#Blogg100 nr 33 – Bananskal

Tack Emma Ågren för det oväntade bloggämnet – känns lite som jag halkat in på det lite oväntat och plötsligt…nästan som på ett bananskal? 😉

Hur mycket av allt som händer runt dig känner du att du har kontroll över? Hur mycket av tillvarons vändningar känner du att du kan styra eller åtminstone förutse och förbereda dig på? Känns det kanske rent av som om du själv eller mycket i ditt liv liksom bara halkat in på ett bananskal, i än den ena situationen, än den andra?

bananskal

Det här med känsla av kontroll och egen styrning i livet kan jag många gånger tycka är en knepig fråga. Å ena sidan är vi aktörer i våra egna liv, skapar och bygger mycket av den verklighet vi upplever och tar del av genom våra egna beslut och handlingar. Å andra sidan möts vi konstant av en oberäknelig tillvaro som ständigt gäckar oss med nya fakta och förutsättningar att ta hänsyn till.

Lever du livet på ett bananskal, halkandes än hit, än dit, ständigt i en ny och oanad riktning? Eller upplever du att du styr och kan kontrollera din framfart?

Jag bara undrar, så här dag 33 i min egen bloggutmaning. 🙂

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 16 – Meningen med livet

Inlägget tar dryg 1,5 minuter att läsa (exkl. ev länkad text).

Är det en fråga du någonsin ställt dig, filosofiskt, känslomässigt eller praktiskt? I så fall är du nog i gott sällskap. Det här blogginlägget har fått just detta som tema som utmaning, av vännen, psykologen, organisations-, grupp- och ledarutvecklaren Pernilla Forsberg-Tiger, Mindleap. Så här en helt vanlig söndag i mitten på mars. En tid så bra som någon att närma sig frågan, även om jag gjorde det i en annan av mina bloggar redan för drygt ett år sedan. 🙂

Min 8-årige son och hans far har precis stängt igen ytterdörren, med sportväskan över pappas axel tung av innebandylagets material och kläder. Det är matchhelg. Jag själv skall strax ge mig iväg, troligen som en av många lojala supportermorsor runt om i landet i sådana här sammanhang. Förväntan och förberedelser. Gemenskap och glädje. Det kan vara meningen med livet för mig, en vanlig söndag i mars.

IMG_0746

För ett par år sedan vid nästan exakt samma tidpunkt var meningen med livet att sitta vid min mammas dödsbädd i fyra dygn, tillsammans med pappa och mina syskon. I två är hade kampen mot cancern pågått och nu var den snart slut och förlorad. Under samma två år som kampen rasade, pågick även kampen för livet dagligen. För oss alla som berördes. För mamma som var sjuk, men i allra högsta grad fortfarande vid liv, handlade det om att våga och orka leva i det friska. Att helhjärtat få ta del av en älskad dotters bröllop och framtidsplaner, för att nämna något.

IMG_6034

Inte definiera sig som cancern, det sjuka och den utmätta tiden.

För oss som hamnat i chock och oro samt förstås handskades med en hel del praktiska frågor i vår önskan att stötta och finnas där, handlade det om att själva våga säga ”ja”, även till andra delar av våra egna liv. Våra egna drömmar, behov och framtidsplaner. Trots det som hängde över oss. Att fortsätta växa i allt det svåra som det innebär, när någon nära anhörig inte längre har kvar mycket av sin egen jordmån att se fram emot. Även det kan vara meningen med livet för mig.

Jag har genom åren alltid på olika sätt närmat mig den här frågan. Troligen för att jag, liksom många med mig, är sökande som person. I unga år ledde det mig till utforskande av kristendomen och andligheten där, genom en intensiv period inom Kyrkans Ungdom. Senare ledde det mig till olika ämnen på Universitetet, där jag tilläts fördjupa mig i att vara människa på olika sätt. Därutöver har många böcker plöjts och samtal kring livet har hållits i alla dess former, i min egen jakt på svar. Och jag tror att detta säkerligen som allt annat, är en ständigt pågående process.

Och det är där jag står i dag. I slutsatsen att meningen med livet är att leva det, och ständigt expandera sin egen mening med det. Svårare än så behöver vi kanske inte göra det?

Najs. 🙂

energi och kärlek
Annika

 

Meningen med livet; här är svaret du letat efter

Finns det något jag tror alla människor alltid har haft gemensamt, genom såväl historien som inom olika kulturer och i olika delar av världen, så är det sökandet efter meningen med livet. Big issue, guys! Ska jag verkligen blogga om en sådan sak – eller är det kanske att begå viralt självmord? Nåja, den ointresserade faller nog ifrån redan vid rubriken…

Tänk att något så ofrånkomligt och naturligt som att ha fått ett liv att förvalta, kan skapa så många, djupa och svåra frågor att vi drivs att både söka – och ibland till och med ifrågasätta – meningen med det? Har det hänt dig någon gång? Har du i någon period av livet tampats med känslor av meningslöshet, hopplöshet och förtvivlan eller bara undrat vad allt egentligen går ut på? Ja, i så fall är du inte ensam. Det har jag med. Inte som i en depression, utan helt enkelt bara på ett rent och djupt existentiellt plan.

Det är ingen slump att Paul Gaugins (1848-1903) kanske mest berömda målning har titeln ”Var kommer vi ifrån? Vad är vi? Vart är vi på väg?”

Woher_kommen_wir_Wer_sind_wir_Wohin_gehen_wirSom riktigt liten satt jag enligt min mors utsago gärna på en sten eller stubbe i naturen, åt blåbär, tultade runt och plockade bland stenar och pinnar, samtidigt som jag sjöng om livet för mig själv. Mer eller mindre osammanhängande ordramsor födda ur nuet. För livet och till livet. Mina föräldrar hade visst mer än en gång roligt, när de tjuvlyssnade på mig där och då. En erfarenhet många föräldrar delar.

Längre upp i åldern vaknade ett mer medvetet andligt sökande till liv. Under tonåren var jag aktiv inom Kyrkans Ungdom efter att ha upplevt vad jag då såg som ”att ha blivit frälst”, i samband med Up with peoples uppträdande på den gigantiska finlandsfärjan Mariella, mellan Stockholm och Helsingfors. Längtan efter en djupare mening, samhörighet med människor i hela världen och en tro på att mitt liv hade ett större syfte, drev mig att expandera mitt tänkande och min inre andlighet.

Men även om jag kallade mig bekännande kristen under 5-6 år tycktes inte ”frälsningen” riktigt bita på mig. Sökandet efter meningen med livet fortsatte. Idag ser jag det som att erfarenheten var ett nödvändigt steg på vägen vidare. Att utforska kristendomen och min egen tro, var ett bra sätt att låta själen växa, helt enkelt. I ett annat land eller en annan tid hade säkert en annan religion och en annan ”tro” fyllt samma funktion lika bra. Ödmjuk inför andra människors letande efter svaret på samma frågor, gick jag hur som helst vidare.

Under de kommande tio åren plockade jag nya bitar och fann nya djup genom diverse universitetsstudier samt genom ett ständigt plöjande av böcker inom personlig utveckling. Och i takt med ökad livserfarenhet har jag förstås kommit att möta liv och död i olika former, genom släktingar och vänner och inom familjen. Åldrande, sjukdom, olyckor, självmord, bebislycka och framtidsplaner i ett enda virrvarr. Så som livet är. Och jag kan faktiskt fortfarande komma på mig själv med att sjunga mer eller mindre osammanhängande ordramsor födda i nuet. Idag utvidgat även till engelska. Och jag gissar att de flesta skulle dra på smilbanden om de råkade höra mig…låt vara av andra anledningar än när jag var liten? 😉

Men har jag då funnit meningen med livet, som bloggrubriken antyder? Svaret är ”ja”. Och det är helt enkelt att leva det. Låta livet gripa tag i mig, här och nu, då och förr, sen och alltid. På sätt och vis lite mer så som jag började livet, innan alla mina egna komplicerande och begränsande tankar ställde till det. De tankar som försöker kontrollera, skapa ordning och förutsägbarhet i tillvaron. Jag älskar min förmåga att tänka, tro inte annat. Och mina tankar kan jag ha stor glädje av i många sammanhang, som när jag ska planera, lösa problem eller lära mig något. Men för att närma mig livets mening behöver jag släppa många av dem. Bli en del av allt, i stället för att betrakta det inifrån mig själv, instängd i mitt eget huvud.

hjarnan_offline_knappas_knapp-rbf815a46421743e7b4ec378d26c64e67_x7j3i_8byvr_512

Om du vore mindre fast i dina egna tankar – vad är det första verkligt meningsfulla du skulle göra just nu, i ditt liv?

energi och kärlek
Annika