#Blogg100 nr 10 – Feminism

Ska jag blogga om feminism? Herregud, vad tänkte entreprenören och goda vännen Pia Granström, Utipo, på, när hon kom med denna bloggpassning? Jag döööör! Hur i hela hälleflundran ska det gå till?

Om si så där drygt 2 minuter kanske du vet. För det är ungefär den tiden det här inlägget tar om du väljer att läsa…

ostrich-sand

Feminism är ett sådant där ämne som per automatik borde komma med varningstexten ”hur du än gör och vad du än skriver blir det fel och förvärrar läget”. Inte ens debatten om främlingsfientlighet eller kosthållning är lika infekterad eller känslig. Att vara kvinna och INTE ta någon sorts ställning samt bekänna färg, är att svika. Och att försöka göra det riskerar att föra hela rörelsen decennier bakåt…i alla fall alltid enligt någon?

Samma sak gäller för dig som man. Antingen är du orsak till problemet, en del av problemet, ett hinder för problemets lösning eller förstår inte problemet. För du är man. Suck. Jag blir inte direkt upphetsad över att närma mig feminismen som bloggämne. Blir så avtänd att jag närmast är att betrakta som könlös faktiskt… Och där har vi nog den här bloggens absoluta höjdpunkt? 😉

Men ok. Reality check. Klart jag bryr mig och säkert har en del åsikter i olika sakfrågor. Ja, säkert också på den mer övergripande nivån. Eller bara rent filosofiskt. Kanske har jag också åtminstone visst mått av kunskap i frågan – om än begränsat – efter mina universitetsstudier. Och så tar jag del av den offentliga diskursen samt vet hur man googlar… Men vad tillför jag genom att redogöra t.ex. för rörelsens utveckling i ett antal historiska vågor, eller vilka olika inriktningar man kan hitta, som särartsfeminism, likhetsfeminism, anarkafeminism, liberalfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism, queerfeminism och ekofeminism? Allt finns redan på webben. Åter djup suck.

Kanske bör jag införa en ny inriktning? Vad tror ni om blaséfeminism? Egalfeminism? Eller kanske låt gå-feminism? En feminisminriktning för dem som förvisso i grunden, liksom övriga inriktningar, ställer sig bakom teserna…

  1. att kvinnor generellt sett är underordnade män.
  2. att detta förhållande ska förändras.

…men som inte orkar/vågar/vill lägga sig i exakt hur kampen förs i det offentliga rummet? Som tycker att det blir för mycket polemik. Som antingen försöker förändra i det tysta där man tycker man kan, eller hörs i olika sakfrågor utan att benämna det som feminism? Fegfeminister. Smygfeminister. Eller smartfeminister? Kanske latfeminister eller flatfeminister? Ja, jag vet inte, jag. Jag har lite svårt för etiketter som begränsar människors komplexitet och tillvarons utmaningar. Placerar oss i fack. Samtidigt vet jag att utan begrepp blir tillvaron obegriplig och kommunikation omöjlig. Och utan kommunikation kan man inte förändra något i världen till det bättre… Trippelsuck.

Men feminism, nej. Det är liksom inte min starka sida. Så det här blev en riktig fegblogg där jag stoppar huvudet i sanden och inväntar morgondagens ämne…

ostrich-sand

Vad tror ni förresten om strutsfeminism? 😛

energi och kärlek
Annika

Att vara tydlig: Hur svårt kan det va’?

Det är obehagligt att vara tydlig. Har du också märkt att det kan vara så? Trots att vi nog alla vet och ständigt får höra idag, att tydlighet är så bra och viktigt. På arbetsplatsen. I våra relationer. När vi sätter mål och formulerar visioner. När vi kommunicerar. Tydlighet, tydlighet, tydlighet. Det är a och o. Eller?

skylt1-468x349

Om det nu är så avgörande för så mycket med tydlighet – varför är det ofta så svårt? Varför känns det obehagligt och obekvämt för så många? Jag är den första att skriva under på att det kan vara så, och har sannerligen många goda skäl att själv fortsätta öva. Men hur kommer det sig att det liksom är mycket bekvämare och naturligare att vara smått vag, slingra sig runt lite grann, hålla lite bakdörrar öppna, säga A men inte B – eller varför inte bara lämna lite tolkningsutrymme? Vara mindre rigid, liksom. Mindre obekväm.

För det är obekvämt med tydlighet. Det tar plats. Kan skava mot andra och annat. Kan kännas som en kostym eller dräkt, som inte tillåter särskilt mycket annat än en kontrollerad och stadig gång, samt rak och tydlig hållning i talarstolen. Samtidigt som man egentligen trivs bäst i ett par lediga jeans och t-shirt… Tydlighet förpliktar. Skapar förväntningar och förtroende. Vi får plötsligt något att leva upp till och ta ansvar för i stort och smått – och det kanske skrämmer? Vi kan ju ha fel, vi kan ju misslyckas, vi kan ju visa oss inte hålla måttet eller folk kan ta illa upp och bli upprörda. Bättre då att var lite lagom otydlig. Eller?

passive agressive staus

Är det kanske just för att vi känner oss utsatta när vi är tydliga som det känns obekvämt? Vi visar ju vilka vi är, tar ställning, gör oss till måltavlor för andra att sikta mot. När vi är tydliga blottar vi oss själva och blir samtidigt sårbara…är det där skon klämmer? Helt ologiskt är det ju inte och tål nog att funderas på. Åtminstone jag vill ju vara tydlig. Inte nödvändigtvis alltid, men ganska ofta. Och jag vill även våga vara sårbar.

Så medan jag funderar vidare på det här med tydlighet kan jag ju alltid öva vidare – och kanske gå in de där klämmande skorna. Tills de blir lite mer bekväma.

Vill du hänga på?