Omvälvande vändpunkter i livet

Har du haft någon sådan där riktigt omvälvande vändpunkt i livet? En sådan där som förändrar något inom dig själv i grunden, på ett sätt som du aldrig hade kunnat förutspå?

Jag har precis varit med om en sådan. I dagarna fyra har jag varit på kursen Mastering your life’s energies med coachikonen Maria Nemeth, Academy for Coachning Excellence. Kursen anordnades på Ersta Konferens i Stockholm, av och tillsammans med Ulrik och Ursula Lork, UL3. Tillsammans med sjutton andra modiga kursdeltagare kastade jag mig in i en perspektivförändrande utbildning, lik ingen annan jag gått. Och då har jag gått många genom åren.

Exakt vad som var så omvälvande och perspektivförändrande ska jag inte ens försöka gå in på. Poängen jag istället vill komma till är hur man hanterar sådana upplevelser och vändpunkter i livet. Alltså en insikt, upplevelse, händelse eller liknande som för alltid radikalt förhindrar en att gå tillbaka till samma, vanliga – och trygga – gamla hjulspår. Samma förståelse av omvärlden, samma självbild, drivkrafter, mål och drömmar. Samma fördomar. Ja, du förstår kanske? Point of no return har kompromisslöst och för alltid passerats.

Jag kan se att de senaste åren har bjudit på ett antal sådana vändpunkter i mitt liv, då min egen resa i tillvaron skakats så i grunden att helt nya stigar varit nödvändiga att trampa upp. Nya stigar, som även krävt helt ny packning. Mycket av det gamla bagaget måste ofta lämnas kvar vid dessa vägval, för att den nya stigen alls ska vara möjlig att gå. Lite som när man först färdas i en kanot, för att sedan plötsligt inse att man vill eller behöver bli en bergsklättrare.

Plötsligt är paddel och flytväst inte längre meningsfullt, trots att de länge varit ens viktigaste hjälpmedel. Berget kräver helt andra saker om det skall bestigas. Och om man alltid sett sig som en som paddlar längs livets flod och trott att det är livets mening och den man är, så är det svårt att plötsligt se att ens mål och drömmar ligger bakom ett berg. Svindlande. Typ.

Nåja, för att inte bli alltför långrandig eller filosofisk stannar jag här. Du som fattar, fattar. Men det jag undrar är, hur gör Du för att hantera dessa vändpunkter i livet? Och när du gör det, vilken betydelse får det för Dig?

Jag skulle älska att läsa om dina erfarenheter och tankar kring att plötsligt ha nått en omvälvande vändpunkt i ditt liv – en point of no return – är du villig att dela med dig?

kram
Annika

Våga vara sårbar

Jag slås ofta av kraften som finns gömd i människors sårbarhet. Där finns källan till vårt mod, vår handlingsförmåga och vår kreativitet.

Alla försök att på olika sätt förneka att vi är sårbara, förminskar vår egen potential som människa. Vår energi går istället åt just till att förneka, försvara och upprätthålla vår egen illusion – istället för att växa, skapa möjligheter och knyta relationer. Istället för att drömma, älska villkorslöst, och ibland kanske till och med istället för att leva. Det är begripligt och förståeligt att vi hamnar där p.g.a. våra egna skyddsmekanismer emellanåt, men lika fullt synd.

Jag strävar därför numer efter att bejaka min egen sårbarhet i livet, vilket gett mig enormt mycket mer mod, glädje, tillit och kraft än jag någonsin trodde var möjligt. Och det trots att jag långt ifrån alltid lyckas! Ibland kommer jag – eller någon annan – på mig med allehanda självbedrägerier i ett försök att undvika sårbarheten inom mig.

Hur ser du på din egen sårbarhet? Är den din vän, eller en ständig black om foten? Se ett fantastiskt TED-talk med Brene Brown nedan, och fundera sedan på hur livet skulle kunna vara om du tillät dig att var mer sårbar?

Allt gott!

Hantera stupade semesterprojekt

Årets semester har gått i en rasande fart och är snart slut. Jag ser tillbaka på mina förväntningar innan semestern började, och jämför med hur det sedan blev i verkligheten. För i slutändan är det ju faktiskt verkligheten som räknas, väl? Eller är det så, egentligen?

Som coach fokuserar man väldigt ofta på det som är fakta och verklighet för att hjälpa sina klienter att komma vidare. För väldigt ofta är det just vår egen oförmåga att se verkligheten så som den är, som gör att våra projekt, våra mål eller vårt liv inte riktigt går i den önskade riktningen alla gånger. Många gånger hjälper det oss vidare, förbi våra egna inre hinder om vi får stöd att se bortom vår egen horisont, vår egen begränsning. Bortom vår egen mest uppenbara, självskapade verklighet. Det är gott och väl, och många gånger precis vad vi behöver. Samtidigt kan jag som coach också se en enorm potential och källa till självinsikt och växande, i allt det där som vi själva lägger till, men som aldrig riktigt manifesteras i ”verkligheten”. Våra tolkningar, drömmar, planer, visioner och idéer kommer också med något viktigt till oss, även när de inte uppfylls. Det säger något om oss själva som vi kan lära av.

Så när jag nu ser tillbaka på en del storslagna projekt och drömmar inför semestern som aldrig blev av, kan jag se det på två sätt. Antingen analyserar jag det utifrån fakta och yttre verklighet och försöker rannsaka mig själv och omständigheterna runt omkring, i syfte att dra lärdom av det och eventuellt justera planen till en annan gång. Eller så kan jag fördjupa mig i vad som fick mig att göra alla dessa semesterplaner som aldrig blev av, fråga mig själv vad de egentligen står för och vilka budskap de egentligen kom med.

Kanske var altanbygget framför allt en dröm om att få umgås med vänner, äta god mat, njuta av stillheten och lantluften? Kanske var bilsemestern genom Sverige en längtan efter mer kontakt med nära och kära runt om i landet, eller mer kvalitetstid bara med familjen? Kanske var alla de där böckerna jag skulle läsa mest en längtan efter total avkoppling i min ensamhet?

Och med facit i hand kanske dessa saker på många sätt har uppnåtts, trots att mina mål och planerade projekt innan semestern till stor del gick i stöpet? I den yttre verkligheten har jag kanske gjort helt andra saker än planerat, men i min upplevda verklighet, var det kanske trots allt precis det jag egentligen var ute efter… Så det är inte alltid man ska gräma sig över stupade semesterprojekt, tänker jag.

Hur har du haft det själv? Berätta gärna!

kram
Annika

 

Ny spännande utmaning

Jag har anmält mig till en onlinekurs i Digitala Affärsmodeller nu lagom till semestern. Helt sjukt spännande! Precis så där som det ska vara när man ger sig på en riktig utmaning.

Egentligen var väl tanken att bara ta det lugnt, chilla lite lagom cool i hängmattan hela sommaren, kanske pyssla med lite fix och trix som väntar på uppmärksamhet, och bara ladda batterierna så där i största allmänhet. Men så dök den där lockande utmaningen upp och kittlade kreativiteten alldeles förfärligt. Pockade på uppmärksamhet och avkrävde mig ett ställningstagande. Ja, så där är det för mig lite då och då och kanske känner även du igen dig? Man tror man har planen under kontroll, men så dyker något upp…

Jag har ju länge funderat på hur jag ska kunna dra nytta av webben som språngbräda för entreprenörslustan. Och jag är även nyfiken på kraften i sociala medier, och hur dessa skulle kunna bidra till förverkligande av en del egna drömmar och idéer. Men det är ju så lätt att bara gå där hemma och fantisera. Bliv vid din läst. Tryggt och bra…fast ack, så tråkigt! Därför har jag nu alltså anmält mig och betalat in kursavgiften. Så nu gäller det att ta språnget och verkligen göra något bra av det hela.

Så nu vet ni vad jag gör de närmaste åtta veckorna – mellan plaskande bland havsvågorna, pustande bakom gräsklipparen och hoppande i studsmattan med sonen. Hur planerar du själv din sommar och förhoppningsvis även semester? Antar du några nya spännande utmaningar?

pirriga hälsningar!

Annika