#Blogg100 nr 32 – Ärlighet

Dagens bloggpassning kommer från Sussi Nordlund, och ska visst handla om ärlighet… Men ärligt talat är det en verklig utmaning bara att inte hoppa över det här med bloggandet just nu. Jag har mycket annat att göra och fokusera på som också känns viktigt. Hur som helst tackar jag för utmaningen! 😉

Ärlighet är väl något som alla anser viktigt och bra, gissar jag. En god och eftersträvansvärd personlig egenskap. Ingen skulle väl i alla fall påstå att de föredrar eller uppskattar oärlighet? Men vad menar vi egentligen med att vara ärlig? Ja, en sak är förstås det här med att tala sanning och inte ljuga. Men samtidigt tror jag det är få människor som aldrig ljuger. I alla fall om de är riktigt ärliga…

Kanske glider och tänjer man lite på sanningen, tar till en och annan vit lögn ibland eller till och med rent av fetljuger, då och då? Men försvarar det med att ändamålen helgar medlen eller att sammanhanget eller människan ändå inte var så viktig för en. Ungefär som att det finns tillfällen och människor som bör kunna stå ut med lite lögner mer än andra. De får räkna med dem, helt enkelt. Kanske fullkomligt ovetandes. Och då gör det ju inget om man är lite oärlig, eller? Kan och vill vi ens förresten vara helt ärliga jämt? Ärlighet kan ju även bli väldigt okänsligt… 

Honesty-81999

Och vad är sanning egentligen? Vems sanning menar vi, och kan man vara ärlig trots att det objektivt sett är helt osant? Som i felaktigt. Inkorrekt. Falskt. För det är ju något annat än en lögn. En lögn kräver ju någon slags vetskap om hur det egentligen ligger till, men som man medvetet väljer att dölja eller förvränga. Medan ärlighet endast kräver att man själv uppriktigt tror på och menar det man uttrycker. Och hur blir det då med uttrycket ”hen ljuger så hen tror sig själv”, kan man ju undra…är man ärlig då? Hm.

Ja, det är inte lätt sånt här, det kan jag då ärligt säga. Jag tänker att för min egen del är det viktigt att vara uppriktig och så genuin jag bara kan. Men i det ingår nog tyvärr än och annan vit lögn och att ibland tänja lite på sanningen, det får jag nog ärligt erkänna. Inte så att jag strävar efter det, är stolt över det eller ens tycker det är okej, egentligen. Men ibland händer det ändå. Och det är nog inte ens alltid jag upptäcker det själv, just när det händer. Det kan vara stress, trötthet, feghet, bekvämlighet eller till och med bara av rent misstag.

pf_barometer

Men någonstans har jag ändå min alldeles egna inre kompromisslösa ärlighetsbarometer, som signalerar när jag är på väg över en gräns som inte känns bra. Som varnar mig om jag är ute i tassemarkerna och inte kan stå för vad jag gör eller säger. Och så är det kanske för de flesta? Vi har en inre brandvarnare som börjar tjuta om vi riskerar att bränna ner det vi själva tror på och håller för viktigt, när det gäller ärlighet. Låt vara att den kan vara lite olika kalibrerad?

Jag tänker att det är som med så mycket annat här i livet. Ambitionen är ofta hög och god, men ibland drabbas vi av vår mänskliga imperfektion. Då är det bra att komma ihåg att det krävs en hjälte för att vara människa. Vi gör nog så gott vi kan, allihopa. Helt ärligt.

energi och kärlek
Annika

Förbannade välgörenhet?

De senaste dagarna har flera olika händelser med koppling till välgörenhet, fått negativ medial uppmärksamhet. Under rubriken ”De kräver ensamrätt på välgörenhet” avslöjas t.ex. i Svenska Dagbladet hur Postkodlotteriet i sina avtal hindrar eller styr mottagarnas möjligheter att ta emot bidrag även från andra spelbolag. I min egen lokala TV-kanal TV4 Västerbotten, har nyligen initiatviet Julklappshjälpen uppmärksammats och varit i blåsväder. De har anklagats bl.a. för att fuska med gåvor. Vilket nögvändigtvis inte gör det till en sanning.

För mig är det här problematiskt. Naturligtvis är det sorgligt i sig om kritiken är befogad. Men mest sorgligt är det nog att den negativa uppmärksamheten faktiskt riskerar att urholka din och min vilja att bidra till andra. Att glädjas åt generositet, givmildhet eller stöd för de som har de svårt. Vare sig det är grannen eller tredje världens barn.

Fokus flyttas till de som redan har det bra – igen, och igen och igen. Och effekten blir att vi värderar att inte råka gynna någon redan gynnad högre, än att lyckas gynna någon missgynnad… Vi eldar på avundsjukan, missunnsamheten och misstänksamheten mot okända. Vi ser till slut bara ulvar i fårakläder. Tappar tron på människan, tilliten till mänskligheten. Kanske även till oss själva. Hurra!? Not.

snobben1

Mitt eget sätt att motverka detta är inte att sluta ge till välgörenhetsorganisationer eller stötta olika initiativ, även om jag naturligtvis tar intryck av kritik som framkommer och försöker göra medvetna val.

Nej, mitt eget sätt är att själv ta kontroll över det jag kan – helt i det privata. På min allra mänskligaste och personliga nivå. Den som jag dömer mig själv utifrån och den som bara jag kan ta ansvar för.

Vilken sorts människa vill jag vara? En som är rädd att någon annan har det bättre, får mer än hen behöver – eller en som är tacksam att själv ha något att dela med sig av och att ibland kunna bidra till någon annan? Jag vet vem jag vill vara och det räcker för mig.

Och faktiskt räcker det även till många andra. Jag behöver inte rädda liv eller skänka miljoner för att jag ska göra skillnad. Vilket är lätt att tro när kraften i det sammanlagda exponeras i TV-galor och olika kampanjer. Men det är faktiskt inte bara om det läggs ihop med alla andra insatser, som vårt eget bidrag räknas eller är värt något. Det är inte bara om vi gav under den och den TV-galan eller kampanjen, som vi kan göra skillnad.

Vi behöver inte heller det mediala rummet för att existera med vår mänsklighet. Vi behöver inte den bekräftelsen från andra. Vi behöver inte att andra organiserar stora insatser, där vi kan slå oss på bröstet och känna oss generösa för att vi minsann också deltog. Vi behöver inte ens jämföra, mäta eller bära ständig gloria. Vi behöver bara göra vad vi kan, när vi kan, och utifrån våra förmågor och förutsättningar.

nojd-kund1

Jag säger inte att det är något fel i att organisera insamlingar eller bidra till organisationer – i många fall möjliggör det mer än var och en kan göra själv. Jag menar bara att vi är inte beroende ENDAST av det… Och när vi inser det, behöver vi inte heller bli så förtvivlade över att den där ”förbannade välgörenheten” kanske inte alltid fullt ut var vad jag trodde? Vi behöver inte känna oss lurade, bli avundsjuka, cyniska eller bittra. Och vi behöver inte sluta ge eller bidra till andra.

Vi behöver bara flytta fokus från avundsjuka, missunnsannhet och rädsla, till tacksamhet över att själva kunna delta, ge och bidra. Om aldrig så lite. Inte minst till dem och det vi har runt om kring oss, i vår närhet. 

Här ett fantastiskt exempel på kraften i det lilla – se Ted-klippet!

För mig är det vad Compassion handlar om. Gå gärna med i gruppen på Facebook och låt dig inspireras samt inspirera andra – var och en bär på kraften att förändra eller vara någon annans vardagshjälte!

energi och kärlek
Annika