#Blogg100 nr 18 – Prokrastinering

Tack lillasyster Malin Forsgren, för bloggpassningen – det här blev något att bita i… 😛

Inlägget tar nog drygt 4 minuter att läsa…så kanske vill du skjuta upp det? 😉

Det finns så vansinnigt mycket klokt och bra skrivet redan, som förklarar och belyser prokrastinering ur olika perspektiv, att jag har beslutat mig för att inte kasta mig in i någon djupare beskrivning eller problematisering av begreppet. Istället hänvisar jag till Wikipedia samt ett par läsvärda blogginlägg som andra skrivit, innan jag hoppar över till den lite mer personliga infallsvinkeln.

Även om jag bortser från de mest allvarliga och patologiska formerna av prokrastinering och ”bara” ser det som ett mer eller mindre vanligt förekommande beteende i de flesta människors liv, kan jag konstatera att det får en hel del konsekvenser. I mitt eget liv kan jag se att beteendet ofta är stressutlöst, och dessutom dessvärre förvärrar stressen ytterligare. Är stressen hög är ju det sista man behöver att själv, mer eller mindre omedvetet, börja skjuta upp saker – eller hur?

snobben1

Jag kan faktiskt erkänna att jag den senaste månaden tyvärr befunnit mig i en sådan spiral. Flertalet stressymptom har gjort sig påminda, varav prokrastinering är ett. I februari hade vi någon form av influensa i huset, och vi turades om att vara mer eller mindre sänkta med vab och egen sjukdom om vartannat – och sedan dess har jag haft svårt att riktigt komma igen till 100%.

Då min tillvaro är sådan att arbetsbelastningen är konstant hög, och jag har både personal- och ekonomiansvar, många uppdragsgivare och myndigheter att tillfredsställa och samverka med, samt ständiga deadlines av olika slag, är jag extremt beroende av min egen förmåga att hantera stress. Vilket i praktiken handlar mycket om att lägga saker på rätt nivå, fatta rätt och tillräckligt snabba beslut, prioritera, ”kill the right darlings”, delegera där det går och helst i tid, samt värna min egen kosthållning, sömn, motion och återhämtning. I grund och botten krävs förstås även en grundläggande struktur och åtminstone ett visst mått av ordning och reda.

IMG_5899

Hur som helst, så har jag på sista tiden tappat taget om mycket av det här. Vilket ofelbart alltså även lett till en del oönskad och destruktiv prokrastinering. Just när jag som minst behöver det. Så typiskt!? Och trots att jag egentligen har svaren och lösningarna inom räckhåll, om jag bara läser min egen e-bok. 😉

Måste spika programmet och göra den där inbjudan snart så kallelsen kan gå ut…verkligen ett viktigt möte som jag inte får sabba! Hm…men oj, vad många fakturor i systemet, bäst jag konterar och attesterar dem! Få se nu, användarnamn…lösen…åh, vad seg datorn är! Jag blir galen!!! Äsch, öppnar Facebook och kollar medan den ändå tuggar…kanske någon har kommenterat mitt senaste blogginlägg? Hm…ok, inne, ÄNTLIGEN! Borde verkligen ringa it-support och klaga. Att inget kan fungera smidigt när man har mycket att göra? Men titta! Vad kul, Pia har skickat en inbjudan…läsa, läsa, läsa…hihi…borde svara något underfundigt. Hm, få se nu…shit, vad många fakturor! Dom här hinner jag aldrig gå igenom nu!? Nä, jag borde nog ta tag i power-pointpresentationen till mötet kanske…har ju några bra idéer jag inte får glömma göra något av. Hm…måste ringa och boka den där föreläsaren inför kursen också…oj, har vi ens gjort klart annonsen? Och vänta förresten…när skulle rekvisitionen hos Lst vara inne? Måste kolla…ok, sista mars. Hur tusan ska jag hinna? Guuuud, vad många olästa mejl…läsa, läsa, läsa…kasta, kasta, kasta. Aj, då, har jag verkligen inte svarat Helene än? Bäst jag gör det… Hm…och när tusan ska jag hitta hål i kalendern för lönebeskedssamtalen som är kvar??? 

kaffe_835475c

Och så den där kallelsen…den borde verkligen ha varit ute förra veckan…spela roll hur den är formulerad bara den kommer ut!!! Hur j-la svårt kan det va? Shit, vad kaffesugen jag är…går och fixar en kopp. Kan ju ta de där pappren samtidigt till kansliet… Åh, hej Siv, hur är det med dig då? Prata, prata, prata…  

Ja, eller nåt. Bara som ett exempel. 😉 Vissa saker vet jag innerst inne att de bara måste göras, men ändå glider det ur händerna, kanske ända till allra sista stund. Massa annat tränger sig förbi, som av någon anledning inte föder lika mycket motstånd. Men inte heller är långt när lika viktigt. Och där längs vägen går det åt oändligt med energi. Energi som man egentligen behöver till annat.

Jag vet inte om du känner igen dig? Kanske, kanske inte. Självklart ser ”exemplen” olika ut för olika människor.. Och ofta är det relativt ”små och enkla” men ändå nog så viktiga uppgifter, som vi skjuter upp. Det kan givetvis vara betydligt större saker också, som att skriva klart den där uppsatsen, boka tid hos doktorn för den där leverfläcken som oroar, skriva det där brevet som skulle betyda så mycket för gamla farmor, sätta ihop ett CV för att äntligen kunna söka drömjobbet, rensa ur i garderoben så kläderna ryms och inte ständigt hamnar i högar på soffan – eller vad det nu kan vara.

Men vad gör man åt eländet då? När man väl hamnar i prokrastinering? Ja, är den verkligt allvarlig, ständigt återkommande och får kännbara konsekvenser som drabbar en själv, andra i ens närhet eller viktiga områden i ens liv, bör man nog söka hjälp. Sådan finns att få, t.ex. via KBT.

IMG_8295

Gäller det lindrigare former, av typen som nog drabbar de flesta av oss någon gång, kan jag starkt rekommendera coachning faktiskt. Det kan i alla fall hjälpa mig själv att få syn på vad det är som händer, mitt eget beteende, och hjälpa mig flytta fokus till det som är mer intressant. Nämligen mina egna verkliga mål och avsikter, och hur jag i små, små steg, kan ta mig dit. Har man ingen coach att tillgå, kan en god vän eller familjemedlem fungera som support i processen att komma igång och framåt, samt sluta skjuta upp. Lura det egna uppskjutarbeteende genom att mala ner det som behöver göras i så små enkla steg, att inte ens du eller jag kan låta bli att ta dem…

Tillsammans kan ni;

  1. Identifiera vad det är som skjuts upp
  2. Söka det absolut minsta, löjligt enkla steg, som går att hitta kopplat till uppgiften (ja, ni får tycka det är så litet och obetydligt att ni skrattar åt det!)
  3. Kom överens om när det lilla, lilla, verkligen löjligt pyttelilla första steget ska vara taget – om möjligt gör direkt på plats (så litet ska det helst vara!)
  4. Gör tillsammans en uppföljning (har inget hänt? sök ett ännu mindre steg och gör det i samband med uppföljningen!)
  5. Börja om med nr 2… (och fortsätt så tills det ni identifierade i nr 1 är genomfört)

Och är det nu någon som läst ända hit och undrar om jag skickat iväg kallelsen? Svaret är ja. Och så har jag även fixat naglarna så de är riktigt vår- och påskfina! 😛

IMG_1296

energi och kärlek
Annika

Våga fråga!

En sak jag försöker lära min son är att det är alltid okej att fråga – bara man även kan ta ett svar oavsett vad det blir. Man behöver aldrig skämmas för att man frågar, vare sig det handlar om något man önskar och vill ha eller något man undrar över och är nyfiken på. Utan att vara bekännande kristen, tror jag i alla fall en sak har landat ganska rätt i Bibeln.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Jag tror till och med att de första orden måste ha varit en rad frågor! Frågor är alltings drivkraft. Utan frågor händer inget. Inget förändras. Inget får riktning, mening eller egentligt sammanhang. Kanske var det ungefär så här i början när Gud/Ordet inledde allt.

Gud: – Varför är jag ensam? Hallå?

Inget svar

Gud: – Varför svarar ingen? Hallå???

Inget svar. Gud kliar sig i huvudet.

Gud: – Vem vill jag egentligen ska svara?

Ja, och sen ledde det ena till det andra och han började skapa en massa, till följd av ständigt nya frågor och svar. Eller nå’t.

Det är ingen slump heller att coachning bygger så mycket på att ställa frågor då det, som ni vid det här laget förstår, är väldigt effektivt för att få saker i rullning och skapa mening. Men kanske viktigast av allt att förstå, vare sig man är barn eller vuxen, är att det är just OKEJ att fråga! Det måste få vara okej.

frågestund1

Och när vi får frågor av andra önskar jag att vi alla kommer ihåg att det många gånger krävs oerhört mycket mod för att fråga. Ibland kan kanske den till synes mest banala frågan för någon vara en kraftansträngning värre än ett bungyjump. Varför? Jo, för att vi alla mer eller mindre bär på rädslan att bli avvisade. Avvisade i form av ett ”nej”, eller i form av att bli ignorerade, förminskada, förlöjligade eller bortstötta.

rejected

Allt detta väcker varje människas djupaste rädsla till liv – rädslan att inte vara värdig att höra till. Utan att få höra till dör vi. Vi är programmerade till sociala varelser i behov av mänsklig kontakt och anknytning. Utan det håller inte ens mat och vatten oss vid liv till slut. Vi självdör. Så rädslan att bli avvisad är befogad, även om den inte alltid är i proportion till själva sakfrågan. Upplevelser i bagaget kan göra det känslomässigt livsfarligt, att utsätta sig för även det minsta tecken på att bli avvisad.

Så många av oss slutar fråga. Slutar be om saker, svar eller hjälp. Slutar ställa de frågor vi har inom oss, de som kan ge oss det vi behöver, vill veta eller längtar efter och drömmer om. Istället tappar vi och våra liv fart, vi får svårt att ta oss framåt dit vi vill – och vi får ironiskt nog även svårt att verkligen känna att vi hör till. Det vi i första läget var rädda att förlora genom att fråga, blir alltså resultatet när vi inte vågar! Hur sorgligt är inte det. Och onödigt.

Om du inte redan gjort det, läs gärna i min lite mer privata blogg hur denna smärtsamma men viktiga insikt drabbade mig själv, när min mor gick bort alldeles för tidigt. Eller se den fantastiskt inspirerande videon nedan fullspäckad av visdom och kloka iakttagelser från Jia Jiang, som kan få dig att våga fråga lite mer igen! (Och tack, Anna Åberg för den suveräna delningen!)

Jia Jiang from Chris Guillebeau on Vimeo.

Så snälla! Fråga när du är nyfiken på något eller någon. Fråga när du önskar, vill ha eller behöver något! Det är OKEJ! Att få ett nej, eller bli ”avvisad” är bara ett svar just där och då, av just den personen i det tillfället – det säger inget om dig och vem DU är, vart du kan ta dig eller vad du kan få.

Och vill du mig något, så hoppas jag att du aldrig tvekar att just fråga! <3

energi och kärlek
Annika

Har du prioriteringsstress i sommar? Testa detta!

Vem hamnar inte då och då i akut – eller långvarig – prioriteringsstress? Massor av saker pockar på i ens huvud och vill ha uppmärksamhet. Kräver att man agerar och tar tag i frågan. Lägger sitt fokus och skjuter till tid och kraft. Och vad händer? Jo, just det, ganska ofta absolut ingenting! I alla fall inte av allt det där viktiga som snurrar runt… Och så är det med stress. Det förlamar. Eller leder till överslagshandlingar och total felprioritering när vi ser tillbaka. Som att gå och köpa godis, hamna framför TVn. Eller om vi är på jobbet kanske vi fastnar i att svara på oviktiga mejl eller något annat. I värsta fall får det oss att må riktigt dåligt och blir till en ond nedåtgående spiral.

prioritering-300x244

Prioriteringsstress kan även inträffa när man är ledig eller har semester! Massor av projekt ska nu äntligen ros i land. Och så ska familjelivet och släkt och vänner ha sitt. Och så har man ju äntligen tid för att komma igång med träningen, ta tag i vikten eller få lite egentid med fiskespöt i handen och ryggsäck på ryggen – eller vad det nu är i just ditt liv. Känner du igen dig?

Känner du igen dig det minsta ska du här få en enkel och snabb övning som hjälpt mig många gånger både privat och på jobbet, när prioriteringsstressen varit hög. Det går väldigt fort och ger garanterat effekt. Övningen kan användas i en akut uppkommen situation, där du snabbt behöver prioritera bland allt som snurrar i huvudet och förlamar dig. Hindrar dig från att bli effektiv och komma framåt. Den kan även göras mer i lugn och ro när du vill planera och prioritera lite mer långsiktigt.

Slide1

  1. Ta ett vitt papper och dra två streck i kors så det blir fyra rutor enligt bilden. Skriv orden som på bilden upptill/nedtill resp höger/vänster, så att rutan uppe till höger representerar viktigt/urakut o.s.v.
  2. Bestäm dig för tidsperspektivet din matris representerar. Förslagsvis är ”idag”, ”denna vecka”, ”denna månad”, ”detta år”, lämpligt. OBS! Ju kortare tidsperspektv desto mindre tid ska övningen behöva ta. Väljer du ”idag” bör det inte ta mer än max 5-10 min!
  3. Töm ditt huvud på ALLT du för tillfället kommer på, som upptar dina tankar i form av jag borde/måste/behöver/vill – som berör ditt valda tidsperspektiv för matrisen! (Vill du prioritera ”idag”, tar du inte med sådant du direkt inser kan vänta till i morgon, alltså!) För varje sak du kommer på som är något konkret ”att göra” skriver du ett stödord i matrisen, där det bäst hör hemma enligt dig. Tänk inte så mycket – bara släng ner det! Högt, lågt, mitt emellan. Långt till höger/vänster eller någonstans däremellan – du bestämmer! Skriv alla saker som hör till dit valda tidsperspektiv, även de som du själv placerar nere till vänster. Dels hjälper det dig att tömma huvudet och dels kan det ge dig bra stöd och insikter som hjälper dig fortsättningsvis när du ska prioritera och planera.
  4. Titta på det du skrivit när du inte längre kommer på fler tankar som stör dig. Hur har du värderat de olika sakerna? Kanske inser du att något hamnat helt fel, om du tänker efter? Det är ok att ändra sig i så fall. Men se upp så du inte kommer tillbaka till fällan att tro att allt är precis lika viktigt och akut inom det valda tidsperspektivet. För det är det sällan… Skulle du ändå hamna där – byt tidsperspektiv till ett ännu snävare! Gå t.ex. från ”denna vecka”, till ”idag” eller från ”idag” till ”innan lunch”.
  5. Upprätta en todo-lista med de 5 viktigaste och mest akuta sakerna, för ditt valda perspektiv – och sätt igång att beta av dem! Stryk uppgifterna från listan allt eftersom du gjort dem. Bra för tillfredsställelsen. När du är klar tar du de fem nästa o.s.v. – om du hade så många, förstås?

Om du vill ladda ner och skriva ut matrisen som stöd finns den här –> Priortieringsövning

Och om du vill ha stöd av en coach med något av dina prioriterade projekt i sommar så passa på att registrera dig för mitt sommarerbjudande om mejlcoachning!

Lycka till, och berätta gärna om övningen varit till någon nytta för dig! 🙂

energi och kärlek
Annika

Trotsig – något bra eller dåligt?

Jag känner mig grymt trotsig, just nu. 😉

IMG_7468

Jag har massa ”måsten” som pockar på min uppmärksamhet, och hela mitt inre är i uppror. Tjurar, gnäller, slår ifrån mig, negligerar, trotsar… Konsekvensen är förstås, att inget av allt det där som pockar på blir gjort, utan ligger kvar och irriterar som en liten förarglig sten i semesterskon. Ja, eller i vissa fall mer som en rävsax i stöveln? Jag gör precis ALLT annat, utom det som skulle krävas för att bli av med det hela. Ja, till och med andra saker som inte ens intresserar mig särskilt mycket?

Men är hon helt knäpp eller vad? tänker ni kanske. Har hon fått galna coach-sjukan? Ja, tänk. Så är det kanske? Det kan vara galet störande att vara coach och ibland se, att jag själv som ”klient” gör precis allt som går att göra mot bättre vetande. Galet störande. Och galet befriande. Hurra, jag är människa! Låt vara, en extremt trotsig människa, just nu. Men ändå. Människa.

IMG_7570

Men att vara trotsig, är det bara något dåligt – eller kanske även något bra? Berätta hur ni tänker! Och utmana mig gärna genom att vara min ”coach” här i kommentarerna – jag ställer gärna upp som trotsig klient just nu! 😉

smurf

trots och kärlek
Annika

P.S. Du missar väl inte mitt sommarerbjudande här till höger om Mejlcoachning (sett från bloggens startsida)? D.S

Sommarerbjudande med solsting och semesteryra!

Kanske är jag galen nu? Sommaren ska väl ändå vara semester – eller?

Tja, det beror ju på hur man definierar semester. Personligen är semester framför allt något som innebär tid för återhämtning och reflektion – och påfyllnad av energi! Och just det där senare kan liksom se vääääldigt olika ut. På ytan kan det säkert vara något ansträngande, tidskrävande eller förpliktande, samtidigt som det på insidan ger precis den energi jag såväl behöver.

IMG_6399

Så det här sommarerbjudandet som du just nu kan registrera dig för, är faktiskt rena semestern för mig! Så nu hoppas jag verkligen att du passar på att prova, så blir det en win-win-situation för oss båda! 😉

energi och kärlek

Annika

Är det resurseffektivt när människor förbrukas?

Jag har så fantastiska och modiga klienter, så det är nästan sjukt!

Det är så grymt häftigt att få se vilken värld full av genuina, starka, kärleksfulla och uppriktiga människor, vi alla egentligen lever i. Människor med enorma inre resurser, massor av kompetens samt drömmar och visioner om att få göra gott och meningsfull skillnad. Både i sitt eget och andra människors liv, och såväl i det stora som i det lilla. Att vara coach och få ta del av allt detta är en verklig ynnest.

Samtidigt gör det mig faktiskt genuint ledsen och beklämd att inse att samma värld som består av alla dessa fantastiska människor, på något olyckligt sätt också bidrar till deras förtvivlan, misströstan samt bristande självkänsla och framtidstro. Samma värld bidrar till skadlig stress och livsångest, och ibland till slut även allvarlig sjukdom. Vad gör vi för fel i dagens samhälle, som inte ser vilka fantastiska mänskliga resurser vi har, och tar tillvara på dem på ett värdigt sätt? Vad är det som gör att vi tror att det är samhällsekonomiskt hållbart, att förbruka människor i syfte att maximera någon slags ekonomisk vinst?

Jag ser det inom det offentliga, inom det privata och till och med inom det ideella. Överallt uppstår organisationer, arbetsplatser, samverkansformer och verksamheter där ofta något ganska diffust syfte, men med tydliga krav på ekonomisk resurseffektivitet, tillåts styra. Dessutom ofta utifrån ett väldigt kortsiktigt perspektiv, där snabb vinst går före andra, mer mänskliga och långsiktigt hållbara värden. Men kan det någonsin bli resurseffektivt för en värld att förbruka människor?

Jag ser tydligt att många fantastiska, egentligen väldigt resursstarka människor – som dessutom genuint vill väl – idag bryts ner och till slut blir desillusionerade eller t.o.m. sjuka. Jag har varit och tafsat på gränsen själv, så jag vet vad jag pratar om. Coachning var – och är – en av flera värdefulla pusselbitar för mig, på min egen väg ut ur det klibbiga spindelnätet. Därför känner jag idag stor tacksamhet över att kunna bidra i min tur! Och min egen förhoppning är att allt fler och fler människor kommer att se sitt unika rätta värde, kasta av sig de sista resterna av den dammiga, malätna lutherska rocken, och istället ha mod att stå upp för sig själva och sina drömmar redan i jordelivet. Och då kommer det bli allt svårare och svårare att förbruka lojala, duktiga och kompetenta människor i något slags ”samhälleligt löpandeband-system”.

Om jag får som jag vill kommer allt fler söka sig till företag och organisationer som är beredda att uppskatta sina medarbetare efter förtjänst. För det är något varje människa är värd!

Adventsfrid och energi till er alla från mitt eget rofyllda sovrum!
Annika

Jag behöver inte coachning…

Även om olika former av samtal med människor har präglat större delen av mitt liv, både privat och yrkesmässigt, är jag som professionell coach ännu relativt oerfaren, det ska villigt erkännas. Hur som helst, oavsett vem jag möter som coach, hur olika människors bakgrund, personlighet eller nuvarande förutsättningar än är, tycks alla klienter ha åtminstone två saker gemensamt.

För det första, viljan att med egen kraft förändra något till det bättre. För sig själva, i sitt eget liv, för andra, på sin arbetsplats, i samhället, i världen. You name it. Alla vill gott. Alla vill väl. Och alla vill på något plan lite mer eller lite annat, än det som är förhanden. För det andra uppvisar alla klienter ett enormt mod. Ibland utan att själva ens se det, eller kunna förstå och ta det till sig, när jag som coach speglar tillbaka detta. Men för mig är det så fantastiskt uppenbart, varje gång! Det krävs mod att blotta sig för någon annan, i sin egen vilsenhet och frustration eller när det gäller sina egna mål, drömmar och visioner. Men framför allt krävs det enormt mycket mod för att våga möta sig själv. För det är precis vad det hela handlar om.

Det handlar inte om coachen man går till, pratar med eller möter. Coachen är ingen expert som har vare sig förmåga eller önskan att döma och värdera. Nej, det handlar enbart om att vara beredd att möta sig själv på ett nytt sätt, med coachens hjälp. Men det är så lätt att man – för att slippa ta en titt på sig själv, sitt eget bidrag till sammanhanget – intalar sig själv och andra att man klarar sig helt på egen hand.

– Jag behöver inte coachning. Inte just nu i alla fall…

Underförstått; jag har kontroll på mitt liv och klarar mig själv. Ja, ni förstår nog. Har kanske till och med tänkt så själva? Och så kan det förstås självklart vara. Att du klarar dig bra utan coachning. Det är jag övertygad om att de flesta gör, faktiskt. Den intressanta frågan är om det kanske finns något ännu bättre? Något inom dig som bara väntar på att få blomma ut i all sin genialitet, men som behöver lite coachning på vägen…

För egen del vet jag att det ofta är så. Både för att jag själv upplevt det genom att många gånger vara klient, och för att jag ser det varje gång jag får äran att vara någons coach.

/Annika

En e-bok värd att fira

Äntligen, äntligen, äntligen, är jag färdig med mitt e-boksprojekt om effektivitet! Det har varit lite av ett give back-projekt till livet, som lärt mig precis de läxor jag behöver för att kunna gå stark och tillitsfull framåt på min väg.

Min förhoppning är förstås att e-boken ska mottas med glädje och nyfikenhet, och att den ska väcka en och annan tanke som gör skillnad. Det är helt gratis och det medföljer inga andra förpliktelser. Däremot kommer du som registrerar dig via formuläret här till höger på sidan, att så småningom få ett nytt erbjudande om ett 12 månaders coachbrev som lanseras närmare årskiftet. Givetvis också helt frivilligt och gratis – dessutom laddat med mängder av nya exklusiva erbjudanden!

Är du en av dem som väljer att registrera dig för att få boken, skulle jag bli fantastiskt tacksam om du lämnar lite feedback här genom en kommentar, när du läst den!

Förväntansfulla hälsningar
Annika

 

 

 

Coachning är fantastiskt

Jag kan inte annat än jubla över vad coachning och det coachande förhållningssättet har tillfört mitt eget liv. Life changing är vad det är. Både att få coacha andra och att själv bli coachad är enormt utvecklande och inspirerande, helt enkelt.

Att börja ta del av en ”coachande community” är som att kliva in i en värld enbart fylld av fantastiska människor som stöttar och tror på varandra. Där existerar ingen jantelag och alla ses som hjältar i sina liv, med förmåga till oanad utveckling och framgång. Det är även befriande fritt från martyrskap, offermentalitet och meningslöst daltande med varandra. Tvärtom, den obevekliga tron på människors egen potential kräver ansvarstagande och handling. Men så är det ju också det enda som egentligen ger några resultat eller gör någon skillnad. Eller har du lyckats på annat sätt?

För min egen del  handlar detta t.ex. om att våga se när jag är för mycket ”duktig flicka”, tillåter mitt liv att utsätta mig för osund stress, eller när jag gör våld på mina egna värderingar eller behov, för att tillfredsställa andra. Det handlar också om att inte försöka göra omvärlden skyldig till ”mina egna brott”, utan istället bejaka mitt eget värde, ta mig själv på allvar fullt ut och se att jag faktiskt har huvudrollen i mitt eget liv. På gott och ont. När jag gör det kräver det handling av mig. Handling som skrämmer, känns hotfull och obekväm. Men som samtidigt bär på nyckeln till nödvändig förändring och slutligen även till de lösningar som behövs.

Att i dessa processer då själv kunna gå till en annan coach, är som att både slå på hellyset och turbomotorn på samma gång. Ursäkta språkbruket, men satan i gatan så mycket som plötsligt kan hända, när man både ser klart och har 500 Hk under huven! Ja, eller vad som nu kan anses som mycket körpower?

Jag står fast vid det jag sa vid ett coachmöte med Shift-gänget för en tid sedan – coachning är som en fribiljett till livet. Tidigare fastnade jag allt som oftast i diverse kösystem eller trasslande kundtjänster, när jag ville lösa biljett någonstans. Nu är det liksom bara att bestämma vart jag vill och sen köra. Ja, nästan i alla fall.

Gud, vad jag aldrig vill tillbaka till det gamla körsättet i livet!

/Annika