Aptjatter och gorillavrål

Jag vill börja med att säga att jag har haft ett bra liv, de dryga 43 år jag hittills levt. Och jag ser fram emot många ännu bättre år i livet framöver.

Jag tror dock att mitt liv i mångt och mycket har fungerat ungefär som de flesta andra människors. Det har kantats av mål och drömmar som aldrig blivit av. De har antingen känts ouppnåeliga, blivit ersatta av nya innan de hunnit förverkligas eller på något mystiskt sätt falnat och tappat sin glans. Inte alla givetvis, men i ärlighetens namn väldigt många. Onödigt många. Så här i backspegeln skulle man nästan kunna säga, att mina egna första 40 år i livet mest trampades där på slumpens och tillfälligheternas väg. Trots att jag tyckte jag hade ambitioner och gjorde allt jag förmådde. En väg som ödet tycktes ha förberett åt mig. Eller i alla fall en väg som var nödvändig att gå, som kändes realistisk och ansvarsfull att välja och fullt logisk och rationell att ta i varje vägskäl.

vägval

För det är i princip så jag sett det. Det har inte varit några dramatiska val, där jag medvetet upplevt att jag övergivit någon stor dröm eller förkastat mina mål med sorg och smärta. Nej, ofta tvärtom faktiskt. Det har gått skrämmande lätt och känts fullkomligt naturligt många gånger att sakta förminska mig själv och mina drömmar. Om inte direkt, så åtminstone efter ett tag. Till och med både praktiskt och nästan skönt att få släppa, fokusera om och gå vidare. Mot nya mål som ligger längre fram och som ännu inte blivit så krävande att helga.

Och har tankarna på det mål eller den dröm jag släppt någon gång gjort sig påminda och försiktigt försökt göra sig hörda på nytt, har jag haft gott om goda förklaringar och ursäkter till varför det blev som det blev. Varför jag gjort som jag gjort. Och människor runt omkring mig har verkligen gett mig både stöd och förståelse.

Det var väl inte så konstigt att det blev så. Klart du gjorde rätt. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Släpp och gå vidare.

Och så vidare. Så det har varit ganska lätt, faktiskt. Lätt att ge upp mina mål och drömmar, en efter en längs vägen, och istället fokusera på det riktiga livet som ska hanteras… Känner du igen dig?

Under grundskoltiden var jag en duktig elev med goda resultat, till exempel. Jag var både flitig och skötsam och tyckte dessutom om att vara det. Jag kände mig stolt och såg framför mig att jag skulle bli något stort eller göra något spännande av mitt liv, jag visste bara inte riktigt vad. Drömmen fanns där någonstans, men målen var lite suddiga som för så många andra ungdomar. Goda betyg visste jag förstås skulle vara värdefullt, liksom att välja en bred linje på gymnasiet.

Men under det mer krävande gymnasiet blev det allt svårare att motivera mig att bita ihop som förr, inte minst när jag plötsligt blev kär. Så från att ha fokus på studier och goda resultat för att kunna nå en framtida dröm, lät jag pluggandet bli alltmer sekundärt. Inte så att jag misskötte mig, men jag hade kunnat så mycket mer om jag vetat vad jag strävade efter, och om jag inte lyssnat så mycket till mina egna ursäkter när det blev jobbigt och krävde ansträngning. Ursäkter som att ”jag kan ju inte hjälpa att jag är så kär”, ”det spelar ingen roll hur just det här provet går, för jag vet ju ändå inte om jag kommer behöva just det här ämnet/betyget längre fram”, ”jag är bara ung en gång och måste ju få ha roligt också” och så vidare, och så vidare.

studenten

Så istället för att gå ut med toppbetyg som jag alldeles säkert hade kapacitet till, gick jag bara ut med mycket goda betyg. Vilket kanske inte låter som något att gräma sig över. Men faktum är att det ändå på något vis satte ribban för många nya liknande beteenden. Det har kunnat gälla träning, hälsa/övervikt, äventyrslusta, karriärambitioner eller helt vanliga småsaker i vardagen.

Drömmar har alltså funnits inom mig, men ursäkter och bortförklaringar har smugit sig på när svåra beslut eller verkliga kraftansträngningar har krävts.

Jag tränar inte så mycket som jag kulle vilja för det tar för mycket tid från familjen – och så har jag ju gamla fotbollsskador som försvårar…

Det är inte så konstigt att jag är överviktig när jag har mina hormoner som spökar och dessutom har jag fått barn och är faktiskt snart 40 år…

Jag har inte gjort det och det eftersom jag tagit ansvar för andra saker…

Karriär har aldrig varit särskilt viktigt för mig, huvudsaken jag trivs…

Mitt hallprojekt har gått i stå, därför att jag har så mycket annat att göra…

Ja, du förstår kanske hur bra ursäkter och förklaringar jag har lyssnat till. Och fortfarande lyssnar på om jag inte ser upp eller får hjälp att få syn på det. Det jag vet idag som jag inte visste förr, är att i 99 % av fallen är inte det här min egen uppriktiga röst som talar till mig. Det är bara ett riktigt aptjatter som håller till där inne i mitt huvud. Och emellanåt ett och annat riktigt skrämmande gorillavrål. Det är mina rädslor och invanda tankemönster som försöker skydda mig. Antingen från besvikelser och smärta, eller från förändring och det okända.

IMG_1223

Men genom att lyssna på mina ursäkter och förklaringar förminskar jag mig själv, mina drömmar, möjligheter och mål redan på förhand. Så idag gör jag allt jag kan för att tysta ner dessa röster och verkligen titta på vad det är jag egentligen vill på riktigt, innerst inne. Som om jag hade precis alla möjligheter i världen och all tid och kraft som behövdes. Sen testar jag det som jag tycker känns nog intressant och utvärderar hur det blev i verkligheten. Ja, inte alltid förstås, men oftare och oftare i takt med att jag blir modigare.

Och det behöver inte handla om några extrema äventyr, raketforskningsprojekt eller världsförändrande aktioner, för att göra skillnad i mitt eller ditt eget liv. I mitt eget fall kan det vara att faktiskt fullfölja ett viktminskningsprogram från 109 kg till 75 kg, att skapa tid och utrymme för att fortsatt ta hand om hälsan, att våga värdesätta mig själv och söka det där jobbet jag lockas av samt begära den lön jag vill ha, att ta kontakt med okända som jag är nyfiken på fast benen skakar, att säga nej till uppstart av nya projekt innan gamla är avslutade och klara på ett sätt jag är nöjd med, att ta mig tid att finnas där det sista halvåret, när mamma sakta bryts ner av cancern eller just den där onsdagen när sonen har Öppet Hus på skolan. Eller när han vill ha sällskap för att kicka lite fotboll. Ja, ofta helt vanliga saker alltså.

IMG_1618

Så för mig handlar allt om vem jag är villig att vara i mitt eget liv. Någon som lyssnar till mina ursäkter och förklaringar när livet kräver lite ansträngning av mig, eller någon som lever ett liv som den jag vill vara i stort och smått. Det är svårt många gånger. Men det är ingen ursäkt för att låta bli längre.

Hur ser du på dina egna ursäkter – och tar de dig dit du vill?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 6 – Frosseri

Detta inlägg tar 2-3 minuter att läsa.

Frosseri är enkelt förklarat att överkonsumera något, så till den grad att man vida överskridit vad som ens är möjligt att dra nytta av. Gränsen för vad som är hälsosamt, meningsfullt eller konstruktivt, är alltså sedan länge passerad. Och dagens bloggutmaning ska alltså handla om detta…gulp?

Men för all del, tack ändå Eva Alstermark, för passningen som var inspirerad av fettisdagen! Någon som händelsevis ätit fler semlor än vad som är nyttigt och meningsfullt på sistone? 😉

fettisbulle

Att jag själv faktiskt både åt en semla i tisdags – mina ambitioner att äta kolhydratsnålt till trots – och emellanåt med all säkerhet hänfaller åt allsköns frosseri, är det nog ingen tvekan om. Det måste jag erkänna även om det svider. Kanske beror det på att jag är född 1971, i grisens år (enligt den kinesiska kalendern)? Grisen, liksom färgen orange, är i alla fall förknippade med just dödssynden frosseri. Kan det förklara saken? Jag är förresten väldigt fokuserad på förklaringar och ursäkter i mitt liv, för närvarande. Och vet mycket väl om det. Man skulle kunna säga att jag frossar i dem just nu. Aouch! Måste ta tag i det…fast en annan dag. Just idag kan jag tyvärr inte, för jag har ett viktigt blogginlägg att skriva. 😉

ursäkter

Frosseri kan för övrigt i vid bemärkelse gälla vad som helst, även om det historiskt har kopplats främst till mat. Det är dessutom ett arv från katolicismen, och tillhör en av de sju dödssynderna. Innan du eventuellt klickar på länken, testa dig själv om du kan räkna upp dem alla! Du får extra pluspoäng om du utan fusk kan återge de sju dygderna också, d.v.s. dödssyndernas positiva spegelegenskaper! Man ska ju fokusera på det man vill sträva efter, sägs det… 😉

Frosseri ses alltså allmänt som onyttigt eller negativt. Och idag vet vi att frosseri faktiskt också sätter spår i hjärnan, i form av störda belöningsmekanismer vars effekter kan vara svåra att bemästra. Men varför frossar vi då?    

Avsikten med frosseriet kan vara flerfalt, men att visa sin makt och rikedom är en orsak, jämte att stilla sin hunger eller för att njuta är några av orsakerna. Moderna kritiker menar att samhället idag som helhet ägnar sig åt frosseri. /Wikipedia

Kan det vara så att vi alla går omkring med mer eller mindre störda belöningssystem i hjärnan, skapade av olika former av modernt välfärdsrelaterat frosseri? Kan det vara så att det idag har blivit helt normalt att lida av frosseriets negativa påverkan på vår hjärna? Hemska tanke! Plötsligt fick Per Johanssons, Glada Hudikteatern, begrepp ”normalstörda” en ny möjlig tolkning…

Frågan är i så fall inte bara hur det påverkar dig och mig. Utan hur det påverkar hela vår samhällsutveckling, härifrån och framåt? Alltså, ärligt goa vänner, hur många fettisbullar kommer vi trycka i oss om si så där 20-30 år, om vi inte tar tag i problemet på allvar NU? Hur många par jeans, bilar, örhängen, badankor, Facebookvänner, ”gillatryck” etc kommer krävas, för att tillfredsställa vårt belöningssystem?

Hur normalstörda ska vi tillåta oss att bli, innan vi tänker om kring allt vårt frosseri?

Ja, det är lite sån’t jag går och grunnar på här idag. I min alldeles egna (coach-)hörna av världen. Och om du gillade detta #Blogg100 inlägg, så tryck på gilla-knappen här nedan! 😉

energi och kärlek
Annika