i omgångar och vänja mig. Sörja färdigt och bli klar med den gamla döda självbilden för att kunna släppa in något nytt. Något annat. Som jag ännu inte vet vad det är.

Jag skulle snabbt kunna hitta på något. Någon bra teori, eller välfriserad klokskap. Sådant kan jag och är bra på. Men det skulle inte hjälpa mig på sikt. Jag måste vänta. Vänta och se vad som kommer härnäst. Inifrån. Där visheten bor. Där mitt verkliga jag finns. Som inte hänger på en tillfällig självbild.

Jag hatar att inte veta vad, dock. Jag vill veta. Det ger mig trygghet. Och jag är otålig och vill vidare. Men jag tänker försöka låta det komma som det är, även om det tar tid. Jag ska öva på att vara obekväm så länge som det behövs, här i min otillräcklighet. (Sa jag att jag hatar det? Jo, jag tror jag skrev det nyss. Behövde dock skriva det igen så ni som eventuellt läser verkligen förstår hur extremt MYCKET jag hatar det…)

skript

Inför sådant här hjälper det varken att vara coach eller något annat. Inför livet och oss själva är vi alla lika och det finns inga genvägar. Men jag är villig att känna tillit till mig själv och livet ändå, och ser fram emot den dag jag helhjärtat kan fortsätta vandra vidare i full acceptans inför min egen otillräcklighet. På riktigt. Inte bara som något vackert jag säger eller låtsas för att känna mig tillräcklig. Utan på riktigt. Det är vad coaching kan handla om och leda till. Det ni.

(Fast tills dess ger jag mig själv frihet att verkligen hata att vara så här obekväm. 😉 )

energi och kärlek
Annika

Är det resurseffektivt när människor förbrukas?

Jag har så fantastiska och modiga klienter, så det är nästan sjukt!

Det är så grymt häftigt att få se vilken värld full av genuina, starka, kärleksfulla och uppriktiga människor, vi alla egentligen lever i. Människor med enorma inre resurser, massor av kompetens samt drömmar och visioner om att få göra gott och meningsfull skillnad. Både i sitt eget och andra människors liv, och såväl i det stora som i det lilla. Att vara coach och få ta del av allt detta är en verklig ynnest.

Samtidigt gör det mig faktiskt genuint ledsen och beklämd att inse att samma värld som består av alla dessa fantastiska människor, på något olyckligt sätt också bidrar till deras förtvivlan, misströstan samt bristande självkänsla och framtidstro. Samma värld bidrar till skadlig stress och livsångest, och ibland till slut även allvarlig sjukdom. Vad gör vi för fel i dagens samhälle, som inte ser vilka fantastiska mänskliga resurser vi har, och tar tillvara på dem på ett värdigt sätt? Vad är det som gör att vi tror att det är samhällsekonomiskt hållbart, att förbruka människor i syfte att maximera någon slags ekonomisk vinst?

Jag ser det inom det offentliga, inom det privata och till och med inom det ideella. Överallt uppstår organisationer, arbetsplatser, samverkansformer och verksamheter där ofta något ganska diffust syfte, men med tydliga krav på ekonomisk resurseffektivitet, tillåts styra. Dessutom ofta utifrån ett väldigt kortsiktigt perspektiv, där snabb vinst går före andra, mer mänskliga och långsiktigt hållbara värden. Men kan det någonsin bli resurseffektivt för en värld att förbruka människor?

Jag ser tydligt att många fantastiska, egentligen väldigt resursstarka människor – som dessutom genuint vill väl – idag bryts ner och till slut blir desillusionerade eller t.o.m. sjuka. Jag har varit och tafsat på gränsen själv, så jag vet vad jag pratar om. Coachning var – och är – en av flera värdefulla pusselbitar för mig, på min egen väg ut ur det klibbiga spindelnätet. Därför känner jag idag stor tacksamhet över att kunna bidra i min tur! Och min egen förhoppning är att allt fler och fler människor kommer att se sitt unika rätta värde, kasta av sig de sista resterna av den dammiga, malätna lutherska rocken, och istället ha mod att stå upp för sig själva och sina drömmar redan i jordelivet. Och då kommer det bli allt svårare och svårare att förbruka lojala, duktiga och kompetenta människor i något slags ”samhälleligt löpandeband-system”.

Om jag får som jag vill kommer allt fler söka sig till företag och organisationer som är beredda att uppskatta sina medarbetare efter förtjänst. För det är något varje människa är värd!

Adventsfrid och energi till er alla från mitt eget rofyllda sovrum!
Annika

Visionera mera!

Som coach ser jag inga begränsningar hos mina klienter och är uppriktigt öppen, för att i princip allt är möjligt. Men som Annika, när jag ”ibland går klädd som en vanlig kvinna”, är jag förstås fortfarande allt som oftast kvar i mitt eget land av självbegränsningar och egna tvivel. Det är som det ska och lär nog aldrig ändras.

Men. Och nu kommer ett viktigt ”men”. Idag kan jag se att det är just självbegränsningar och tvivel, och inte fakta eller sanningar. Och idag vet jag också att jag själv kan få hjälp att snabbare komma förbi mina egna mentala eller känslomässiga hinder. Om jag vill och behöver.

Jag vet också att det finns många bra sätt att på egen hand höja ribban för vad som är möjligt. Ett sätt är att tillåta sig att visionera mera, att drömma fritt, att fantisera och att visualisera som om det redan vore sant. Våra drömmar och visioner är det enda verktyg vi har som kan förändra vår upplevelse av verkligheten. Töja, tänja och expandera den utanför sin nuvarande självbegränsning. Endast en tanke som går utanför det redan ”sanna”, kan upptäcka något nytt, något mer, något annat. Och allt vi kan föreställa oss har potential att bli verklighet. Det är inte säkert att det blir det förstås, men det är en helt annan sak!

En sak kan du dock vara helt säker på, och det är att om du inte ens har drömt och visualiserat det, så lär det aldrig hända heller. Så dream BIG och se till att färglägga dina visioner bortom allt vett och sans – och framför allt, låt aldrig någon annan tala om för dig vad som är möjligt i just Din Verklighet!

energi och kärlek/Annika

Jag behöver inte coachning…

Även om olika former av samtal med människor har präglat större delen av mitt liv, både privat och yrkesmässigt, är jag som professionell coach ännu relativt oerfaren, det ska villigt erkännas. Hur som helst, oavsett vem jag möter som coach, hur olika människors bakgrund, personlighet eller nuvarande förutsättningar än är, tycks alla klienter ha åtminstone två saker gemensamt.

För det första, viljan att med egen kraft förändra något till det bättre. För sig själva, i sitt eget liv, för andra, på sin arbetsplats, i samhället, i världen. You name it. Alla vill gott. Alla vill väl. Och alla vill på något plan lite mer eller lite annat, än det som är förhanden. För det andra uppvisar alla klienter ett enormt mod. Ibland utan att själva ens se det, eller kunna förstå och ta det till sig, när jag som coach speglar tillbaka detta. Men för mig är det så fantastiskt uppenbart, varje gång! Det krävs mod att blotta sig för någon annan, i sin egen vilsenhet och frustration eller när det gäller sina egna mål, drömmar och visioner. Men framför allt krävs det enormt mycket mod för att våga möta sig själv. För det är precis vad det hela handlar om.

Det handlar inte om coachen man går till, pratar med eller möter. Coachen är ingen expert som har vare sig förmåga eller önskan att döma och värdera. Nej, det handlar enbart om att vara beredd att möta sig själv på ett nytt sätt, med coachens hjälp. Men det är så lätt att man – för att slippa ta en titt på sig själv, sitt eget bidrag till sammanhanget – intalar sig själv och andra att man klarar sig helt på egen hand.

– Jag behöver inte coachning. Inte just nu i alla fall…

Underförstått; jag har kontroll på mitt liv och klarar mig själv. Ja, ni förstår nog. Har kanske till och med tänkt så själva? Och så kan det förstås självklart vara. Att du klarar dig bra utan coachning. Det är jag övertygad om att de flesta gör, faktiskt. Den intressanta frågan är om det kanske finns något ännu bättre? Något inom dig som bara väntar på att få blomma ut i all sin genialitet, men som behöver lite coachning på vägen…

För egen del vet jag att det ofta är så. Både för att jag själv upplevt det genom att många gånger vara klient, och för att jag ser det varje gång jag får äran att vara någons coach.

/Annika

Omvälvande vändpunkter i livet

Har du haft någon sådan där riktigt omvälvande vändpunkt i livet? En sådan där som förändrar något inom dig själv i grunden, på ett sätt som du aldrig hade kunnat förutspå?

Jag har precis varit med om en sådan. I dagarna fyra har jag varit på kursen Mastering your life’s energies med coachikonen Maria Nemeth, Academy for Coachning Excellence. Kursen anordnades på Ersta Konferens i Stockholm, av och tillsammans med Ulrik och Ursula Lork, UL3. Tillsammans med sjutton andra modiga kursdeltagare kastade jag mig in i en perspektivförändrande utbildning, lik ingen annan jag gått. Och då har jag gått många genom åren.

Exakt vad som var så omvälvande och perspektivförändrande ska jag inte ens försöka gå in på. Poängen jag istället vill komma till är hur man hanterar sådana upplevelser och vändpunkter i livet. Alltså en insikt, upplevelse, händelse eller liknande som för alltid radikalt förhindrar en att gå tillbaka till samma, vanliga – och trygga – gamla hjulspår. Samma förståelse av omvärlden, samma självbild, drivkrafter, mål och drömmar. Samma fördomar. Ja, du förstår kanske? Point of no return har kompromisslöst och för alltid passerats.

Jag kan se att de senaste åren har bjudit på ett antal sådana vändpunkter i mitt liv, då min egen resa i tillvaron skakats så i grunden att helt nya stigar varit nödvändiga att trampa upp. Nya stigar, som även krävt helt ny packning. Mycket av det gamla bagaget måste ofta lämnas kvar vid dessa vägval, för att den nya stigen alls ska vara möjlig att gå. Lite som när man först färdas i en kanot, för att sedan plötsligt inse att man vill eller behöver bli en bergsklättrare.

Plötsligt är paddel och flytväst inte längre meningsfullt, trots att de länge varit ens viktigaste hjälpmedel. Berget kräver helt andra saker om det skall bestigas. Och om man alltid sett sig som en som paddlar längs livets flod och trott att det är livets mening och den man är, så är det svårt att plötsligt se att ens mål och drömmar ligger bakom ett berg. Svindlande. Typ.

Nåja, för att inte bli alltför långrandig eller filosofisk stannar jag här. Du som fattar, fattar. Men det jag undrar är, hur gör Du för att hantera dessa vändpunkter i livet? Och när du gör det, vilken betydelse får det för Dig?

Jag skulle älska att läsa om dina erfarenheter och tankar kring att plötsligt ha nått en omvälvande vändpunkt i ditt liv – en point of no return – är du villig att dela med dig?

kram
Annika

Coachkonferens för fullblod

Jag är lyckligt lottad, jag! Eller så får man vad man förtjänar? Eller det kanske blir som man tänker? Ja, alternativen är många, men lika fullt känner jag mig som en fullblodshäst i livets vinnarcirkel! Där går jag tillsammans med mängder av andra glänsande, hårt jobbande, men även livsnjutande och i solen snabbtorkande, fullblod.

Förlåt mig om metaforen synes högmodig, det är inte min mening! Jag är bara så glad, stolt och tacksam över att ha fått dela vinnarcirkel med så många andra fantastiska coacher i SHIFT-gänget, inkluderat ägarna och visionärerna Ingrid Lindelöw-Berntsson och Lena Lundqvist själva. Att tillåtas vara och växa tillsammans med andra i en miljö där man inte behöver konkurrera om utrymmet, utan tvärtom man både ger och skapar plats åt varandra, är något alla människor är värda.

Jag trodde många, långa, delvis ledsna och självbegränsande år i livet, att det enda sättet jag kunde rymmas på var om jag förnekade delar av mig själv, svälte ut dem, gjorde våld på mig för att passa in och hitta en form som andra kunde leva med. Som jag kunde leva med. Det var fel. Onödigt. Men för mig kändes det så, på riktigt. Vår egen upplevelse och sanning är inte alltid den rätta. Och tur är väl det?

Vågar du ta det till dig? Din sanning och din upplevelse är kanske inte alltid den rätta? Den kan vara sann för dig och du har all rätt i världen att ha den. Men tänkt om den begränsar dig? Tänk om du missar massa möjligheter i onödan? Tänk om du och ditt liv är så mycket mer?

Vågar du tänka den tanken?

kärlek/Annika

Windows of opportunity

Har du någonsin varit frustrerad? Så där att det kryper i hela kroppen, hjärnan går i spinn men utan att du riktigt kommer någon vart, och kroppens eget alarmsystem signalerar oroväckande?

Stress, vanmakt, rädsla, ilska, uppgivenhet eller kampvilja rasar genom kroppen. Du är inte ensam. Oavsett om det beror på en personlig läggning, ett miljömässigt arv eller olyckliga omständigheter och yttre förutsättningar, så behöver man hantera stressen och frustrationen när den uppstår. Annars kommer kroppen och det undermedvetna ta över och göra det åt en. Stress, som egentligen är en sund och nödvändig överlevnadsfunktion, har gått och blivit en av samhällets kanske mest allvarliga folksjukdomar.

Så vad gör du när frustrationen gnager och gör sig påmind? Stoppar du huvudet i sanden, fortsätter som vanligt och väntar på att det går över? Eller skickar du kanske upp frekventa nödraketer, i hopp om att någon annan ska komma till undsättning? Tar du till överslagshandlingar och flyr in i andra, helt oplanerade sysslor och projekt, för att undvika konfrontation, med det som egentligen gnager?

Det jag själv har kommit fram till – och som troligen är skälet till att jag fortfarande har huvudet upp och fötterna ner – är att det i all stress och frustration finns något vi kan kalla “windows of opportunity”. Det är helt enkelt tillfällen när inre och yttre omständigheter ger oss förutsättningar att själva bryta oss ur stresspiralen, och den destruktiva spinn vi befinner oss i. Enligt min erfarenhet sammanfaller inte sällan dessa “möjlighetsfönster” med stunder av just stegrande, för att inte säga maximal frustration. Och jag tror inte det är en slump.

Tvärtom har jag börjat förstå att frustrationen är det bränsle jag har att använda mig av för att våga mig ut genom fönstret. Så idag, när frustrationen knackar på dörren, tänker jag att det är en drivkraft för att kasta mig ut i det okända, där nya möjligheter finns. Jag accepterar helt enkelt att jag verkligen måste ändra på något – och ser till att göra det också! I den processen, tar jag själv gärna hjälp av en annan coach. Inget är för mig så befriande som att bli bemött med tillit till min egen förmåga, precis när jag själv tvivlar som mest.

Berätta gärna vad du själv gör för att hantera osund stress och frustration i livet!

/Annika

Hantera stupade semesterprojekt

Årets semester har gått i en rasande fart och är snart slut. Jag ser tillbaka på mina förväntningar innan semestern började, och jämför med hur det sedan blev i verkligheten. För i slutändan är det ju faktiskt verkligheten som räknas, väl? Eller är det så, egentligen?

Som coach fokuserar man väldigt ofta på det som är fakta och verklighet för att hjälpa sina klienter att komma vidare. För väldigt ofta är det just vår egen oförmåga att se verkligheten så som den är, som gör att våra projekt, våra mål eller vårt liv inte riktigt går i den önskade riktningen alla gånger. Många gånger hjälper det oss vidare, förbi våra egna inre hinder om vi får stöd att se bortom vår egen horisont, vår egen begränsning. Bortom vår egen mest uppenbara, självskapade verklighet. Det är gott och väl, och många gånger precis vad vi behöver. Samtidigt kan jag som coach också se en enorm potential och källa till självinsikt och växande, i allt det där som vi själva lägger till, men som aldrig riktigt manifesteras i ”verkligheten”. Våra tolkningar, drömmar, planer, visioner och idéer kommer också med något viktigt till oss, även när de inte uppfylls. Det säger något om oss själva som vi kan lära av.

Så när jag nu ser tillbaka på en del storslagna projekt och drömmar inför semestern som aldrig blev av, kan jag se det på två sätt. Antingen analyserar jag det utifrån fakta och yttre verklighet och försöker rannsaka mig själv och omständigheterna runt omkring, i syfte att dra lärdom av det och eventuellt justera planen till en annan gång. Eller så kan jag fördjupa mig i vad som fick mig att göra alla dessa semesterplaner som aldrig blev av, fråga mig själv vad de egentligen står för och vilka budskap de egentligen kom med.

Kanske var altanbygget framför allt en dröm om att få umgås med vänner, äta god mat, njuta av stillheten och lantluften? Kanske var bilsemestern genom Sverige en längtan efter mer kontakt med nära och kära runt om i landet, eller mer kvalitetstid bara med familjen? Kanske var alla de där böckerna jag skulle läsa mest en längtan efter total avkoppling i min ensamhet?

Och med facit i hand kanske dessa saker på många sätt har uppnåtts, trots att mina mål och planerade projekt innan semestern till stor del gick i stöpet? I den yttre verkligheten har jag kanske gjort helt andra saker än planerat, men i min upplevda verklighet, var det kanske trots allt precis det jag egentligen var ute efter… Så det är inte alltid man ska gräma sig över stupade semesterprojekt, tänker jag.

Hur har du haft det själv? Berätta gärna!

kram
Annika