#Blogg100 nr 23 РUtanf̦rskap

Tack, Tomas, för nytt intressant och tänkvärt bloggämne! Att känna sig utanför. Vad är väl värre än det? Jag tror att det är en av de känslor eller upplevelser människan skyr allra mest, faktiskt.

Det gÃ¥r liksom bortom att bara känna sig ensam. Är man ”utanför” är det ju sÃ¥ obarmhärtigt tydligt att andra hör till, men inte jag. Trots att det finns människor runt omkring och jag inte är ensam i den betydelsen. Deras gemenskap är bara inte för mig, jag fÃ¥r inte ta del. Stängs ute. Eller förmÃ¥r inte ta mig in i alla fall. Förblir osynliggjord.

utanförskap

Det sägs att det i tidiga sociala samhällen var ett sätt att idka dödsstraff. Den straffade ignorerades totalt, sÃ¥gs som redan död och bara en osalig ande som det var farligt att lÃ¥ta sig beröras av, eller ens uppfatta. Vilket i förlängningen blev sÃ¥ plÃ¥gsamt och outhärdligt för den drabbade att den antingen i förtvivlan tog sitt eget liv, blev apatisk, sjuk och svalt ihjäl eller helt enkelt lämnade tryggheten och gav sig av – vilket var detsamma som att med all sannolikhet snart drabbas av olycka, sjukdom eller svält – och pÃ¥ sÃ¥ vis likafullt dö. Om detta är sant vet jag inte, men i teorin finns vetenskapliga belägg för att det definitivt skulle kunna fungera. SÃ¥ starka behov av att höra till en gemenskap har vi människor.

Vi människor är socialt programmerade och hela vÃ¥r existens och psykologiska funktionalitet är i mÃ¥ngt och mycket beroende av den sociala tillhörigheten. Jag skrev ett personligt blogginlägg om rädslan att bli avvisad en gÃ¥ng, vilket ligger nära det här ämnet. Där lyfter jag att vi själva faktiskt mÃ¥nga gÃ¥nger bär pÃ¥ lösningen, vilket kan vara bra att komma ihÃ¥g ibland. Även Maria Klein, Familjecoachen berör samma ämne i tänkvärt ett blogginlägg som tar upp hur vi kan hantera barns signaler om ”utanförskap” lite mer nyanserat.

rejected

Hur som helst är det kanske inte sÃ¥ konstigt att samhällsdebatten ofta gÃ¥r hög kring frÃ¥gor som rör utanförskap i olika former. Inte minst är det aktuellt sÃ¥ här i valÃ¥rstider, dÃ¥ fokus naturligt nog hamnar pÃ¥ saker som bidragsberoende i allmänhet, arbetslöshet, kriminalitet, hemlöshet, drogberoende eller hur folk behandlas när de är sjuka och gamla. SÃ¥dana frÃ¥gor som vi i ett modernt samhälle försöker lösa helt eller delvis med gemensamma krafter. Och som vi gärna överlämnar Ã¥t politiker att hantera och ta ansvar för, samt hyllar eller kritiserar i media… Trots att vi nog alla förstÃ¥r att det är mer komplicerat än sÃ¥?

Vi är alla en del av samhället och de resultat vi ser är slutsumman av alla vÃ¥ra egna handlingar. Eller avsaknad av handlingar? AlltsÃ¥ lÃ¥ngt mer än bara politikers eller tjänstemännens beslut. NÃ¥got jag ocksÃ¥ skrivit om tidigare i en annan blogg och tycker kan vara värt att läsa, möjligen. Och inte minst är det viktigt att komma ihÃ¥g att utanförskap inte bara behöver vara en enskild individs upplevelse utan lika gärna hela gruppers. Och dÃ¥ kan det börja bli riktigt besvärligt om det vill sig illa. För i spänningspunkten mellan ”vi och dom” blir inte sällan vad som är tillÃ¥tet och okej att göra mot andra gränsförskjutet. För om tryggheten och gemenskapen i vÃ¥rt ”vi” sanktionerar ett förhÃ¥llningssätt eller beteende gentemot ”dom”, kan allas vÃ¥r inre kompass börja löpa amok! Tydliga exempel pÃ¥ det är när extremismgrupper växer till i samhället eller när mobbing pÃ¥ skolgÃ¥rden uppstÃ¥r.

Men om nu utanförskap är sÃ¥ genuint skrämmande och negativt för människor, vad ska vi göra när det uppstÃ¥r? När vi ser det runt omkring oss, känner av ”vi och dom”-tendenser i vÃ¥r närhet eller i vÃ¥rt samhälle? Ja, jag tror det enda vi KAN göra är att öppna vÃ¥ra egna ögon, vÃ¥ga se det vi faktiskt ser, och sen aktivt agera mot det genom att inkludera! Ta kontakt, visa engagemang i vardagen, stÃ¥ upp för att ytterst är vi alla i samma bÃ¥t och beroende av varandra som människor. Visa att vi inte ställer upp pÃ¥ att andra hÃ¥lls i utanförskap, eller att vissa grupper försöker skapa destruktiva gränser mellan människor.

Det betyder inte att grupper i sig är av ondo, eller att vi alltid måste bjuda in allt och alla i alla sammanhang. Vi har självklart rätt att skapa sociala rum för personliga och privata intressen eller grupper. Likaväl som vi har rätt knyta privata band och relationer till andra. Det betyder inte heller att alla ska ha det lika hela tiden eller att allt måste vara millimeterrättvist i ett samhälle. Men när vi ser att vissa inte når in någonstans, hamnar helt utanför, eller systematiskt ignoreras eller förfördelas, och kanske till slut ger uttryck för desperation och förtvivlan, då måste vi vara beredda att agera.

jorden-framtid

Det kan aldrig vara ”nÃ¥gon annans” ansvar. Utanförskap börjar och slutar med dig och mig.

energi och kärlek
Annika