En förlorad självbild att sörja – del 2

Om du tillhör dem som läste mitt förra blogginlägg häromdagen, så förstår du att jag befinner mig i en slags kris. Inte en stor kris kanske, som när man drabbas av en yttre händelse som kastar omkull hela ens liv. Som ett verkligt dödsfall eller en skilsmässa eller liknande. Men en liten kris. Och långt ifrån obetydlig. Har du inte läst det förra inlägget råder jag dig att börja där, eller helt enkelt använda din tid till något annat just idag, än att läsa vidare det här blogginlägget. Det blir liksom inte helt meningsfullt, tror jag? Men du gör som du vill, så klart!

Hur som helst. En mindre kris. Å ena sidan fungerar jag relativt normalt och har inga egentliga problem att hantera vardagen. Å andra sidan har jag många inre stressymptom och drabbas av återkommande vågor av oväntade och plötsliga känslor och tankar som väller fram inom mig tillsynes obefogat. Det känns lite som om hela tillvaron gungar. Jag är stundtals fysiskt och mentalt jättetrött och har svårt att hålla ihop mig själv som vanligt. Allt runt omkring mig känns lite allmänt overkligt och illusoriskt. Jag är ju en sådan som räcker till ekar spöklikt i mitt huvud… Om jag bara prioriterar rätt, väljer rätt och gör rätt så räcker jag till…räcker till…till…till…

echo

Men nej, jag är inte en sådan som räcker till. Och jag kan inte fortsätta ha det som utgångspunkt att sträva mot heller, i mina egna ansträngningar att hantera livets utmaningar. För om jag har det kommer jag alltid fastna i nya analyser av vad jag eventuellt gjorde fel, vad jag skulle gjort annorlunda, hur jag kan lära mig prioritera ”bättre”, vad jag behöver utveckla hos mig själv och så vidare, för att vara den där som räcker till. Mitt rätta jag. Den jag är. Men nej. NEJ! STOPP!

Jag räcker inte till. Inte för allt jag vill och allt jag möts av. Självklart inte, tänker du kanske nu. Det kan ingen göra. Nej, så har nog även jag tänkt. Det kan ingen göra. Men lika fullt har det känts som om jag nog ändå borde kunna. På nå’t sätt, om jag bara… Och så börjar det om, oavsett vad jag tänkt. Planerandet. Strukturerandet. Försöken att prioritera klokt och avvägt. Värdera. Välja vad är viktigt och mindre viktigt. Vad är akut och mindre akut. Ta kontroll. Vara en aktör. Ta ansvar för situationen. Inte vara ett offer, inte tycka synd om mig själv. Jada, jada, jada, jada…jodå, jag kan det där i teorin. Och många gånger även i verkligheten. Jag säger inte att något av det där är dåliga strategier eller förmågor att använda sig av. Jag säger bara att de inte kan göra att jag alltid räcker till.

Helt säkert räcker jag till väldigt många gånger och för fantastiskt mycket, det förnekar jag inte. Men långt ifrån jämt eller för allt. Och det är inte ens jag som avgör när jag räcker till, egentligen. Det är alldeles för mycket runt omkring mig som kan sammanfalla på ett sätt som jag inte kan styra över. Liksom det finns många värderingar, drömmar och ambitioner som flyter upp inom mig i olika situationer, utan att jag i förväg kan hindra det. Det bara finns där och visar sig, ibland som objudna gäster och ibland som välbekanta vänner. Och jag räcker inte till för dem alla, i alla lägen. En och en i taget, ja visst. Några stycken parallellt, inga problem. Men ibland trängs de samtidigt av olika anledningar, drar åt olika håll och kräver sitt just här och nu. Då räcker jag inte till. Något inom mig eller utanför mig blir lidande hur jag än gör. Och jag måste leva med det.

Live-with-it

Jag tittar på min egen självbild av att räcka till, en sista gång. En bild som så ofta de senaste 5-10 åren kommit på skam och varit allt svårare att upprätthålla trots mina ansträngningar. Ändå har jag hållit kvar vid den krampaktigt. Sträckt på mig framför den inre spegeln, tagit mig själv i kragen, sminkat mig lite grann för att förbättra anletsdragen, försökt le, peppat mig själv när jag misslyckats eller försökt vara snäll mot mig själv när huvudet hängt oroväckande. Eller snarare mot bilden av mig själv ”som en som räcker till”. Och så tagit nya tag. Allt utom att ifrågasätta självbilden. Allt utom att tänka, ”-Ja, men jag räcker ju inte till. Jag är ju inte en sådan som räcker till för allt.”

Tills nu då, när jag plötsligt sett att jag faktiskt inte ens ser på mig själv så längre. Den självbilden är faktiskt död. Men den var inte begraven och sörjd. Och därför inte heller utbytt ordentligt. Jag tror dock att de senaste dagarna i alla fall har tagit hand om begravningen ordentligt. En del fina inre tal hölls och några tårar har fällts. Jag har tyckt synd om mig själv och även varit stundtals både arg och ledsen. Tyckt livet känts orättvist. Jag har ju försökt och kämpat så hårt och länge för att räcka till. Är det här tacken? Död och begraven? Vart ska jag ta vägen nu och vad ska jag göra härnäst? Vågar jag ens titta i spegeln längre… Vad kommer jag få se?

IMG_4093

Jo, det vågar jag. Men bilden är ännu väldigt suddig. Hur ser jag ut när jag inte ens i min egen värld är en som räcker till för allt jag vill och möts av? Är det någon jag kan tycka om förbehållslöst? Är det någon jag är villig att vara? Vad behöver jag lära mig istället, som fungerar bättre än det gamla och utgår ifrån att jag faktiskt inte räcker till? Ja, som ni ser är frågorna många. Och faktiskt lite nyfikna och spännande.

Vem vet, det kanske finns oanade möjligheter i att vara en sådan som inte räcker till? Bara jag har vant mig. Jag är villig att ha tillit till att det är så. Just nu räcker det för mig.

energi och kärlek
Annika

P.S. Vill du skicka kondoleanser så här i samband med att ”begravning” just skett, så uppskattar mitt nya rätt vilsna jag, med all säkerhet en enkel liten kommentar här i bloggen. <3 D.S.

#Blogg100 nr 7 – Hur hanterar vi förluster?

Inför dagens blogginlägg fick jag en riktig utmaning att bita i av kloka och modiga egenföretagaren Helena Isaksson, certifierad handledare inom sorgbearbetning. Du kan hitta henne via hennes blogg och hemsida, där hon för övrigt har ett eget inlägg på samma ämne väl värt att läsa just nu!

sorg

Men oj, oj, oj, vad ska jag väl själv kunna skriva kring detta? Det första som kommer upp är förstås den fortfarande relativt färska sorgeprocessen efter min egen mamma. Och egentligen känns det som att det jag skrev då, nog fortfarande sammanfattar det mesta jag kan bidra med kring det här ämnet? Så läs gärna i min Too-ticki-blogg, om hur rädslan att bli avvisad aktualiserades, i takt med att den oundvikliga förlusten av min mamma kröp allt närmare.

Vi upplever alla oundvikligen sorg efter svåra förluster i livet. De största och mest smärtsamma förlusterna brukar vara just närståendes död, men vi kan så klart uppleva sorg efter en förlust av i princip vad som helst. Ingen kan eller har rätt att tala om för någon annan vad som är en förlust värd att sörja!

Jag kommer än idag ihåg hur oerhört svårt jag själv som 7-åring hade att komma över förlusten av en liten påse nyinköpta suddgummin! Jag var i den där åldern ni vet, när man börjar samla och byta med varandra. Jämföra och sukta. Känna stolthet och glädje om man hittat något ingen annan hade…

IMG_1137

Och vi hade det lite knapert när jag växte upp, så skulle man ha något var det bara att spara och prioritera. Vilket jag gjort inför bilresan till Epa, i Mora (kommer någon ihåg den butikskedjan förresten?). I Mora fanns fler butiker än hemma i Älvdalen, och jag skulle frossa – apropå gårdagens bloggämne – bland sudd i alla former och färger som aldrig förr! Hittade och hade råd med säkert 6-7 st nya som fick en egen liten minipåse som jag hängde runt handleden, glatt springande mot  överenskommen mötesplats på parkeringen.

Men på vägen tillbaka till bilen tappade jag påsen på något sätt utan att märka det. När jag stolt skulle visa mina troféer var de borta! Vi lyckades inte hitta påsen. Och att köpa nya var på den tiden mycket pengar för familjen, så det var inte möjligt där och då. Mina föräldrar verkligen vände på varenda krona. Så förlusten blev till ilska, besvikelse, gråt. Och faktiskt sorg. Jag hade jättesvårt att sluta tänka på de där sudden. Gräma mig. Känna att något fattades mig. Jag hade missat något som aldrig gick att reparera. Känslan satt faktiskt kvar långt efter att jag för länge sedan slutat samla och byta… Jag är idag 43 år och kan fortfarande återkalla hur det kändes via minnet. Troligen fick jag inte den hjälp jag behövde där och då, att hantera min förlust? Det var ju bara en påse sudd…

Mitt eget sätt att hantera förluster har nog varierat genom livet. Långt ifrån alltid enbart konstruktivt, även om jag på något sätt alltid har kommit vidare. Och egentligen är det kanske just det som är det viktiga här? Att komma ut på andra sidan så välbehållen som möjligt? Kanske till och med starkare, klokare, genuinare, mer levande och redo att ta emot livet? Att ta tillvara det man fortfarande har. I varje stund. Att med hela sitt hjärta – kanske även sin smärta? – tillåta livet att genomsyra oss till fullo, med närvaro och orubblig intensitet och med allt vad det erbjuder. Oavsett hur länge vi har det till låns. Jag tror det, även om det må låta som en utsliten klyscha.

Men HUR vi sen egentligen bäst hanterar våra förluster, är inte jag människa att avgöra. Jag har nog personligen haft lite för fullt upp bara med att göra det, för att riktigt kunna analysera den frågan…? Men Helena Isaksson ger faktiskt kurser i sådant, så jag avslutar där jag började idag, med en hänvisning till henne!

energi och kärlek
Annika