Aptjatter och gorillavrål

Jag vill börja med att säga att jag har haft ett bra liv, de dryga 43 år jag hittills levt. Och jag ser fram emot många ännu bättre år i livet framöver.

Jag tror dock att mitt liv i mångt och mycket har fungerat ungefär som de flesta andra människors. Det har kantats av mål och drömmar som aldrig blivit av. De har antingen känts ouppnåeliga, blivit ersatta av nya innan de hunnit förverkligas eller på något mystiskt sätt falnat och tappat sin glans. Inte alla givetvis, men i ärlighetens namn väldigt många. Onödigt många. Så här i backspegeln skulle man nästan kunna säga, att mina egna första 40 år i livet mest trampades där på slumpens och tillfälligheternas väg. Trots att jag tyckte jag hade ambitioner och gjorde allt jag förmådde. En väg som ödet tycktes ha förberett åt mig. Eller i alla fall en väg som var nödvändig att gå, som kändes realistisk och ansvarsfull att välja och fullt logisk och rationell att ta i varje vägskäl.

vägval

För det är i princip så jag sett det. Det har inte varit några dramatiska val, där jag medvetet upplevt att jag övergivit någon stor dröm eller förkastat mina mål med sorg och smärta. Nej, ofta tvärtom faktiskt. Det har gått skrämmande lätt och känts fullkomligt naturligt många gånger att sakta förminska mig själv och mina drömmar. Om inte direkt, så åtminstone efter ett tag. Till och med både praktiskt och nästan skönt att få släppa, fokusera om och gå vidare. Mot nya mål som ligger längre fram och som ännu inte blivit så krävande att helga.

Och har tankarna på det mål eller den dröm jag släppt någon gång gjort sig påminda och försiktigt försökt göra sig hörda på nytt, har jag haft gott om goda förklaringar och ursäkter till varför det blev som det blev. Varför jag gjort som jag gjort. Och människor runt omkring mig har verkligen gett mig både stöd och förståelse.

Det var väl inte så konstigt att det blev så. Klart du gjorde rätt. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Släpp och gå vidare.

Och så vidare. Så det har varit ganska lätt, faktiskt. Lätt att ge upp mina mål och drömmar, en efter en längs vägen, och istället fokusera på det riktiga livet som ska hanteras… Känner du igen dig?

Under grundskoltiden var jag en duktig elev med goda resultat, till exempel. Jag var både flitig och skötsam och tyckte dessutom om att vara det. Jag kände mig stolt och såg framför mig att jag skulle bli något stort eller göra något spännande av mitt liv, jag visste bara inte riktigt vad. Drömmen fanns där någonstans, men målen var lite suddiga som för så många andra ungdomar. Goda betyg visste jag förstås skulle vara värdefullt, liksom att välja en bred linje på gymnasiet.

Men under det mer krävande gymnasiet blev det allt svårare att motivera mig att bita ihop som förr, inte minst när jag plötsligt blev kär. Så från att ha fokus på studier och goda resultat för att kunna nå en framtida dröm, lät jag pluggandet bli alltmer sekundärt. Inte så att jag misskötte mig, men jag hade kunnat så mycket mer om jag vetat vad jag strävade efter, och om jag inte lyssnat så mycket till mina egna ursäkter när det blev jobbigt och krävde ansträngning. Ursäkter som att ”jag kan ju inte hjälpa att jag är så kär”, ”det spelar ingen roll hur just det här provet går, för jag vet ju ändå inte om jag kommer behöva just det här ämnet/betyget längre fram”, ”jag är bara ung en gång och måste ju få ha roligt också” och så vidare, och så vidare.

studenten

Så istället för att gå ut med toppbetyg som jag alldeles säkert hade kapacitet till, gick jag bara ut med mycket goda betyg. Vilket kanske inte låter som något att gräma sig över. Men faktum är att det ändå på något vis satte ribban för många nya liknande beteenden. Det har kunnat gälla träning, hälsa/övervikt, äventyrslusta, karriärambitioner eller helt vanliga småsaker i vardagen.

Drömmar har alltså funnits inom mig, men ursäkter och bortförklaringar har smugit sig på när svåra beslut eller verkliga kraftansträngningar har krävts.

Jag tränar inte sÃ¥ mycket som jag kulle vilja för det tar för mycket tid frÃ¥n familjen – och sÃ¥ har jag ju gamla fotbollsskador som försvÃ¥rar…

Det är inte så konstigt att jag är överviktig när jag har mina hormoner som spökar och dessutom har jag fått barn och är faktiskt snart 40 år…

Jag har inte gjort det och det eftersom jag tagit ansvar för andra saker…

Karriär har aldrig varit särskilt viktigt för mig, huvudsaken jag trivs…

Mitt hallprojekt har gått i stå, därför att jag har så mycket annat att göra…

Ja, du förstår kanske hur bra ursäkter och förklaringar jag har lyssnat till. Och fortfarande lyssnar på om jag inte ser upp eller får hjälp att få syn på det. Det jag vet idag som jag inte visste förr, är att i 99 % av fallen är inte det här min egen uppriktiga röst som talar till mig. Det är bara ett riktigt aptjatter som håller till där inne i mitt huvud. Och emellanåt ett och annat riktigt skrämmande gorillavrål. Det är mina rädslor och invanda tankemönster som försöker skydda mig. Antingen från besvikelser och smärta, eller från förändring och det okända.

IMG_1223

Men genom att lyssna på mina ursäkter och förklaringar förminskar jag mig själv, mina drömmar, möjligheter och mål redan på förhand. Så idag gör jag allt jag kan för att tysta ner dessa röster och verkligen titta på vad det är jag egentligen vill på riktigt, innerst inne. Som om jag hade precis alla möjligheter i världen och all tid och kraft som behövdes. Sen testar jag det som jag tycker känns nog intressant och utvärderar hur det blev i verkligheten. Ja, inte alltid förstås, men oftare och oftare i takt med att jag blir modigare.

Och det behöver inte handla om några extrema äventyr, raketforskningsprojekt eller världsförändrande aktioner, för att göra skillnad i mitt eller ditt eget liv. I mitt eget fall kan det vara att faktiskt fullfölja ett viktminskningsprogram från 109 kg till 75 kg, att skapa tid och utrymme för att fortsatt ta hand om hälsan, att våga värdesätta mig själv och söka det där jobbet jag lockas av samt begära den lön jag vill ha, att ta kontakt med okända som jag är nyfiken på fast benen skakar, att säga nej till uppstart av nya projekt innan gamla är avslutade och klara på ett sätt jag är nöjd med, att ta mig tid att finnas där det sista halvåret, när mamma sakta bryts ner av cancern eller just den där onsdagen när sonen har Öppet Hus på skolan. Eller när han vill ha sällskap för att kicka lite fotboll. Ja, ofta helt vanliga saker alltså.

IMG_1618

Så för mig handlar allt om vem jag är villig att vara i mitt eget liv. Någon som lyssnar till mina ursäkter och förklaringar när livet kräver lite ansträngning av mig, eller någon som lever ett liv som den jag vill vara i stort och smått. Det är svårt många gånger. Men det är ingen ursäkt för att låta bli längre.

Hur ser du pÃ¥ dina egna ursäkter – och tar de dig dit du vill?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 19 – Nervositet

När blir du nervös? Vilka situationer framkallar fjärilar i magen, får dig att bita på naglarna, eller kanske kallsvettas, uppleva hjärtklappning och bli lätt illamående? Vad får dig att bli ofrivilligt spänd, ha svårt för att slappna av eller kontrollera dina egna tankar? Ja, när upplever du nervositet helt enkelt?

Och fram f̦r allt Рhur hanterar du den?

Eva Alstermark gav mig bloggpassningen, med anledning av sin egen stundande start pÃ¥ BergsÃ¥ker med sin fina Gärda! Tack för lÃ¥n av bild till bloggen! 🙂

1235189_777957035549128_1637602145_n

Jag tänker att vår förmåga att hantera nervositet ofta är det som står emellan oss själva och många av våra mål och drömmar. Vare sig det handlar om kärlek och relationer, upplevelser eller prestationer, behöver vi ofta överkomma vår egen nervositet för att vinna något. Så fort vi försöker göra något som känns viktigt för oss blir vi som regel nervösa. Naturligtvis kan vi bli det även i andra situationer, t.ex. när vi tvingas göra något mot vår vilja som är verkligt obekvämt för oss eller där vi inte är tillräckligt väl rustade. Men jag tänker inte fokusera på de situationerna här. Helt enkelt för att jag inte tycker de är särskilt konstruktiva.

Väldigt ofta har vår nervositet faktiskt en i grunden positiv orsak, alltså. Vi står inför något som har stor betydelse för oss! Som har potential att ta oss i en riktning vi vill eller ge oss en upplevelse vi längtar efter. Visst, vi kanske tänker att vi har mycket att förlora, men är det verkligen alltid så? Vi kanske mest bara riskerar att stå kvar i samma utgångsläge som tidigare? Tryggt och bekvämt. Men inte där vi egentligen vill vara…

Så vår insats när vi vill komma vidare, uppnå eller uppleva något är ofta att uthärda lite nervositet. Lite sömnsvårighet, handsvett och hjärtklappning. Lite extra adrenalin som vi kan använda som bränsle. Och vi kan vara helt trygga med att när vi väl gör det där vi varit nervösa inför, försvinner nervositeten och andra känslor tar vid. Förhoppningsvis mycket mer positiva sådana. Visst kan besvikelse eller annat också ta vid, om det inte gått som vi önskat. Men nervositeten i sig är i alla fall borta för den här gången. Och enda vägen till att uppnå det vi vill är ju att ta sig igenom den. Ibland krävs det flera gånger, ibland får vi önskat resultat direkt.

Mina egna knep för att hantera nervositet är lite olika beroende pÃ¥ vad det gäller. MÃ¥nga gÃ¥nger nuförtiden ”stÃ¥r jag bara ut” helt enkelt. Accepterar hjärtat som dunkar, svetten i händerna och fjärilarna i magen. Vet att inget farligt händer. Andra gÃ¥nger om det blir svÃ¥rt att kontrollera tankarna, och nervositeten tenderar att bli alltmer Ã¥ngestladdad, kan jag göra andningsövningar, lite kort meditation eller mindfulness. Gäller nervositeten nÃ¥got som ligger längre fram i tiden, kan jag hantera den genom att prata med nÃ¥gon jag litar pÃ¥ eller kanske göra ytterligare förberedelser som ökar min känsla av trygghet. Eller sÃ¥ tar jag en springtur för att bli av med lite spänningar i kroppen och tömma hjärnan. Ja, sätten varierar.

Nu är jag nyfiken på vad du tänker kring nervositet och hur du gör för att hantera din egen?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 4 – MÃ¥l

Mål? Herregud så uttjatat…och allt jag skriver kommer andra ha skrivit bättre före mig!

Ja, det var min första tanke, helt ärligt, när jag fick dagens bloggpassning av min goda vän sedan många år, Maria Klein, tillika coachkollega som framgångsrikt driver företaget Familjecoachen med föräldrarskapet och livet inom familjen i fokus. Aptjattret är högljutt och skoningslöst.

Begreppet SMART(A) MÃ…L känner nog de flesta till redan? Liksom att ett smart mÃ¥l inte ska kräva nÃ¥got geni för att följa upp och avgöra om det blev nÃ¥tt? Det ska bara göras liksom. Ja, som reklamen för NIKE uttrycker det – just do it!

nike-just-do-it2

Men det är just det där ”ska bara göras” som ofta är utmaningen i vÃ¥ra lite mer komplexa liv. Det är ju sÃ¥ lätt hänt att det blir nÃ¥got annat som görs än just det som var förenat med mÃ¥let. Annat än det vi hade sagt och tänkt.

Ibland har mina mÃ¥l av nÃ¥gon anledning glidit mig ur händerna, eller upplevs pÃ¥ ett helt nytt sätt, liksom mystiskt irrelevant och ointressant helt plötsligt. Inte sÃ¥ viktigt längre. Nu är det ”det här” som gäller istället. Ett nytt mÃ¥l…

Känner du igen dig? MÃ¥len tycks nästan anpassa sig sÃ¥ att man slipper fullfölja det som krävs för att nÃ¥ dem, eller ta dem pÃ¥ allvar hela vägen. Mer än just dÃ¥ när man satte dem, förstÃ¥s…dÃ¥ var det blodigt allvar. Jajjamen! Men resten – och inte minst resultaten – känns nästan lite slumpartade om man tittar närmare pÃ¥ det. LÃ¥t vara att man i efterhand kan se alla möjliga förklaringar och orsaker. SÃ¥dant är jag jättebra pÃ¥ att efterkonstruera, tro mig! (Det är dock inget självändamÃ¥l jag har… 😉 )

Min egen ofta största utmaning när det gäller mÃ¥l och mÃ¥lsättning – och som jag kanske delar med mÃ¥nga – är att verkligheten hela tiden faktiskt förändras. BÃ¥da den yttre och min egen inre.

Se det så här. Du och jag har drömmar och visioner om hur livet ska kännas och upplevas. En både diffus och tydlig bild på samma gång som vi ständigt strävar efter, mer eller mindre medvetet. Ytterst kan man säga, att för de flesta människor finns en inneboende vision som nog är ganska gemensam? Vi vill må bra, känna meningsfullhet, vara socialt delaktiga och bidra till något större än vårt eget navelludd. Inom den visionen ryms oändligt med alternativ, beroende på vem vi är och just våra egna omständigheter. Våra egna drömmar påverkar vilka mål som blir relevanta för just oss själva.

Om vi översätter människors drömmar till att handla om att vara en betydelsefull, framgångsrik, älskad och uppskattad fotbollsstjärna, så kan vi kalla fotbollsmatchen det spel som är avgörande i fotbollsspelarens liv.

Detta är vad spelaren vill hÃ¥lla pÃ¥ med och behöver behärska för att uppnÃ¥ och kunna leva sin dröm. Och spelet kräver förstÃ¥s mÃ¥l för att vinnas! För att leva drömmen om att vara fotbollsstjärna krävs dessutom måååååånga mÃ¥l i mååååååånga matcher. Vilket kräver bÃ¥de uthÃ¥llighet och drivkraft/motivation, vilket mina senaste tvÃ¥ blogginlägg handlade om, lustigt nog. 🙂

MÃ¥lkamera1_468

Målet är alltid något givet och konkret. Det är i fotboll fyrkantigt, står på sin plats, kräver att hela bollen passerar mållinjen etc för att räknas. Målet ändras inte. Ställs inte plötsligt ut på planens mittcirkel, blir inte större eller mindre till sina mått under pågående match. Inte heller räknas plötsligt en boll som rullar över sidolinjen som mål. Nej, det är fortfarande ett inkast i varje match. Inte heller att motståndaren fäller dig så att du får frispark, kommer någonsin i sig ändra resultatet.

Och att som spelare sätta sig på läktaren och titta på när lagkamraterna spelar och gör målen, kommer inte heller leda till den egna drömmen. Att spela matcher och göra målen själv, är och förblir ENDA SÄTTET.

I verkligheten kan så klart målen se olika ut, och spelet vi spelar är sällan enbart fotboll. Men oavsett spel finns det mål som är exakta och som behöver göras just i det spelet för att matchen skall vinnas Det är inte något diffust eller föränderligt bara för att vi under matchens gång har lite problem att dribbla oss framåt. Eller för att motspelarna visar sig ha en oväntad taktik. Målet flyttar sig inte för att vår kondis är dålig och orken tillfälligt tryter. Målet står där även när publiken buar. Hela bollen måste över linjen hur mycket vi än argumenterar med domaren. Alltså även när vi själva har formsvacka eller tillfälligt har tappat spelglädjen för att det inte går som vi vill.

Det kommer alltså aldrig vara fotboll om jag envisas med att målet är att träffa hörnstolparna eller springa med bollen i famnen. Då är det möjligen i bästa fall ett annat spel som har andra regler. I sämsta fall gör vi oss själva till åtlöje på spelplanen. Eller utvisas.

Självklart är jag i min fulla rätt att ”spela” vilket spel jag vill – eller till och med att ägna min energi Ã¥t att fÃ¥ fotbollsdomare, motspelare, lagledare, medspelare och publik att köpa mina egna regler. Fast bättre är dÃ¥ kanske att uppfinna ett eget spel? Det som i alla fall definitivt inte hjälper mig att uppnÃ¥ och leva min dröm, är när jag sparkar fotbollsdojjan djupt i gräset, gÃ¥r av planen och säger att det här spelet är ett skitspel och jag bryr mig inte längre… Den enda förloraren dÃ¥ är jag själv. I alla fall om jag innerst inne vet att min dröm var att bli just fotbollsstjärna.

Zlatan

Summa summarum. Verkligheten är dynamisk och förutsättningarna på spelplanen ändras konstant och från match till match, liksom med säkerhet även vår egen dagsform och inställning. Men ett mål är ett mål i alla väder. Så när du sätter upp ett mål nästa gång för dig själv, börja med att fundera på om det alls är fotbollsstjärna du vill bli. Och om din syn på målet stämmer överens med just det här spelets grundläggande regler och aktuella förutsättningar?

Om inte – byt spel! Det är ibland det verkligt smarta.

energi och kärlek
Annika

Compassion för Nathalie

Det här blogginlägget handlar om Nathalie. Och om mig. Och dig. Men ocksÃ¥ om att vi alla gör val hela tiden. Val som gör skillnad. Att läsa det här blogginlägget tar ca 6 min av ditt liv. Men det kan göra skillnad för Nathalie. Eller nÃ¥gon annan i din omgivning… Vad väljer du?

profil_Nathalie

Jag vill bidra genuint, där jag är i min normala vardag, och till de jag möter i varje given stund. Jag vill väva in det som en guldtråd i hela min livsväv. Därför har det känts så rätt med Compassion för mig. Inte så pretentiöst, välorganiserat eller mediasmart kanske. Inga vinstsyften och ingen stab som lyfter ansvaret från någon annan genom att erbjuda ett 90-konto som alternativ. Inga mellanhänder eller anonyma mottagare. Bara människa till människa. Kött och blod. Och alla kan göra skillnad precis där de är. Jag kan. Du kan.

Jag tänker att om alla över hela världen bara valde att se lite mer av det som finns i närheten, skulle mycket se annorlunda ut för mÃ¥nga. Det är sÃ¥ konstigt. Vi kan ha en granne vi dagligen passerar men inte ens kan namnet pÃ¥, som lever i misär, personlig tragedi, ensamhet eller svÃ¥r sorg mitt framför vÃ¥ra ögon. Utan att vi gör nÃ¥got över huvud taget. Mer än vänder bort blicken. Samtidigt som vi med tefatsstora ögon snyftar till Världens Barn-galan pÃ¥ TV… Jag tänker fortsätta snyfta och även ge bidrag till Röda Korset, Unicef och Kiva. Men inte för att orka fortsätta vända bort huvudet Ã¥t grannen, igen och igen. Eller vem som nu rÃ¥kar komma i min väg.

Som Nathalie till exempel, en ung tjej i Compassion-gruppen pÃ¥ Facebook. En fantastisk, sÃ¥rbar och modig tjej, full av kärlek, kreativitet, talang, ansvarskänsla och kapacitet. Vet jag nu. Men det hade jag förstÃ¥s ingen aning om förrän hon kom i min väg, och jag valde att ”se” mer än bara ännu en Facebook-profil. Ännu en ”granne”.

Nathalie vet att jag skriver detta blogginlägg och har godkänt det. Hon har haft modet att vÃ¥ga be om hjälp, trots att det gör henne mer utsatt för andras tyckande och dömande. SvÃ¥rast är balansen mellan familjens integritet och behovet av att nÃ¥gon utomstÃ¥ende just ”ser”, när inte samhällets trygghetssystem räcker till. Hur mÃ¥nga ”grannar” finns det som ingen ser? Jag tänker pÃ¥ min egen resa genom livet. Hur mÃ¥nga gÃ¥nger hade det inte kunnat vara jag, om ödets nycker agerat bara lite annorlunda? Om inte mina sociala nätverk varit starka och jag själv och min närmaste familj frisk? Är det verkligen min egen förtjänst att just jag sick-sackat mig fram hyfsat välbehÃ¥llen, trots allt jag själv varit med om?

Nathalie1

Nathalie är en kärleksfull mamma Ã¥t tre underbara smÃ¥killar, sambo, en god vän till andra och pÃ¥ mÃ¥nga sätt precis som vem som helst. Med intressen, drömmar i livet och planer för framtiden. Men för närvarande mitt i en personligt oerhört besvärlig del av sin egen livsresa. En delsträcka kantad av rejäl otur, sjukdom, arbetslöshet, olyckliga omständigheter som sammanfaller – och säkert ett och annat felaktigt beslut. Sett i backspegeln, dÃ¥ vi alla kan vara efterkloka. Oavsett är hon nu satt i en snabbt nedÃ¥tgÃ¥ende spiral.

Man kan ju tycka att det i ett land som Sverige skall finnas tillräckliga skyddsnät. Åtminstone för barnfamiljer. Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ju regler. Och stuprör utan hängrännor emellan. Fyrkantiga små kryssrutor och beräkningsunderlag. Och handläggare. Och handläggningstider. Och sen finns det förstås massor av andra instanser som påverkar våra möjligheter och vårt handlingsutrymme, av mer eller mindre godtycklig karaktär. Som banker, kreditbolag, mäklare, försäkringsbolag, vårdapparaten, Försäkringskassan, socialtjänsten, fackmän och hantverkare. Människor kan göra fel i sina yrkesroller och uppdrag. Men du som lekman måste veta på vilket sätt för att kunna få rätt. Människor kan ha fördomar. Som du själv måste kämpa mot. Igen och igen.

Åter till Nathalie. En högst verklig person, någonstans i Västerbotten, Sverige 2014. Med banklån, skulder och en räkningshög som växer. Inkomster och ersättningar som uteblir och därför snart tippad över kanten till katastrof. Säkert inte för alltid, men hur stor skadan blir, och hur hårt den mänskliga tragedin kommer slå om det sker, vet ingen av oss idag.

Och mitt i allt finns det tre små levnadsglada pojkarna mellan 2 och 5 år, som glatt ovetande ska ha frukost, omsorg och kärlek i vardagen. Och alla som vet hur det är med banklån och kreditgivare förstår, att de inte snällt bara avstår till förmån för familjens andra behov. Som mat på bordet. Eller bensin för att ta sig till och från Arbetsförmedlingen, kunna skjutsa till barnomsorgen eller mataffären. Eller varför inte något så enkelt som en telefon för att leva upp till kravet på aktivt jobbsökande? Allt blir fort moment 22. Och någon snabb utväg finns inte i sikte för Nathalie. Allt av värde är i princip redan sålt eller till försäljning. 

Jag kan bara säga att jag inte skulle vilja byta sits. Det vill inte Nathalie heller. Hon vill ha sitt liv, göra något av det. Räta upp skutan och komma framåt. Inte byta båt med någon. Hon är inget hjälplöst offer. Trots allt finns fortfarande kampvilja och kärlek. En vägran att ge upp. En önskan om att komma ut på andra sidan som en hel familj, som får må bra.

680452_493242894043711_839983571_o

Ingen lyx. Ingen räkmacka på någon annans bekostnad. Bara ett liv tillsammans som fungerar, utan ångest över de mest basala sakerna i livet, som värme i huset, kläder till växande ungar och mat på bordet. Utan ångest över att känna sig som en ovärdig parasit på nära och kära, som försöker hjälpa till så gott de kan. Utan ångest över att kanske bli långvarigt livegen i ett land som Sverige, trots att man verkligen försöker på alla sätt man kan.

Nathalie är bara är 26 år. En ålder då livet ska handla om spännande vägval, förverkligande av drömmar, glädje över uppväxande barn, framtidsplaner och hopp. Men självklart också om hårt arbete, kanske utbildning eller uppstart av företag, eller annat som bidrar till både familjen och samhället.

904119_663385533696112_815205585_o

Compassion handlar om att se. Och jag ser. Har hälsat pÃ¥, mer än än gÃ¥ng. Nathalie är inte längre bara en osynlig granne eller ännu en Facebook profil. Hon är verklig. Hon finns. Jag kan inte vända bort blicken och blunda. Sätta in en hundralapp till Ã¥t Röda Korset. Jag mÃ¥ste dela hennes resa här och nu. Inte ta över resplanen. Inte ”rädda” henne. Hon har kapaciteten själv. Men hon behöver resesällskap. Eller som Nathalie själv uttryckte det ”- Jag behöver riktiga människor”.

Och jag vill vara en riktig människa.

Riktiga människor står på samma perrong, sitter i samma vagnkupé, eller på samma tåg ett tag. Delar vår egen resa. De lägger sig inte nödvändigtvis i hur vi packat vår väska, vart vi kommer ifrån, vart vi ska eller vilka vi färdas med. Men de ropar till oss med en röst som är verklig om vi tappar något på perrongen, hjälper oss att lyfta in barnvagnen eller den tunga väskan i kupén med händer av kött och blod. Möter vår blick, kanske ler och samtalar med oss en stund med läppar som rör sig, hjälper oss att tyda kartan när vi är på okänd mark, ger oss sina reseberättelser och tips om vi vill lyssna. Köper en kopp kaffe och en macka om vi är utan kontanter.

Ja, gör saker pÃ¥ riktigt, helt enkelt. SÃ¥n’t som visar att vi vet att vi delar resan en stund. Vad eller hur mycket är inte det avgörande. Ibland kan en vänlig blick förgylla flera mil av resan. Ibland kanske vi behöver och uppskattar betydligt mer än sÃ¥.

IMG_3979

Så vad kan jag göra för Nathalie just nu? Som visar att jag är en riktig människa. Jo, jag kan hälsa på, ge en kram, ta med mig lite smått och gott, låna ut telefonen, fråga hur hon mår, vad hon behöver just nu. Jag kan resa med och vara sällskap. Glädjas och fira i medgång, delta och stötta i motgång. Jag kan sälja saker jag inte behöver och som länge legat och samlat damm, till förmån för henne istället för att lämna till Myrorna eller ta pengarna själv. (Du hittar sakerna samlade här om du vill bidra som köpare.)

Jag kan skriva ett blogginlägg – som nu – och hjälpa till att sprida hennes nya fina Facebooksida, Lövbrandsfoto, där de som vill kan beställa nÃ¥got av alla hennes fantastiska foton för inramning eller tryck pÃ¥ canvasduk för ramspänning. Ja, Nathalie är en sjukt grym fotograf och konstnär.

SONY DSC

vattenfallSONY DSC

Och jag vet redan att flera efterfrÃ¥gat en möjlighet att ge ett ekonomiskt bidrag. Nu finns den möjligheten pÃ¥ flera sätt än genom ”allmosor”, och där alla är vinnare och fÃ¥r nÃ¥got värdefullt. SÃ¥ som Nathalie vill ha det. Som jag tror de flesta vill ha det, även när vi är i behov av support frÃ¥n andra? Hennes dröm är att kunna leva som fotograf, pÃ¥ sina bilder och pÃ¥ sin konstnärliga talang. Du kan vara med pÃ¥ den resan!

Vare sig du känner eller har följt och berörts av just Nathalie eller inte, hoppas jag att du väljer att se dina egna grannar och Facebook-kontakter, pÃ¥ det sätt som är möjligt för dig. Och att du väljer att vara en ”riktig människa”. En sÃ¥dan som ropar när nÃ¥gon tappar nÃ¥got pÃ¥ perrongen. Ler när nÃ¥gon möter din blick. Och ibland kanske till och med bjuder nÃ¥gon tillfällig, okänd resenär pÃ¥ en kopp kaffe. Även om det känns obekvämt först. För det gör det. FrÃ¥gan är varför det är mindre obekvämt att vända bort blicken?

kaffe_835475c

Compassion till er alla – wherever you are!

energi och kärlek
Annika

Alltid på väg!

Tänk att hur man än bär sig åt i livet är man faktiskt alltid på väg någonstans!

Eftersom livet är något som alltid pågår, rör det sig också obönhörligen framåt. Även om vi själva skulle vara helt passiva, så åker vi med. Så min fråga så här i semestertider är om du har satt dig ordentligt vid ratten? Annars kan detta vara ett bra tillfälle, nu när många får lite extra tid för återhämtning och reflektion.

Jag har greppat ratten i min bil. Även om jag villigt kan erkänna att det är långt ifrån alla dagar på året jag vet vart jag är ute och kör. Eller hur jag hamnade där? Men det är helt okej. Så länge jag fortfarande har möjlighet att gasa, bromsa och styra vidare. Men att släppa ratten, hålla händerna för ansiktet eller gömma sig i baksätet är sällan vare sig klokt, roligt eller meningsfullt. Nej, händerna på ratten och blicken framåt är mitt semestertips!  

IMG_6585Ibland kan det förresten till och med vara både spännande och lärorikt att vara vilse! Både när man kör bil och i livet.

Den här vÃ¥ren har jag haft en del stunder då jag tittat pÃ¥ vägen framför mig och undrat; ”Hur tusan hamnade jag här?” eller ”Vart leder den här vägen mÃ¥nntro, borde jag kanske vända?” eller ”Den här vägen känns bekant, här har jag visst varit förr och det var banne mig inget trevligt!”. Men det har även varit stunder dÃ¥ jag spanat framÃ¥t och konstaterat ”Ok, den här vägen är visst inte den bästa och Vägverket lyser med sin frÃ¥nvaro, men utsikten är fin och lovar gott!”. Och sÃ¥ har jag självklart förstÃ¥s haft de klassiska stunderna dÃ¥ autopiloten inom mig tar över och jag kör helt prickfritt, men utan att egentligen riktigt vara medveten om hur det gick till eller minnas nÃ¥got frÃ¥n milen jag avlagt. De där transportsträckorna i livet, ni vet.

Ja, ni som gillar metaforer förstår nog och kan omsätta det jag skriver til egna verkliga exempel från livets och vardagens stora och små scenarion. Min poäng är hur som helst att det kan vara klokt att ta chansen så här i semestertider, att verkligen fundera lite extra. Själv ska jag njuta av tillvaron i vårat hus på landet, lapa sol, klippa gräs, läsa böcker, lösa korsord, lösa världsproblemen, måla tånaglarna, drick morgonkaffe på trappan, bjuda vänner på mat och gå på fiskeäventyr med lilla familjen. Men även en tur söderut till mina älskade syskon och diverse annan släkt finns på agendan, samt ett besök i grannlandet Danmark med Tivoli, Legoland samt kanske få uppleva Skagens sanddyner. Och innan hösten har jag nog landat i en bra färdplan för resten av året om jag känner mig själv rätt!

SÃ¥ min frÃ¥ga till dig är, vart är du själv pÃ¥ väg, vart vill du i sommar och till hösten? Vem kör din bil, vad vill du ha ut av färden och vart vill du nÃ¥ egentligen. Och inte minst vilka vill du ha med dig eller besöka längs vägen? Registrera dig gärna för min gratis e-bok om Effektivitet, om du vill ha lite stöd för dina tankar. Se det som lite gratis körkortsteori – den är väl beprövad!

IMG_6844

Ha en glad, varm och energigivande sommar!

/Annika

Är det resurseffektivt när människor förbrukas?

Jag har så fantastiska och modiga klienter, så det är nästan sjukt!

Det är så grymt häftigt att få se vilken värld full av genuina, starka, kärleksfulla och uppriktiga människor, vi alla egentligen lever i. Människor med enorma inre resurser, massor av kompetens samt drömmar och visioner om att få göra gott och meningsfull skillnad. Både i sitt eget och andra människors liv, och såväl i det stora som i det lilla. Att vara coach och få ta del av allt detta är en verklig ynnest.

Samtidigt gör det mig faktiskt genuint ledsen och beklämd att inse att samma värld som består av alla dessa fantastiska människor, på något olyckligt sätt också bidrar till deras förtvivlan, misströstan samt bristande självkänsla och framtidstro. Samma värld bidrar till skadlig stress och livsångest, och ibland till slut även allvarlig sjukdom. Vad gör vi för fel i dagens samhälle, som inte ser vilka fantastiska mänskliga resurser vi har, och tar tillvara på dem på ett värdigt sätt? Vad är det som gör att vi tror att det är samhällsekonomiskt hållbart, att förbruka människor i syfte att maximera någon slags ekonomisk vinst?

Jag ser det inom det offentliga, inom det privata och till och med inom det ideella. Överallt uppstår organisationer, arbetsplatser, samverkansformer och verksamheter där ofta något ganska diffust syfte, men med tydliga krav på ekonomisk resurseffektivitet, tillåts styra. Dessutom ofta utifrån ett väldigt kortsiktigt perspektiv, där snabb vinst går före andra, mer mänskliga och långsiktigt hållbara värden. Men kan det någonsin bli resurseffektivt för en värld att förbruka människor?

Jag ser tydligt att mÃ¥nga fantastiska, egentligen väldigt resursstarka människor – som dessutom genuint vill väl – idag bryts ner och till slut blir desillusionerade eller t.o.m. sjuka. Jag har varit och tafsat pÃ¥ gränsen själv, sÃ¥ jag vet vad jag pratar om. Coachning var – och är – en av flera värdefulla pusselbitar för mig, pÃ¥ min egen väg ut ur det klibbiga spindelnätet. Därför känner jag idag stor tacksamhet över att kunna bidra i min tur! Och min egen förhoppning är att allt fler och fler människor kommer att se sitt unika rätta värde, kasta av sig de sista resterna av den dammiga, malätna lutherska rocken, och istället ha mod att stÃ¥ upp för sig själva och sina drömmar redan i jordelivet. Och dÃ¥ kommer det bli allt svÃ¥rare och svÃ¥rare att förbruka lojala, duktiga och kompetenta människor i nÃ¥got slags ”samhälleligt löpandeband-system”.

Om jag får som jag vill kommer allt fler söka sig till företag och organisationer som är beredda att uppskatta sina medarbetare efter förtjänst. För det är något varje människa är värd!

Adventsfrid och energi till er alla från mitt eget rofyllda sovrum!
Annika

Visionera mera!

Som coach ser jag inga begränsningar hos mina klienter och är uppriktigt öppen, för att i princip allt är möjligt. Men som Annika, när jag ”ibland gÃ¥r klädd som en vanlig kvinna”, är jag förstÃ¥s fortfarande allt som oftast kvar i mitt eget land av självbegränsningar och egna tvivel. Det är som det ska och lär nog aldrig ändras.

Men. Och nu kommer ett viktigt ”men”. Idag kan jag se att det är just självbegränsningar och tvivel, och inte fakta eller sanningar. Och idag vet jag ocksÃ¥ att jag själv kan fÃ¥ hjälp att snabbare komma förbi mina egna mentala eller känslomässiga hinder. Om jag vill och behöver.

Jag vet ocksÃ¥ att det finns mÃ¥nga bra sätt att pÃ¥ egen hand höja ribban för vad som är möjligt. Ett sätt är att tillÃ¥ta sig att visionera mera, att drömma fritt, att fantisera och att visualisera som om det redan vore sant. VÃ¥ra drömmar och visioner är det enda verktyg vi har som kan förändra vÃ¥r upplevelse av verkligheten. Töja, tänja och expandera den utanför sin nuvarande självbegränsning. Endast en tanke som gÃ¥r utanför det redan ”sanna”, kan upptäcka nÃ¥got nytt, nÃ¥got mer, nÃ¥got annat. Och allt vi kan föreställa oss har potential att bli verklighet. Det är inte säkert att det blir det förstÃ¥s, men det är en helt annan sak!

En sak kan du dock vara helt säker pÃ¥, och det är att om du inte ens har drömt och visualiserat det, sÃ¥ lär det aldrig hända heller. SÃ¥ dream BIG och se till att färglägga dina visioner bortom allt vett och sans – och framför allt, lÃ¥t aldrig nÃ¥gon annan tala om för dig vad som är möjligt i just Din Verklighet!

energi och kärlek/Annika

Ditt obegränsade jag

Bland det svåraste som finns som människa, är att ändra sin egen självbild och den identitet man hängt upp sig själv på under vissa givna förutsättningar. Och ju längre jag håller kvar vid en viss självbild, desto svårare blir den att förändra och ifrågasätta. Men gör det bilden av vem jag egentligen är, mer sann för det? Självklart inte.

VÃ¥ra självbilder säger inget om vilka vi egentligen är i ontologisk betydelse, eller vilka möjligheter vi har i det stora perspektivet. Självbild och identitet är ju bara objekt, medan vi som existenser fortfarande alltid är intakta subjekt. SÃ¥ när vi ibland p.g.a. kriser eller genom andra omvälvande händelser i livet, tvingas att kasta av oss vÃ¥r egen begränsande självbild har vi en chans att upptäcka nya sätt att vara oss själva. Och dessa kan pÃ¥ sikt visa sig minst lika fantastiska, berikande och meningsfulla för oss, som vÃ¥rt tidigare sätt att manifestera vÃ¥rt ”jag”.

Men i all förändring finns förstås både kravet på att släppa taget om något gammalt – inte sällan med både motstånd och sorg – och modet att våga möta något okänt och nytt. Det är naturligt att känna sig vilsen i det läget. Men kom då ihåg att det är just vilsenheten som öppnar upp, tvingar dig att förankra dig i djupet av ditt inre på nytt. Där inne, där allt handlar om vilken människa du är villig att vara snarare än vad du vill göra, finns livets källa.

Och det är så fiffigt ordnat att den människa du är villiga att vara kan uttrycka sitt jag och sina drömmar på tusen olika sätt. Bara du har mod att utforska det med nyfikenhet och tillit. Och när du börjar utforska vem du verkligen är villig att vara, kan du på nytt koppla den du är till nya mål och drömmar att jobba mot, eller leva i.

Så nästa gång du känner dig vilsen och din självbild har gått i kras, känn ingen rädsla! Möt det istället med barnets nyfikna ögon och börja utforska dig själv, fri och utan begränsningar!

Vem är du egentligen villig att vara?

/Annika

 

Jag behöver inte coachning…

Även om olika former av samtal med människor har präglat större delen av mitt liv, både privat och yrkesmässigt, är jag som professionell coach ännu relativt oerfaren, det ska villigt erkännas. Hur som helst, oavsett vem jag möter som coach, hur olika människors bakgrund, personlighet eller nuvarande förutsättningar än är, tycks alla klienter ha åtminstone två saker gemensamt.

För det första, viljan att med egen kraft förändra något till det bättre. För sig själva, i sitt eget liv, för andra, på sin arbetsplats, i samhället, i världen. You name it. Alla vill gott. Alla vill väl. Och alla vill på något plan lite mer eller lite annat, än det som är förhanden. För det andra uppvisar alla klienter ett enormt mod. Ibland utan att själva ens se det, eller kunna förstå och ta det till sig, när jag som coach speglar tillbaka detta. Men för mig är det så fantastiskt uppenbart, varje gång! Det krävs mod att blotta sig för någon annan, i sin egen vilsenhet och frustration eller när det gäller sina egna mål, drömmar och visioner. Men framför allt krävs det enormt mycket mod för att våga möta sig själv. För det är precis vad det hela handlar om.

Det handlar inte om coachen man gÃ¥r till, pratar med eller möter. Coachen är ingen expert som har vare sig förmÃ¥ga eller önskan att döma och värdera. Nej, det handlar enbart om att vara beredd att möta sig själv pÃ¥ ett nytt sätt, med coachens hjälp. Men det är sÃ¥ lätt att man – för att slippa ta en titt pÃ¥ sig själv, sitt eget bidrag till sammanhanget – intalar sig själv och andra att man klarar sig helt pÃ¥ egen hand.

– Jag behöver inte coachning. Inte just nu i alla fall…

UnderförstÃ¥tt; jag har kontroll pÃ¥ mitt liv och klarar mig själv. Ja, ni förstÃ¥r nog. Har kanske till och med tänkt sÃ¥ själva? Och sÃ¥ kan det förstÃ¥s självklart vara. Att du klarar dig bra utan coachning. Det är jag övertygad om att de flesta gör, faktiskt. Den intressanta frÃ¥gan är om det kanske finns nÃ¥got ännu bättre? NÃ¥got inom dig som bara väntar pÃ¥ att fÃ¥ blomma ut i all sin genialitet, men som behöver lite coachning pÃ¥ vägen…

För egen del vet jag att det ofta är så. Både för att jag själv upplevt det genom att många gånger vara klient, och för att jag ser det varje gång jag får äran att vara någons coach.

/Annika

VÃ¥gar du utvecklas?

Nu är det nÃ¥gra veckor sedan jag lite darrig och nervös släppte min första e-bok ”Effektivitet – en tankeväckande liten guide”. Att göra nÃ¥got för första gÃ¥ngen är alltid lite skrämmande, och tvivlen pÃ¥ mig själv och vad jag har att erbjuda har självklart varit närvarande. För det är ju sÃ¥ det är för de flesta av oss när vi ger oss in i nÃ¥got vi inte gjort tidigare och gÃ¥r utanför vÃ¥r egen trygghetszon, där vi redan skapat oss en plats och ett värde. Och ju mer av oss själva vi exponerar, och ju viktigare ett nytt projekt känns, desto mer tvivel och osäkerhet medför det.

Men utan dessa steg utanför det invanda och bekväma, nÃ¥r vi aldrig heller nya höjder eller möjligheter. DÃ¥ slutar vi att utvecklas och kan möjligen bli mer invecklade med tiden, eller i värsta fall t.o.m. börja ”avveckla” oss själva, och betydelsen av vÃ¥ra egna drömmar och visioner. Själva ordet utveckling är ju sÃ¥ bra och tydligt förresten, om man tänker pÃ¥ det lite. Vi vecklar ut nya sidor av oss själva, ger dem plats i tillvaron istället för att – kanske med vÃ¥ld? – hÃ¥lla dem tyglade och begränsade djupt inom oss. Och vilken utvecklingspotential var och en innerst inne har, det fÃ¥r vi nog aldrig nÃ¥gonsin veta till fullo. Men bara att anta nya utmaningar dÃ¥ och dÃ¥, ger oss ju en glimt av potentialen i alla fall.   

Hur som helst, Ã¥ter till mitt första e-boksprojekt. Hur har det gÃ¥tt, undrar nÃ¥gon kanske? Ja, det beror ju pÃ¥ vad man menar och hur man ser det, samt förstÃ¥s vilka förväntningar man har. Sett till antalet registreringar är resultatet att betrakta som relativt – för att inte säga oerhört – blygsamt fortfarande. I alla fall om man ser till världspopulationen. Procentuellt sett vet jag inte ens om talet existerar, faktiskt, sÃ¥ litet är det!? Ett dryga femtiotalet nedladdningar, sÃ¥ lÃ¥ngt. Eventuell övrig spridning och delning har jag ingen koll pÃ¥. NÃ¥ja, det är hur som helst enbart statistik och ett kvantitativt mÃ¥tt.

Mer kvalitativa mått vore väl att se till saker som, får e-boken någon meningsfull betydelse för någon, ger den något värdefullt för andra att ta med sig i sitt liv, och får jag själv någon slags feedback och respons på det jag gjort? Med andra ord, tycks den skapa något som helst avtryck i något sammanhang? Jag vet faktiskt inte. Men det är faktiskt helt ok. Kanske till och med som det skall vara. För när allt kommer omkring så är de viktigaste projekten i våra liv, ofta de som vi gör dels för vår egen skull och dels av en inre önskan om att få bidra villkorslöst till andra. Och på både de punkterna har jag redan lyckats!

Och nu har jag dessutom börjat jobba pÃ¥ min nästa e-bok, som har titeln ”Mod och sÃ¥rbarhet gÃ¥r hand i hand”. Känner mig härligt kreativ och pÃ¥ samma gÃ¥ng förankrad i ett skönt inre lugn.

Vad har du själv för spännande projekt på gång i ditt eget liv? Och har du nyligen gjort något där du känner att du själv verkligen utvecklades?

energi och kärlek/Annika