En förlorad självbild att sörja – del 2

Om du tillhör dem som läste mitt förra blogginlägg häromdagen, så förstår du att jag befinner mig i en slags kris. Inte en stor kris kanske, som när man drabbas av en yttre händelse som kastar omkull hela ens liv. Som ett verkligt dödsfall eller en skilsmässa eller liknande. Men en liten kris. Och långt ifrån obetydlig. Har du inte läst det förra inlägget råder jag dig att börja där, eller helt enkelt använda din tid till något annat just idag, än att läsa vidare det här blogginlägget. Det blir liksom inte helt meningsfullt, tror jag? Men du gör som du vill, så klart!

Hur som helst. En mindre kris. Å ena sidan fungerar jag relativt normalt och har inga egentliga problem att hantera vardagen. Å andra sidan har jag många inre stressymptom och drabbas av återkommande vågor av oväntade och plötsliga känslor och tankar som väller fram inom mig tillsynes obefogat. Det känns lite som om hela tillvaron gungar. Jag är stundtals fysiskt och mentalt jättetrött och har svårt att hålla ihop mig själv som vanligt. Allt runt omkring mig känns lite allmänt overkligt och illusoriskt. Jag är ju en sådan som räcker till ekar spöklikt i mitt huvud… Om jag bara prioriterar rätt, väljer rätt och gör rätt så räcker jag till…räcker till…till…till…

echo

Men nej, jag är inte en sådan som räcker till. Och jag kan inte fortsätta ha det som utgångspunkt att sträva mot heller, i mina egna ansträngningar att hantera livets utmaningar. För om jag har det kommer jag alltid fastna i nya analyser av vad jag eventuellt gjorde fel, vad jag skulle gjort annorlunda, hur jag kan lära mig prioritera ”bättre”, vad jag behöver utveckla hos mig själv och så vidare, för att vara den där som räcker till. Mitt rätta jag. Den jag är. Men nej. NEJ! STOPP!

Jag räcker inte till. Inte för allt jag vill och allt jag möts av. Självklart inte, tänker du kanske nu. Det kan ingen göra. Nej, så har nog även jag tänkt. Det kan ingen göra. Men lika fullt har det känts som om jag nog ändå borde kunna. På nå’t sätt, om jag bara… Och så börjar det om, oavsett vad jag tänkt. Planerandet. Strukturerandet. Försöken att prioritera klokt och avvägt. Värdera. Välja vad är viktigt och mindre viktigt. Vad är akut och mindre akut. Ta kontroll. Vara en aktör. Ta ansvar för situationen. Inte vara ett offer, inte tycka synd om mig själv. Jada, jada, jada, jada…jodå, jag kan det där i teorin. Och många gånger även i verkligheten. Jag säger inte att något av det där är dåliga strategier eller förmågor att använda sig av. Jag säger bara att de inte kan göra att jag alltid räcker till.

Helt säkert räcker jag till väldigt många gånger och för fantastiskt mycket, det förnekar jag inte. Men långt ifrån jämt eller för allt. Och det är inte ens jag som avgör när jag räcker till, egentligen. Det är alldeles för mycket runt omkring mig som kan sammanfalla på ett sätt som jag inte kan styra över. Liksom det finns många värderingar, drömmar och ambitioner som flyter upp inom mig i olika situationer, utan att jag i förväg kan hindra det. Det bara finns där och visar sig, ibland som objudna gäster och ibland som välbekanta vänner. Och jag räcker inte till för dem alla, i alla lägen. En och en i taget, ja visst. Några stycken parallellt, inga problem. Men ibland trängs de samtidigt av olika anledningar, drar åt olika håll och kräver sitt just här och nu. Då räcker jag inte till. Något inom mig eller utanför mig blir lidande hur jag än gör. Och jag måste leva med det.

Live-with-it

Jag tittar på min egen självbild av att räcka till, en sista gång. En bild som så ofta de senaste 5-10 åren kommit på skam och varit allt svårare att upprätthålla trots mina ansträngningar. Ändå har jag hållit kvar vid den krampaktigt. Sträckt på mig framför den inre spegeln, tagit mig själv i kragen, sminkat mig lite grann för att förbättra anletsdragen, försökt le, peppat mig själv när jag misslyckats eller försökt vara snäll mot mig själv när huvudet hängt oroväckande. Eller snarare mot bilden av mig själv ”som en som räcker till”. Och så tagit nya tag. Allt utom att ifrågasätta självbilden. Allt utom att tänka, ”-Ja, men jag räcker ju inte till. Jag är ju inte en sådan som räcker till för allt.”

Tills nu då, när jag plötsligt sett att jag faktiskt inte ens ser på mig själv så längre. Den självbilden är faktiskt död. Men den var inte begraven och sörjd. Och därför inte heller utbytt ordentligt. Jag tror dock att de senaste dagarna i alla fall har tagit hand om begravningen ordentligt. En del fina inre tal hölls och några tårar har fällts. Jag har tyckt synd om mig själv och även varit stundtals både arg och ledsen. Tyckt livet känts orättvist. Jag har ju försökt och kämpat så hårt och länge för att räcka till. Är det här tacken? Död och begraven? Vart ska jag ta vägen nu och vad ska jag göra härnäst? Vågar jag ens titta i spegeln längre… Vad kommer jag få se?

IMG_4093

Jo, det vågar jag. Men bilden är ännu väldigt suddig. Hur ser jag ut när jag inte ens i min egen värld är en som räcker till för allt jag vill och möts av? Är det någon jag kan tycka om förbehållslöst? Är det någon jag är villig att vara? Vad behöver jag lära mig istället, som fungerar bättre än det gamla och utgår ifrån att jag faktiskt inte räcker till? Ja, som ni ser är frågorna många. Och faktiskt lite nyfikna och spännande.

Vem vet, det kanske finns oanade möjligheter i att vara en sådan som inte räcker till? Bara jag har vant mig. Jag är villig att ha tillit till att det är så. Just nu räcker det för mig.

energi och kärlek
Annika

P.S. Vill du skicka kondoleanser så här i samband med att ”begravning” just skett, så uppskattar mitt nya rätt vilsna jag, med all säkerhet en enkel liten kommentar här i bloggen. <3 D.S.