Aptjatter och gorillavrål

Jag vill börja med att säga att jag har haft ett bra liv, de dryga 43 år jag hittills levt. Och jag ser fram emot många ännu bättre år i livet framöver.

Jag tror dock att mitt liv i mångt och mycket har fungerat ungefär som de flesta andra människors. Det har kantats av mål och drömmar som aldrig blivit av. De har antingen känts ouppnåeliga, blivit ersatta av nya innan de hunnit förverkligas eller på något mystiskt sätt falnat och tappat sin glans. Inte alla givetvis, men i ärlighetens namn väldigt många. Onödigt många. Så här i backspegeln skulle man nästan kunna säga, att mina egna första 40 år i livet mest trampades där på slumpens och tillfälligheternas väg. Trots att jag tyckte jag hade ambitioner och gjorde allt jag förmådde. En väg som ödet tycktes ha förberett åt mig. Eller i alla fall en väg som var nödvändig att gå, som kändes realistisk och ansvarsfull att välja och fullt logisk och rationell att ta i varje vägskäl.

vägval

För det är i princip så jag sett det. Det har inte varit några dramatiska val, där jag medvetet upplevt att jag övergivit någon stor dröm eller förkastat mina mål med sorg och smärta. Nej, ofta tvärtom faktiskt. Det har gått skrämmande lätt och känts fullkomligt naturligt många gånger att sakta förminska mig själv och mina drömmar. Om inte direkt, så åtminstone efter ett tag. Till och med både praktiskt och nästan skönt att få släppa, fokusera om och gå vidare. Mot nya mål som ligger längre fram och som ännu inte blivit så krävande att helga.

Och har tankarna på det mål eller den dröm jag släppt någon gång gjort sig påminda och försiktigt försökt göra sig hörda på nytt, har jag haft gott om goda förklaringar och ursäkter till varför det blev som det blev. Varför jag gjort som jag gjort. Och människor runt omkring mig har verkligen gett mig både stöd och förståelse.

Det var väl inte så konstigt att det blev så. Klart du gjorde rätt. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Släpp och gå vidare.

Och så vidare. Så det har varit ganska lätt, faktiskt. Lätt att ge upp mina mål och drömmar, en efter en längs vägen, och istället fokusera på det riktiga livet som ska hanteras… Känner du igen dig?

Under grundskoltiden var jag en duktig elev med goda resultat, till exempel. Jag var både flitig och skötsam och tyckte dessutom om att vara det. Jag kände mig stolt och såg framför mig att jag skulle bli något stort eller göra något spännande av mitt liv, jag visste bara inte riktigt vad. Drömmen fanns där någonstans, men målen var lite suddiga som för så många andra ungdomar. Goda betyg visste jag förstås skulle vara värdefullt, liksom att välja en bred linje på gymnasiet.

Men under det mer krävande gymnasiet blev det allt svårare att motivera mig att bita ihop som förr, inte minst när jag plötsligt blev kär. Så från att ha fokus på studier och goda resultat för att kunna nå en framtida dröm, lät jag pluggandet bli alltmer sekundärt. Inte så att jag misskötte mig, men jag hade kunnat så mycket mer om jag vetat vad jag strävade efter, och om jag inte lyssnat så mycket till mina egna ursäkter när det blev jobbigt och krävde ansträngning. Ursäkter som att ”jag kan ju inte hjälpa att jag är så kär”, ”det spelar ingen roll hur just det här provet går, för jag vet ju ändå inte om jag kommer behöva just det här ämnet/betyget längre fram”, ”jag är bara ung en gång och måste ju få ha roligt också” och så vidare, och så vidare.

studenten

Så istället för att gå ut med toppbetyg som jag alldeles säkert hade kapacitet till, gick jag bara ut med mycket goda betyg. Vilket kanske inte låter som något att gräma sig över. Men faktum är att det ändå på något vis satte ribban för många nya liknande beteenden. Det har kunnat gälla träning, hälsa/övervikt, äventyrslusta, karriärambitioner eller helt vanliga småsaker i vardagen.

Drömmar har alltså funnits inom mig, men ursäkter och bortförklaringar har smugit sig på när svåra beslut eller verkliga kraftansträngningar har krävts.

Jag tränar inte så mycket som jag kulle vilja för det tar för mycket tid från familjen – och så har jag ju gamla fotbollsskador som försvårar…

Det är inte så konstigt att jag är överviktig när jag har mina hormoner som spökar och dessutom har jag fått barn och är faktiskt snart 40 år…

Jag har inte gjort det och det eftersom jag tagit ansvar för andra saker…

Karriär har aldrig varit särskilt viktigt för mig, huvudsaken jag trivs…

Mitt hallprojekt har gått i stå, därför att jag har så mycket annat att göra…

Ja, du förstår kanske hur bra ursäkter och förklaringar jag har lyssnat till. Och fortfarande lyssnar på om jag inte ser upp eller får hjälp att få syn på det. Det jag vet idag som jag inte visste förr, är att i 99 % av fallen är inte det här min egen uppriktiga röst som talar till mig. Det är bara ett riktigt aptjatter som håller till där inne i mitt huvud. Och emellanåt ett och annat riktigt skrämmande gorillavrål. Det är mina rädslor och invanda tankemönster som försöker skydda mig. Antingen från besvikelser och smärta, eller från förändring och det okända.

IMG_1223

Men genom att lyssna på mina ursäkter och förklaringar förminskar jag mig själv, mina drömmar, möjligheter och mål redan på förhand. Så idag gör jag allt jag kan för att tysta ner dessa röster och verkligen titta på vad det är jag egentligen vill på riktigt, innerst inne. Som om jag hade precis alla möjligheter i världen och all tid och kraft som behövdes. Sen testar jag det som jag tycker känns nog intressant och utvärderar hur det blev i verkligheten. Ja, inte alltid förstås, men oftare och oftare i takt med att jag blir modigare.

Och det behöver inte handla om några extrema äventyr, raketforskningsprojekt eller världsförändrande aktioner, för att göra skillnad i mitt eller ditt eget liv. I mitt eget fall kan det vara att faktiskt fullfölja ett viktminskningsprogram från 109 kg till 75 kg, att skapa tid och utrymme för att fortsatt ta hand om hälsan, att våga värdesätta mig själv och söka det där jobbet jag lockas av samt begära den lön jag vill ha, att ta kontakt med okända som jag är nyfiken på fast benen skakar, att säga nej till uppstart av nya projekt innan gamla är avslutade och klara på ett sätt jag är nöjd med, att ta mig tid att finnas där det sista halvåret, när mamma sakta bryts ner av cancern eller just den där onsdagen när sonen har Öppet Hus på skolan. Eller när han vill ha sällskap för att kicka lite fotboll. Ja, ofta helt vanliga saker alltså.

IMG_1618

Så för mig handlar allt om vem jag är villig att vara i mitt eget liv. Någon som lyssnar till mina ursäkter och förklaringar när livet kräver lite ansträngning av mig, eller någon som lever ett liv som den jag vill vara i stort och smått. Det är svårt många gånger. Men det är ingen ursäkt för att låta bli längre.

Hur ser du på dina egna ursäkter – och tar de dig dit du vill?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 19 – Nervositet

När blir du nervös? Vilka situationer framkallar fjärilar i magen, får dig att bita på naglarna, eller kanske kallsvettas, uppleva hjärtklappning och bli lätt illamående? Vad får dig att bli ofrivilligt spänd, ha svårt för att slappna av eller kontrollera dina egna tankar? Ja, när upplever du nervositet helt enkelt?

Och fram för allt – hur hanterar du den?

Eva Alstermark gav mig bloggpassningen, med anledning av sin egen stundande start på Bergsåker med sin fina Gärda! Tack för lån av bild till bloggen! 🙂

1235189_777957035549128_1637602145_n

Jag tänker att vår förmåga att hantera nervositet ofta är det som står emellan oss själva och många av våra mål och drömmar. Vare sig det handlar om kärlek och relationer, upplevelser eller prestationer, behöver vi ofta överkomma vår egen nervositet för att vinna något. Så fort vi försöker göra något som känns viktigt för oss blir vi som regel nervösa. Naturligtvis kan vi bli det även i andra situationer, t.ex. när vi tvingas göra något mot vår vilja som är verkligt obekvämt för oss eller där vi inte är tillräckligt väl rustade. Men jag tänker inte fokusera på de situationerna här. Helt enkelt för att jag inte tycker de är särskilt konstruktiva.

Väldigt ofta har vår nervositet faktiskt en i grunden positiv orsak, alltså. Vi står inför något som har stor betydelse för oss! Som har potential att ta oss i en riktning vi vill eller ge oss en upplevelse vi längtar efter. Visst, vi kanske tänker att vi har mycket att förlora, men är det verkligen alltid så? Vi kanske mest bara riskerar att stå kvar i samma utgångsläge som tidigare? Tryggt och bekvämt. Men inte där vi egentligen vill vara…

Så vår insats när vi vill komma vidare, uppnå eller uppleva något är ofta att uthärda lite nervositet. Lite sömnsvårighet, handsvett och hjärtklappning. Lite extra adrenalin som vi kan använda som bränsle. Och vi kan vara helt trygga med att när vi väl gör det där vi varit nervösa inför, försvinner nervositeten och andra känslor tar vid. Förhoppningsvis mycket mer positiva sådana. Visst kan besvikelse eller annat också ta vid, om det inte gått som vi önskat. Men nervositeten i sig är i alla fall borta för den här gången. Och enda vägen till att uppnå det vi vill är ju att ta sig igenom den. Ibland krävs det flera gånger, ibland får vi önskat resultat direkt.

Mina egna knep för att hantera nervositet är lite olika beroende på vad det gäller. Många gånger nuförtiden ”står jag bara ut” helt enkelt. Accepterar hjärtat som dunkar, svetten i händerna och fjärilarna i magen. Vet att inget farligt händer. Andra gånger om det blir svårt att kontrollera tankarna, och nervositeten tenderar att bli alltmer ångestladdad, kan jag göra andningsövningar, lite kort meditation eller mindfulness. Gäller nervositeten något som ligger längre fram i tiden, kan jag hantera den genom att prata med någon jag litar på eller kanske göra ytterligare förberedelser som ökar min känsla av trygghet. Eller så tar jag en springtur för att bli av med lite spänningar i kroppen och tömma hjärnan. Ja, sätten varierar.

Nu är jag nyfiken på vad du tänker kring nervositet och hur du gör för att hantera din egen?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 18 – Prokrastinering

Tack lillasyster Malin Forsgren, för bloggpassningen – det här blev något att bita i… 😛

Inlägget tar nog drygt 4 minuter att läsa…så kanske vill du skjuta upp det? 😉

Det finns så vansinnigt mycket klokt och bra skrivet redan, som förklarar och belyser prokrastinering ur olika perspektiv, att jag har beslutat mig för att inte kasta mig in i någon djupare beskrivning eller problematisering av begreppet. Istället hänvisar jag till Wikipedia samt ett par läsvärda blogginlägg som andra skrivit, innan jag hoppar över till den lite mer personliga infallsvinkeln.

Även om jag bortser från de mest allvarliga och patologiska formerna av prokrastinering och ”bara” ser det som ett mer eller mindre vanligt förekommande beteende i de flesta människors liv, kan jag konstatera att det får en hel del konsekvenser. I mitt eget liv kan jag se att beteendet ofta är stressutlöst, och dessutom dessvärre förvärrar stressen ytterligare. Är stressen hög är ju det sista man behöver att själv, mer eller mindre omedvetet, börja skjuta upp saker – eller hur?

snobben1

Jag kan faktiskt erkänna att jag den senaste månaden tyvärr befunnit mig i en sådan spiral. Flertalet stressymptom har gjort sig påminda, varav prokrastinering är ett. I februari hade vi någon form av influensa i huset, och vi turades om att vara mer eller mindre sänkta med vab och egen sjukdom om vartannat – och sedan dess har jag haft svårt att riktigt komma igen till 100%.

Då min tillvaro är sådan att arbetsbelastningen är konstant hög, och jag har både personal- och ekonomiansvar, många uppdragsgivare och myndigheter att tillfredsställa och samverka med, samt ständiga deadlines av olika slag, är jag extremt beroende av min egen förmåga att hantera stress. Vilket i praktiken handlar mycket om att lägga saker på rätt nivå, fatta rätt och tillräckligt snabba beslut, prioritera, ”kill the right darlings”, delegera där det går och helst i tid, samt värna min egen kosthållning, sömn, motion och återhämtning. I grund och botten krävs förstås även en grundläggande struktur och åtminstone ett visst mått av ordning och reda.

IMG_5899

Hur som helst, så har jag på sista tiden tappat taget om mycket av det här. Vilket ofelbart alltså även lett till en del oönskad och destruktiv prokrastinering. Just när jag som minst behöver det. Så typiskt!? Och trots att jag egentligen har svaren och lösningarna inom räckhåll, om jag bara läser min egen e-bok. 😉

Måste spika programmet och göra den där inbjudan snart så kallelsen kan gå ut…verkligen ett viktigt möte som jag inte får sabba! Hm…men oj, vad många fakturor i systemet, bäst jag konterar och attesterar dem! Få se nu, användarnamn…lösen…åh, vad seg datorn är! Jag blir galen!!! Äsch, öppnar Facebook och kollar medan den ändå tuggar…kanske någon har kommenterat mitt senaste blogginlägg? Hm…ok, inne, ÄNTLIGEN! Borde verkligen ringa it-support och klaga. Att inget kan fungera smidigt när man har mycket att göra? Men titta! Vad kul, Pia har skickat en inbjudan…läsa, läsa, läsa…hihi…borde svara något underfundigt. Hm, få se nu…shit, vad många fakturor! Dom här hinner jag aldrig gå igenom nu!? Nä, jag borde nog ta tag i power-pointpresentationen till mötet kanske…har ju några bra idéer jag inte får glömma göra något av. Hm…måste ringa och boka den där föreläsaren inför kursen också…oj, har vi ens gjort klart annonsen? Och vänta förresten…när skulle rekvisitionen hos Lst vara inne? Måste kolla…ok, sista mars. Hur tusan ska jag hinna? Guuuud, vad många olästa mejl…läsa, läsa, läsa…kasta, kasta, kasta. Aj, då, har jag verkligen inte svarat Helene än? Bäst jag gör det… Hm…och när tusan ska jag hitta hål i kalendern för lönebeskedssamtalen som är kvar??? 

kaffe_835475c

Och så den där kallelsen…den borde verkligen ha varit ute förra veckan…spela roll hur den är formulerad bara den kommer ut!!! Hur j-la svårt kan det va? Shit, vad kaffesugen jag är…går och fixar en kopp. Kan ju ta de där pappren samtidigt till kansliet… Åh, hej Siv, hur är det med dig då? Prata, prata, prata…  

Ja, eller nåt. Bara som ett exempel. 😉 Vissa saker vet jag innerst inne att de bara måste göras, men ändå glider det ur händerna, kanske ända till allra sista stund. Massa annat tränger sig förbi, som av någon anledning inte föder lika mycket motstånd. Men inte heller är långt när lika viktigt. Och där längs vägen går det åt oändligt med energi. Energi som man egentligen behöver till annat.

Jag vet inte om du känner igen dig? Kanske, kanske inte. Självklart ser ”exemplen” olika ut för olika människor.. Och ofta är det relativt ”små och enkla” men ändå nog så viktiga uppgifter, som vi skjuter upp. Det kan givetvis vara betydligt större saker också, som att skriva klart den där uppsatsen, boka tid hos doktorn för den där leverfläcken som oroar, skriva det där brevet som skulle betyda så mycket för gamla farmor, sätta ihop ett CV för att äntligen kunna söka drömjobbet, rensa ur i garderoben så kläderna ryms och inte ständigt hamnar i högar på soffan – eller vad det nu kan vara.

Men vad gör man åt eländet då? När man väl hamnar i prokrastinering? Ja, är den verkligt allvarlig, ständigt återkommande och får kännbara konsekvenser som drabbar en själv, andra i ens närhet eller viktiga områden i ens liv, bör man nog söka hjälp. Sådan finns att få, t.ex. via KBT.

IMG_8295

Gäller det lindrigare former, av typen som nog drabbar de flesta av oss någon gång, kan jag starkt rekommendera coachning faktiskt. Det kan i alla fall hjälpa mig själv att få syn på vad det är som händer, mitt eget beteende, och hjälpa mig flytta fokus till det som är mer intressant. Nämligen mina egna verkliga mål och avsikter, och hur jag i små, små steg, kan ta mig dit. Har man ingen coach att tillgå, kan en god vän eller familjemedlem fungera som support i processen att komma igång och framåt, samt sluta skjuta upp. Lura det egna uppskjutarbeteende genom att mala ner det som behöver göras i så små enkla steg, att inte ens du eller jag kan låta bli att ta dem…

Tillsammans kan ni;

  1. Identifiera vad det är som skjuts upp
  2. Söka det absolut minsta, löjligt enkla steg, som går att hitta kopplat till uppgiften (ja, ni får tycka det är så litet och obetydligt att ni skrattar åt det!)
  3. Kom överens om när det lilla, lilla, verkligen löjligt pyttelilla första steget ska vara taget – om möjligt gör direkt på plats (så litet ska det helst vara!)
  4. Gör tillsammans en uppföljning (har inget hänt? sök ett ännu mindre steg och gör det i samband med uppföljningen!)
  5. Börja om med nr 2… (och fortsätt så tills det ni identifierade i nr 1 är genomfört)

Och är det nu någon som läst ända hit och undrar om jag skickat iväg kallelsen? Svaret är ja. Och så har jag även fixat naglarna så de är riktigt vår- och påskfina! 😛

IMG_1296

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 4 – Mål

Mål? Herregud så uttjatat…och allt jag skriver kommer andra ha skrivit bättre före mig!

Ja, det var min första tanke, helt ärligt, när jag fick dagens bloggpassning av min goda vän sedan många år, Maria Klein, tillika coachkollega som framgångsrikt driver företaget Familjecoachen med föräldrarskapet och livet inom familjen i fokus. Aptjattret är högljutt och skoningslöst.

Begreppet SMART(A) MÅL känner nog de flesta till redan? Liksom att ett smart mål inte ska kräva något geni för att följa upp och avgöra om det blev nått? Det ska bara göras liksom. Ja, som reklamen för NIKE uttrycker det – just do it!

nike-just-do-it2

Men det är just det där ”ska bara göras” som ofta är utmaningen i våra lite mer komplexa liv. Det är ju så lätt hänt att det blir något annat som görs än just det som var förenat med målet. Annat än det vi hade sagt och tänkt.

Ibland har mina mål av någon anledning glidit mig ur händerna, eller upplevs på ett helt nytt sätt, liksom mystiskt irrelevant och ointressant helt plötsligt. Inte så viktigt längre. Nu är det ”det här” som gäller istället. Ett nytt mål…

Känner du igen dig? Målen tycks nästan anpassa sig så att man slipper fullfölja det som krävs för att nå dem, eller ta dem på allvar hela vägen. Mer än just då när man satte dem, förstås…då var det blodigt allvar. Jajjamen! Men resten – och inte minst resultaten – känns nästan lite slumpartade om man tittar närmare på det. Låt vara att man i efterhand kan se alla möjliga förklaringar och orsaker. Sådant är jag jättebra på att efterkonstruera, tro mig! (Det är dock inget självändamål jag har… 😉 )

Min egen ofta största utmaning när det gäller mål och målsättning – och som jag kanske delar med många – är att verkligheten hela tiden faktiskt förändras. Båda den yttre och min egen inre.

Se det så här. Du och jag har drömmar och visioner om hur livet ska kännas och upplevas. En både diffus och tydlig bild på samma gång som vi ständigt strävar efter, mer eller mindre medvetet. Ytterst kan man säga, att för de flesta människor finns en inneboende vision som nog är ganska gemensam? Vi vill må bra, känna meningsfullhet, vara socialt delaktiga och bidra till något större än vårt eget navelludd. Inom den visionen ryms oändligt med alternativ, beroende på vem vi är och just våra egna omständigheter. Våra egna drömmar påverkar vilka mål som blir relevanta för just oss själva.

Om vi översätter människors drömmar till att handla om att vara en betydelsefull, framgångsrik, älskad och uppskattad fotbollsstjärna, så kan vi kalla fotbollsmatchen det spel som är avgörande i fotbollsspelarens liv.

Detta är vad spelaren vill hålla på med och behöver behärska för att uppnå och kunna leva sin dröm. Och spelet kräver förstås mål för att vinnas! För att leva drömmen om att vara fotbollsstjärna krävs dessutom måååååånga mål i mååååååånga matcher. Vilket kräver både uthållighet och drivkraft/motivation, vilket mina senaste två blogginlägg handlade om, lustigt nog. 🙂

Målkamera1_468

Målet är alltid något givet och konkret. Det är i fotboll fyrkantigt, står på sin plats, kräver att hela bollen passerar mållinjen etc för att räknas. Målet ändras inte. Ställs inte plötsligt ut på planens mittcirkel, blir inte större eller mindre till sina mått under pågående match. Inte heller räknas plötsligt en boll som rullar över sidolinjen som mål. Nej, det är fortfarande ett inkast i varje match. Inte heller att motståndaren fäller dig så att du får frispark, kommer någonsin i sig ändra resultatet.

Och att som spelare sätta sig på läktaren och titta på när lagkamraterna spelar och gör målen, kommer inte heller leda till den egna drömmen. Att spela matcher och göra målen själv, är och förblir ENDA SÄTTET.

I verkligheten kan så klart målen se olika ut, och spelet vi spelar är sällan enbart fotboll. Men oavsett spel finns det mål som är exakta och som behöver göras just i det spelet för att matchen skall vinnas Det är inte något diffust eller föränderligt bara för att vi under matchens gång har lite problem att dribbla oss framåt. Eller för att motspelarna visar sig ha en oväntad taktik. Målet flyttar sig inte för att vår kondis är dålig och orken tillfälligt tryter. Målet står där även när publiken buar. Hela bollen måste över linjen hur mycket vi än argumenterar med domaren. Alltså även när vi själva har formsvacka eller tillfälligt har tappat spelglädjen för att det inte går som vi vill.

Det kommer alltså aldrig vara fotboll om jag envisas med att målet är att träffa hörnstolparna eller springa med bollen i famnen. Då är det möjligen i bästa fall ett annat spel som har andra regler. I sämsta fall gör vi oss själva till åtlöje på spelplanen. Eller utvisas.

Självklart är jag i min fulla rätt att ”spela” vilket spel jag vill – eller till och med att ägna min energi åt att få fotbollsdomare, motspelare, lagledare, medspelare och publik att köpa mina egna regler. Fast bättre är då kanske att uppfinna ett eget spel? Det som i alla fall definitivt inte hjälper mig att uppnå och leva min dröm, är när jag sparkar fotbollsdojjan djupt i gräset, går av planen och säger att det här spelet är ett skitspel och jag bryr mig inte längre… Den enda förloraren då är jag själv. I alla fall om jag innerst inne vet att min dröm var att bli just fotbollsstjärna.

Zlatan

Summa summarum. Verkligheten är dynamisk och förutsättningarna på spelplanen ändras konstant och från match till match, liksom med säkerhet även vår egen dagsform och inställning. Men ett mål är ett mål i alla väder. Så när du sätter upp ett mål nästa gång för dig själv, börja med att fundera på om det alls är fotbollsstjärna du vill bli. Och om din syn på målet stämmer överens med just det här spelets grundläggande regler och aktuella förutsättningar?

Om inte – byt spel! Det är ibland det verkligt smarta.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 3 – Drivkraft/motivation

Fick utmaningen att blogga om drivkraft/motivation av Facebook-vännen Eva Alstermark, som jag faktiskt en gång i tiden drillades av på ett antal förberedande ridinstruktörskurser i början av 90-talet. Jodå, så pass. Då och där fanns både motivation och drivkraft (i benen) vill jag lova! 🙂

De la Gardie

Men hur gör man egentligen för att hålla sig motiverad när saker inte så där självklart får oss att längta? Och vilka är drivkrafterna som verkligen får saker att hända i våra liv? För en sak är jag helt övertygad om, och det är att alla – precis ALLA – har både starka drivkrafter och naturlig förmåga att känna motivation. Men jag vet och ser också att många i dagens samhälle, uttrycker att motivationen saknas för mycket av det som ska göras. Ibland kan jag även känna det i mitt eget liv och det ger förstås stor frustration. Hur hanterar man sådant? Det finns ju massor av saker som vi alla ställs inför och behöver göra, fast det i sig känns varken särskilt lustfyllt eller inspirerande.

Och kanske är det just det! Att vi ibland förväxlar motivation enbart med en känsla av lust och inspiration? Om man istället kommer ihåg att motivation snarare är vår inre förmåga att styra oss själva och våra handlingar mot önskade mål, så kan man se på det lite annorlunda. Anledningen till att vi t.ex. ibland masar oss till jobbet trots en stark olustkänsla och tydligt motstånd, är kanske just att vi faktiskt är motiverade? Trots allt. Vårt mål kan vara allt möjligt, att ha en trygg inkomst, att inte svika kollegor vi tycker om, att känna oss uppskattade, behövda eller bara delaktiga i ett större sammanhang.

Anledningen att vi tar tag i tvätten, disken eller veckohandlingen fast vi känner att det ibland står oss upp i halsen, likaså. Vår inre förmåga att driva oss själva mot våra mål hjälper oss. Målet kanske är vår egen trivsel hemma, att visa familjen omsorg och kärlek eller kanske hopp om att frigöra tid för något annat längre fram som vi vill göra. Det kan naturligtvis vara vad som helst, och långt ifrån alltid så lätt att få syn på själv. Men inuti oss, där vår egen källa till motivation finns, där finns också uttalade eller outtalade mål vi vill uppnå. Mål som kommer från våra värderingar och livsintentioner och som handlar om oss själva, och vilka vi är och vill vara. Innerst inne.

IMG_0842

Så motivation handlar alltså om vår förmåga att själva skapa, styra och kontrollera våra handlingar i given riktning, medvetet eller omedvetet. Det handlar inte om att i första hand känna lust och inspiration. Kanske många gånger till och med tvärtom? Det är kanske vår motivation som hjälper oss när saker INTE känns direkt lustfyllt och inspirerande, därför att den ser längre och vet vad vi vill och behöver. Ibland till och med när vi själva tappat kompassen och inte ser målet för våra handlingar.

Du kanske ibland själv slänger ur dig hur ”oooooomotiverad” du känner dig…ändå är det något som sliter i dig och säger ”gör det, gör det”? När det inträffar brukar jag själv ta det som ett tecken på att det är dags för lite självreflektion. Vad har jag missat som gör att jag uppenbarligen har en envis och pockande motivation för något som jag inte alls har lust med? Varför lämnar motivationen mig inte i fred, så att jag kan ligga här och pilla mig i naveln eller ignorera det där som stör i huvudet och vill att jag agerar? Vad är det jag missar, inte ser? Vilka värderingar, livsintentioner och mål är det jag förträngt? Och hur hänger den här handlingen jag är så motvillig till, ihop med det?

Så skyll inte på svaga drivkrafter eller bristande motivation nästa gång du känner frustration inför något som du inte har lust med. Se det istället som ett tecken på att du bara behöver tydliggöra sambanden lite för dig själv, mellan dina handlingar och vissa av dina livsintentioner och mål.

Happiness

Nu är jag nyfiken på vem som kommer med nästa blogg-input att ta tag i – och vad det månde bli för utmaning? 🙂

energi och kärlek
Annika