Compassion för Nathalie

Det här blogginlägget handlar om Nathalie. Och om mig. Och dig. Men också om att vi alla gör val hela tiden. Val som gör skillnad. Att läsa det här blogginlägget tar ca 6 min av ditt liv. Men det kan göra skillnad för Nathalie. Eller någon annan i din omgivning… Vad väljer du?

profil_Nathalie

Jag vill bidra genuint, där jag är i min normala vardag, och till de jag möter i varje given stund. Jag vill väva in det som en guldtråd i hela min livsväv. Därför har det känts så rätt med Compassion för mig. Inte så pretentiöst, välorganiserat eller mediasmart kanske. Inga vinstsyften och ingen stab som lyfter ansvaret från någon annan genom att erbjuda ett 90-konto som alternativ. Inga mellanhänder eller anonyma mottagare. Bara människa till människa. Kött och blod. Och alla kan göra skillnad precis där de är. Jag kan. Du kan.

Jag tänker att om alla över hela världen bara valde att se lite mer av det som finns i närheten, skulle mycket se annorlunda ut för många. Det är så konstigt. Vi kan ha en granne vi dagligen passerar men inte ens kan namnet på, som lever i misär, personlig tragedi, ensamhet eller svår sorg mitt framför våra ögon. Utan att vi gör något över huvud taget. Mer än vänder bort blicken. Samtidigt som vi med tefatsstora ögon snyftar till Världens Barn-galan på TV… Jag tänker fortsätta snyfta och även ge bidrag till Röda Korset, Unicef och Kiva. Men inte för att orka fortsätta vända bort huvudet åt grannen, igen och igen. Eller vem som nu råkar komma i min väg.

Som Nathalie till exempel, en ung tjej i Compassion-gruppen på Facebook. En fantastisk, sårbar och modig tjej, full av kärlek, kreativitet, talang, ansvarskänsla och kapacitet. Vet jag nu. Men det hade jag förstås ingen aning om förrän hon kom i min väg, och jag valde att ”se” mer än bara ännu en Facebook-profil. Ännu en ”granne”.

Nathalie vet att jag skriver detta blogginlägg och har godkänt det. Hon har haft modet att våga be om hjälp, trots att det gör henne mer utsatt för andras tyckande och dömande. Svårast är balansen mellan familjens integritet och behovet av att någon utomstående just ”ser”, när inte samhällets trygghetssystem räcker till. Hur många ”grannar” finns det som ingen ser? Jag tänker på min egen resa genom livet. Hur många gånger hade det inte kunnat vara jag, om ödets nycker agerat bara lite annorlunda? Om inte mina sociala nätverk varit starka och jag själv och min närmaste familj frisk? Är det verkligen min egen förtjänst att just jag sick-sackat mig fram hyfsat välbehållen, trots allt jag själv varit med om?

Nathalie1

Nathalie är en kärleksfull mamma åt tre underbara småkillar, sambo, en god vän till andra och på många sätt precis som vem som helst. Med intressen, drömmar i livet och planer för framtiden. Men för närvarande mitt i en personligt oerhört besvärlig del av sin egen livsresa. En delsträcka kantad av rejäl otur, sjukdom, arbetslöshet, olyckliga omständigheter som sammanfaller – och säkert ett och annat felaktigt beslut. Sett i backspegeln, då vi alla kan vara efterkloka. Oavsett är hon nu satt i en snabbt nedåtgående spiral.

Man kan ju tycka att det i ett land som Sverige skall finnas tillräckliga skyddsnät. Åtminstone för barnfamiljer. Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ju regler. Och stuprör utan hängrännor emellan. Fyrkantiga små kryssrutor och beräkningsunderlag. Och handläggare. Och handläggningstider. Och sen finns det förstås massor av andra instanser som påverkar våra möjligheter och vårt handlingsutrymme, av mer eller mindre godtycklig karaktär. Som banker, kreditbolag, mäklare, försäkringsbolag, vårdapparaten, Försäkringskassan, socialtjänsten, fackmän och hantverkare. Människor kan göra fel i sina yrkesroller och uppdrag. Men du som lekman måste veta på vilket sätt för att kunna få rätt. Människor kan ha fördomar. Som du själv måste kämpa mot. Igen och igen.

Åter till Nathalie. En högst verklig person, någonstans i Västerbotten, Sverige 2014. Med banklån, skulder och en räkningshög som växer. Inkomster och ersättningar som uteblir och därför snart tippad över kanten till katastrof. Säkert inte för alltid, men hur stor skadan blir, och hur hårt den mänskliga tragedin kommer slå om det sker, vet ingen av oss idag.

Och mitt i allt finns det tre små levnadsglada pojkarna mellan 2 och 5 år, som glatt ovetande ska ha frukost, omsorg och kärlek i vardagen. Och alla som vet hur det är med banklån och kreditgivare förstår, att de inte snällt bara avstår till förmån för familjens andra behov. Som mat på bordet. Eller bensin för att ta sig till och från Arbetsförmedlingen, kunna skjutsa till barnomsorgen eller mataffären. Eller varför inte något så enkelt som en telefon för att leva upp till kravet på aktivt jobbsökande? Allt blir fort moment 22. Och någon snabb utväg finns inte i sikte för Nathalie. Allt av värde är i princip redan sålt eller till försäljning. 

Jag kan bara säga att jag inte skulle vilja byta sits. Det vill inte Nathalie heller. Hon vill ha sitt liv, göra något av det. Räta upp skutan och komma framåt. Inte byta båt med någon. Hon är inget hjälplöst offer. Trots allt finns fortfarande kampvilja och kärlek. En vägran att ge upp. En önskan om att komma ut på andra sidan som en hel familj, som får må bra.

680452_493242894043711_839983571_o

Ingen lyx. Ingen räkmacka på någon annans bekostnad. Bara ett liv tillsammans som fungerar, utan ångest över de mest basala sakerna i livet, som värme i huset, kläder till växande ungar och mat på bordet. Utan ångest över att känna sig som en ovärdig parasit på nära och kära, som försöker hjälpa till så gott de kan. Utan ångest över att kanske bli långvarigt livegen i ett land som Sverige, trots att man verkligen försöker på alla sätt man kan.

Nathalie är bara är 26 år. En ålder då livet ska handla om spännande vägval, förverkligande av drömmar, glädje över uppväxande barn, framtidsplaner och hopp. Men självklart också om hårt arbete, kanske utbildning eller uppstart av företag, eller annat som bidrar till både familjen och samhället.

904119_663385533696112_815205585_o

Compassion handlar om att se. Och jag ser. Har hälsat på, mer än än gång. Nathalie är inte längre bara en osynlig granne eller ännu en Facebook profil. Hon är verklig. Hon finns. Jag kan inte vända bort blicken och blunda. Sätta in en hundralapp till åt Röda Korset. Jag måste dela hennes resa här och nu. Inte ta över resplanen. Inte ”rädda” henne. Hon har kapaciteten själv. Men hon behöver resesällskap. Eller som Nathalie själv uttryckte det ”- Jag behöver riktiga människor”.

Och jag vill vara en riktig människa.

Riktiga människor står på samma perrong, sitter i samma vagnkupé, eller på samma tåg ett tag. Delar vår egen resa. De lägger sig inte nödvändigtvis i hur vi packat vår väska, vart vi kommer ifrån, vart vi ska eller vilka vi färdas med. Men de ropar till oss med en röst som är verklig om vi tappar något på perrongen, hjälper oss att lyfta in barnvagnen eller den tunga väskan i kupén med händer av kött och blod. Möter vår blick, kanske ler och samtalar med oss en stund med läppar som rör sig, hjälper oss att tyda kartan när vi är på okänd mark, ger oss sina reseberättelser och tips om vi vill lyssna. Köper en kopp kaffe och en macka om vi är utan kontanter.

Ja, gör saker på riktigt, helt enkelt. Sån’t som visar att vi vet att vi delar resan en stund. Vad eller hur mycket är inte det avgörande. Ibland kan en vänlig blick förgylla flera mil av resan. Ibland kanske vi behöver och uppskattar betydligt mer än så.

IMG_3979

Så vad kan jag göra för Nathalie just nu? Som visar att jag är en riktig människa. Jo, jag kan hälsa på, ge en kram, ta med mig lite smått och gott, låna ut telefonen, fråga hur hon mår, vad hon behöver just nu. Jag kan resa med och vara sällskap. Glädjas och fira i medgång, delta och stötta i motgång. Jag kan sälja saker jag inte behöver och som länge legat och samlat damm, till förmån för henne istället för att lämna till Myrorna eller ta pengarna själv. (Du hittar sakerna samlade här om du vill bidra som köpare.)

Jag kan skriva ett blogginlägg – som nu – och hjälpa till att sprida hennes nya fina Facebooksida, Lövbrandsfoto, där de som vill kan beställa något av alla hennes fantastiska foton för inramning eller tryck på canvasduk för ramspänning. Ja, Nathalie är en sjukt grym fotograf och konstnär.

SONY DSC

vattenfallSONY DSC

Och jag vet redan att flera efterfrågat en möjlighet att ge ett ekonomiskt bidrag. Nu finns den möjligheten på flera sätt än genom ”allmosor”, och där alla är vinnare och får något värdefullt. Så som Nathalie vill ha det. Som jag tror de flesta vill ha det, även när vi är i behov av support från andra? Hennes dröm är att kunna leva som fotograf, på sina bilder och på sin konstnärliga talang. Du kan vara med på den resan!

Vare sig du känner eller har följt och berörts av just Nathalie eller inte, hoppas jag att du väljer att se dina egna grannar och Facebook-kontakter, på det sätt som är möjligt för dig. Och att du väljer att vara en ”riktig människa”. En sådan som ropar när någon tappar något på perrongen. Ler när någon möter din blick. Och ibland kanske till och med bjuder någon tillfällig, okänd resenär på en kopp kaffe. Även om det känns obekvämt först. För det gör det. Frågan är varför det är mindre obekvämt att vända bort blicken?

kaffe_835475c

Compassion till er alla – wherever you are!

energi och kärlek
Annika

Sommarerbjudande med solsting och semesteryra!

Kanske är jag galen nu? Sommaren ska väl ändå vara semester – eller?

Tja, det beror ju på hur man definierar semester. Personligen är semester framför allt något som innebär tid för återhämtning och reflektion – och påfyllnad av energi! Och just det där senare kan liksom se vääääldigt olika ut. På ytan kan det säkert vara något ansträngande, tidskrävande eller förpliktande, samtidigt som det på insidan ger precis den energi jag såväl behöver.

IMG_6399

Så det här sommarerbjudandet som du just nu kan registrera dig för, är faktiskt rena semestern för mig! Så nu hoppas jag verkligen att du passar på att prova, så blir det en win-win-situation för oss båda! 😉

energi och kärlek

Annika

Alltid på väg!

Tänk att hur man än bär sig åt i livet är man faktiskt alltid på väg någonstans!

Eftersom livet är något som alltid pågår, rör det sig också obönhörligen framåt. Även om vi själva skulle vara helt passiva, så åker vi med. Så min fråga så här i semestertider är om du har satt dig ordentligt vid ratten? Annars kan detta vara ett bra tillfälle, nu när många får lite extra tid för återhämtning och reflektion.

Jag har greppat ratten i min bil. Även om jag villigt kan erkänna att det är långt ifrån alla dagar på året jag vet vart jag är ute och kör. Eller hur jag hamnade där? Men det är helt okej. Så länge jag fortfarande har möjlighet att gasa, bromsa och styra vidare. Men att släppa ratten, hålla händerna för ansiktet eller gömma sig i baksätet är sällan vare sig klokt, roligt eller meningsfullt. Nej, händerna på ratten och blicken framåt är mitt semestertips!  

IMG_6585Ibland kan det förresten till och med vara både spännande och lärorikt att vara vilse! Både när man kör bil och i livet.

Den här våren har jag haft en del stunder då jag tittat på vägen framför mig och undrat; ”Hur tusan hamnade jag här?” eller ”Vart leder den här vägen månntro, borde jag kanske vända?” eller ”Den här vägen känns bekant, här har jag visst varit förr och det var banne mig inget trevligt!”. Men det har även varit stunder då jag spanat framåt och konstaterat ”Ok, den här vägen är visst inte den bästa och Vägverket lyser med sin frånvaro, men utsikten är fin och lovar gott!”. Och så har jag självklart förstås haft de klassiska stunderna då autopiloten inom mig tar över och jag kör helt prickfritt, men utan att egentligen riktigt vara medveten om hur det gick till eller minnas något från milen jag avlagt. De där transportsträckorna i livet, ni vet.

Ja, ni som gillar metaforer förstår nog och kan omsätta det jag skriver til egna verkliga exempel från livets och vardagens stora och små scenarion. Min poäng är hur som helst att det kan vara klokt att ta chansen så här i semestertider, att verkligen fundera lite extra. Själv ska jag njuta av tillvaron i vårat hus på landet, lapa sol, klippa gräs, läsa böcker, lösa korsord, lösa världsproblemen, måla tånaglarna, drick morgonkaffe på trappan, bjuda vänner på mat och gå på fiskeäventyr med lilla familjen. Men även en tur söderut till mina älskade syskon och diverse annan släkt finns på agendan, samt ett besök i grannlandet Danmark med Tivoli, Legoland samt kanske få uppleva Skagens sanddyner. Och innan hösten har jag nog landat i en bra färdplan för resten av året om jag känner mig själv rätt!

Så min fråga till dig är, vart är du själv på väg, vart vill du i sommar och till hösten? Vem kör din bil, vad vill du ha ut av färden och vart vill du nå egentligen. Och inte minst vilka vill du ha med dig eller besöka längs vägen? Registrera dig gärna för min gratis e-bok om Effektivitet, om du vill ha lite stöd för dina tankar. Se det som lite gratis körkortsteori – den är väl beprövad!

IMG_6844

Ha en glad, varm och energigivande sommar!

/Annika

Compassion; kan det vara nå’t?

En idé har länge legat och grott inom mig. Eller kanske gnagt snarare. Sprungen ur en källa som på samma gång vill växa, vattna och bevittna. Jag vill göra, bidra till och se mer av allt det goda här i världen! Och efter att ha gått ännu en fantastisk coachutbildning med Maria Nemeth och Academy for Coaching Excellence, så började saker falla på plats. Så nu drar jag igång projekt Compassion!

Jaha, tänker du kanske nu, lite av ett frågetecken? Vad är Compassion då, bortsett från det engelska ordet? Jo, det är vad vi tillsammans gör det till, skulle jag kunna svara lite förenklat. Men givetvis har jag tänkt lite mer än så för att få projektet i rullning.

Compassion är ett projekt som nu till en början består i några första enkla åtgärder. Dels har jag precis lanserat en öppen Facebookgrupp, med det inte oväntade namnet ”Compassion”. 

Jag vill på det sättet lyfta fram och synliggöra människors godhet, naturliga hjälpsamhet och vilja att bidra här i världen. Lite som en motkraft till all kommersialisering och vinstoptimering som annars finns överallt, och lätt bygger murar mellan människor.

Ja, allt det där ni vet, som ibland riskerar att ta bort vår naturliga förmåga till osjälviskt handlande, i tron att vi alltid ska ha eller förtjänar något i gengäld. Eller i tron av att ingen behöver eller vill ha vår hjälp. Får oss att sköta oss själva, alltså. Minding our own business. Samtliga slutsatser lika sorgliga för mänskligheten. Jag törs lova att om du deltar i Compassion kommer din ”belöning” bli större än du anar, men på ett annat plan än de flesta av oss tyvärr normalt förväntar sig i vårt moderna s k välfärdssamhälle.

compassion1

Om många deltar, bidrar och sprider leder det förhoppningsvis så småningom till en hel del konkreta handlingar, sk Compassion-insatser runt om i landet. Små medmänskliga vardagshandlingar mellan kanske tidigare helt okända människor. Vardagshandlingar som gör skillnad. Både för den som tar emot och för den som ger. Det är min fasta övertygelse. Förutom det första steget att använda sociala medier för projektet, har jag här på hemsidan skapat ett nytt avsnitt om Compassion, som du hittar i menyn här ovan.

Min förhoppning är att på sikt kunna inspirera och motivera andra små och stora företag att delta i Compassion och bidra med Compassion-insatser runt om i landet. Men som med allt annat får man börja med sig själv och göra vad man kan, vilket i mitt fall – förutom eget deltagande i facebookgruppen – betyder att ett antal kommande pro bono-erbjudande kommer dyka upp här på hemsidan. Längre fram planerar jag en del event och större insatser, men det får dröja till dess att tiden är mogen.

Så till sist, har du en idé om hur just jag skulle kunna bidra pro bono till någon eller något där det skulle göra skillnad, inom ramen för något av just mina kompetensområden, så tveka inte att ta kontakt här. Jag lämnat inga garantier, mer än att du kommer få ett vänligt bemötande i alla fall, oavsett din fråga!

Compassion!

No less. No limit.

Visionera mera!

Som coach ser jag inga begränsningar hos mina klienter och är uppriktigt öppen, för att i princip allt är möjligt. Men som Annika, när jag ”ibland går klädd som en vanlig kvinna”, är jag förstås fortfarande allt som oftast kvar i mitt eget land av självbegränsningar och egna tvivel. Det är som det ska och lär nog aldrig ändras.

Men. Och nu kommer ett viktigt ”men”. Idag kan jag se att det är just självbegränsningar och tvivel, och inte fakta eller sanningar. Och idag vet jag också att jag själv kan få hjälp att snabbare komma förbi mina egna mentala eller känslomässiga hinder. Om jag vill och behöver.

Jag vet också att det finns många bra sätt att på egen hand höja ribban för vad som är möjligt. Ett sätt är att tillåta sig att visionera mera, att drömma fritt, att fantisera och att visualisera som om det redan vore sant. Våra drömmar och visioner är det enda verktyg vi har som kan förändra vår upplevelse av verkligheten. Töja, tänja och expandera den utanför sin nuvarande självbegränsning. Endast en tanke som går utanför det redan ”sanna”, kan upptäcka något nytt, något mer, något annat. Och allt vi kan föreställa oss har potential att bli verklighet. Det är inte säkert att det blir det förstås, men det är en helt annan sak!

En sak kan du dock vara helt säker på, och det är att om du inte ens har drömt och visualiserat det, så lär det aldrig hända heller. Så dream BIG och se till att färglägga dina visioner bortom allt vett och sans – och framför allt, låt aldrig någon annan tala om för dig vad som är möjligt i just Din Verklighet!

energi och kärlek/Annika

Ditt obegränsade jag

Bland det svåraste som finns som människa, är att ändra sin egen självbild och den identitet man hängt upp sig själv på under vissa givna förutsättningar. Och ju längre jag håller kvar vid en viss självbild, desto svårare blir den att förändra och ifrågasätta. Men gör det bilden av vem jag egentligen är, mer sann för det? Självklart inte.

Våra självbilder säger inget om vilka vi egentligen är i ontologisk betydelse, eller vilka möjligheter vi har i det stora perspektivet. Självbild och identitet är ju bara objekt, medan vi som existenser fortfarande alltid är intakta subjekt. Så när vi ibland p.g.a. kriser eller genom andra omvälvande händelser i livet, tvingas att kasta av oss vår egen begränsande självbild har vi en chans att upptäcka nya sätt att vara oss själva. Och dessa kan på sikt visa sig minst lika fantastiska, berikande och meningsfulla för oss, som vårt tidigare sätt att manifestera vårt ”jag”.

Men i all förändring finns förstås både kravet på att släppa taget om något gammalt – inte sällan med både motstånd och sorg – och modet att våga möta något okänt och nytt. Det är naturligt att känna sig vilsen i det läget. Men kom då ihåg att det är just vilsenheten som öppnar upp, tvingar dig att förankra dig i djupet av ditt inre på nytt. Där inne, där allt handlar om vilken människa du är villig att vara snarare än vad du vill göra, finns livets källa.

Och det är så fiffigt ordnat att den människa du är villiga att vara kan uttrycka sitt jag och sina drömmar på tusen olika sätt. Bara du har mod att utforska det med nyfikenhet och tillit. Och när du börjar utforska vem du verkligen är villig att vara, kan du på nytt koppla den du är till nya mål och drömmar att jobba mot, eller leva i.

Så nästa gång du känner dig vilsen och din självbild har gått i kras, känn ingen rädsla! Möt det istället med barnets nyfikna ögon och börja utforska dig själv, fri och utan begränsningar!

Vem är du egentligen villig att vara?

/Annika

 

Omvälvande vändpunkter i livet

Har du haft någon sådan där riktigt omvälvande vändpunkt i livet? En sådan där som förändrar något inom dig själv i grunden, på ett sätt som du aldrig hade kunnat förutspå?

Jag har precis varit med om en sådan. I dagarna fyra har jag varit på kursen Mastering your life’s energies med coachikonen Maria Nemeth, Academy for Coachning Excellence. Kursen anordnades på Ersta Konferens i Stockholm, av och tillsammans med Ulrik och Ursula Lork, UL3. Tillsammans med sjutton andra modiga kursdeltagare kastade jag mig in i en perspektivförändrande utbildning, lik ingen annan jag gått. Och då har jag gått många genom åren.

Exakt vad som var så omvälvande och perspektivförändrande ska jag inte ens försöka gå in på. Poängen jag istället vill komma till är hur man hanterar sådana upplevelser och vändpunkter i livet. Alltså en insikt, upplevelse, händelse eller liknande som för alltid radikalt förhindrar en att gå tillbaka till samma, vanliga – och trygga – gamla hjulspår. Samma förståelse av omvärlden, samma självbild, drivkrafter, mål och drömmar. Samma fördomar. Ja, du förstår kanske? Point of no return har kompromisslöst och för alltid passerats.

Jag kan se att de senaste åren har bjudit på ett antal sådana vändpunkter i mitt liv, då min egen resa i tillvaron skakats så i grunden att helt nya stigar varit nödvändiga att trampa upp. Nya stigar, som även krävt helt ny packning. Mycket av det gamla bagaget måste ofta lämnas kvar vid dessa vägval, för att den nya stigen alls ska vara möjlig att gå. Lite som när man först färdas i en kanot, för att sedan plötsligt inse att man vill eller behöver bli en bergsklättrare.

Plötsligt är paddel och flytväst inte längre meningsfullt, trots att de länge varit ens viktigaste hjälpmedel. Berget kräver helt andra saker om det skall bestigas. Och om man alltid sett sig som en som paddlar längs livets flod och trott att det är livets mening och den man är, så är det svårt att plötsligt se att ens mål och drömmar ligger bakom ett berg. Svindlande. Typ.

Nåja, för att inte bli alltför långrandig eller filosofisk stannar jag här. Du som fattar, fattar. Men det jag undrar är, hur gör Du för att hantera dessa vändpunkter i livet? Och när du gör det, vilken betydelse får det för Dig?

Jag skulle älska att läsa om dina erfarenheter och tankar kring att plötsligt ha nått en omvälvande vändpunkt i ditt liv – en point of no return – är du villig att dela med dig?

kram
Annika

Coachkonferens för fullblod

Jag är lyckligt lottad, jag! Eller så får man vad man förtjänar? Eller det kanske blir som man tänker? Ja, alternativen är många, men lika fullt känner jag mig som en fullblodshäst i livets vinnarcirkel! Där går jag tillsammans med mängder av andra glänsande, hårt jobbande, men även livsnjutande och i solen snabbtorkande, fullblod.

Förlåt mig om metaforen synes högmodig, det är inte min mening! Jag är bara så glad, stolt och tacksam över att ha fått dela vinnarcirkel med så många andra fantastiska coacher i SHIFT-gänget, inkluderat ägarna och visionärerna Ingrid Lindelöw-Berntsson och Lena Lundqvist själva. Att tillåtas vara och växa tillsammans med andra i en miljö där man inte behöver konkurrera om utrymmet, utan tvärtom man både ger och skapar plats åt varandra, är något alla människor är värda.

Jag trodde många, långa, delvis ledsna och självbegränsande år i livet, att det enda sättet jag kunde rymmas på var om jag förnekade delar av mig själv, svälte ut dem, gjorde våld på mig för att passa in och hitta en form som andra kunde leva med. Som jag kunde leva med. Det var fel. Onödigt. Men för mig kändes det så, på riktigt. Vår egen upplevelse och sanning är inte alltid den rätta. Och tur är väl det?

Vågar du ta det till dig? Din sanning och din upplevelse är kanske inte alltid den rätta? Den kan vara sann för dig och du har all rätt i världen att ha den. Men tänkt om den begränsar dig? Tänk om du missar massa möjligheter i onödan? Tänk om du och ditt liv är så mycket mer?

Vågar du tänka den tanken?

kärlek/Annika