Aptjatter och gorillavrål

Jag vill börja med att säga att jag har haft ett bra liv, de dryga 43 år jag hittills levt. Och jag ser fram emot många ännu bättre år i livet framöver.

Jag tror dock att mitt liv i mångt och mycket har fungerat ungefär som de flesta andra människors. Det har kantats av mål och drömmar som aldrig blivit av. De har antingen känts ouppnåeliga, blivit ersatta av nya innan de hunnit förverkligas eller på något mystiskt sätt falnat och tappat sin glans. Inte alla givetvis, men i ärlighetens namn väldigt många. Onödigt många. Så här i backspegeln skulle man nästan kunna säga, att mina egna första 40 år i livet mest trampades där på slumpens och tillfälligheternas väg. Trots att jag tyckte jag hade ambitioner och gjorde allt jag förmådde. En väg som ödet tycktes ha förberett åt mig. Eller i alla fall en väg som var nödvändig att gå, som kändes realistisk och ansvarsfull att välja och fullt logisk och rationell att ta i varje vägskäl.

vägval

För det är i princip så jag sett det. Det har inte varit några dramatiska val, där jag medvetet upplevt att jag övergivit någon stor dröm eller förkastat mina mål med sorg och smärta. Nej, ofta tvärtom faktiskt. Det har gått skrämmande lätt och känts fullkomligt naturligt många gånger att sakta förminska mig själv och mina drömmar. Om inte direkt, så åtminstone efter ett tag. Till och med både praktiskt och nästan skönt att få släppa, fokusera om och gå vidare. Mot nya mål som ligger längre fram och som ännu inte blivit så krävande att helga.

Och har tankarna på det mål eller den dröm jag släppt någon gång gjort sig påminda och försiktigt försökt göra sig hörda på nytt, har jag haft gott om goda förklaringar och ursäkter till varför det blev som det blev. Varför jag gjort som jag gjort. Och människor runt omkring mig har verkligen gett mig både stöd och förståelse.

Det var väl inte så konstigt att det blev så. Klart du gjorde rätt. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Släpp och gå vidare.

Och så vidare. Så det har varit ganska lätt, faktiskt. Lätt att ge upp mina mål och drömmar, en efter en längs vägen, och istället fokusera på det riktiga livet som ska hanteras… Känner du igen dig?

Under grundskoltiden var jag en duktig elev med goda resultat, till exempel. Jag var både flitig och skötsam och tyckte dessutom om att vara det. Jag kände mig stolt och såg framför mig att jag skulle bli något stort eller göra något spännande av mitt liv, jag visste bara inte riktigt vad. Drömmen fanns där någonstans, men målen var lite suddiga som för så många andra ungdomar. Goda betyg visste jag förstås skulle vara värdefullt, liksom att välja en bred linje på gymnasiet.

Men under det mer krävande gymnasiet blev det allt svårare att motivera mig att bita ihop som förr, inte minst när jag plötsligt blev kär. Så från att ha fokus på studier och goda resultat för att kunna nå en framtida dröm, lät jag pluggandet bli alltmer sekundärt. Inte så att jag misskötte mig, men jag hade kunnat så mycket mer om jag vetat vad jag strävade efter, och om jag inte lyssnat så mycket till mina egna ursäkter när det blev jobbigt och krävde ansträngning. Ursäkter som att ”jag kan ju inte hjälpa att jag är så kär”, ”det spelar ingen roll hur just det här provet går, för jag vet ju ändå inte om jag kommer behöva just det här ämnet/betyget längre fram”, ”jag är bara ung en gång och måste ju få ha roligt också” och så vidare, och så vidare.

studenten

Så istället för att gå ut med toppbetyg som jag alldeles säkert hade kapacitet till, gick jag bara ut med mycket goda betyg. Vilket kanske inte låter som något att gräma sig över. Men faktum är att det ändå på något vis satte ribban för många nya liknande beteenden. Det har kunnat gälla träning, hälsa/övervikt, äventyrslusta, karriärambitioner eller helt vanliga småsaker i vardagen.

Drömmar har alltså funnits inom mig, men ursäkter och bortförklaringar har smugit sig på när svåra beslut eller verkliga kraftansträngningar har krävts.

Jag tränar inte så mycket som jag kulle vilja för det tar för mycket tid från familjen – och så har jag ju gamla fotbollsskador som försvårar…

Det är inte så konstigt att jag är överviktig när jag har mina hormoner som spökar och dessutom har jag fått barn och är faktiskt snart 40 år…

Jag har inte gjort det och det eftersom jag tagit ansvar för andra saker…

Karriär har aldrig varit särskilt viktigt för mig, huvudsaken jag trivs…

Mitt hallprojekt har gått i stå, därför att jag har så mycket annat att göra…

Ja, du förstår kanske hur bra ursäkter och förklaringar jag har lyssnat till. Och fortfarande lyssnar på om jag inte ser upp eller får hjälp att få syn på det. Det jag vet idag som jag inte visste förr, är att i 99 % av fallen är inte det här min egen uppriktiga röst som talar till mig. Det är bara ett riktigt aptjatter som håller till där inne i mitt huvud. Och emellanåt ett och annat riktigt skrämmande gorillavrål. Det är mina rädslor och invanda tankemönster som försöker skydda mig. Antingen från besvikelser och smärta, eller från förändring och det okända.

IMG_1223

Men genom att lyssna på mina ursäkter och förklaringar förminskar jag mig själv, mina drömmar, möjligheter och mål redan på förhand. Så idag gör jag allt jag kan för att tysta ner dessa röster och verkligen titta på vad det är jag egentligen vill på riktigt, innerst inne. Som om jag hade precis alla möjligheter i världen och all tid och kraft som behövdes. Sen testar jag det som jag tycker känns nog intressant och utvärderar hur det blev i verkligheten. Ja, inte alltid förstås, men oftare och oftare i takt med att jag blir modigare.

Och det behöver inte handla om några extrema äventyr, raketforskningsprojekt eller världsförändrande aktioner, för att göra skillnad i mitt eller ditt eget liv. I mitt eget fall kan det vara att faktiskt fullfölja ett viktminskningsprogram från 109 kg till 75 kg, att skapa tid och utrymme för att fortsatt ta hand om hälsan, att våga värdesätta mig själv och söka det där jobbet jag lockas av samt begära den lön jag vill ha, att ta kontakt med okända som jag är nyfiken på fast benen skakar, att säga nej till uppstart av nya projekt innan gamla är avslutade och klara på ett sätt jag är nöjd med, att ta mig tid att finnas där det sista halvåret, när mamma sakta bryts ner av cancern eller just den där onsdagen när sonen har Öppet Hus på skolan. Eller när han vill ha sällskap för att kicka lite fotboll. Ja, ofta helt vanliga saker alltså.

IMG_1618

Så för mig handlar allt om vem jag är villig att vara i mitt eget liv. Någon som lyssnar till mina ursäkter och förklaringar när livet kräver lite ansträngning av mig, eller någon som lever ett liv som den jag vill vara i stort och smått. Det är svårt många gånger. Men det är ingen ursäkt för att låta bli längre.

Hur ser du på dina egna ursäkter – och tar de dig dit du vill?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 17 – Kärlek

Här ett både allmänt och personligt inlägg som tar drygt 2 min att läsa. Samt ytterligare ca 6 min om du tar dig tid att läsa länkad text, en privat anekdot från min och makens vigsel – som är både lite komisk och belysande på samma gång… 😉

Dagens upplyftande och samtidigt djuplodande bloggpassning har kommit från den begåvade, välskrivande författaren, låtskrivaren, kommunikationskonsulten och entreprenören Anna Eriksson Skarin, vars roman ”Mellan människor” jag nyss läst ut och varmt rekommenderar! Ser mycket fram mot fortsättningen, som jag hört är på gång. 🙂

Kärlek. Finns de något vackrare eller större?

”Om jag talar både änglars och människors språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten , inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

/ur Första Korinthierbrevet kap. 13 (Bibeln 2000)

Kärlek är en känsla av stark ömhet och tillgivenhet inför någon eller något och en vilja att ge villkorslöst. (Källa: Wikipedia) Jag tycker att jag har fått uppleva mycket kärlek i mitt liv och här lätt för att identifiera den i min tillvaro, i stort och smått. Inte minst genom min egen älskade lilla familj, d.v.s. make och en son.

IMG_9364

Samtidigt kan jag erkänna att jag inte är typen som alltid har lätt för närhet, eller är särskilt bekväm med spontana ömhetsbetygelser hur som helst, eller från allt och alla. Jag har nog ett ganska stort behov av min egen privata sfär runt omkring mig. Kanske för att när någon väl är där innanför ger jag allt? Hela mig. På gott och ont. Något som sannerligen min älskade make har fått uppleva, så här med 25 år tillsammans i bagaget. Jag nedtecknade förresten en, så här i efterhand rätt söt, anekdot kring scenariot när vi gifte oss på nyårsafton 2011, som jag tycker speglar kärlekens magi rätt bra! Läs gärna här i min Too-tickiblogg 🙂

karlekens9sprak_col

Kärlek ja, det kan ju vara så mycket. Jag tänker dock att kärlek behöver omsättas i något konkret, och inte bara bli kvar i känslorna. Och det är nog ofta där det kan börja bli mer problematiskt för oss ofullkomliga och sårbara människor, här på jorden. För att återknyta till Kärlekens Lov i Bibeln, så är det få av oss som klarar av att bära allt, tro allt, hoppas allt och uthärda allt. Så hur vi manifesterar kärleken i våra liv genom ord och handling har stor betydelse. För oss själva, våra relationer och världen i stort.

Vilket får mig att tänka på insikter som min coachutbildning faktiskt gett mig. Nämligen att det krävs stort mod, kraft och beslutsamhet för att ta mig från den visionära tanke- och känslovärlden och ut i den fysiska verkligheten. Att känna kärlek och tänka kärleksfullt är lätt och fluffigt, men att agera kärleksfullt i ord och handling är ofta en långt större utmaning. Då snackar vi om hårt jobb, kanske tuffa prioriteringar, uppriktiga och modiga beslut med andra i fokus, och inte sällan till och med att vara beredd på oväntade hinder och motstånd på vägen. Förmåga att kanske utstå både otacksamhet, missförstånd och spruckna illusioner emellanåt, utan att ge tappt?

Är kärleken värd det? Ja, vad blir ditt eget svar?

Kärlek...-400x379

energi och kärlek
Annika

Mod och sårbarhet går hand i hand

Jag skrev ett blogginlägg på en gång för några år sedan. Nu har jag baserat en liten e-bok på detsamma. Det känns bra. Särskilt som det fått en mycket personlig layout och inramning från mitt eget familjealbum med bilder.

IMG_0876

Håll till godo – and lets go out and ride some dragons!

Mod och sårbarhet_ebok

energi och kärlek
Annika

Compassion för Nathalie

Det här blogginlägget handlar om Nathalie. Och om mig. Och dig. Men också om att vi alla gör val hela tiden. Val som gör skillnad. Att läsa det här blogginlägget tar ca 6 min av ditt liv. Men det kan göra skillnad för Nathalie. Eller någon annan i din omgivning… Vad väljer du?

profil_Nathalie

Jag vill bidra genuint, där jag är i min normala vardag, och till de jag möter i varje given stund. Jag vill väva in det som en guldtråd i hela min livsväv. Därför har det känts så rätt med Compassion för mig. Inte så pretentiöst, välorganiserat eller mediasmart kanske. Inga vinstsyften och ingen stab som lyfter ansvaret från någon annan genom att erbjuda ett 90-konto som alternativ. Inga mellanhänder eller anonyma mottagare. Bara människa till människa. Kött och blod. Och alla kan göra skillnad precis där de är. Jag kan. Du kan.

Jag tänker att om alla över hela världen bara valde att se lite mer av det som finns i närheten, skulle mycket se annorlunda ut för många. Det är så konstigt. Vi kan ha en granne vi dagligen passerar men inte ens kan namnet på, som lever i misär, personlig tragedi, ensamhet eller svår sorg mitt framför våra ögon. Utan att vi gör något över huvud taget. Mer än vänder bort blicken. Samtidigt som vi med tefatsstora ögon snyftar till Världens Barn-galan på TV… Jag tänker fortsätta snyfta och även ge bidrag till Röda Korset, Unicef och Kiva. Men inte för att orka fortsätta vända bort huvudet åt grannen, igen och igen. Eller vem som nu råkar komma i min väg.

Som Nathalie till exempel, en ung tjej i Compassion-gruppen på Facebook. En fantastisk, sårbar och modig tjej, full av kärlek, kreativitet, talang, ansvarskänsla och kapacitet. Vet jag nu. Men det hade jag förstås ingen aning om förrän hon kom i min väg, och jag valde att ”se” mer än bara ännu en Facebook-profil. Ännu en ”granne”.

Nathalie vet att jag skriver detta blogginlägg och har godkänt det. Hon har haft modet att våga be om hjälp, trots att det gör henne mer utsatt för andras tyckande och dömande. Svårast är balansen mellan familjens integritet och behovet av att någon utomstående just ”ser”, när inte samhällets trygghetssystem räcker till. Hur många ”grannar” finns det som ingen ser? Jag tänker på min egen resa genom livet. Hur många gånger hade det inte kunnat vara jag, om ödets nycker agerat bara lite annorlunda? Om inte mina sociala nätverk varit starka och jag själv och min närmaste familj frisk? Är det verkligen min egen förtjänst att just jag sick-sackat mig fram hyfsat välbehållen, trots allt jag själv varit med om?

Nathalie1

Nathalie är en kärleksfull mamma åt tre underbara småkillar, sambo, en god vän till andra och på många sätt precis som vem som helst. Med intressen, drömmar i livet och planer för framtiden. Men för närvarande mitt i en personligt oerhört besvärlig del av sin egen livsresa. En delsträcka kantad av rejäl otur, sjukdom, arbetslöshet, olyckliga omständigheter som sammanfaller – och säkert ett och annat felaktigt beslut. Sett i backspegeln, då vi alla kan vara efterkloka. Oavsett är hon nu satt i en snabbt nedåtgående spiral.

Man kan ju tycka att det i ett land som Sverige skall finnas tillräckliga skyddsnät. Åtminstone för barnfamiljer. Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ju regler. Och stuprör utan hängrännor emellan. Fyrkantiga små kryssrutor och beräkningsunderlag. Och handläggare. Och handläggningstider. Och sen finns det förstås massor av andra instanser som påverkar våra möjligheter och vårt handlingsutrymme, av mer eller mindre godtycklig karaktär. Som banker, kreditbolag, mäklare, försäkringsbolag, vårdapparaten, Försäkringskassan, socialtjänsten, fackmän och hantverkare. Människor kan göra fel i sina yrkesroller och uppdrag. Men du som lekman måste veta på vilket sätt för att kunna få rätt. Människor kan ha fördomar. Som du själv måste kämpa mot. Igen och igen.

Åter till Nathalie. En högst verklig person, någonstans i Västerbotten, Sverige 2014. Med banklån, skulder och en räkningshög som växer. Inkomster och ersättningar som uteblir och därför snart tippad över kanten till katastrof. Säkert inte för alltid, men hur stor skadan blir, och hur hårt den mänskliga tragedin kommer slå om det sker, vet ingen av oss idag.

Och mitt i allt finns det tre små levnadsglada pojkarna mellan 2 och 5 år, som glatt ovetande ska ha frukost, omsorg och kärlek i vardagen. Och alla som vet hur det är med banklån och kreditgivare förstår, att de inte snällt bara avstår till förmån för familjens andra behov. Som mat på bordet. Eller bensin för att ta sig till och från Arbetsförmedlingen, kunna skjutsa till barnomsorgen eller mataffären. Eller varför inte något så enkelt som en telefon för att leva upp till kravet på aktivt jobbsökande? Allt blir fort moment 22. Och någon snabb utväg finns inte i sikte för Nathalie. Allt av värde är i princip redan sålt eller till försäljning. 

Jag kan bara säga att jag inte skulle vilja byta sits. Det vill inte Nathalie heller. Hon vill ha sitt liv, göra något av det. Räta upp skutan och komma framåt. Inte byta båt med någon. Hon är inget hjälplöst offer. Trots allt finns fortfarande kampvilja och kärlek. En vägran att ge upp. En önskan om att komma ut på andra sidan som en hel familj, som får må bra.

680452_493242894043711_839983571_o

Ingen lyx. Ingen räkmacka på någon annans bekostnad. Bara ett liv tillsammans som fungerar, utan ångest över de mest basala sakerna i livet, som värme i huset, kläder till växande ungar och mat på bordet. Utan ångest över att känna sig som en ovärdig parasit på nära och kära, som försöker hjälpa till så gott de kan. Utan ångest över att kanske bli långvarigt livegen i ett land som Sverige, trots att man verkligen försöker på alla sätt man kan.

Nathalie är bara är 26 år. En ålder då livet ska handla om spännande vägval, förverkligande av drömmar, glädje över uppväxande barn, framtidsplaner och hopp. Men självklart också om hårt arbete, kanske utbildning eller uppstart av företag, eller annat som bidrar till både familjen och samhället.

904119_663385533696112_815205585_o

Compassion handlar om att se. Och jag ser. Har hälsat på, mer än än gång. Nathalie är inte längre bara en osynlig granne eller ännu en Facebook profil. Hon är verklig. Hon finns. Jag kan inte vända bort blicken och blunda. Sätta in en hundralapp till åt Röda Korset. Jag måste dela hennes resa här och nu. Inte ta över resplanen. Inte ”rädda” henne. Hon har kapaciteten själv. Men hon behöver resesällskap. Eller som Nathalie själv uttryckte det ”- Jag behöver riktiga människor”.

Och jag vill vara en riktig människa.

Riktiga människor står på samma perrong, sitter i samma vagnkupé, eller på samma tåg ett tag. Delar vår egen resa. De lägger sig inte nödvändigtvis i hur vi packat vår väska, vart vi kommer ifrån, vart vi ska eller vilka vi färdas med. Men de ropar till oss med en röst som är verklig om vi tappar något på perrongen, hjälper oss att lyfta in barnvagnen eller den tunga väskan i kupén med händer av kött och blod. Möter vår blick, kanske ler och samtalar med oss en stund med läppar som rör sig, hjälper oss att tyda kartan när vi är på okänd mark, ger oss sina reseberättelser och tips om vi vill lyssna. Köper en kopp kaffe och en macka om vi är utan kontanter.

Ja, gör saker på riktigt, helt enkelt. Sån’t som visar att vi vet att vi delar resan en stund. Vad eller hur mycket är inte det avgörande. Ibland kan en vänlig blick förgylla flera mil av resan. Ibland kanske vi behöver och uppskattar betydligt mer än så.

IMG_3979

Så vad kan jag göra för Nathalie just nu? Som visar att jag är en riktig människa. Jo, jag kan hälsa på, ge en kram, ta med mig lite smått och gott, låna ut telefonen, fråga hur hon mår, vad hon behöver just nu. Jag kan resa med och vara sällskap. Glädjas och fira i medgång, delta och stötta i motgång. Jag kan sälja saker jag inte behöver och som länge legat och samlat damm, till förmån för henne istället för att lämna till Myrorna eller ta pengarna själv. (Du hittar sakerna samlade här om du vill bidra som köpare.)

Jag kan skriva ett blogginlägg – som nu – och hjälpa till att sprida hennes nya fina Facebooksida, Lövbrandsfoto, där de som vill kan beställa något av alla hennes fantastiska foton för inramning eller tryck på canvasduk för ramspänning. Ja, Nathalie är en sjukt grym fotograf och konstnär.

SONY DSC

vattenfallSONY DSC

Och jag vet redan att flera efterfrågat en möjlighet att ge ett ekonomiskt bidrag. Nu finns den möjligheten på flera sätt än genom ”allmosor”, och där alla är vinnare och får något värdefullt. Så som Nathalie vill ha det. Som jag tror de flesta vill ha det, även när vi är i behov av support från andra? Hennes dröm är att kunna leva som fotograf, på sina bilder och på sin konstnärliga talang. Du kan vara med på den resan!

Vare sig du känner eller har följt och berörts av just Nathalie eller inte, hoppas jag att du väljer att se dina egna grannar och Facebook-kontakter, på det sätt som är möjligt för dig. Och att du väljer att vara en ”riktig människa”. En sådan som ropar när någon tappar något på perrongen. Ler när någon möter din blick. Och ibland kanske till och med bjuder någon tillfällig, okänd resenär på en kopp kaffe. Även om det känns obekvämt först. För det gör det. Frågan är varför det är mindre obekvämt att vända bort blicken?

kaffe_835475c

Compassion till er alla – wherever you are!

energi och kärlek
Annika

Våga fråga!

En sak jag försöker lära min son är att det är alltid okej att fråga – bara man även kan ta ett svar oavsett vad det blir. Man behöver aldrig skämmas för att man frågar, vare sig det handlar om något man önskar och vill ha eller något man undrar över och är nyfiken på. Utan att vara bekännande kristen, tror jag i alla fall en sak har landat ganska rätt i Bibeln.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Jag tror till och med att de första orden måste ha varit en rad frågor! Frågor är alltings drivkraft. Utan frågor händer inget. Inget förändras. Inget får riktning, mening eller egentligt sammanhang. Kanske var det ungefär så här i början när Gud/Ordet inledde allt.

Gud: – Varför är jag ensam? Hallå?

Inget svar

Gud: – Varför svarar ingen? Hallå???

Inget svar. Gud kliar sig i huvudet.

Gud: – Vem vill jag egentligen ska svara?

Ja, och sen ledde det ena till det andra och han började skapa en massa, till följd av ständigt nya frågor och svar. Eller nå’t.

Det är ingen slump heller att coachning bygger så mycket på att ställa frågor då det, som ni vid det här laget förstår, är väldigt effektivt för att få saker i rullning och skapa mening. Men kanske viktigast av allt att förstå, vare sig man är barn eller vuxen, är att det är just OKEJ att fråga! Det måste få vara okej.

frågestund1

Och när vi får frågor av andra önskar jag att vi alla kommer ihåg att det många gånger krävs oerhört mycket mod för att fråga. Ibland kan kanske den till synes mest banala frågan för någon vara en kraftansträngning värre än ett bungyjump. Varför? Jo, för att vi alla mer eller mindre bär på rädslan att bli avvisade. Avvisade i form av ett ”nej”, eller i form av att bli ignorerade, förminskada, förlöjligade eller bortstötta.

rejected

Allt detta väcker varje människas djupaste rädsla till liv – rädslan att inte vara värdig att höra till. Utan att få höra till dör vi. Vi är programmerade till sociala varelser i behov av mänsklig kontakt och anknytning. Utan det håller inte ens mat och vatten oss vid liv till slut. Vi självdör. Så rädslan att bli avvisad är befogad, även om den inte alltid är i proportion till själva sakfrågan. Upplevelser i bagaget kan göra det känslomässigt livsfarligt, att utsätta sig för även det minsta tecken på att bli avvisad.

Så många av oss slutar fråga. Slutar be om saker, svar eller hjälp. Slutar ställa de frågor vi har inom oss, de som kan ge oss det vi behöver, vill veta eller längtar efter och drömmer om. Istället tappar vi och våra liv fart, vi får svårt att ta oss framåt dit vi vill – och vi får ironiskt nog även svårt att verkligen känna att vi hör till. Det vi i första läget var rädda att förlora genom att fråga, blir alltså resultatet när vi inte vågar! Hur sorgligt är inte det. Och onödigt.

Om du inte redan gjort det, läs gärna i min lite mer privata blogg hur denna smärtsamma men viktiga insikt drabbade mig själv, när min mor gick bort alldeles för tidigt. Eller se den fantastiskt inspirerande videon nedan fullspäckad av visdom och kloka iakttagelser från Jia Jiang, som kan få dig att våga fråga lite mer igen! (Och tack, Anna Åberg för den suveräna delningen!)

Jia Jiang from Chris Guillebeau on Vimeo.

Så snälla! Fråga när du är nyfiken på något eller någon. Fråga när du önskar, vill ha eller behöver något! Det är OKEJ! Att få ett nej, eller bli ”avvisad” är bara ett svar just där och då, av just den personen i det tillfället – det säger inget om dig och vem DU är, vart du kan ta dig eller vad du kan få.

Och vill du mig något, så hoppas jag att du aldrig tvekar att just fråga! <3

energi och kärlek
Annika

Är det resurseffektivt när människor förbrukas?

Jag har så fantastiska och modiga klienter, så det är nästan sjukt!

Det är så grymt häftigt att få se vilken värld full av genuina, starka, kärleksfulla och uppriktiga människor, vi alla egentligen lever i. Människor med enorma inre resurser, massor av kompetens samt drömmar och visioner om att få göra gott och meningsfull skillnad. Både i sitt eget och andra människors liv, och såväl i det stora som i det lilla. Att vara coach och få ta del av allt detta är en verklig ynnest.

Samtidigt gör det mig faktiskt genuint ledsen och beklämd att inse att samma värld som består av alla dessa fantastiska människor, på något olyckligt sätt också bidrar till deras förtvivlan, misströstan samt bristande självkänsla och framtidstro. Samma värld bidrar till skadlig stress och livsångest, och ibland till slut även allvarlig sjukdom. Vad gör vi för fel i dagens samhälle, som inte ser vilka fantastiska mänskliga resurser vi har, och tar tillvara på dem på ett värdigt sätt? Vad är det som gör att vi tror att det är samhällsekonomiskt hållbart, att förbruka människor i syfte att maximera någon slags ekonomisk vinst?

Jag ser det inom det offentliga, inom det privata och till och med inom det ideella. Överallt uppstår organisationer, arbetsplatser, samverkansformer och verksamheter där ofta något ganska diffust syfte, men med tydliga krav på ekonomisk resurseffektivitet, tillåts styra. Dessutom ofta utifrån ett väldigt kortsiktigt perspektiv, där snabb vinst går före andra, mer mänskliga och långsiktigt hållbara värden. Men kan det någonsin bli resurseffektivt för en värld att förbruka människor?

Jag ser tydligt att många fantastiska, egentligen väldigt resursstarka människor – som dessutom genuint vill väl – idag bryts ner och till slut blir desillusionerade eller t.o.m. sjuka. Jag har varit och tafsat på gränsen själv, så jag vet vad jag pratar om. Coachning var – och är – en av flera värdefulla pusselbitar för mig, på min egen väg ut ur det klibbiga spindelnätet. Därför känner jag idag stor tacksamhet över att kunna bidra i min tur! Och min egen förhoppning är att allt fler och fler människor kommer att se sitt unika rätta värde, kasta av sig de sista resterna av den dammiga, malätna lutherska rocken, och istället ha mod att stå upp för sig själva och sina drömmar redan i jordelivet. Och då kommer det bli allt svårare och svårare att förbruka lojala, duktiga och kompetenta människor i något slags ”samhälleligt löpandeband-system”.

Om jag får som jag vill kommer allt fler söka sig till företag och organisationer som är beredda att uppskatta sina medarbetare efter förtjänst. För det är något varje människa är värd!

Adventsfrid och energi till er alla från mitt eget rofyllda sovrum!
Annika

Ditt obegränsade jag

Bland det svåraste som finns som människa, är att ändra sin egen självbild och den identitet man hängt upp sig själv på under vissa givna förutsättningar. Och ju längre jag håller kvar vid en viss självbild, desto svårare blir den att förändra och ifrågasätta. Men gör det bilden av vem jag egentligen är, mer sann för det? Självklart inte.

Våra självbilder säger inget om vilka vi egentligen är i ontologisk betydelse, eller vilka möjligheter vi har i det stora perspektivet. Självbild och identitet är ju bara objekt, medan vi som existenser fortfarande alltid är intakta subjekt. Så när vi ibland p.g.a. kriser eller genom andra omvälvande händelser i livet, tvingas att kasta av oss vår egen begränsande självbild har vi en chans att upptäcka nya sätt att vara oss själva. Och dessa kan på sikt visa sig minst lika fantastiska, berikande och meningsfulla för oss, som vårt tidigare sätt att manifestera vårt ”jag”.

Men i all förändring finns förstås både kravet på att släppa taget om något gammalt – inte sällan med både motstånd och sorg – och modet att våga möta något okänt och nytt. Det är naturligt att känna sig vilsen i det läget. Men kom då ihåg att det är just vilsenheten som öppnar upp, tvingar dig att förankra dig i djupet av ditt inre på nytt. Där inne, där allt handlar om vilken människa du är villig att vara snarare än vad du vill göra, finns livets källa.

Och det är så fiffigt ordnat att den människa du är villiga att vara kan uttrycka sitt jag och sina drömmar på tusen olika sätt. Bara du har mod att utforska det med nyfikenhet och tillit. Och när du börjar utforska vem du verkligen är villig att vara, kan du på nytt koppla den du är till nya mål och drömmar att jobba mot, eller leva i.

Så nästa gång du känner dig vilsen och din självbild har gått i kras, känn ingen rädsla! Möt det istället med barnets nyfikna ögon och börja utforska dig själv, fri och utan begränsningar!

Vem är du egentligen villig att vara?

/Annika

 

Jag behöver inte coachning…

Även om olika former av samtal med människor har präglat större delen av mitt liv, både privat och yrkesmässigt, är jag som professionell coach ännu relativt oerfaren, det ska villigt erkännas. Hur som helst, oavsett vem jag möter som coach, hur olika människors bakgrund, personlighet eller nuvarande förutsättningar än är, tycks alla klienter ha åtminstone två saker gemensamt.

För det första, viljan att med egen kraft förändra något till det bättre. För sig själva, i sitt eget liv, för andra, på sin arbetsplats, i samhället, i världen. You name it. Alla vill gott. Alla vill väl. Och alla vill på något plan lite mer eller lite annat, än det som är förhanden. För det andra uppvisar alla klienter ett enormt mod. Ibland utan att själva ens se det, eller kunna förstå och ta det till sig, när jag som coach speglar tillbaka detta. Men för mig är det så fantastiskt uppenbart, varje gång! Det krävs mod att blotta sig för någon annan, i sin egen vilsenhet och frustration eller när det gäller sina egna mål, drömmar och visioner. Men framför allt krävs det enormt mycket mod för att våga möta sig själv. För det är precis vad det hela handlar om.

Det handlar inte om coachen man går till, pratar med eller möter. Coachen är ingen expert som har vare sig förmåga eller önskan att döma och värdera. Nej, det handlar enbart om att vara beredd att möta sig själv på ett nytt sätt, med coachens hjälp. Men det är så lätt att man – för att slippa ta en titt på sig själv, sitt eget bidrag till sammanhanget – intalar sig själv och andra att man klarar sig helt på egen hand.

– Jag behöver inte coachning. Inte just nu i alla fall…

Underförstått; jag har kontroll på mitt liv och klarar mig själv. Ja, ni förstår nog. Har kanske till och med tänkt så själva? Och så kan det förstås självklart vara. Att du klarar dig bra utan coachning. Det är jag övertygad om att de flesta gör, faktiskt. Den intressanta frågan är om det kanske finns något ännu bättre? Något inom dig som bara väntar på att få blomma ut i all sin genialitet, men som behöver lite coachning på vägen…

För egen del vet jag att det ofta är så. Både för att jag själv upplevt det genom att många gånger vara klient, och för att jag ser det varje gång jag får äran att vara någons coach.

/Annika

Vågar du utvecklas?

Nu är det några veckor sedan jag lite darrig och nervös släppte min första e-bok ”Effektivitet – en tankeväckande liten guide”. Att göra något för första gången är alltid lite skrämmande, och tvivlen på mig själv och vad jag har att erbjuda har självklart varit närvarande. För det är ju så det är för de flesta av oss när vi ger oss in i något vi inte gjort tidigare och går utanför vår egen trygghetszon, där vi redan skapat oss en plats och ett värde. Och ju mer av oss själva vi exponerar, och ju viktigare ett nytt projekt känns, desto mer tvivel och osäkerhet medför det.

Men utan dessa steg utanför det invanda och bekväma, når vi aldrig heller nya höjder eller möjligheter. Då slutar vi att utvecklas och kan möjligen bli mer invecklade med tiden, eller i värsta fall t.o.m. börja ”avveckla” oss själva, och betydelsen av våra egna drömmar och visioner. Själva ordet utveckling är ju så bra och tydligt förresten, om man tänker på det lite. Vi vecklar ut nya sidor av oss själva, ger dem plats i tillvaron istället för att – kanske med våld? – hålla dem tyglade och begränsade djupt inom oss. Och vilken utvecklingspotential var och en innerst inne har, det får vi nog aldrig någonsin veta till fullo. Men bara att anta nya utmaningar då och då, ger oss ju en glimt av potentialen i alla fall.   

Hur som helst, åter till mitt första e-boksprojekt. Hur har det gått, undrar någon kanske? Ja, det beror ju på vad man menar och hur man ser det, samt förstås vilka förväntningar man har. Sett till antalet registreringar är resultatet att betrakta som relativt – för att inte säga oerhört – blygsamt fortfarande. I alla fall om man ser till världspopulationen. Procentuellt sett vet jag inte ens om talet existerar, faktiskt, så litet är det!? Ett dryga femtiotalet nedladdningar, så långt. Eventuell övrig spridning och delning har jag ingen koll på. Nåja, det är hur som helst enbart statistik och ett kvantitativt mått.

Mer kvalitativa mått vore väl att se till saker som, får e-boken någon meningsfull betydelse för någon, ger den något värdefullt för andra att ta med sig i sitt liv, och får jag själv någon slags feedback och respons på det jag gjort? Med andra ord, tycks den skapa något som helst avtryck i något sammanhang? Jag vet faktiskt inte. Men det är faktiskt helt ok. Kanske till och med som det skall vara. För när allt kommer omkring så är de viktigaste projekten i våra liv, ofta de som vi gör dels för vår egen skull och dels av en inre önskan om att få bidra villkorslöst till andra. Och på både de punkterna har jag redan lyckats!

Och nu har jag dessutom börjat jobba på min nästa e-bok, som har titeln ”Mod och sårbarhet går hand i hand”. Känner mig härligt kreativ och på samma gång förankrad i ett skönt inre lugn.

Vad har du själv för spännande projekt på gång i ditt eget liv? Och har du nyligen gjort något där du känner att du själv verkligen utvecklades?

energi och kärlek/Annika