#Blogg100 nr 30 – Lär dig andas

Dagens livsviktiga ämne har jag fÃ¥tt av diplomerade andningspedagogen, yogainstruktören och entreprenören Ewy Lindgren, som själv alldeles säkert vet vad hon pratar om i frÃ¥gan. FrÃ¥gan är om jag gör det? Hur som helst tackar jag för bloggpassningen! 🙂

Hur ofta tänker du på din andning egentligen? Är det något du bara tar för givet och som finns där helt utan att du någonsin lägger märke till den? Eller är det kanske något som ofta drar din uppmärksamhet till sig? Kanske pga olika problem eller obehag relaterade till denna livsviktiga funktion, som astma, dålig kondition eller kanske ångest?

optimal-forsamrad-andning-695w434h

Det senare har jag själv erfarit, och vet därför hur det är att hamna i en negativ spiral kring något så naturligt och nödvändigt som sin egen livsuppehållande syresättning. När det var som mest akut i samband med att hela tillvaron var i kris känslomässigt, pga en rad händelser som gjorde att stressen slagit i taket, kändes det som om luften inte fanns där fast jag andades. Som om den inte nådde ner i mina lungor och ut i min kropp. Som om jag sakta kvävdes trots fullt fungerande andetag. Syrelös i ett hav av luft. Svårt att förklara om du aldrig upplevt det, men den som förstår, förstår.

Min poäng med att berätta detta är att jag blev tvungen att lära mig andas igen. Hitta sätt att lita på mina lungors egen förmåga att fyllas, om och om igen. Och att syret finns där för mig i överflöd, även när det inte känns så. Att andas sitter på sätt och vis lika mycket i det mentala som i kroppen. Det ena påverkar det andra i en ständig dans för livet. Genom att hitta min andning, låta den leda och föra, kan det mentala återfå balansen och harmonin. Liksom omvänt, genom att ta kontroll över det mentala och med hjälp av medvetna tankar som för, kan jag återupprätta takten i andningen och låta den komma till ro.

Jag är ingen andningspedagog och har ingen aning om mitt eget sätt och mina tekniker är rätt för någon annan. Men jag känner mig oerhört ödmjuk inför kraften i medveten andning, så som jag själv känner den. Och jag är även oerhört ödmjuk inför alla som känt eller känner ångest, eller har andra andningsrelaterade bekymmer, oavsett art. För inför denna livets ständigt pågående cykel av inandning-utandning, är vi alla lika. Ingen kan sätta sig över den.

Och har man dessutom någon gång suttit vid en dödsbädd och upplevt det sista andetaget dras och den totala tomheten och tystnaden det lämnar efter sig, då vet man att ingenstans är livet mer närvarande än i den stund våra lungor fylls på nytt. Ännu ett andetag. Ännu en möjlighet att leva. Det är vad jag önskar er alla. Om och om igen.

Avslutar till sist med en av mina favoritlÃ¥tar som passar väl till dagens ämne – hÃ¥ll till godo.

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 18 – Prokrastinering

Tack lillasyster Malin Forsgren, för bloggpassningen – det här blev nÃ¥got att bita i… 😛

Inlägget tar nog drygt 4 minuter att läsa…sÃ¥ kanske vill du skjuta upp det? 😉

Det finns så vansinnigt mycket klokt och bra skrivet redan, som förklarar och belyser prokrastinering ur olika perspektiv, att jag har beslutat mig för att inte kasta mig in i någon djupare beskrivning eller problematisering av begreppet. Istället hänvisar jag till Wikipedia samt ett par läsvärda blogginlägg som andra skrivit, innan jag hoppar över till den lite mer personliga infallsvinkeln.

Även om jag bortser frÃ¥n de mest allvarliga och patologiska formerna av prokrastinering och ”bara” ser det som ett mer eller mindre vanligt förekommande beteende i de flesta människors liv, kan jag konstatera att det fÃ¥r en hel del konsekvenser. I mitt eget liv kan jag se att beteendet ofta är stressutlöst, och dessutom dessvärre förvärrar stressen ytterligare. Är stressen hög är ju det sista man behöver att själv, mer eller mindre omedvetet, börja skjuta upp saker – eller hur?

snobben1

Jag kan faktiskt erkänna att jag den senaste mÃ¥naden tyvärr befunnit mig i en sÃ¥dan spiral. Flertalet stressymptom har gjort sig pÃ¥minda, varav prokrastinering är ett. I februari hade vi nÃ¥gon form av influensa i huset, och vi turades om att vara mer eller mindre sänkta med vab och egen sjukdom om vartannat – och sedan dess har jag haft svÃ¥rt att riktigt komma igen till 100%.

DÃ¥ min tillvaro är sÃ¥dan att arbetsbelastningen är konstant hög, och jag har bÃ¥de personal- och ekonomiansvar, mÃ¥nga uppdragsgivare och myndigheter att tillfredsställa och samverka med, samt ständiga deadlines av olika slag, är jag extremt beroende av min egen förmÃ¥ga att hantera stress. Vilket i praktiken handlar mycket om att lägga saker pÃ¥ rätt nivÃ¥, fatta rätt och tillräckligt snabba beslut, prioritera, ”kill the right darlings”, delegera där det gÃ¥r och helst i tid, samt värna min egen kosthÃ¥llning, sömn, motion och Ã¥terhämtning. I grund och botten krävs förstÃ¥s även en grundläggande struktur och Ã¥tminstone ett visst mÃ¥tt av ordning och reda.

IMG_5899

Hur som helst, sÃ¥ har jag pÃ¥ sista tiden tappat taget om mycket av det här. Vilket ofelbart alltsÃ¥ även lett till en del oönskad och destruktiv prokrastinering. Just när jag som minst behöver det. SÃ¥ typiskt!? Och trots att jag egentligen har svaren och lösningarna inom räckhÃ¥ll, om jag bara läser min egen e-bok. 😉

MÃ¥ste spika programmet och göra den där inbjudan snart sÃ¥ kallelsen kan gÃ¥ ut…verkligen ett viktigt möte som jag inte fÃ¥r sabba! Hm…men oj, vad mÃ¥nga fakturor i systemet, bäst jag konterar och attesterar dem! FÃ¥ se nu, användarnamn…lösen…åh, vad seg datorn är! Jag blir galen!!! Äsch, öppnar Facebook och kollar medan den ändÃ¥ tuggar…kanske nÃ¥gon har kommenterat mitt senaste blogginlägg? Hm…ok, inne, ÄNTLIGEN! Borde verkligen ringa it-support och klaga. Att inget kan fungera smidigt när man har mycket att göra? Men titta! Vad kul, Pia har skickat en inbjudan…läsa, läsa, läsa…hihi…borde svara nÃ¥got underfundigt. Hm, fÃ¥ se nu…shit, vad mÃ¥nga fakturor! Dom här hinner jag aldrig gÃ¥ igenom nu!? Nä, jag borde nog ta tag i power-pointpresentationen till mötet kanske…har ju nÃ¥gra bra idéer jag inte fÃ¥r glömma göra nÃ¥got av. Hm…mÃ¥ste ringa och boka den där föreläsaren inför kursen också…oj, har vi ens gjort klart annonsen? Och vänta förresten…när skulle rekvisitionen hos Lst vara inne? MÃ¥ste kolla…ok, sista mars. Hur tusan ska jag hinna? Guuuud, vad mÃ¥nga olästa mejl…läsa, läsa, läsa…kasta, kasta, kasta. Aj, dÃ¥, har jag verkligen inte svarat Helene än? Bäst jag gör det… Hm…och när tusan ska jag hitta hÃ¥l i kalendern för lönebeskedssamtalen som är kvar??? 

kaffe_835475c

Och så den där kallelsen…den borde verkligen ha varit ute förra veckan…spela roll hur den är formulerad bara den kommer ut!!! Hur j-la svårt kan det va? Shit, vad kaffesugen jag är…går och fixar en kopp. Kan ju ta de där pappren samtidigt till kansliet… Åh, hej Siv, hur är det med dig då? Prata, prata, prata…  

Ja, eller nÃ¥t. Bara som ett exempel. 😉 Vissa saker vet jag innerst inne att de bara mÃ¥ste göras, men ändÃ¥ glider det ur händerna, kanske ända till allra sista stund. Massa annat tränger sig förbi, som av nÃ¥gon anledning inte föder lika mycket motstÃ¥nd. Men inte heller är lÃ¥ngt när lika viktigt. Och där längs vägen gÃ¥r det Ã¥t oändligt med energi. Energi som man egentligen behöver till annat.

Jag vet inte om du känner igen dig? Kanske, kanske inte. Självklart ser ”exemplen” olika ut för olika människor.. Och ofta är det relativt ”smÃ¥ och enkla” men ändÃ¥ nog sÃ¥ viktiga uppgifter, som vi skjuter upp. Det kan givetvis vara betydligt större saker ocksÃ¥, som att skriva klart den där uppsatsen, boka tid hos doktorn för den där leverfläcken som oroar, skriva det där brevet som skulle betyda sÃ¥ mycket för gamla farmor, sätta ihop ett CV för att äntligen kunna söka drömjobbet, rensa ur i garderoben sÃ¥ kläderna ryms och inte ständigt hamnar i högar pÃ¥ soffan – eller vad det nu kan vara.

Men vad gör man åt eländet då? När man väl hamnar i prokrastinering? Ja, är den verkligt allvarlig, ständigt återkommande och får kännbara konsekvenser som drabbar en själv, andra i ens närhet eller viktiga områden i ens liv, bör man nog söka hjälp. Sådan finns att få, t.ex. via KBT.

IMG_8295

Gäller det lindrigare former, av typen som nog drabbar de flesta av oss någon gång, kan jag starkt rekommendera coachning faktiskt. Det kan i alla fall hjälpa mig själv att få syn på vad det är som händer, mitt eget beteende, och hjälpa mig flytta fokus till det som är mer intressant. Nämligen mina egna verkliga mål och avsikter, och hur jag i små, små steg, kan ta mig dit. Har man ingen coach att tillgå, kan en god vän eller familjemedlem fungera som support i processen att komma igång och framåt, samt sluta skjuta upp. Lura det egna uppskjutarbeteende genom att mala ner det som behöver göras i så små enkla steg, att inte ens du eller jag kan låta bli att ta dem…

Tillsammans kan ni;

  1. Identifiera vad det är som skjuts upp
  2. Söka det absolut minsta, löjligt enkla steg, som går att hitta kopplat till uppgiften (ja, ni får tycka det är så litet och obetydligt att ni skrattar åt det!)
  3. Kom överens om när det lilla, lilla, verkligen löjligt pyttelilla första steget ska vara taget – om möjligt gör direkt pÃ¥ plats (sÃ¥ litet ska det helst vara!)
  4. Gör tillsammans en uppföljning (har inget hänt? sök ett ännu mindre steg och gör det i samband med uppföljningen!)
  5. Börja om med nr 2… (och fortsätt så tills det ni identifierade i nr 1 är genomfört)

Och är det nu nÃ¥gon som läst ända hit och undrar om jag skickat iväg kallelsen? Svaret är ja. Och sÃ¥ har jag även fixat naglarna sÃ¥ de är riktigt vÃ¥r- och pÃ¥skfina! 😛

IMG_1296

energi och kärlek
Annika

Har du prioriteringsstress i sommar? Testa detta!

Vem hamnar inte dÃ¥ och dÃ¥ i akut – eller lÃ¥ngvarig – prioriteringsstress? Massor av saker pockar pÃ¥ i ens huvud och vill ha uppmärksamhet. Kräver att man agerar och tar tag i frÃ¥gan. Lägger sitt fokus och skjuter till tid och kraft. Och vad händer? Jo, just det, ganska ofta absolut ingenting! I alla fall inte av allt det där viktiga som snurrar runt… Och sÃ¥ är det med stress. Det förlamar. Eller leder till överslagshandlingar och total felprioritering när vi ser tillbaka. Som att gÃ¥ och köpa godis, hamna framför TVn. Eller om vi är pÃ¥ jobbet kanske vi fastnar i att svara pÃ¥ oviktiga mejl eller nÃ¥got annat. I värsta fall fÃ¥r det oss att mÃ¥ riktigt dÃ¥ligt och blir till en ond nedÃ¥tgÃ¥ende spiral.

prioritering-300x244

Prioriteringsstress kan även inträffa när man är ledig eller har semester! Massor av projekt ska nu äntligen ros i land. Och sÃ¥ ska familjelivet och släkt och vänner ha sitt. Och sÃ¥ har man ju äntligen tid för att komma igÃ¥ng med träningen, ta tag i vikten eller fÃ¥ lite egentid med fiskespöt i handen och ryggsäck pÃ¥ ryggen – eller vad det nu är i just ditt liv. Känner du igen dig?

Känner du igen dig det minsta ska du här få en enkel och snabb övning som hjälpt mig många gånger både privat och på jobbet, när prioriteringsstressen varit hög. Det går väldigt fort och ger garanterat effekt. Övningen kan användas i en akut uppkommen situation, där du snabbt behöver prioritera bland allt som snurrar i huvudet och förlamar dig. Hindrar dig från att bli effektiv och komma framåt. Den kan även göras mer i lugn och ro när du vill planera och prioritera lite mer långsiktigt.

Slide1

  1. Ta ett vitt papper och dra två streck i kors så det blir fyra rutor enligt bilden. Skriv orden som på bilden upptill/nedtill resp höger/vänster, så att rutan uppe till höger representerar viktigt/urakut o.s.v.
  2. Bestäm dig för tidsperspektivet din matris representerar. Förslagsvis är ”idag”, ”denna vecka”, ”denna mÃ¥nad”, ”detta Ã¥r”, lämpligt. OBS! Ju kortare tidsperspektv desto mindre tid ska övningen behöva ta. Väljer du ”idag” bör det inte ta mer än max 5-10 min!
  3. Töm ditt huvud pÃ¥ ALLT du för tillfället kommer pÃ¥, som upptar dina tankar i form av jag borde/mÃ¥ste/behöver/vill – som berör ditt valda tidsperspektiv för matrisen! (Vill du prioritera ”idag”, tar du inte med sÃ¥dant du direkt inser kan vänta till i morgon, alltsÃ¥!) För varje sak du kommer pÃ¥ som är nÃ¥got konkret ”att göra” skriver du ett stödord i matrisen, där det bäst hör hemma enligt dig. Tänk inte sÃ¥ mycket – bara släng ner det! Högt, lÃ¥gt, mitt emellan. LÃ¥ngt till höger/vänster eller nÃ¥gonstans däremellan – du bestämmer! Skriv alla saker som hör till dit valda tidsperspektiv, även de som du själv placerar nere till vänster. Dels hjälper det dig att tömma huvudet och dels kan det ge dig bra stöd och insikter som hjälper dig fortsättningsvis när du ska prioritera och planera.
  4. Titta pÃ¥ det du skrivit när du inte längre kommer pÃ¥ fler tankar som stör dig. Hur har du värderat de olika sakerna? Kanske inser du att nÃ¥got hamnat helt fel, om du tänker efter? Det är ok att ändra sig i sÃ¥ fall. Men se upp sÃ¥ du inte kommer tillbaka till fällan att tro att allt är precis lika viktigt och akut inom det valda tidsperspektivet. För det är det sällan… Skulle du ändÃ¥ hamna där – byt tidsperspektiv till ett ännu snävare! GÃ¥ t.ex. frÃ¥n ”denna vecka”, till ”idag” eller frÃ¥n ”idag” till ”innan lunch”.
  5. Upprätta en todo-lista med de 5 viktigaste och mest akuta sakerna, för ditt valda perspektiv – och sätt igÃ¥ng att beta av dem! Stryk uppgifterna frÃ¥n listan allt eftersom du gjort dem. Bra för tillfredsställelsen. När du är klar tar du de fem nästa o.s.v. – om du hade sÃ¥ mÃ¥nga, förstÃ¥s?

Om du vill ladda ner och skriva ut matrisen som stöd finns den här –> Priortieringsövning

Och om du vill ha stöd av en coach med något av dina prioriterade projekt i sommar så passa på att registrera dig för mitt sommarerbjudande om mejlcoachning!

Lycka till, och berätta gärna om övningen varit till nÃ¥gon nytta för dig! 🙂

energi och kärlek
Annika

Meningen med livet; här är svaret du letat efter

Finns det nÃ¥got jag tror alla människor alltid har haft gemensamt, genom sÃ¥väl historien som inom olika kulturer och i olika delar av världen, sÃ¥ är det sökandet efter meningen med livet. Big issue, guys! Ska jag verkligen blogga om en sÃ¥dan sak – eller är det kanske att begÃ¥ viralt självmord? NÃ¥ja, den ointresserade faller nog ifrÃ¥n redan vid rubriken…

Tänk att nÃ¥got sÃ¥ ofrÃ¥nkomligt och naturligt som att ha fÃ¥tt ett liv att förvalta, kan skapa sÃ¥ mÃ¥nga, djupa och svÃ¥ra frÃ¥gor att vi drivs att bÃ¥de söka – och ibland till och med ifrÃ¥gasätta – meningen med det? Har det hänt dig nÃ¥gon gÃ¥ng? Har du i nÃ¥gon period av livet tampats med känslor av meningslöshet, hopplöshet och förtvivlan eller bara undrat vad allt egentligen gÃ¥r ut pÃ¥? Ja, i sÃ¥ fall är du inte ensam. Det har jag med. Inte som i en depression, utan helt enkelt bara pÃ¥ ett rent och djupt existentiellt plan.

Det är ingen slump att Paul Gaugins (1848-1903) kanske mest berömda mÃ¥lning har titeln ”Var kommer vi ifrÃ¥n? Vad är vi? Vart är vi pÃ¥ väg?”

Woher_kommen_wir_Wer_sind_wir_Wohin_gehen_wirSom riktigt liten satt jag enligt min mors utsago gärna på en sten eller stubbe i naturen, åt blåbär, tultade runt och plockade bland stenar och pinnar, samtidigt som jag sjöng om livet för mig själv. Mer eller mindre osammanhängande ordramsor födda ur nuet. För livet och till livet. Mina föräldrar hade visst mer än en gång roligt, när de tjuvlyssnade på mig där och då. En erfarenhet många föräldrar delar.

Längre upp i Ã¥ldern vaknade ett mer medvetet andligt sökande till liv. Under tonÃ¥ren var jag aktiv inom Kyrkans Ungdom efter att ha upplevt vad jag dÃ¥ sÃ¥g som ”att ha blivit frälst”, i samband med Up with peoples uppträdande pÃ¥ den gigantiska finlandsfärjan Mariella, mellan Stockholm och Helsingfors. Längtan efter en djupare mening, samhörighet med människor i hela världen och en tro pÃ¥ att mitt liv hade ett större syfte, drev mig att expandera mitt tänkande och min inre andlighet.

Men även om jag kallade mig bekännande kristen under 5-6 Ã¥r tycktes inte ”frälsningen” riktigt bita pÃ¥ mig. Sökandet efter meningen med livet fortsatte. Idag ser jag det som att erfarenheten var ett nödvändigt steg pÃ¥ vägen vidare. Att utforska kristendomen och min egen tro, var ett bra sätt att lÃ¥ta själen växa, helt enkelt. I ett annat land eller en annan tid hade säkert en annan religion och en annan ”tro” fyllt samma funktion lika bra. Ödmjuk inför andra människors letande efter svaret pÃ¥ samma frÃ¥gor, gick jag hur som helst vidare.

Under de kommande tio Ã¥ren plockade jag nya bitar och fann nya djup genom diverse universitetsstudier samt genom ett ständigt plöjande av böcker inom personlig utveckling. Och i takt med ökad livserfarenhet har jag förstÃ¥s kommit att möta liv och död i olika former, genom släktingar och vänner och inom familjen. Ã…ldrande, sjukdom, olyckor, självmord, bebislycka och framtidsplaner i ett enda virrvarr. SÃ¥ som livet är. Och jag kan faktiskt fortfarande komma pÃ¥ mig själv med att sjunga mer eller mindre osammanhängande ordramsor födda i nuet. Idag utvidgat även till engelska. Och jag gissar att de flesta skulle dra pÃ¥ smilbanden om de rÃ¥kade höra mig…lÃ¥t vara av andra anledningar än när jag var liten? 😉

Men har jag dÃ¥ funnit meningen med livet, som bloggrubriken antyder? Svaret är ”ja”. Och det är helt enkelt att leva det. LÃ¥ta livet gripa tag i mig, här och nu, dÃ¥ och förr, sen och alltid. PÃ¥ sätt och vis lite mer sÃ¥ som jag började livet, innan alla mina egna komplicerande och begränsande tankar ställde till det. De tankar som försöker kontrollera, skapa ordning och förutsägbarhet i tillvaron. Jag älskar min förmÃ¥ga att tänka, tro inte annat. Och mina tankar kan jag ha stor glädje av i mÃ¥nga sammanhang, som när jag ska planera, lösa problem eller lära mig nÃ¥got. Men för att närma mig livets mening behöver jag släppa mÃ¥nga av dem. Bli en del av allt, i stället för att betrakta det inifrÃ¥n mig själv, instängd i mitt eget huvud.

hjarnan_offline_knappas_knapp-rbf815a46421743e7b4ec378d26c64e67_x7j3i_8byvr_512

Om du vore mindre fast i dina egna tankar – vad är det första verkligt meningsfulla du skulle göra just nu, i ditt liv?

energi och kärlek
Annika

Windows of opportunity

Har du någonsin varit frustrerad? Så där att det kryper i hela kroppen, hjärnan går i spinn men utan att du riktigt kommer någon vart, och kroppens eget alarmsystem signalerar oroväckande?

Stress, vanmakt, rädsla, ilska, uppgivenhet eller kampvilja rasar genom kroppen. Du är inte ensam. Oavsett om det beror på en personlig läggning, ett miljömässigt arv eller olyckliga omständigheter och yttre förutsättningar, så behöver man hantera stressen och frustrationen när den uppstår. Annars kommer kroppen och det undermedvetna ta över och göra det åt en. Stress, som egentligen är en sund och nödvändig överlevnadsfunktion, har gått och blivit en av samhällets kanske mest allvarliga folksjukdomar.

Så vad gör du när frustrationen gnager och gör sig påmind? Stoppar du huvudet i sanden, fortsätter som vanligt och väntar på att det går över? Eller skickar du kanske upp frekventa nödraketer, i hopp om att någon annan ska komma till undsättning? Tar du till överslagshandlingar och flyr in i andra, helt oplanerade sysslor och projekt, för att undvika konfrontation, med det som egentligen gnager?

Det jag själv har kommit fram till – och som troligen är skälet till att jag fortfarande har huvudet upp och fötterna ner – är att det i all stress och frustration finns något vi kan kalla “windows of opportunity”. Det är helt enkelt tillfällen när inre och yttre omständigheter ger oss förutsättningar att själva bryta oss ur stresspiralen, och den destruktiva spinn vi befinner oss i. Enligt min erfarenhet sammanfaller inte sällan dessa “möjlighetsfönster” med stunder av just stegrande, för att inte säga maximal frustration. Och jag tror inte det är en slump.

Tvärtom har jag börjat förstÃ¥ att frustrationen är det bränsle jag har att använda mig av för att vÃ¥ga mig ut genom fönstret. SÃ¥ idag, när frustrationen knackar pÃ¥ dörren, tänker jag att det är en drivkraft för att kasta mig ut i det okända, där nya möjligheter finns. Jag accepterar helt enkelt att jag verkligen mÃ¥ste ändra pÃ¥ nÃ¥got – och ser till att göra det ocksÃ¥! I den processen, tar jag själv gärna hjälp av en annan coach. Inget är för mig sÃ¥ befriande som att bli bemött med tillit till min egen förmÃ¥ga, precis när jag själv tvivlar som mest.

Berätta gärna vad du själv gör för att hantera osund stress och frustration i livet!

/Annika

Coachning är fantastiskt

Jag kan inte annat än jubla över vad coachning och det coachande förhållningssättet har tillfört mitt eget liv. Life changing är vad det är. Både att få coacha andra och att själv bli coachad är enormt utvecklande och inspirerande, helt enkelt.

Att börja ta del av en ”coachande community” är som att kliva in i en värld enbart fylld av fantastiska människor som stöttar och tror pÃ¥ varandra. Där existerar ingen jantelag och alla ses som hjältar i sina liv, med förmÃ¥ga till oanad utveckling och framgÃ¥ng. Det är även befriande fritt frÃ¥n martyrskap, offermentalitet och meningslöst daltande med varandra. Tvärtom, den obevekliga tron pÃ¥ människors egen potential kräver ansvarstagande och handling. Men sÃ¥ är det ju ocksÃ¥ det enda som egentligen ger nÃ¥gra resultat eller gör nÃ¥gon skillnad. Eller har du lyckats pÃ¥ annat sätt?

För min egen del  handlar detta t.ex. om att vÃ¥ga se när jag är för mycket ”duktig flicka”, tillÃ¥ter mitt liv att utsätta mig för osund stress, eller när jag gör vÃ¥ld pÃ¥ mina egna värderingar eller behov, för att tillfredsställa andra. Det handlar ocksÃ¥ om att inte försöka göra omvärlden skyldig till ”mina egna brott”, utan istället bejaka mitt eget värde, ta mig själv pÃ¥ allvar fullt ut och se att jag faktiskt har huvudrollen i mitt eget liv. PÃ¥ gott och ont. När jag gör det kräver det handling av mig. Handling som skrämmer, känns hotfull och obekväm. Men som samtidigt bär pÃ¥ nyckeln till nödvändig förändring och slutligen även till de lösningar som behövs.

Att i dessa processer då själv kunna gå till en annan coach, är som att både slå på hellyset och turbomotorn på samma gång. Ursäkta språkbruket, men satan i gatan så mycket som plötsligt kan hända, när man både ser klart och har 500 Hk under huven! Ja, eller vad som nu kan anses som mycket körpower?

Jag stÃ¥r fast vid det jag sa vid ett coachmöte med Shift-gänget för en tid sedan – coachning är som en fribiljett till livet. Tidigare fastnade jag allt som oftast i diverse kösystem eller trasslande kundtjänster, när jag ville lösa biljett nÃ¥gonstans. Nu är det liksom bara att bestämma vart jag vill och sen köra. Ja, nästan i alla fall.

Gud, vad jag aldrig vill tillbaka till det gamla körsättet i livet!

/Annika