Förbannade välgörenhet?

De senaste dagarna har flera olika händelser med koppling till välgörenhet, fått negativ medial uppmärksamhet. Under rubriken ”De kräver ensamrätt på välgörenhet” avslöjas t.ex. i Svenska Dagbladet hur Postkodlotteriet i sina avtal hindrar eller styr mottagarnas möjligheter att ta emot bidrag även från andra spelbolag. I min egen lokala TV-kanal TV4 Västerbotten, har nyligen initiatviet Julklappshjälpen uppmärksammats och varit i blåsväder. De har anklagats bl.a. för att fuska med gåvor. Vilket nögvändigtvis inte gör det till en sanning.

För mig är det här problematiskt. Naturligtvis är det sorgligt i sig om kritiken är befogad. Men mest sorgligt är det nog att den negativa uppmärksamheten faktiskt riskerar att urholka din och min vilja att bidra till andra. Att glädjas åt generositet, givmildhet eller stöd för de som har de svårt. Vare sig det är grannen eller tredje världens barn.

Fokus flyttas till de som redan har det bra – igen, och igen och igen. Och effekten blir att vi värderar att inte råka gynna någon redan gynnad högre, än att lyckas gynna någon missgynnad… Vi eldar på avundsjukan, missunnsamheten och misstänksamheten mot okända. Vi ser till slut bara ulvar i fårakläder. Tappar tron på människan, tilliten till mänskligheten. Kanske även till oss själva. Hurra!? Not.

snobben1

Mitt eget sätt att motverka detta är inte att sluta ge till välgörenhetsorganisationer eller stötta olika initiativ, även om jag naturligtvis tar intryck av kritik som framkommer och försöker göra medvetna val.

Nej, mitt eget sätt är att själv ta kontroll över det jag kan – helt i det privata. På min allra mänskligaste och personliga nivå. Den som jag dömer mig själv utifrån och den som bara jag kan ta ansvar för.

Vilken sorts människa vill jag vara? En som är rädd att någon annan har det bättre, får mer än hen behöver – eller en som är tacksam att själv ha något att dela med sig av och att ibland kunna bidra till någon annan? Jag vet vem jag vill vara och det räcker för mig.

Och faktiskt räcker det även till många andra. Jag behöver inte rädda liv eller skänka miljoner för att jag ska göra skillnad. Vilket är lätt att tro när kraften i det sammanlagda exponeras i TV-galor och olika kampanjer. Men det är faktiskt inte bara om det läggs ihop med alla andra insatser, som vårt eget bidrag räknas eller är värt något. Det är inte bara om vi gav under den och den TV-galan eller kampanjen, som vi kan göra skillnad.

Vi behöver inte heller det mediala rummet för att existera med vår mänsklighet. Vi behöver inte den bekräftelsen från andra. Vi behöver inte att andra organiserar stora insatser, där vi kan slå oss på bröstet och känna oss generösa för att vi minsann också deltog. Vi behöver inte ens jämföra, mäta eller bära ständig gloria. Vi behöver bara göra vad vi kan, när vi kan, och utifrån våra förmågor och förutsättningar.

nojd-kund1

Jag säger inte att det är något fel i att organisera insamlingar eller bidra till organisationer – i många fall möjliggör det mer än var och en kan göra själv. Jag menar bara att vi är inte beroende ENDAST av det… Och när vi inser det, behöver vi inte heller bli så förtvivlade över att den där ”förbannade välgörenheten” kanske inte alltid fullt ut var vad jag trodde? Vi behöver inte känna oss lurade, bli avundsjuka, cyniska eller bittra. Och vi behöver inte sluta ge eller bidra till andra.

Vi behöver bara flytta fokus från avundsjuka, missunnsannhet och rädsla, till tacksamhet över att själva kunna delta, ge och bidra. Om aldrig så lite. Inte minst till dem och det vi har runt om kring oss, i vår närhet. 

Här ett fantastiskt exempel på kraften i det lilla – se Ted-klippet!

För mig är det vad Compassion handlar om. Gå gärna med i gruppen på Facebook och låt dig inspireras samt inspirera andra – var och en bär på kraften att förändra eller vara någon annans vardagshjälte!

energi och kärlek
Annika

Compassion för Nathalie

Det här blogginlägget handlar om Nathalie. Och om mig. Och dig. Men också om att vi alla gör val hela tiden. Val som gör skillnad. Att läsa det här blogginlägget tar ca 6 min av ditt liv. Men det kan göra skillnad för Nathalie. Eller någon annan i din omgivning… Vad väljer du?

profil_Nathalie

Jag vill bidra genuint, där jag är i min normala vardag, och till de jag möter i varje given stund. Jag vill väva in det som en guldtråd i hela min livsväv. Därför har det känts så rätt med Compassion för mig. Inte så pretentiöst, välorganiserat eller mediasmart kanske. Inga vinstsyften och ingen stab som lyfter ansvaret från någon annan genom att erbjuda ett 90-konto som alternativ. Inga mellanhänder eller anonyma mottagare. Bara människa till människa. Kött och blod. Och alla kan göra skillnad precis där de är. Jag kan. Du kan.

Jag tänker att om alla över hela världen bara valde att se lite mer av det som finns i närheten, skulle mycket se annorlunda ut för många. Det är så konstigt. Vi kan ha en granne vi dagligen passerar men inte ens kan namnet på, som lever i misär, personlig tragedi, ensamhet eller svår sorg mitt framför våra ögon. Utan att vi gör något över huvud taget. Mer än vänder bort blicken. Samtidigt som vi med tefatsstora ögon snyftar till Världens Barn-galan på TV… Jag tänker fortsätta snyfta och även ge bidrag till Röda Korset, Unicef och Kiva. Men inte för att orka fortsätta vända bort huvudet åt grannen, igen och igen. Eller vem som nu råkar komma i min väg.

Som Nathalie till exempel, en ung tjej i Compassion-gruppen på Facebook. En fantastisk, sårbar och modig tjej, full av kärlek, kreativitet, talang, ansvarskänsla och kapacitet. Vet jag nu. Men det hade jag förstås ingen aning om förrän hon kom i min väg, och jag valde att ”se” mer än bara ännu en Facebook-profil. Ännu en ”granne”.

Nathalie vet att jag skriver detta blogginlägg och har godkänt det. Hon har haft modet att våga be om hjälp, trots att det gör henne mer utsatt för andras tyckande och dömande. Svårast är balansen mellan familjens integritet och behovet av att någon utomstående just ”ser”, när inte samhällets trygghetssystem räcker till. Hur många ”grannar” finns det som ingen ser? Jag tänker på min egen resa genom livet. Hur många gånger hade det inte kunnat vara jag, om ödets nycker agerat bara lite annorlunda? Om inte mina sociala nätverk varit starka och jag själv och min närmaste familj frisk? Är det verkligen min egen förtjänst att just jag sick-sackat mig fram hyfsat välbehållen, trots allt jag själv varit med om?

Nathalie1

Nathalie är en kärleksfull mamma åt tre underbara småkillar, sambo, en god vän till andra och på många sätt precis som vem som helst. Med intressen, drömmar i livet och planer för framtiden. Men för närvarande mitt i en personligt oerhört besvärlig del av sin egen livsresa. En delsträcka kantad av rejäl otur, sjukdom, arbetslöshet, olyckliga omständigheter som sammanfaller – och säkert ett och annat felaktigt beslut. Sett i backspegeln, då vi alla kan vara efterkloka. Oavsett är hon nu satt i en snabbt nedåtgående spiral.

Man kan ju tycka att det i ett land som Sverige skall finnas tillräckliga skyddsnät. Åtminstone för barnfamiljer. Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ju regler. Och stuprör utan hängrännor emellan. Fyrkantiga små kryssrutor och beräkningsunderlag. Och handläggare. Och handläggningstider. Och sen finns det förstås massor av andra instanser som påverkar våra möjligheter och vårt handlingsutrymme, av mer eller mindre godtycklig karaktär. Som banker, kreditbolag, mäklare, försäkringsbolag, vårdapparaten, Försäkringskassan, socialtjänsten, fackmän och hantverkare. Människor kan göra fel i sina yrkesroller och uppdrag. Men du som lekman måste veta på vilket sätt för att kunna få rätt. Människor kan ha fördomar. Som du själv måste kämpa mot. Igen och igen.

Åter till Nathalie. En högst verklig person, någonstans i Västerbotten, Sverige 2014. Med banklån, skulder och en räkningshög som växer. Inkomster och ersättningar som uteblir och därför snart tippad över kanten till katastrof. Säkert inte för alltid, men hur stor skadan blir, och hur hårt den mänskliga tragedin kommer slå om det sker, vet ingen av oss idag.

Och mitt i allt finns det tre små levnadsglada pojkarna mellan 2 och 5 år, som glatt ovetande ska ha frukost, omsorg och kärlek i vardagen. Och alla som vet hur det är med banklån och kreditgivare förstår, att de inte snällt bara avstår till förmån för familjens andra behov. Som mat på bordet. Eller bensin för att ta sig till och från Arbetsförmedlingen, kunna skjutsa till barnomsorgen eller mataffären. Eller varför inte något så enkelt som en telefon för att leva upp till kravet på aktivt jobbsökande? Allt blir fort moment 22. Och någon snabb utväg finns inte i sikte för Nathalie. Allt av värde är i princip redan sålt eller till försäljning. 

Jag kan bara säga att jag inte skulle vilja byta sits. Det vill inte Nathalie heller. Hon vill ha sitt liv, göra något av det. Räta upp skutan och komma framåt. Inte byta båt med någon. Hon är inget hjälplöst offer. Trots allt finns fortfarande kampvilja och kärlek. En vägran att ge upp. En önskan om att komma ut på andra sidan som en hel familj, som får må bra.

680452_493242894043711_839983571_o

Ingen lyx. Ingen räkmacka på någon annans bekostnad. Bara ett liv tillsammans som fungerar, utan ångest över de mest basala sakerna i livet, som värme i huset, kläder till växande ungar och mat på bordet. Utan ångest över att känna sig som en ovärdig parasit på nära och kära, som försöker hjälpa till så gott de kan. Utan ångest över att kanske bli långvarigt livegen i ett land som Sverige, trots att man verkligen försöker på alla sätt man kan.

Nathalie är bara är 26 år. En ålder då livet ska handla om spännande vägval, förverkligande av drömmar, glädje över uppväxande barn, framtidsplaner och hopp. Men självklart också om hårt arbete, kanske utbildning eller uppstart av företag, eller annat som bidrar till både familjen och samhället.

904119_663385533696112_815205585_o

Compassion handlar om att se. Och jag ser. Har hälsat på, mer än än gång. Nathalie är inte längre bara en osynlig granne eller ännu en Facebook profil. Hon är verklig. Hon finns. Jag kan inte vända bort blicken och blunda. Sätta in en hundralapp till åt Röda Korset. Jag måste dela hennes resa här och nu. Inte ta över resplanen. Inte ”rädda” henne. Hon har kapaciteten själv. Men hon behöver resesällskap. Eller som Nathalie själv uttryckte det ”- Jag behöver riktiga människor”.

Och jag vill vara en riktig människa.

Riktiga människor står på samma perrong, sitter i samma vagnkupé, eller på samma tåg ett tag. Delar vår egen resa. De lägger sig inte nödvändigtvis i hur vi packat vår väska, vart vi kommer ifrån, vart vi ska eller vilka vi färdas med. Men de ropar till oss med en röst som är verklig om vi tappar något på perrongen, hjälper oss att lyfta in barnvagnen eller den tunga väskan i kupén med händer av kött och blod. Möter vår blick, kanske ler och samtalar med oss en stund med läppar som rör sig, hjälper oss att tyda kartan när vi är på okänd mark, ger oss sina reseberättelser och tips om vi vill lyssna. Köper en kopp kaffe och en macka om vi är utan kontanter.

Ja, gör saker på riktigt, helt enkelt. Sån’t som visar att vi vet att vi delar resan en stund. Vad eller hur mycket är inte det avgörande. Ibland kan en vänlig blick förgylla flera mil av resan. Ibland kanske vi behöver och uppskattar betydligt mer än så.

IMG_3979

Så vad kan jag göra för Nathalie just nu? Som visar att jag är en riktig människa. Jo, jag kan hälsa på, ge en kram, ta med mig lite smått och gott, låna ut telefonen, fråga hur hon mår, vad hon behöver just nu. Jag kan resa med och vara sällskap. Glädjas och fira i medgång, delta och stötta i motgång. Jag kan sälja saker jag inte behöver och som länge legat och samlat damm, till förmån för henne istället för att lämna till Myrorna eller ta pengarna själv. (Du hittar sakerna samlade här om du vill bidra som köpare.)

Jag kan skriva ett blogginlägg – som nu – och hjälpa till att sprida hennes nya fina Facebooksida, Lövbrandsfoto, där de som vill kan beställa något av alla hennes fantastiska foton för inramning eller tryck på canvasduk för ramspänning. Ja, Nathalie är en sjukt grym fotograf och konstnär.

SONY DSC

vattenfallSONY DSC

Och jag vet redan att flera efterfrågat en möjlighet att ge ett ekonomiskt bidrag. Nu finns den möjligheten på flera sätt än genom ”allmosor”, och där alla är vinnare och får något värdefullt. Så som Nathalie vill ha det. Som jag tror de flesta vill ha det, även när vi är i behov av support från andra? Hennes dröm är att kunna leva som fotograf, på sina bilder och på sin konstnärliga talang. Du kan vara med på den resan!

Vare sig du känner eller har följt och berörts av just Nathalie eller inte, hoppas jag att du väljer att se dina egna grannar och Facebook-kontakter, på det sätt som är möjligt för dig. Och att du väljer att vara en ”riktig människa”. En sådan som ropar när någon tappar något på perrongen. Ler när någon möter din blick. Och ibland kanske till och med bjuder någon tillfällig, okänd resenär på en kopp kaffe. Även om det känns obekvämt först. För det gör det. Frågan är varför det är mindre obekvämt att vända bort blicken?

kaffe_835475c

Compassion till er alla – wherever you are!

energi och kärlek
Annika

Vad väljer du att se och fokusera på i höst?

Ännu en sommar går mot sitt slut och hösten börjar närma sig. Själv har jag åter kastats – eller kastat mig – in i arbetsvardagens höga tempo med galna deadlines och ständigt många pockande, mer eller mindre svåra frågor att ta tag i. Men också trevliga återseenden av kollegor, medarbetare och intressanta kontakter. Och en hel del spännande och meningsfulla sammanhang att få ta del av. Och fortfarande är fisket med min make och son både rogivande och stundom framgångsrikt. Här en liten bild från förra helgen.

IMG_9622

Så hösten är en spännande och färgrik tid för mig. Inte minst känner jag att communityn Compassion på Facebook börjar få lite eget liv, vilket ska bli oerhört spännande att följa framöver. Den här sommaren har jag både haft glädjen att själv få bidra samt ta del av goda compassion-insatser i form av hjälp med logistik och transport, hjälp att hitta studentboende, upplåtande av rum för bostadslös mor med son, bidrag med kläder, skor och leksaker, barnvaktshjälp och en del annat samt bra tips och råd i största allmänhet. Och mycket av detta helt främmande människor emellan – är det inte värt ett leende så säg!

Det finns så många underbara människor som vill väl och på olika sätt vill bidra till världen och andra människor. Och så många modiga människor som vågar vara sårbara. Och som står upp för att de verkliga värdena i livet inte har med vår bakgrund eller vår ekonomiska eller sociala status att göra. Och tänk, det behövs ibland så lite för att göra skillnad. Endast lite vilja.

Så jag ser verkligen fram emot vad hösten har att komma med och på vilka sätt jag själv kommer få möjlighet att bidra! Hittade i sommar några fina stenar som jag sparat som jag avslutningsvis vill dela med mig av. Mest som en påminnelse om att det finns något vackert och kärleksfullt i allt – bara man väljer att se det!

Vad väljer du att se i ditt liv just nu?

IMG_8295  IMG_8298IMG_8308  IMG_8309

energi och kärlek
Annika

Compassion; kan det vara nå’t?

En idé har länge legat och grott inom mig. Eller kanske gnagt snarare. Sprungen ur en källa som på samma gång vill växa, vattna och bevittna. Jag vill göra, bidra till och se mer av allt det goda här i världen! Och efter att ha gått ännu en fantastisk coachutbildning med Maria Nemeth och Academy for Coaching Excellence, så började saker falla på plats. Så nu drar jag igång projekt Compassion!

Jaha, tänker du kanske nu, lite av ett frågetecken? Vad är Compassion då, bortsett från det engelska ordet? Jo, det är vad vi tillsammans gör det till, skulle jag kunna svara lite förenklat. Men givetvis har jag tänkt lite mer än så för att få projektet i rullning.

Compassion är ett projekt som nu till en början består i några första enkla åtgärder. Dels har jag precis lanserat en öppen Facebookgrupp, med det inte oväntade namnet ”Compassion”. 

Jag vill på det sättet lyfta fram och synliggöra människors godhet, naturliga hjälpsamhet och vilja att bidra här i världen. Lite som en motkraft till all kommersialisering och vinstoptimering som annars finns överallt, och lätt bygger murar mellan människor.

Ja, allt det där ni vet, som ibland riskerar att ta bort vår naturliga förmåga till osjälviskt handlande, i tron att vi alltid ska ha eller förtjänar något i gengäld. Eller i tron av att ingen behöver eller vill ha vår hjälp. Får oss att sköta oss själva, alltså. Minding our own business. Samtliga slutsatser lika sorgliga för mänskligheten. Jag törs lova att om du deltar i Compassion kommer din ”belöning” bli större än du anar, men på ett annat plan än de flesta av oss tyvärr normalt förväntar sig i vårt moderna s k välfärdssamhälle.

compassion1

Om många deltar, bidrar och sprider leder det förhoppningsvis så småningom till en hel del konkreta handlingar, sk Compassion-insatser runt om i landet. Små medmänskliga vardagshandlingar mellan kanske tidigare helt okända människor. Vardagshandlingar som gör skillnad. Både för den som tar emot och för den som ger. Det är min fasta övertygelse. Förutom det första steget att använda sociala medier för projektet, har jag här på hemsidan skapat ett nytt avsnitt om Compassion, som du hittar i menyn här ovan.

Min förhoppning är att på sikt kunna inspirera och motivera andra små och stora företag att delta i Compassion och bidra med Compassion-insatser runt om i landet. Men som med allt annat får man börja med sig själv och göra vad man kan, vilket i mitt fall – förutom eget deltagande i facebookgruppen – betyder att ett antal kommande pro bono-erbjudande kommer dyka upp här på hemsidan. Längre fram planerar jag en del event och större insatser, men det får dröja till dess att tiden är mogen.

Så till sist, har du en idé om hur just jag skulle kunna bidra pro bono till någon eller något där det skulle göra skillnad, inom ramen för något av just mina kompetensområden, så tveka inte att ta kontakt här. Jag lämnat inga garantier, mer än att du kommer få ett vänligt bemötande i alla fall, oavsett din fråga!

Compassion!

No less. No limit.