Våga vägra facebook

Jag har – faktiskt efter oväntat mycket vånda och beroendeliknande beslutsångest – vågat vägra facebook. Jag insåg till slut att det faktiskt inte tillför det jag behöver i mitt liv utan snarare hindrar mig från att förse mig med sådant jag genuint mår bra av och behöver. I alla fall där jag befinner mig i livet just nu. Här en liten lista på sådant:

  • somna in i tid och när jag är trött
  • äta på ett sätt där jag känner smaken och ser färgerna och inte bara skyfflar in något oidentifierat i munnen och sväljer
  • vara 100 % närvarande vid möten och umgänge med människor
  • tillåta blicken att vandra avslappnat i rummet eller omgivningen jag befinner mig i utan att i tid och otid tvingas fokusera skärpan på ett fladdrande text och bildflöde 30 cm från näsan ( vilket faktiskt är bevisat skadligt för synen som ”åldras” snabbare)
  • tänka klart en tanke och fördjupa den istället för att bara reagera och hasta vidare
  • dagdrömma fritt och ostört
  • fokusera fritt och ostört
  • bygga egna åsikter och värderingar genom källkritik, allmänt kritiskt tänkande i kombination med stillsam kontemplation och inte minst utifrån egna upplevelser av världen, människorna och sakerna runt omkring mig (snarare än att mer eller mindre oreflekterat konsumera andras i en aldrig sinande och ständigt växlande ström…)
  • vårda mina nära och viktigaste relationer
  • jämföra mig själv och mitt liv mindre med andra och andras
  • vara kreativ och skapande
  • ta hand om hus och hem och inte procastrinera tråkiga men nödvändiga sysslor i vardagen
  • motionera mera
  • vistas utomhus oftare och njuta av solen, fåglarnas kvitter, vindens sus
  • läsa böcker
  • själv fullt ut se och uppleva tillvarons guldkorn (snarare än att i tid och otid fota dem och sprida till andra…)

Beslutet att ta bort mitt konto har mer eller mindre fullständigt avskärmat mig från 486 släktingar, vänner och bekanta som jag i olika grad tidigare har haft mer eller mindre daglig kontakt med. Eller haft någorlunda ”koll på” i den betydelse som just sociala medier erbjuder detta. Jag har dock alltmer börjat ställa mig frågan vilken slags kontakt och vilken slags ”koll” det egentligen är man får via kanaler som facebook? Kvantitativt är det givetvis överlägset på många sätt, då det med relativt små medel knyter samman enormt många människor över både tid och rum och skapar en unik mosaik av fragment från deras vardag, intressen, åsikter, värderingar och informationshorisont.

Jag är på inget sätt blind för teknikens möjligheter och fördelar och helt klart kan det även skapa, upprätthålla och utveckla relationer lika väl som erbjuda information som underhållning. Ändå måste jag säga att de relationer som uppstår och upprätthålls på Facebook, åtminstone i mitt eget fall, inte riktigt landar i den del av mig som behöver kontakt med andra människor allra mest. Den delen av mig tar sig av någon anledning inte ut på Facebook hur mycket tid jag än spenderar där. Det finns en aspekt av att vara människa, en biologisk och social varelse av kött och blod, som helt enkelt inte låter sig upplösas och omvandlas till digital teknik hur extraordinär och intelligent den än är. Något går alltid förlorat. Jag går någonstans förlorad. Men jag kan givetvis inte säga att det är så för alla även om jag personligen håller det för relativt troligt.

Hur som helst har den insikten fått mig att ifrågasätta vad det gör med oss människor när vi ägnar mer och mer tid till det digitala livet via sociala medier. Å ena sidan bygger vi ihop världen digitalt under parollen att vi är just mer sociala, å andra sidan avskärmar vi oss från varandra socialt i den värld vi befinner oss i rent fysiskt. Vi ser inte varandra längre på riktigt när vi möts i ett rum, eller ens när vi sitter runt samma bord, samtidigt som vi tycks tro att vi bryr oss om varandra när vi stirrar på en skärm och skickar en snabb kommentar. Och visst, det är absolut inte omöjligt att det faktiskt är så emellanåt. Men troligtvis bara när det gäller ett begränsat antal människor och då främst de vänner och kontakter vi även har en väl grundlagd relation till i den nedkopplade och strikt ”biofysiska världen”. Och framför allt är det långt ifrån säkert att de band vi tror oss skapa på facebook kommer hålla för någonting när det verkligen gäller…

Med stor sannolikhet är våra relationer i snitt ungefär lika många som i alla tider, enligt forskaren och antropologen Robin Dunbar. Människans och hjärnans förmåga att hantera sociala relationer är begränsad och det absolut mest effektiva sättet att knyta an och stärka sociala band är genom smekningar och ömsint fysisk beröring. Utvecklingen av nära sociala relationer är helt enkelt beroende av denna frisättning av endorfiner. Citatet och bilden nedan är hämtad från en kort och läsvärd artikelDN.se om just detta.

Antalen går igen i allt från storleken på medeltida byar till hur moderna arméer är organiserade. De största grupperna bland apor är på 50 djur. När vi under evolutionen utökade antalet till 150 var vi tvungna att hitta mer tidsbesparande sätt att skapa och upprätthålla relationer än att putsa varandras päls.

– Först utforskade vi skrattet, sedan sång och dans och till slut språket, säger Robin Dunbar.

förmåga_sociala relationer

Helt säkert finns det många människor som hanterar sociala medier och det digitala livet betydligt bättre än jag uppenbarligen gjort, som därför nu valt att ta detta steg.

Det finns säkert människor som inte engageras på samma sätt eller känner omedveten ”press” att ge respons eller dela med sig eller bidra till flödet, och där det kanske inte alls går ut över andra behov eller de ”verkliga” relationerna. Men någonstans tror jag ändå att väldigt många går miste om något viktigt, eller i alla fall stör de naturliga biofysiska processerna och relationerna, genom att allt mer ägna tid åt samt leva livet i den digitala sfären. Så även om vi bortser från det som har med relationer att göra så finns det mycket som påverkas utan att man tänker på det. Kanske känner du igen något från min lista inledningsvis som du själv har försakat i någon grad pga facebook eller den ständiga uppkopplingen mot andra sociala medier?

Slutligen vill jag ödmjukt erkänna att jag förstås inte har tillräcklig vetenskaplig kunskap för att argumentera i detalj för mina påståenden –  säkert behövs även mycket mer tvärvetenskaplig forskning inom området innan vi vet vad det egentligen gör med oss människor – och jag vill verkligen inte skriva någon på näsan. Men för min personliga del har jag inte lust att riskera det jag tror går förlorat när vi försöker omvandla det genuint mänskliga samspelet till ettor och nollor eller när vi väljer att se världen via en skärm istället för som den är runt omkring oss. 

Jag gör aldrig några definitiva uttalande om hur framtiden blir, men just nu har jag i alla fall helt stängt ner mitt facebookkonto för att på nytt verkligen se hur världen ser ut offline. Och förhoppningsvis i ännu högre grad också uppleva den på riktigt.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 13 – Webbwannabe och bitterbloggare

OBS! Rubriken är smått ironisk och det tar ca tre och en halv minut för att förstå på vilket sätt…

Igår fick jag inget nytt ämne att skriva om till idag, inom ramen för pågående #blogg100-utmaning. Min egen önskan och målsättning när jag kastade mig in i detta var följande;

  1. Se om jag fixade att vara disciplinerad i 100 dagar, oavsett vad som händer.
  2. Öka kontakten och dialogen med andra ute på webben kring olika frågor, samt bidra med tankefrön och inspiration.
  3. Bli utmanad att utforska oväntade ämnen som jag inte själv valt, i syfte att utvecklas och expandera mina egna perspektiv.

Det här var ju så klart min alldeles egen ingång i det hela och inget andra nödvändigtvis kunnat veta om. Det kan kanske även tyckas ganska trivialt, hela grejen. Vad är det för utmaning i att blogga, över huvud taget? Är inte det något alla gör idag, i jakt på bekräftelse, i en önskan att nå ut, synas och höras med just ”sitt”?

– Se meeeeeej! Just jag ääääär viktig och vill ha uppmärksamhet! Och jag behöver faktiskt meeeera plats!

skrik_16130599

Och på webben kan och får ju precis ALLA, sätta sig själv och det man finner intressant i absolut fokus, i jakt på gilla-tryck och delningar. Beviset på att man finns. Är någon värd att uppmärksamma, kanske följa.

Kanske var jag inte värd att uppmärksammas igår? Inte värd mer feedback, respons eller ett nytt uppslag till idag. Kanske har jag tagit tillräckligt med plats, skrivit för ointressant eller bara helt enkelt saknar läsare helt och hållet? Eller? Var inte orolig om du tillhör dem som läst ett eller flera inlägg, kanske även ibland gillat, delat vidare, gett respons eller kommit med nya ämnen och passningar! Det här inlägget handlar inte om att jag missat er, inte uppskattar det eller plötsligt har blivit en bitterbloggare! Jag har en poäng (tror jag). Bare with me! 😉

webben

Webben idag – och inte minst sociala medier – är ett fantastiskt fenomen på många sätt. Vi som individer kan styra information och intryck lite som det passar. Sålla bort eller fokusera allt snävare. Välja våra nätverk och interaktioner. Dessutom i skydd av ganska många filter mellan oss själva och andra, i form av data- och mobilskärmar och oändligt med rymd. Och inte minst kan vi sätta oss själva ganska ohotat i centrum. Åtminstone till synes i centrum. I våra egna ögon. Rätt självcentrerat alltså.

superbrat

Och är det någon som inte passar oss, kan vi allt från ”ignorera”, ”plocka bort” eller blockera. Ändra våra flöden av kontakter, intryck och information. Allt för att ta kontroll över vår egen värld. Praktiskt. Men kan det finnas en baksida? En enkel tes som ofta stämmer är, ”om det finns en framsida, finns det en baksida”. Och i det här fallet tror jag den är ganska stor och potentiellt farlig, faktiskt. Åtminstone förrädisk.

Baksidan är att vi kan luras att börja tro att webben ÄR världen och verkligheten. Och att vi behöver den för att finnas. Att vi blir beroende av nätverken, interaktionerna och bekräftelsen vi får. Och då menar jag alltså inte främst för våra företag, verksamheter eller sådant vi gör – för där kan det mycket väl vara så idag utan att det är något fel på det. Jag menar mer som människor.

Jag som älskar det skrivna ordet, både som sändare och mottagare dras gärna hit, t.ex. Jag får tid att reflektera och analysera. Får en känsla av kontroll och trygghet som kan locka. I de verkliga kontakterna, där jag inte kan sålla, styra, välja intryck och information på samma sätt, känner jag mig genast mer sårbar, tafatt och obekväm. Där måste jag hantera tillvaron med helt andra strategier. Kan inte ”blockera”, ignorera eller välja med ett knapptryck. Saker kan bli fel. Inte som jag tänkt. Det tar mer energi från mig. Kräver mer av mig. Och då är jag ändå både vältalig och knappast särskilt blyg.

jobbigt

Samtidigt vet jag att jag behöver träffa andra, utveckla relationer IRL för att må bra som människa. Det ger mig så oändligt mycket mer, fast på ett annat sätt. Mer okontrollerat. Mer äkta. Så även om webben och sociala medier fungerar som en slags stimulans och ger många mervärden – och faktiskt helt ärligt ibland känns både mer lockande och enkelt – så vet jag vad jag behöver och vill ha egentligen.

Verklig kontakt, med verkliga människor. Som trycker gilla med hela sin famn, delar upplevelser MED mig och överröser mig med oväntade och ocensurerade flöden av intryck och information, som jag omöjligt kan sålla bort eller styra. Så om du har läst ända hit vill jag bara slutligen skriva – hoppas vi ses någon gång! Kanske samtalar lite oreflekterat och oanalyserat. Är lite allmänt tafatta, obekväma och sårbara tillsammans!

Så där lite modigt offline, du vet. 🙂

energi och kärlek
Annika