Ditt liv avgörs på 5 sekunder – vad gör du åt det?

Idag vill jag dela med mig av ett av de absolut bästa coachtips jag någonsin tagit till mig för egen del, och som verkligen varit livsavgörande. Minst sagt. Och det kommer även kunna förändra ditt liv totalt. Jag lovar!

Redan 2010 när jag stötte på coaching för första gången genom ett mentorsprogram för chefer som jag fick förmånen att gå, hade jag länge känt ett extremt behov av att få växa. Inuti. Som många i 35-40-årsåldern genomgick jag en fas i livet som ställde många frågor på sin spets. Mitt intresse för personlig utveckling och den eviga jakten på ”meningen med livet” låg liksom ständigt högt på den personliga inre agendan.

De där första riktiga småbarnsåren låg bakom mig, karriären hade börjat ta fart och både ekonomin och familjelivet var stabilt. Perfekt timing för att börja fundera över om riktningen var den rätta, alltså. Eller? Varför kan man inte bara i det läget sitta nöjd och åka med, njuta av farten? Ja, det gjorde jag ju ofta förstås, men samtidigt kröp ändå frågorna in under huden på mig. Vem är jag? Egentligen. Vad vill jag? Egentligen. Varför finns jag här? Egentligen.

Jag uttryckte det redan då till min mentor Anna Åberg, som att min själ hade skoskav. Och jag hade nog mer rätt än jag själv anade i den metaforen, då när jag sa det. För jag har senare fått bekräftat att det var spot on när jag snubblade över ett Ted Talk med fantastiska Mel Robbins, som sedan dess är ett av mina absoluta favoriter. Det var här jag fann det kanske mest avgörande coachtipset man kan ge någon som vill förändra något i sitt liv.

Så var så goda – ta knappt 20 minuter av ditt liv så kommer du förstå vad jag menar.  Du har 5 sekunder på dig, så bara gör det!

Och för dig som inte orkar se klippet får du här en jättekort summering av de viktigaste bitarna genom några korta citat från klippet. Men jag rekommenderar dig verkligen att se det för att insikten av dess fulla innebörd ska sjunka in!

To parent yourself means it’s your job to make yourself do the crap you don’t want to do, so you can be everything your supposed to be!

Anything that is a break from your routine, is going to require force.

It’s the routine that’s killing you.

When you feel stuck or dissatisfied in your life, it’s a signal that one of your most basic need in life isn’t met. It’s your need for exploration. Everything grows for your entire life, your cells regenerate, your hair, your nails… And your soul needs exploration and growth. And the only way you’ll getting it, is by forcing yourself to be uncomfortable!

Och så själva essensen ”The 5 second rule”:

You have only 5 seconds to marry an impulse with an action before the emergency break is killing the idea! Your problem isn’t the ideas, it’s you killing them by not taking action.

energi och kärlek
Annika

En förlorad självbild att sörja

Jag försöker närma mig en sorg inom mig. Det bär emot. Enormt mycket, bär det emot. Jag vill inte gå dit, inte se den, kännas vid den eller ta på den. Inte bli bekant med den för då tvingas jag se det jag behöver sörja. Jag vill helt enkelt inte komma i kontakt med det jag försöker hålla ifrån mig. Jag har därför lagt massor av energi på att slippa. Har det hjälpt mig? Nej.

Igår var det dags för en av de årliga coachkonferenser jag försöker ta mig tid att delta vid, tillsammans med resten av de associerade coacherna inom SHIFT. Det brukar vara mycket givande och kompetenshöjande dagar. Så som det i regel är när man blir utmanad att tänja på sina gränser för vad som är bekvämt i både kropp och knopp. Och det brukar finnas mycket kärlek, värme och tillit i gruppen. Igår var inget undantag.

Shiftljus

Fotograf Katarina Sjöström

Coaching är ett fantastiskt sätt att uppnå sina egna mål och drömmar. Men även utmärkt för personlig utveckling i allmänhet. Och inom coaching säger man ibland att man inte kan coacha någon förbi inre hinder som man inte själv upplevt och lyckats passera. Vilket är något helt annat än att ha varit med om samma saker eller förstå sig på ämnet coachingen rör sig kring. Jag är övertygad om att det stämmer. Så vill jag bli en framgångsrik coach som bidrar till andras växande, får jag helt enkelt se till att möta mina egna weak spots, hang ups, ömma tår och rädslor. Men aj, vad det kan göra ont och oj, vad jobbigt det är!

Igår var inget undantag. Tack vare den tillit jag känner till alla de som var på konferensen vågade jag dock som klient i coachingövningarna närma mig ett för mig just nu brännhett ämne. Min egen självbild. Fast jag trodde till en början själv det hela mest handlade om att hitta balans och en praktiskt genomförbar strategi, i en tid som åter igen har många områden som var för sig skulle kunna sluka hela mig. Om jag inte ser upp. Jag tror många människor befinner sig där emellanåt. I alla fall de som är företagsamma med många strängar på sin lyra, har lätt att engagera sig helhjärtat och dessutom besitter starka egna drivkrafter, höga ambitioner och många drömmar.

Min egen utmaning i livet just nu är att jag som enda anhörig boende i samma del av landet, vill finnas för min pappa i vardagen. Han är änkeman sedan 2012 och lider av en demenssjukdom som accelererar, stundtals i otakt med vårdplaneringar och andra saker som tillstöter. Ännu har inte ett annat boende gått att ordna, så han bor fortfarande ensam hemma. Det riktigt svåra är att en sådan sak som en nära anhörigs behov av stöd och omsorg, är extremt svårt att planera och parera när det går fort och svänger än hit än dit. Även om kommunen och hemsjukvården gör ett bra jobb, är det ändå de anhöriga som har ständig jour. Dessutom är det något i alla fall jag vill kunna ställa upp med, för att inte en kär förälder ska behöva lida av ångest och alltför svår nedstämdhet på ålderns höst.

Samtidigt som detta tar alltmer tid och fokus i mitt medvetande, har jag just tagit ytterligare ett spännande kliv i karriären och gått in som utvecklingsledare och chef inom det kommunala, parallellt med fortsatt coachingverksamhet som bisyssla samt både visst föreningsliv och en del annat frivilligt socialt och helt ideellt arbete. Bl.a. för utsatta grupper och människor här i mitt eget lokalsamhälle, vilket känns angeläget i dessa tider.

I grunden vill jag naturligtvis också först och främst vara en kärleksfull maka till en sedan många år driftig egenföretagare, samt inte minst en närvarande förälder till en älskad son som just börjat tredje klass. Att hinna med vänner och diverse små hobbies och intressen ibland, är ju inte heller helt fel. Och så har jag som alla självklart behov av att hinna ta hand om mig själv när det gäller kost, motion, sömn och allmän återhämtning. Ja, allt som allt räcker det till och blir över, kan man säga. Så det var inget långskott att tänka att jag kunde ha glädje av lite coaching för att styra upp det hela, sortera vad som var viktigast och hitta någon slags egen acceptans för mina prioriteringar och val. Annars blir man ju till slut handlingsförlamad.

jobbigt

Hur som helst, det som först i mina egna ögon handlade om att hitta konkreta åtgärder, handlingsplaner eller strategier för att hantera tillvaron just nu, landade tack vare fantastisk och kärleksfull coaching i något mycket, mycket djupare. (Tack, Lina, om du läser!) Något som jag inte själv ville se, men som ändå är nödvändigt för att allt det andra på sikt skall gå att hantera. Eller förhålla sig till på ett sunt och livsbejakande sätt. Trots det delvis svåra.

Det jag fick syn på efter ihärdigt och smärtsamt tittande in i mig själv – vilket under en lång och plågsam stund var ett totalt blankt mörker på grund av att aptjattret var så högt att jag inte hade åtkomst till något alls längre – var faktiskt en sorg som jag inte velat släppa fram. Helt enkelt för att det vore detsamma som att erkänna och se det jag behövde sörja. Och nej, det var inte sorgen efter min mamma som gick bort för tidigt i cancer 2012, som dök upp på nytt. Vilket i och för sig också var en period som ledde till nyttig men smärtsam utveckling, vilket jag bl.a. skrivit om här i min mer privata Too-ticki-blogg samt i ett tidigare blogginlägg om förluster här.

Men, nej, det som trädde fram var en obearbetad sorg efter en förlorad självbild. Bilden av mig som som ”tillräcklig” har någonstans gått förlorad och ersatts av en smärtsam insikt om min egen otillräcklighet. Så smärtsam att jag förnekat det, trängt undan det och gjort allt jag kan för att bevisa för mig själv att det inte stämmer. Det handlar bara om planering, val och prioriteringar. Men aldrig om mig eller att jag vore otillräcklig. Det går att få balans och räcka till. Det måste gå! För hur ska jag annars kunna leva?

En del av detta har jag också skrivit om tidigare i min privata Too-ticki-blogg, i inlägget ”Kalla mig gärna Miss Lyckad!”. Men att misslyckas är en sak. Det handlar om det jag gör. Och även om det varit extremt svårt för mig som är en ”presterare”, bara att släppa denna ständiga vilja att lyckas och börja se mig som fullt duglig oavsett tillfälliga resultat, så har inte det alls varit i samma liga som det jag fick syn på igår. Nej, det tog plötsligt en ny och djupare dimension som jag inte varit redo att titta närmare på. Livsfarligt. Så aptjattret har snällt skyddat mig med olika argument och strategier.

planAMen igår såg jag till slut, att det jag faktiskt kämpade emot som om det gällde livet för att inte behöva ta det till mig, redan ändå fanns där. Nämligen det krassa faktum att jag faktiskt på ett plan redan vet att jag ÄR otillräcklig. Och då handlar det inte längre om att jonglera, planera, balansera eller prioritera. Det handlar inte om att lära sig se misslyckanden som ett lärande och ett tillfälligt resultat. Det handlar enbart om att acceptera.

Hur jag än gör och hur mycket jag än övar och utvecklas, så kommer det finnas situationer då jag inte kommer räcka till på det sätt jag vill. Antingen för att jag faktiskt vill mer än vad som är möjligt i förhållande till den fysiska verkligheten, eller för att den fysiska verkligheten möter mig med fler utmaningar än vad jag någonsin kommer kunna hantera, på det sätt jag skulle önska.

Där någonstans dog självbilden, alltså. Låt vara att det kanske till vissa delar var en illusion av min egen utvecklingspotential eller av verkligheten. Men lika fullt en självbild. Död. Borta.

Jag är alltså otillräcklig och vet om det. Men jag har inte tagit mig tid att sörja och se vad som finns på andra sidan sorgen. Istället har jag försökt behålla självbilden och haft som utgångspunkt att det handlar om att acceptera eventuella utmaningar och tillfälliga tillkortakommanden som steg på vägen att lära av och växa med. ”Egentligen är jag tillräcklig, men jag är på en utvecklingsresa där jag måste få misslyckas ibland.” Köra i diket. Inte vara perfekt. Inte alltid duktig. Typ. Det har jag accepterat och haft glädje av att inse. För egentligen var jag ju ändå tillräcklig, innerst inne. Någonstans. Men nu står jag här och ser att jag inte kan hålla kvar ens vid den självbilden. Poff. Borta.

poff

Jag ser att jag bär på en obearbetad sorg, som hindrar mig vidare. Och kommer man inte vidare kan man bara använda sina gamla strategier. Bara lyssna till sina gamla tankar, varav många är apor som tjattrar sitt lögnaktiga men välmenande tjatter i tron att det gör mig något gott. Nej, jag måste ta min sorg på allvar nu. Orka och våga vara i detta ett tag som en villig klient. Våga titta på det i omgångar och vänja mig. Sörja färdigt och bli klar med den gamla döda självbilden för att kunna släppa in något nytt. Något annat. Som jag ännu inte vet vad det är.

Jag skulle snabbt kunna hitta på något. Någon bra teori, eller välfriserad klokskap. Sådant kan jag och är bra på. Men det skulle inte hjälpa mig på sikt. Jag måste vänta. Vänta och se vad som kommer härnäst. Inifrån. Där visheten bor. Där mitt verkliga jag finns. Som inte hänger på en tillfällig självbild.

Jag hatar att inte veta vad, dock. Jag vill veta. Det ger mig trygghet. Och jag är otålig och vill vidare. Men jag tänker försöka låta det komma som det är, även om det tar tid. Jag ska öva på att vara obekväm så länge som det behövs, här i min otillräcklighet. (Sa jag att jag hatar det? Jo, jag tror jag skrev det nyss. Behövde dock skriva det igen så ni som eventuellt läser verkligen förstår hur extremt MYCKET jag hatar det…)

skript

Inför sådant här hjälper det varken att vara coach eller något annat. Inför livet och oss själva är vi alla lika och det finns inga genvägar. Men jag är villig att känna tillit till mig själv och livet ändå, och ser fram emot den dag jag helhjärtat kan fortsätta vandra vidare i full acceptans inför min egen otillräcklighet. På riktigt. Inte bara som något vackert jag säger eller låtsas för att känna mig tillräcklig. Utan på riktigt. Det är vad coaching kan handla om och leda till. Det ni.

(Fast tills dess ger jag mig själv frihet att verkligen hata att vara så här obekväm. 😉 )

energi och kärlek
Annika