Alltid på väg!

Tänk att hur man än bär sig åt i livet är man faktiskt alltid på väg någonstans!

Eftersom livet är något som alltid pågår, rör det sig också obönhörligen framåt. Även om vi själva skulle vara helt passiva, så åker vi med. Så min fråga så här i semestertider är om du har satt dig ordentligt vid ratten? Annars kan detta vara ett bra tillfälle, nu när många får lite extra tid för återhämtning och reflektion.

Jag har greppat ratten i min bil. Även om jag villigt kan erkänna att det är långt ifrån alla dagar på året jag vet vart jag är ute och kör. Eller hur jag hamnade där? Men det är helt okej. Så länge jag fortfarande har möjlighet att gasa, bromsa och styra vidare. Men att släppa ratten, hålla händerna för ansiktet eller gömma sig i baksätet är sällan vare sig klokt, roligt eller meningsfullt. Nej, händerna på ratten och blicken framåt är mitt semestertips!  

IMG_6585Ibland kan det förresten till och med vara både spännande och lärorikt att vara vilse! Både när man kör bil och i livet.

Den här våren har jag haft en del stunder då jag tittat på vägen framför mig och undrat; ”Hur tusan hamnade jag här?” eller ”Vart leder den här vägen månntro, borde jag kanske vända?” eller ”Den här vägen känns bekant, här har jag visst varit förr och det var banne mig inget trevligt!”. Men det har även varit stunder då jag spanat framåt och konstaterat ”Ok, den här vägen är visst inte den bästa och Vägverket lyser med sin frånvaro, men utsikten är fin och lovar gott!”. Och så har jag självklart förstås haft de klassiska stunderna då autopiloten inom mig tar över och jag kör helt prickfritt, men utan att egentligen riktigt vara medveten om hur det gick till eller minnas något från milen jag avlagt. De där transportsträckorna i livet, ni vet.

Ja, ni som gillar metaforer förstår nog och kan omsätta det jag skriver til egna verkliga exempel från livets och vardagens stora och små scenarion. Min poäng är hur som helst att det kan vara klokt att ta chansen så här i semestertider, att verkligen fundera lite extra. Själv ska jag njuta av tillvaron i vårat hus på landet, lapa sol, klippa gräs, läsa böcker, lösa korsord, lösa världsproblemen, måla tånaglarna, drick morgonkaffe på trappan, bjuda vänner på mat och gå på fiskeäventyr med lilla familjen. Men även en tur söderut till mina älskade syskon och diverse annan släkt finns på agendan, samt ett besök i grannlandet Danmark med Tivoli, Legoland samt kanske få uppleva Skagens sanddyner. Och innan hösten har jag nog landat i en bra färdplan för resten av året om jag känner mig själv rätt!

Så min fråga till dig är, vart är du själv på väg, vart vill du i sommar och till hösten? Vem kör din bil, vad vill du ha ut av färden och vart vill du nå egentligen. Och inte minst vilka vill du ha med dig eller besöka längs vägen? Registrera dig gärna för min gratis e-bok om Effektivitet, om du vill ha lite stöd för dina tankar. Se det som lite gratis körkortsteori – den är väl beprövad!

IMG_6844

Ha en glad, varm och energigivande sommar!

/Annika

Tre framgångsrika sätt att uppgradera dig själv; och en bra anledning att börja göra det

Personlig utveckling. Vad väcker begreppet för känslor och associationer hos dig? Är det ett uttjatat, klichéartat och kanske till och med ytligt uttryck, som du anser att både media och folk i allmänhet slänger sig med – kanske för att framstå bättre än andra? Eller är det en självklar del av tillvaron och något genuint viktigt för dig, i ditt eget liv?

Oavsett vilken inställning du har, vill jag att du funderar en stund på följande; kan man egentligen undgå personlig utveckling? Jag tror faktiskt inte det. Därmed inte sagt att jag med utveckling menar något som leder till något bättre eller önskvärt alla gånger, utan snarare att vi förändras hela livet. Vissa mer och tydligare än andra. Men helt säkert är att ingen kan gå genom livet utan att påverkas. Och när vi påverkas kommer vi att i någon mån också utvecklas. Så det intressanta är kanske HUR vi utvecklas och på vilket sätt det bidrar till oss själva, andra och omvärlden.

Jag tänker så här mot bakgrund av detta. Visst vore det väl ändå klokt att ta lite kontroll på sin egen utveckling? Se till att den leder till något gott, något jag vill och i önskad riktning – åtminstone för mig själv. Visst vore det smart att se till att det blir kontinuerliga och funktionella uppgraderingar, och inte bara ständiga tilläggsprogram för att komma tillrätta med virus och buggar i ett system som egentligen redan för länge sedan är ”outdated”.

uppgradering

Tre vägar till uppgradering av dig själv

Men hur gör man då? Ja, det finns säkert många svar på den frågan och säkert inget som passar alla. Men här kommer i alla fall tre tips från mig, baserade på mina egna erfarenheter samt observationer av andra som verkar lyckas väl!

1. Uppgradering genom kunskap

Först ett klassiskt men ändå fortfarande lika relevant sätt att uppgradera sig själv. Vi lever våra liv mångt och mycket utifrån vår kunskap om oss själva, andra och världen. Ju mer kunskap vi tillägnar oss ju fler möjligheter har vi att välja väg, sätta mål och även finna lösningar på problem och utmaningar. Kunskap kan vi inhämta överallt och hela tiden, men vi bör göra det med någon slags plan och med ett kritiskt tänkande. För det finns inte någon absolut kunskap, en gång för alla fastlagd, oantastlig och evigt sann. Men all kunskap är därmed inte lika giltig, utan kvaliteten på den kan givetvis variera, liksom hur användbar den är för oss i våra liv. För att uppgradera dig genom kunskap, gäller det alltså att ha ett både ständigt nyfiket och kritsikt sinnelag. Var aldrig nöjd med vad du redan vet, om du vill utvecklas, alltså!  

2. Uppgradering genom utmaning

Våga konkret utmana dig själv och dina föreställningar. Inte minst just de som handlar om dig själv och vad du klarar av. Ge dig själv regelbundet utmaningar som känns obekväma och ”utanför boxen” just för dig. Jämför dig alltså inte med andra, men låt dig gärna inspireras av dem och deras ”bedrifter”. Det kan vara tillsynes både  små och stora saker, poängen är att det ska vara obekvämt och utmanande just för den du är, för att ge en bestående uppgradering. Vare sig du lyckas eller misslyckas är chansen stor att dina erfarenheter leder till något positivt och omvälvande.

3. Uppgradering genom sårbarhet

Bejaka sårbarheten hos dig själv regelbundet. Se till att du inte fastnar i trygghetsträsket där försvarsmurar och stridsberedskapen härjar. Självklart har vi alla rätt till vår integritet och behöver stå upp för oss själva och det vi tror på. Men se upp så det inte blivit ett hinder för din egen utveckling! Vi människor är av naturen sårbara, och är dessutom väl rustade för att vara det. Mycket av mänsklighetens utveckling har berott på vår sårbarhet, såväl rent fysiskt som socialt och emotionellt. Genom att tillåta dig att känna dig sårbar, vilsen och osäker, kan du mer fritt utforska nya vägar och perspektiv. Du tillåter dig att bli påverkad i grunden av din omgivning, vilket kan leda till en helt oväntad och häftig uppgradering av dig själv. En bättre anpassad version, helt enkelt! En mikro-evolutionär konsekvens, om du så vill.

Varför aktivt söka personlig uppgradering?

Ja, varför inte? Om allting i din omgivning utvecklas, hur länge tror det att det dröjer innan du känner av en bristande kompatibilitet med andra, tillvaron och världen? Som jag inledde så är jag övertygad om att du alltid kommer att utvecklas bara av att du ingår i ett större sammanhang, men att det till stor del riskerar att ske omedvetet och okontrollerat. Varför inte då ta kontrollen och aktivt sätta dig vid rodret? Helt enkelt för att du då kommer få en så fantastiskt mycket roligare, mer spännande, omväxlande, och troligen även mer meningsfull, resa här i livet!

Men det är klart, alla kanske inte vill det. Somliga kör kanske hellre vidare med ett hackande gammalt operativsystem, även om det begränsar dem i onödan. Jag dömer ingen. Det är varken något jag vill eller har rätt till. Men jag vill utmana dig att fundera på om du verkligen inte vill utvecklas, eller om du bara fastnat i någon av alla möjliga fällor… ”Jag behöver inte, för jag kan/vet redan vad jag behöver veta/kunna”. ”Jag kan inte, det är redan för sent, jag har inte tiden, energin, förutsättningarna som behövs.” ”Jag vågar inte, det är farligt, jag känner mig rädd, osäker, duger inte, kan förlora för mycket.”

I dare you to try!

10-dare-you-today

Ditt obegränsade jag

Bland det svåraste som finns som människa, är att ändra sin egen självbild och den identitet man hängt upp sig själv på under vissa givna förutsättningar. Och ju längre jag håller kvar vid en viss självbild, desto svårare blir den att förändra och ifrågasätta. Men gör det bilden av vem jag egentligen är, mer sann för det? Självklart inte.

Våra självbilder säger inget om vilka vi egentligen är i ontologisk betydelse, eller vilka möjligheter vi har i det stora perspektivet. Självbild och identitet är ju bara objekt, medan vi som existenser fortfarande alltid är intakta subjekt. Så när vi ibland p.g.a. kriser eller genom andra omvälvande händelser i livet, tvingas att kasta av oss vår egen begränsande självbild har vi en chans att upptäcka nya sätt att vara oss själva. Och dessa kan på sikt visa sig minst lika fantastiska, berikande och meningsfulla för oss, som vårt tidigare sätt att manifestera vårt ”jag”.

Men i all förändring finns förstås både kravet på att släppa taget om något gammalt – inte sällan med både motstånd och sorg – och modet att våga möta något okänt och nytt. Det är naturligt att känna sig vilsen i det läget. Men kom då ihåg att det är just vilsenheten som öppnar upp, tvingar dig att förankra dig i djupet av ditt inre på nytt. Där inne, där allt handlar om vilken människa du är villig att vara snarare än vad du vill göra, finns livets källa.

Och det är så fiffigt ordnat att den människa du är villiga att vara kan uttrycka sitt jag och sina drömmar på tusen olika sätt. Bara du har mod att utforska det med nyfikenhet och tillit. Och när du börjar utforska vem du verkligen är villig att vara, kan du på nytt koppla den du är till nya mål och drömmar att jobba mot, eller leva i.

Så nästa gång du känner dig vilsen och din självbild har gått i kras, känn ingen rädsla! Möt det istället med barnets nyfikna ögon och börja utforska dig själv, fri och utan begränsningar!

Vem är du egentligen villig att vara?

/Annika

 

Jag behöver inte coachning…

Även om olika former av samtal med människor har präglat större delen av mitt liv, både privat och yrkesmässigt, är jag som professionell coach ännu relativt oerfaren, det ska villigt erkännas. Hur som helst, oavsett vem jag möter som coach, hur olika människors bakgrund, personlighet eller nuvarande förutsättningar än är, tycks alla klienter ha åtminstone två saker gemensamt.

För det första, viljan att med egen kraft förändra något till det bättre. För sig själva, i sitt eget liv, för andra, på sin arbetsplats, i samhället, i världen. You name it. Alla vill gott. Alla vill väl. Och alla vill på något plan lite mer eller lite annat, än det som är förhanden. För det andra uppvisar alla klienter ett enormt mod. Ibland utan att själva ens se det, eller kunna förstå och ta det till sig, när jag som coach speglar tillbaka detta. Men för mig är det så fantastiskt uppenbart, varje gång! Det krävs mod att blotta sig för någon annan, i sin egen vilsenhet och frustration eller när det gäller sina egna mål, drömmar och visioner. Men framför allt krävs det enormt mycket mod för att våga möta sig själv. För det är precis vad det hela handlar om.

Det handlar inte om coachen man går till, pratar med eller möter. Coachen är ingen expert som har vare sig förmåga eller önskan att döma och värdera. Nej, det handlar enbart om att vara beredd att möta sig själv på ett nytt sätt, med coachens hjälp. Men det är så lätt att man – för att slippa ta en titt på sig själv, sitt eget bidrag till sammanhanget – intalar sig själv och andra att man klarar sig helt på egen hand.

– Jag behöver inte coachning. Inte just nu i alla fall…

Underförstått; jag har kontroll på mitt liv och klarar mig själv. Ja, ni förstår nog. Har kanske till och med tänkt så själva? Och så kan det förstås självklart vara. Att du klarar dig bra utan coachning. Det är jag övertygad om att de flesta gör, faktiskt. Den intressanta frågan är om det kanske finns något ännu bättre? Något inom dig som bara väntar på att få blomma ut i all sin genialitet, men som behöver lite coachning på vägen…

För egen del vet jag att det ofta är så. Både för att jag själv upplevt det genom att många gånger vara klient, och för att jag ser det varje gång jag får äran att vara någons coach.

/Annika

Omvälvande vändpunkter i livet

Har du haft någon sådan där riktigt omvälvande vändpunkt i livet? En sådan där som förändrar något inom dig själv i grunden, på ett sätt som du aldrig hade kunnat förutspå?

Jag har precis varit med om en sådan. I dagarna fyra har jag varit på kursen Mastering your life’s energies med coachikonen Maria Nemeth, Academy for Coachning Excellence. Kursen anordnades på Ersta Konferens i Stockholm, av och tillsammans med Ulrik och Ursula Lork, UL3. Tillsammans med sjutton andra modiga kursdeltagare kastade jag mig in i en perspektivförändrande utbildning, lik ingen annan jag gått. Och då har jag gått många genom åren.

Exakt vad som var så omvälvande och perspektivförändrande ska jag inte ens försöka gå in på. Poängen jag istället vill komma till är hur man hanterar sådana upplevelser och vändpunkter i livet. Alltså en insikt, upplevelse, händelse eller liknande som för alltid radikalt förhindrar en att gå tillbaka till samma, vanliga – och trygga – gamla hjulspår. Samma förståelse av omvärlden, samma självbild, drivkrafter, mål och drömmar. Samma fördomar. Ja, du förstår kanske? Point of no return har kompromisslöst och för alltid passerats.

Jag kan se att de senaste åren har bjudit på ett antal sådana vändpunkter i mitt liv, då min egen resa i tillvaron skakats så i grunden att helt nya stigar varit nödvändiga att trampa upp. Nya stigar, som även krävt helt ny packning. Mycket av det gamla bagaget måste ofta lämnas kvar vid dessa vägval, för att den nya stigen alls ska vara möjlig att gå. Lite som när man först färdas i en kanot, för att sedan plötsligt inse att man vill eller behöver bli en bergsklättrare.

Plötsligt är paddel och flytväst inte längre meningsfullt, trots att de länge varit ens viktigaste hjälpmedel. Berget kräver helt andra saker om det skall bestigas. Och om man alltid sett sig som en som paddlar längs livets flod och trott att det är livets mening och den man är, så är det svårt att plötsligt se att ens mål och drömmar ligger bakom ett berg. Svindlande. Typ.

Nåja, för att inte bli alltför långrandig eller filosofisk stannar jag här. Du som fattar, fattar. Men det jag undrar är, hur gör Du för att hantera dessa vändpunkter i livet? Och när du gör det, vilken betydelse får det för Dig?

Jag skulle älska att läsa om dina erfarenheter och tankar kring att plötsligt ha nått en omvälvande vändpunkt i ditt liv – en point of no return – är du villig att dela med dig?

kram
Annika

Våga vara sårbar

Jag slås ofta av kraften som finns gömd i människors sårbarhet. Där finns källan till vårt mod, vår handlingsförmåga och vår kreativitet.

Alla försök att på olika sätt förneka att vi är sårbara, förminskar vår egen potential som människa. Vår energi går istället åt just till att förneka, försvara och upprätthålla vår egen illusion – istället för att växa, skapa möjligheter och knyta relationer. Istället för att drömma, älska villkorslöst, och ibland kanske till och med istället för att leva. Det är begripligt och förståeligt att vi hamnar där p.g.a. våra egna skyddsmekanismer emellanåt, men lika fullt synd.

Jag strävar därför numer efter att bejaka min egen sårbarhet i livet, vilket gett mig enormt mycket mer mod, glädje, tillit och kraft än jag någonsin trodde var möjligt. Och det trots att jag långt ifrån alltid lyckas! Ibland kommer jag – eller någon annan – på mig med allehanda självbedrägerier i ett försök att undvika sårbarheten inom mig.

Hur ser du på din egen sårbarhet? Är den din vän, eller en ständig black om foten? Se ett fantastiskt TED-talk med Brene Brown nedan, och fundera sedan på hur livet skulle kunna vara om du tillät dig att var mer sårbar?

Allt gott!

Coachning är fantastiskt

Jag kan inte annat än jubla över vad coachning och det coachande förhållningssättet har tillfört mitt eget liv. Life changing är vad det är. Både att få coacha andra och att själv bli coachad är enormt utvecklande och inspirerande, helt enkelt.

Att börja ta del av en ”coachande community” är som att kliva in i en värld enbart fylld av fantastiska människor som stöttar och tror på varandra. Där existerar ingen jantelag och alla ses som hjältar i sina liv, med förmåga till oanad utveckling och framgång. Det är även befriande fritt från martyrskap, offermentalitet och meningslöst daltande med varandra. Tvärtom, den obevekliga tron på människors egen potential kräver ansvarstagande och handling. Men så är det ju också det enda som egentligen ger några resultat eller gör någon skillnad. Eller har du lyckats på annat sätt?

För min egen del  handlar detta t.ex. om att våga se när jag är för mycket ”duktig flicka”, tillåter mitt liv att utsätta mig för osund stress, eller när jag gör våld på mina egna värderingar eller behov, för att tillfredsställa andra. Det handlar också om att inte försöka göra omvärlden skyldig till ”mina egna brott”, utan istället bejaka mitt eget värde, ta mig själv på allvar fullt ut och se att jag faktiskt har huvudrollen i mitt eget liv. På gott och ont. När jag gör det kräver det handling av mig. Handling som skrämmer, känns hotfull och obekväm. Men som samtidigt bär på nyckeln till nödvändig förändring och slutligen även till de lösningar som behövs.

Att i dessa processer då själv kunna gå till en annan coach, är som att både slå på hellyset och turbomotorn på samma gång. Ursäkta språkbruket, men satan i gatan så mycket som plötsligt kan hända, när man både ser klart och har 500 Hk under huven! Ja, eller vad som nu kan anses som mycket körpower?

Jag står fast vid det jag sa vid ett coachmöte med Shift-gänget för en tid sedan – coachning är som en fribiljett till livet. Tidigare fastnade jag allt som oftast i diverse kösystem eller trasslande kundtjänster, när jag ville lösa biljett någonstans. Nu är det liksom bara att bestämma vart jag vill och sen köra. Ja, nästan i alla fall.

Gud, vad jag aldrig vill tillbaka till det gamla körsättet i livet!

/Annika