Mod och sårbarhet går hand i hand

Jag skrev ett blogginlägg på en gång för några år sedan. Nu har jag baserat en liten e-bok på detsamma. Det känns bra. Särskilt som det fått en mycket personlig layout och inramning från mitt eget familjealbum med bilder.

IMG_0876

Håll till godo – and lets go out and ride some dragons!

Mod och sårbarhet_ebok

energi och kärlek
Annika

Compassion för Nathalie

Det här blogginlägget handlar om Nathalie. Och om mig. Och dig. Men också om att vi alla gör val hela tiden. Val som gör skillnad. Att läsa det här blogginlägget tar ca 6 min av ditt liv. Men det kan göra skillnad för Nathalie. Eller någon annan i din omgivning… Vad väljer du?

profil_Nathalie

Jag vill bidra genuint, där jag är i min normala vardag, och till de jag möter i varje given stund. Jag vill väva in det som en guldtråd i hela min livsväv. Därför har det känts så rätt med Compassion för mig. Inte så pretentiöst, välorganiserat eller mediasmart kanske. Inga vinstsyften och ingen stab som lyfter ansvaret från någon annan genom att erbjuda ett 90-konto som alternativ. Inga mellanhänder eller anonyma mottagare. Bara människa till människa. Kött och blod. Och alla kan göra skillnad precis där de är. Jag kan. Du kan.

Jag tänker att om alla över hela världen bara valde att se lite mer av det som finns i närheten, skulle mycket se annorlunda ut för många. Det är så konstigt. Vi kan ha en granne vi dagligen passerar men inte ens kan namnet på, som lever i misär, personlig tragedi, ensamhet eller svår sorg mitt framför våra ögon. Utan att vi gör något över huvud taget. Mer än vänder bort blicken. Samtidigt som vi med tefatsstora ögon snyftar till Världens Barn-galan på TV… Jag tänker fortsätta snyfta och även ge bidrag till Röda Korset, Unicef och Kiva. Men inte för att orka fortsätta vända bort huvudet åt grannen, igen och igen. Eller vem som nu råkar komma i min väg.

Som Nathalie till exempel, en ung tjej i Compassion-gruppen på Facebook. En fantastisk, sårbar och modig tjej, full av kärlek, kreativitet, talang, ansvarskänsla och kapacitet. Vet jag nu. Men det hade jag förstås ingen aning om förrän hon kom i min väg, och jag valde att ”se” mer än bara ännu en Facebook-profil. Ännu en ”granne”.

Nathalie vet att jag skriver detta blogginlägg och har godkänt det. Hon har haft modet att våga be om hjälp, trots att det gör henne mer utsatt för andras tyckande och dömande. Svårast är balansen mellan familjens integritet och behovet av att någon utomstående just ”ser”, när inte samhällets trygghetssystem räcker till. Hur många ”grannar” finns det som ingen ser? Jag tänker på min egen resa genom livet. Hur många gånger hade det inte kunnat vara jag, om ödets nycker agerat bara lite annorlunda? Om inte mina sociala nätverk varit starka och jag själv och min närmaste familj frisk? Är det verkligen min egen förtjänst att just jag sick-sackat mig fram hyfsat välbehållen, trots allt jag själv varit med om?

Nathalie1

Nathalie är en kärleksfull mamma åt tre underbara småkillar, sambo, en god vän till andra och på många sätt precis som vem som helst. Med intressen, drömmar i livet och planer för framtiden. Men för närvarande mitt i en personligt oerhört besvärlig del av sin egen livsresa. En delsträcka kantad av rejäl otur, sjukdom, arbetslöshet, olyckliga omständigheter som sammanfaller – och säkert ett och annat felaktigt beslut. Sett i backspegeln, då vi alla kan vara efterkloka. Oavsett är hon nu satt i en snabbt nedåtgående spiral.

Man kan ju tycka att det i ett land som Sverige skall finnas tillräckliga skyddsnät. Åtminstone för barnfamiljer. Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ju regler. Och stuprör utan hängrännor emellan. Fyrkantiga små kryssrutor och beräkningsunderlag. Och handläggare. Och handläggningstider. Och sen finns det förstås massor av andra instanser som påverkar våra möjligheter och vårt handlingsutrymme, av mer eller mindre godtycklig karaktär. Som banker, kreditbolag, mäklare, försäkringsbolag, vårdapparaten, Försäkringskassan, socialtjänsten, fackmän och hantverkare. Människor kan göra fel i sina yrkesroller och uppdrag. Men du som lekman måste veta på vilket sätt för att kunna få rätt. Människor kan ha fördomar. Som du själv måste kämpa mot. Igen och igen.

Åter till Nathalie. En högst verklig person, någonstans i Västerbotten, Sverige 2014. Med banklån, skulder och en räkningshög som växer. Inkomster och ersättningar som uteblir och därför snart tippad över kanten till katastrof. Säkert inte för alltid, men hur stor skadan blir, och hur hårt den mänskliga tragedin kommer slå om det sker, vet ingen av oss idag.

Och mitt i allt finns det tre små levnadsglada pojkarna mellan 2 och 5 år, som glatt ovetande ska ha frukost, omsorg och kärlek i vardagen. Och alla som vet hur det är med banklån och kreditgivare förstår, att de inte snällt bara avstår till förmån för familjens andra behov. Som mat på bordet. Eller bensin för att ta sig till och från Arbetsförmedlingen, kunna skjutsa till barnomsorgen eller mataffären. Eller varför inte något så enkelt som en telefon för att leva upp till kravet på aktivt jobbsökande? Allt blir fort moment 22. Och någon snabb utväg finns inte i sikte för Nathalie. Allt av värde är i princip redan sålt eller till försäljning. 

Jag kan bara säga att jag inte skulle vilja byta sits. Det vill inte Nathalie heller. Hon vill ha sitt liv, göra något av det. Räta upp skutan och komma framåt. Inte byta båt med någon. Hon är inget hjälplöst offer. Trots allt finns fortfarande kampvilja och kärlek. En vägran att ge upp. En önskan om att komma ut på andra sidan som en hel familj, som får må bra.

680452_493242894043711_839983571_o

Ingen lyx. Ingen räkmacka på någon annans bekostnad. Bara ett liv tillsammans som fungerar, utan ångest över de mest basala sakerna i livet, som värme i huset, kläder till växande ungar och mat på bordet. Utan ångest över att känna sig som en ovärdig parasit på nära och kära, som försöker hjälpa till så gott de kan. Utan ångest över att kanske bli långvarigt livegen i ett land som Sverige, trots att man verkligen försöker på alla sätt man kan.

Nathalie är bara är 26 år. En ålder då livet ska handla om spännande vägval, förverkligande av drömmar, glädje över uppväxande barn, framtidsplaner och hopp. Men självklart också om hårt arbete, kanske utbildning eller uppstart av företag, eller annat som bidrar till både familjen och samhället.

904119_663385533696112_815205585_o

Compassion handlar om att se. Och jag ser. Har hälsat på, mer än än gång. Nathalie är inte längre bara en osynlig granne eller ännu en Facebook profil. Hon är verklig. Hon finns. Jag kan inte vända bort blicken och blunda. Sätta in en hundralapp till åt Röda Korset. Jag måste dela hennes resa här och nu. Inte ta över resplanen. Inte ”rädda” henne. Hon har kapaciteten själv. Men hon behöver resesällskap. Eller som Nathalie själv uttryckte det ”- Jag behöver riktiga människor”.

Och jag vill vara en riktig människa.

Riktiga människor står på samma perrong, sitter i samma vagnkupé, eller på samma tåg ett tag. Delar vår egen resa. De lägger sig inte nödvändigtvis i hur vi packat vår väska, vart vi kommer ifrån, vart vi ska eller vilka vi färdas med. Men de ropar till oss med en röst som är verklig om vi tappar något på perrongen, hjälper oss att lyfta in barnvagnen eller den tunga väskan i kupén med händer av kött och blod. Möter vår blick, kanske ler och samtalar med oss en stund med läppar som rör sig, hjälper oss att tyda kartan när vi är på okänd mark, ger oss sina reseberättelser och tips om vi vill lyssna. Köper en kopp kaffe och en macka om vi är utan kontanter.

Ja, gör saker på riktigt, helt enkelt. Sån’t som visar att vi vet att vi delar resan en stund. Vad eller hur mycket är inte det avgörande. Ibland kan en vänlig blick förgylla flera mil av resan. Ibland kanske vi behöver och uppskattar betydligt mer än så.

IMG_3979

Så vad kan jag göra för Nathalie just nu? Som visar att jag är en riktig människa. Jo, jag kan hälsa på, ge en kram, ta med mig lite smått och gott, låna ut telefonen, fråga hur hon mår, vad hon behöver just nu. Jag kan resa med och vara sällskap. Glädjas och fira i medgång, delta och stötta i motgång. Jag kan sälja saker jag inte behöver och som länge legat och samlat damm, till förmån för henne istället för att lämna till Myrorna eller ta pengarna själv. (Du hittar sakerna samlade här om du vill bidra som köpare.)

Jag kan skriva ett blogginlägg – som nu – och hjälpa till att sprida hennes nya fina Facebooksida, Lövbrandsfoto, där de som vill kan beställa något av alla hennes fantastiska foton för inramning eller tryck på canvasduk för ramspänning. Ja, Nathalie är en sjukt grym fotograf och konstnär.

SONY DSC

vattenfallSONY DSC

Och jag vet redan att flera efterfrågat en möjlighet att ge ett ekonomiskt bidrag. Nu finns den möjligheten på flera sätt än genom ”allmosor”, och där alla är vinnare och får något värdefullt. Så som Nathalie vill ha det. Som jag tror de flesta vill ha det, även när vi är i behov av support från andra? Hennes dröm är att kunna leva som fotograf, på sina bilder och på sin konstnärliga talang. Du kan vara med på den resan!

Vare sig du känner eller har följt och berörts av just Nathalie eller inte, hoppas jag att du väljer att se dina egna grannar och Facebook-kontakter, på det sätt som är möjligt för dig. Och att du väljer att vara en ”riktig människa”. En sådan som ropar när någon tappar något på perrongen. Ler när någon möter din blick. Och ibland kanske till och med bjuder någon tillfällig, okänd resenär på en kopp kaffe. Även om det känns obekvämt först. För det gör det. Frågan är varför det är mindre obekvämt att vända bort blicken?

kaffe_835475c

Compassion till er alla – wherever you are!

energi och kärlek
Annika

Att vara tydlig: Hur svårt kan det va’?

Det är obehagligt att vara tydlig. Har du också märkt att det kan vara så? Trots att vi nog alla vet och ständigt får höra idag, att tydlighet är så bra och viktigt. På arbetsplatsen. I våra relationer. När vi sätter mål och formulerar visioner. När vi kommunicerar. Tydlighet, tydlighet, tydlighet. Det är a och o. Eller?

skylt1-468x349

Om det nu är så avgörande för så mycket med tydlighet – varför är det ofta så svårt? Varför känns det obehagligt och obekvämt för så många? Jag är den första att skriva under på att det kan vara så, och har sannerligen många goda skäl att själv fortsätta öva. Men hur kommer det sig att det liksom är mycket bekvämare och naturligare att vara smått vag, slingra sig runt lite grann, hålla lite bakdörrar öppna, säga A men inte B – eller varför inte bara lämna lite tolkningsutrymme? Vara mindre rigid, liksom. Mindre obekväm.

För det är obekvämt med tydlighet. Det tar plats. Kan skava mot andra och annat. Kan kännas som en kostym eller dräkt, som inte tillåter särskilt mycket annat än en kontrollerad och stadig gång, samt rak och tydlig hållning i talarstolen. Samtidigt som man egentligen trivs bäst i ett par lediga jeans och t-shirt… Tydlighet förpliktar. Skapar förväntningar och förtroende. Vi får plötsligt något att leva upp till och ta ansvar för i stort och smått – och det kanske skrämmer? Vi kan ju ha fel, vi kan ju misslyckas, vi kan ju visa oss inte hålla måttet eller folk kan ta illa upp och bli upprörda. Bättre då att var lite lagom otydlig. Eller?

passive agressive staus

Är det kanske just för att vi känner oss utsatta när vi är tydliga som det känns obekvämt? Vi visar ju vilka vi är, tar ställning, gör oss till måltavlor för andra att sikta mot. När vi är tydliga blottar vi oss själva och blir samtidigt sårbara…är det där skon klämmer? Helt ologiskt är det ju inte och tål nog att funderas på. Åtminstone jag vill ju vara tydlig. Inte nödvändigtvis alltid, men ganska ofta. Och jag vill även våga vara sårbar.

Så medan jag funderar vidare på det här med tydlighet kan jag ju alltid öva vidare – och kanske gå in de där klämmande skorna. Tills de blir lite mer bekväma.

Vill du hänga på?

Tre framgångsrika sätt att uppgradera dig själv; och en bra anledning att börja göra det

Personlig utveckling. Vad väcker begreppet för känslor och associationer hos dig? Är det ett uttjatat, klichéartat och kanske till och med ytligt uttryck, som du anser att både media och folk i allmänhet slänger sig med – kanske för att framstå bättre än andra? Eller är det en självklar del av tillvaron och något genuint viktigt för dig, i ditt eget liv?

Oavsett vilken inställning du har, vill jag att du funderar en stund på följande; kan man egentligen undgå personlig utveckling? Jag tror faktiskt inte det. Därmed inte sagt att jag med utveckling menar något som leder till något bättre eller önskvärt alla gånger, utan snarare att vi förändras hela livet. Vissa mer och tydligare än andra. Men helt säkert är att ingen kan gå genom livet utan att påverkas. Och när vi påverkas kommer vi att i någon mån också utvecklas. Så det intressanta är kanske HUR vi utvecklas och på vilket sätt det bidrar till oss själva, andra och omvärlden.

Jag tänker så här mot bakgrund av detta. Visst vore det väl ändå klokt att ta lite kontroll på sin egen utveckling? Se till att den leder till något gott, något jag vill och i önskad riktning – åtminstone för mig själv. Visst vore det smart att se till att det blir kontinuerliga och funktionella uppgraderingar, och inte bara ständiga tilläggsprogram för att komma tillrätta med virus och buggar i ett system som egentligen redan för länge sedan är ”outdated”.

uppgradering

Tre vägar till uppgradering av dig själv

Men hur gör man då? Ja, det finns säkert många svar på den frågan och säkert inget som passar alla. Men här kommer i alla fall tre tips från mig, baserade på mina egna erfarenheter samt observationer av andra som verkar lyckas väl!

1. Uppgradering genom kunskap

Först ett klassiskt men ändå fortfarande lika relevant sätt att uppgradera sig själv. Vi lever våra liv mångt och mycket utifrån vår kunskap om oss själva, andra och världen. Ju mer kunskap vi tillägnar oss ju fler möjligheter har vi att välja väg, sätta mål och även finna lösningar på problem och utmaningar. Kunskap kan vi inhämta överallt och hela tiden, men vi bör göra det med någon slags plan och med ett kritiskt tänkande. För det finns inte någon absolut kunskap, en gång för alla fastlagd, oantastlig och evigt sann. Men all kunskap är därmed inte lika giltig, utan kvaliteten på den kan givetvis variera, liksom hur användbar den är för oss i våra liv. För att uppgradera dig genom kunskap, gäller det alltså att ha ett både ständigt nyfiket och kritsikt sinnelag. Var aldrig nöjd med vad du redan vet, om du vill utvecklas, alltså!  

2. Uppgradering genom utmaning

Våga konkret utmana dig själv och dina föreställningar. Inte minst just de som handlar om dig själv och vad du klarar av. Ge dig själv regelbundet utmaningar som känns obekväma och ”utanför boxen” just för dig. Jämför dig alltså inte med andra, men låt dig gärna inspireras av dem och deras ”bedrifter”. Det kan vara tillsynes både  små och stora saker, poängen är att det ska vara obekvämt och utmanande just för den du är, för att ge en bestående uppgradering. Vare sig du lyckas eller misslyckas är chansen stor att dina erfarenheter leder till något positivt och omvälvande.

3. Uppgradering genom sårbarhet

Bejaka sårbarheten hos dig själv regelbundet. Se till att du inte fastnar i trygghetsträsket där försvarsmurar och stridsberedskapen härjar. Självklart har vi alla rätt till vår integritet och behöver stå upp för oss själva och det vi tror på. Men se upp så det inte blivit ett hinder för din egen utveckling! Vi människor är av naturen sårbara, och är dessutom väl rustade för att vara det. Mycket av mänsklighetens utveckling har berott på vår sårbarhet, såväl rent fysiskt som socialt och emotionellt. Genom att tillåta dig att känna dig sårbar, vilsen och osäker, kan du mer fritt utforska nya vägar och perspektiv. Du tillåter dig att bli påverkad i grunden av din omgivning, vilket kan leda till en helt oväntad och häftig uppgradering av dig själv. En bättre anpassad version, helt enkelt! En mikro-evolutionär konsekvens, om du så vill.

Varför aktivt söka personlig uppgradering?

Ja, varför inte? Om allting i din omgivning utvecklas, hur länge tror det att det dröjer innan du känner av en bristande kompatibilitet med andra, tillvaron och världen? Som jag inledde så är jag övertygad om att du alltid kommer att utvecklas bara av att du ingår i ett större sammanhang, men att det till stor del riskerar att ske omedvetet och okontrollerat. Varför inte då ta kontrollen och aktivt sätta dig vid rodret? Helt enkelt för att du då kommer få en så fantastiskt mycket roligare, mer spännande, omväxlande, och troligen även mer meningsfull, resa här i livet!

Men det är klart, alla kanske inte vill det. Somliga kör kanske hellre vidare med ett hackande gammalt operativsystem, även om det begränsar dem i onödan. Jag dömer ingen. Det är varken något jag vill eller har rätt till. Men jag vill utmana dig att fundera på om du verkligen inte vill utvecklas, eller om du bara fastnat i någon av alla möjliga fällor… ”Jag behöver inte, för jag kan/vet redan vad jag behöver veta/kunna”. ”Jag kan inte, det är redan för sent, jag har inte tiden, energin, förutsättningarna som behövs.” ”Jag vågar inte, det är farligt, jag känner mig rädd, osäker, duger inte, kan förlora för mycket.”

I dare you to try!

10-dare-you-today

Vågar du utvecklas?

Nu är det några veckor sedan jag lite darrig och nervös släppte min första e-bok ”Effektivitet – en tankeväckande liten guide”. Att göra något för första gången är alltid lite skrämmande, och tvivlen på mig själv och vad jag har att erbjuda har självklart varit närvarande. För det är ju så det är för de flesta av oss när vi ger oss in i något vi inte gjort tidigare och går utanför vår egen trygghetszon, där vi redan skapat oss en plats och ett värde. Och ju mer av oss själva vi exponerar, och ju viktigare ett nytt projekt känns, desto mer tvivel och osäkerhet medför det.

Men utan dessa steg utanför det invanda och bekväma, når vi aldrig heller nya höjder eller möjligheter. Då slutar vi att utvecklas och kan möjligen bli mer invecklade med tiden, eller i värsta fall t.o.m. börja ”avveckla” oss själva, och betydelsen av våra egna drömmar och visioner. Själva ordet utveckling är ju så bra och tydligt förresten, om man tänker på det lite. Vi vecklar ut nya sidor av oss själva, ger dem plats i tillvaron istället för att – kanske med våld? – hålla dem tyglade och begränsade djupt inom oss. Och vilken utvecklingspotential var och en innerst inne har, det får vi nog aldrig någonsin veta till fullo. Men bara att anta nya utmaningar då och då, ger oss ju en glimt av potentialen i alla fall.   

Hur som helst, åter till mitt första e-boksprojekt. Hur har det gått, undrar någon kanske? Ja, det beror ju på vad man menar och hur man ser det, samt förstås vilka förväntningar man har. Sett till antalet registreringar är resultatet att betrakta som relativt – för att inte säga oerhört – blygsamt fortfarande. I alla fall om man ser till världspopulationen. Procentuellt sett vet jag inte ens om talet existerar, faktiskt, så litet är det!? Ett dryga femtiotalet nedladdningar, så långt. Eventuell övrig spridning och delning har jag ingen koll på. Nåja, det är hur som helst enbart statistik och ett kvantitativt mått.

Mer kvalitativa mått vore väl att se till saker som, får e-boken någon meningsfull betydelse för någon, ger den något värdefullt för andra att ta med sig i sitt liv, och får jag själv någon slags feedback och respons på det jag gjort? Med andra ord, tycks den skapa något som helst avtryck i något sammanhang? Jag vet faktiskt inte. Men det är faktiskt helt ok. Kanske till och med som det skall vara. För när allt kommer omkring så är de viktigaste projekten i våra liv, ofta de som vi gör dels för vår egen skull och dels av en inre önskan om att få bidra villkorslöst till andra. Och på både de punkterna har jag redan lyckats!

Och nu har jag dessutom börjat jobba på min nästa e-bok, som har titeln ”Mod och sårbarhet går hand i hand”. Känner mig härligt kreativ och på samma gång förankrad i ett skönt inre lugn.

Vad har du själv för spännande projekt på gång i ditt eget liv? Och har du nyligen gjort något där du känner att du själv verkligen utvecklades?

energi och kärlek/Annika

Våga vara sårbar

Jag slås ofta av kraften som finns gömd i människors sårbarhet. Där finns källan till vårt mod, vår handlingsförmåga och vår kreativitet.

Alla försök att på olika sätt förneka att vi är sårbara, förminskar vår egen potential som människa. Vår energi går istället åt just till att förneka, försvara och upprätthålla vår egen illusion – istället för att växa, skapa möjligheter och knyta relationer. Istället för att drömma, älska villkorslöst, och ibland kanske till och med istället för att leva. Det är begripligt och förståeligt att vi hamnar där p.g.a. våra egna skyddsmekanismer emellanåt, men lika fullt synd.

Jag strävar därför numer efter att bejaka min egen sårbarhet i livet, vilket gett mig enormt mycket mer mod, glädje, tillit och kraft än jag någonsin trodde var möjligt. Och det trots att jag långt ifrån alltid lyckas! Ibland kommer jag – eller någon annan – på mig med allehanda självbedrägerier i ett försök att undvika sårbarheten inom mig.

Hur ser du på din egen sårbarhet? Är den din vän, eller en ständig black om foten? Se ett fantastiskt TED-talk med Brene Brown nedan, och fundera sedan på hur livet skulle kunna vara om du tillät dig att var mer sårbar?

Allt gott!